RETRO: The Rolling Stones Odyssey

The Rolling Stones 1967.

Jag har en Rolling Stones-kväll.

Jag får höra budskapet från en av rockvärldens främsta profeter.

”Prophet One”, som varit med i matchen sedan första singeln Come On 1963.

Det innebär 60 år.

Jag går igenom samtliga album från 1980 och framåt.

 

Emotional Rescue från 1980 är en musikaliskt bra platta, men texterna sträcker sig bara till ”pojke möter flicka”.

That’s it.

 

På Undercover från 1983 sjunger Jagger att ”truth is stranger than fiction”.

I låten It Must Be Hell så menar han att vi nu har helvetet på halsen.

Och så radar han upp problemen i dagens samhälle.

 

I Break The Spell från Steel Wheels (1989), menar Jagger att det ligger en förbannelse över både vinter och sommar nuförtiden.

Och han ber en zigensk spåkvinna att bryta trolldomen.

Han förstår intuitivt att någon underdog har nycklarna till det här.

 

Albumet Voodoo Lounge från 1994 är det sannerligen inte mycket voodoo över. Det är bara en stark låt på skivan, Love Is Strong. Men omslaget är suggestivt.

 

I Flip The Switch på albumet Bridges To Babylon från 1997, sjunger Jagger att ”han inte ska till helvetet, utan till den glada himlen”.

Men i låten Saint Of Me på samma album, erkänner Jagger att han aldrig direkt kommer att bli något helgon.

 

I Rain Fall Down på albumet A Bigger Bang slår Mick på tv:n och konstaterar att det är ”the usual crap”.

Dangerous Beauty är en annan bra låt på plattan.

Liksom Laugh, I Nearly Died, där Mick skildrar hur det känns att mista sin stjärnstatus i världen och passeras av yngre förmågor.

Infamy på denna skiva gillar jag också. Den har skönt gung. Där nämns något om en tjej som lever i en mardröm. Men som ändå drar männen till sig.

 

På Stones senaste album Blue & Lonesome som kom 2016, återvänder de till sina bluesrötter från 1950-talet.

Och de gör det snyggt.

Och med inlevelse.

När jag lyssnar på pärlan Commit A Crime stöter jag på artikeln ”Från man till kvinna till mördare” i danska Ekstra Bladet.

En svarthårig tjej (egentligen man) i page räcker ut tungan och hånglar med sin pojkvän.

Bilden matchar precis omslaget till Blue & Lonesome.

Den utsträckta tungan.

Stones klassiska logga.

Verkligheten är konstigare än fiktionen, som Jagger säger.

Där fick han rätt igen.

Har man varit med 60 år i ”branschen”, vet man lite.

Där fick Stones in sin tunga.

På ett något oväntat sätt.

Och där sätter vi punkt för den här kvällen.

Med tungan.

 

Nästa kväll börjar jag med Some Girls från 1978 och går bakåt i tiden.

 Some Girls är ett starkt album många Stones-fans gillar.

 

Svagare är Black And Blue från 1976. Inte ett starkt spår på denna platta.

 

It’s Only Rock ’n’ Roll från 1974 säger inte så mycket heller. Även stora band har svackor. Ett par bra spår har dock detta album, t.ex. Fingerprint Files.

 

Sedan kommer vi till Goats Head Soup från 1973. Där har vi klassikerna Dancing With Mr. D och Angie. Även Heartbreaker är en stark låt med mycket New York-känsla. Omslaget är i brunt och gult. Det skulle allt vara vid den här tiden. Albumet som helhet andas mycket positivt 70-tal och får väl godkänt. Här hade Stones en rätt bra period.

 

Exile On Main St. är en dubbel-lp från 1972, som av många räknas som ett av de bästa Stones-albumen och ett viktigt sådant i rockhistorien. Dock saknas här en riktig hit, men i låten Loving Cup touchar de det. Likaså i Ventilator Blues, Shine a Light och Soul Survivor. ”Exile” är inte riktigt my cup of tea, mer låter de här som ett relativt okej krogband i Dublin. Musik man tar några pints till och snackar. Men inte är det någon arenarock direkt.

