 |
| Regissören Peder Norell, 62. |
Tisdag 10-24, 1981
Började i dag med svart kaffe som vanligt. Läste tidningen
och duschade.
Åkte sedan till Dramaten och fortsatte med repetitionerna av
Kung Lear, med Hans Josephson och Mikaela Persdotter i huvudrollerna.
Det gick relativt bra, men ensembeln hittar inte riktigt
fram till den tidlösa magin. Men vi var där för några veckor sedan.
Efter repetitionerna mötte jag Renate för lunch på vårt
favoritcafé. Vi diskuterade de senaste kulturtrenderna och de kommande
teaterprojekten. Efteråt tog jag en promenad genom staden för att rensa
tankarna. Vädret var kyligt men uppfriskande. På vägen hem köpte jag några nya
böcker som jag ser fram emot att läsa. Kvällen avslutades med ett glas rött vin
och en god middag. Ser fram emot morgondagens repetitioner och hoppas att
ensembeln hittar rätt stämning.
Fredag 11-03, 1981
Jag känner höstdepressionen smyga sig på. Jag börjar tvivla på både pjäsen, skådespelarna och mig själv. Det är svart ute, och jag är lika svart i själen. Jag funderar på att ta en fastevecka med bara juicer för att försöka rena kroppen. Det har blivit alltför mycket vin den senaste tiden. Jag skulle behöva en vecka i Tunisien nu men jag kommer inte ifrån Dramaten.
Lördag 11-04, 1981
Trots gårdagens mörka tankar vaknade jag med en känsla av
beslutsamhet. Jag bestämde mig för att ta en lång promenad i parken och försöka
finna lugn i naturen. Det var en klar och krispig morgon, och löven prasslade
under mina fötter. Efter promenaden besökte jag bokhandeln igen och köpte en
diktsamling av Rilke. På kvällen träffade jag gamla vänner för att diskutera
litteratur och konst, vilket lyfte mitt humör avsevärt.
Måndag 11-19, 1981
Jag är åter i ett svart hål. Allt känns hopplöst igen. Jag
börjar frukta min manodepressiva läggning från ungdomen. Humörsvängningarna
kommer allt tätare. Men jag vägrar att ta litium, som jag blir ännu sämre av.
Jag lyckades i alla fall ta mig i väg till teatern, men Mikaela var magsjuk så
vi fick ställa in. Det kändes som en besvikelse. Mer problem nu var det sista
jag behövde. Vädret är så höstsvart nu, att man undrar om det blir någon
morgondag, vilket förvärrar mitt tillstånd ytterligare.
Man bara pratar presidentkandidaten Ronald Reagan i svensk
media. Och PLO. Jag blir så trött på det. När ska de förnya sig? När ska de
hitta fram till den seriösa kulturen? Många gamla vänner har gått bort de
senaste åren.
Snart går solen ned bakom de svarta molnen.
Då blir det ännu mörkare i Stockholm.
Jag ångrar att jag inte bestämde mig för Arthur Millers
Häxjakten i stället. Jag börjar känna mig less på Kung Lear. Satte ju upp den så
sent som 1975 också.
Jag läser i DN att solresandet nu slår alla rekord.
Scenografen Lars Halldén i Göteborg har avlidit. Vi var
flyktigt bekanta i slutet på 60-talet, men nu finns han alltså inte bland oss
längre. Han blev bara 56 år. Mycket tråkig nyhet. Snart finns inget hopp för
nån, sjunger Nationalteatern på radion. Nej, det är väl så, misstänker jag. Jag
läser i en utländsk radikal tidskrift att ”journalister egentligen inte är på
folkets sida, utan är en del av samhällets sjukdom”. Jag finner artikeln mycket
intressant. Det där borde någon göra en pjäs av.
Jag längtar till Gotland och Fårö. Om det ändå vore sommar.
Jörn Donner sitter som en pascha och röker och svär på tv.
Helvete, helvete, helvete, säger han, och vi andra får väl hålla med.
Jag hoppas Mikaela snart är bättre.
Repetitionerna är under tidspress inför premiären i december.
Bara hon inte har smittat ned någon.
Det är så mörkt nu att fåglarna gråter.
Den fagra Eva.
Den fagra Mikaela.
Jag är kär.
Är det ett Djävulens verk?
Onsdag 11-28, 1981
Mikaela är frisk igen. Skönt. Nu flyter arbetet på bättre. Vi
är på gång.
Mikaela ska till Berlin. Jag undrar vad hon ska göra där.
Hon vill inget berätta om resan.
Jag känner något konstigt i hjärtat.
Är jag svartsjuk?
Kanske är det en rädsla att gå miste om henne till en yngre
man. Eller är det något djupare, en känsla av att inte räcka till? Mikaela är
fri som fågeln, och jag är här, gammal och fångad i mina tankar. Kärleken är en
gåta, och jag är ännu en gång fast i dess mysterium. Det kan jag erkänna.
Men arbetet måste fortsätta.
Den 13:e december är det premiär.
Nu börjar vi komma in i Shakespeare-andan. Bara inte min depression slår till igen. Men just nu känner jag mig som sanningen, vägen och mörkret in persona.
Men det där med Mikaela gör ont.