 

Sticky Fingers kom 1971 och är deras första album på eget skivbolag. Nu lanseras också den sedermera klassiska Stones-loggan med tungan. Sticky Fingers är ett av Stones mest framgångsrika album någonsin och här hittar vi klassiker som Brown Sugar, Wild Horses och Sister Morphine. Man hör att Stones är inne i en stark period här i låtskrivandet. Det här är bra, det här är Stones när de är som vassast.

 

Även albumet Let It Bleed från 1969 blev en stor kommersiell framgång för bandet. Det inleds med rackarrökaren Gimme Shelter, som jag tror att de fortfarande lirar på dagens stora konserter. Så bra fick de till det just den dagen när den låten skrevs. Men sedan dippar skivan direkt med lite svagare spår. Sedan går det upp igen. Men med tanke på att detta är 1969, så tycker jag Stones är tidiga med sin grej.

 

Beggars’ Banquet från 1968 inleds med en av Rolling Stones mest kända låtar, nämligen Sympathy for the Devil. Och den står sig än i dag som ett mästerverk. Här var grabbarna som hetast. Keith Richards är 25, Mick Jagger likaså.

 

Nu går vi över till Stones psykedeliska experiment Their Satanic Majesties Request från 1967.

Där förutsäger de att vi i framtiden kommer att ha ”affärer” med våra datorer.

My God.

Det är ju precis så det är nuförtiden.

I låten 2000 Light Years From Home förutspår de att vi kommer att driva ut i rymden framåt i tiden och bli ensamma.

Rätt igen.

 

Nu kommer vi in på lp:n Between the Buttons från 1967.

Där sjunger de: who wants yesterday’s papers, who wants yesterday’s girls?

Absolutely no one, svarar de sig själva.

Det anses misogynt av dagens musikkår.

Själva titeln, Between the Buttons, skulle väl närmast betyda att de ställt sig vid sidan av diverse ”knapptryckare” i samhället, som de tycker sig ana i kulisserna.

 

Härefter kommer Aftermath från 1966.

Där återfinns Paint it Black på den amerikanska versionen, men inte på den engelska.

Den låt som fortfarande är en klassiker.

Vid denna tid var i regel inte singlarna med på de europeiska lp-skivorna, utan fick köpas separat.

 

Nu kommer vi till albumet December’s Children från 1965.

Här snackar vi bluescovers.

Men ju längre vi kommer tillbaka i The Rolling Stones historia, desto bättre tycker jag de blir.

Då var de ännu provocerande.

 

Sen kommer Out of Our Heads 1965.

Där ingår Satisfaction på den amerikanska versionen men inte på den engelska.

 

Nu har vi här The Rolling Stones Now från 1965.

Här är det inget speciellt.

Här är blues och rock från den gamla goda tiden.

50-talet.

Men med Stones’ touch.

 

The Rolling Stones No. 2 är också från 1965. Redan på bandets andra engelska platta känner man igen Stones-soundet. Och bandet har förblivit sina ”färgade bluesrötter” trogna.

 

Därefter kommer lp:n 12X5 från 1964, som lanserades särskilt för den amerikanska marknaden.

Här är det riktig bluesrock.

Men inget särskilt.

Men man känner igen Mick Jaggers och bandets touch.

 

 Klassiska Stones-citat:

”Först blev vi bannade, sedan fick vi medalj.”

Mick Jagger

 

”Kan du inte garva åt dig själv och livet är du körd.”

Ron Wood

 

Ron Wood i Rolling Stones är 63 år när han blir helnykterist.

Då har han krökat i 40 år.

Ett tag höll han på med crack, men den drogen var galen, sa han.

Mick Jagger tycker att Stones var som bäst runt 1980.

Keith Richards säger senare, att alkoholen har vi för att tv:n är så dålig.

 

Och då har jag lyssnat igenom samtliga Rolling Stones studioalbum.

26 stycken.

Det var en mäktig upplevelse.

När jag sedan går tillbaka till Bridges to Babylon garvas det på nätet.