Damen med slöjan - Alexander Roslin (1768) |
Hur når man framgång i dagens Sverige?
Vi lever ju i ett
samhälle där alla bara går och tjurar, tittar snett på varandra och önskar
varandra åt helvete. Då är det inte säkert att tio miljoner räcker för lyckan,
om man t.ex. skulle vinna dessa pengar på Lotto.
Likadant i dag
igen. Inget på tv. Inga nyheter. Inget att göra i närområdet. Samhället vrider
sig nedåt i lågheter. Just nu är Sverige otäckt. Det här känns inte positivt
alls.
Det finns inte
längre något liv kvar. Inte i samhället. Inte i media. Temat hos Malou denna
vecka är passande nog ”Vi som jobbar med döden”. Man pratar för dagen om
liksanering.
Just nu har Döden
Sverige i ett järngrepp. Och så dyker coronaviruset upp som ett eko av pesten
på medeltiden. Som också kom från Kina på den tiden.
Pesten dyker upp
som ett straff från Gud när människor blivit alltför onda. Och likadant var det
väl med HIV-viruset på 80-90-talen.
I dag hade jag för
övrigt pesto till lunchen.
Precis när jag
skriver detta dyker fall nummer två av coronasmitta upp i Blekinge.
Jag skriver detta i
Nyköping, medeltidsstaden.
Är vi tillbaka nu
på medeltiden? 1300-talet, Chaucers århundrade.
Vi har sjunkit så
lågt att solen varken gör till eller från längre. Det blir inte längre bättre
för att det är lite solsken.
Lika bra att det
förblir mulet i vårt avlånga land. Dödsriket.
Rubrik i tyska Bild
i dag:
TREND AUS SCHWEDEN – SCHON MAL WAS VON “DEATH
CLEANING” GEHÖRT?
Den grejen hittade
jag ju på för tre år sedan.
Jesus sade en gång
så här: Mitt rike är inte av denna världen. Förneka dig själv, avstå världen,
dö ifrån den.
Det är väl precis
det jag håller på med. Det är för övrigt inget i stora världen som lockar mig längre. Och materiellt är jag inte heller sugen på något.
SvD skriver om
intelligensfällan. Ju större intelligens, desto större blind fläck. Man går och
spanar efter mystiska UFO:n i himlen, men missar bananskalet rakt framför sig
på gatan. Dunning-Kruger-effekten, där de smarta tror sig dummare än övriga, är
också ett exempel på en intelligensfälla.
Nya BMW X1 – elbilen med drivkraft på ett hjul, skojar reklamen på tv.
Kvinnan i Familjen
Addams heter Morticia. En anspelning på döden.
En del konstnärer
skönmålar sin samtid. Andra svartmålar den.
Varför målar t.ex.
Alexander Roslin sin fru Suzanne med svart slöja, och inte i en gyllene dräkt
som Gustav Klimt skulle ha gjort 150 år senare. Hon var ju en vacker kvinna.
Dessutom har hon
ena ögat förtäckt, kanske en symbol för horusögat eller Odens för vishet
offrade öga.
Vill inte Roslin
med detta säga ”memento mori” till sin spritrusiga pastellfärgade samtid som
gick omkring med huvudena i det blå?
På så sätt tror jag
att Damen med slöjan är litet rebelliskt menad, men naturligtvis i ytterst
diskret form. Mer tilläts inte på den tiden. Vilda och sprudlande glädjeflickor
var ju väldigt populära under Bellmans tid i Stockholm, men Suzanne Roslin ser
mer ut som en abedissa som funnit Gud, där hon i sorgekläder ler gåtfullt mot
betraktaren.
Kanske ska hans fru,
Suzanne Roslin, på bilden symbolisera Fru Död, den eviga. Och med det vill han säga
att det är något djupare med alla människor här och nu, även om de förefaller bestå
endast av kött och blod. Han vill antyda att de eviga vandrar bland oss. En annan
symbolmålare, Gustav Klimt, tycks ju vara inne på liknande tankegångar, även om
hans måleri drar mer åt guld än åt svart. Och det förklaras ju av att han jobbade
åt de riktigt rika i dåtidens Österrike.
Det var svåra tider för de runt 4000 bildkonstnärer som runt 1850 fanns i Paris, skriver SvD.
Just därför är ofta
just ”målare” i opposition mot samhället och samtiden.
Den svenska
facktidningen Konstnären visar av någon anledning aldrig några bilder eller
målningar. Bildkonstnären Markus Andersson, som av vissa anses vara vår främste
samtida konstnär, säger att tidningen är den värsta politiserande torra skit
man kan tänka sig, samtidigt som den påstår sig värna svenska konstnärers
intressen.
Jag gör en sökning
på Sveriges bäste bildkonstnär genom tiderna och får upp idyllmålaren Carl
Larsson. Herreminje. Vilken tönt.
Jag hittar en
lista på 1900-talets svenska målare. Den är på 6000 namn. Ett litet fåtal är
kända för allmänheten. Kanske en 25-30 konstnärer. Resten är mer eller mindre
bortglömda och deras verk magasinerade eller vid det här laget försvunna. Rent
politiskt kanske dessa ”kluddare” har ansetts varit samhällets patienter, men i
själva verket var det de som såg något mer i tillvaron än det gängse. Magin och
mystiken t.ex. Utomlands har man ju en annan syn på konstnärer, särskilt i de
kretsar där det finns pengar. Storkapitalister och bankfolk brukar kunna betala
bra för en originell målning. De brukar hänga dem på sina kontor eller i sina
lyxvillor.
Morning glory,
what´s the story?
Förmodligen ingen alls.
Men om man gräver
litet, så kan man hitta grejer. Ibland till och med skatter värda miljarder på
den internationella arenan.
Och jag drar nu
konklusionen att Sverige internationellt sett ligger tämligen långt efter inom
den moderna konsten. I alla fall i offenligheten. Möjligen har vi ett antal
stjärnskott som ännu är oupptäckta för allmänheten. Än så länge tittar folk
hellre på fotboll eller Melodifestivalen. Samtidigt ser vi nu en trend att
intresset för bildkonst är på väg att vakna. Det finns ett enormt sug efter
Lars Lerins bilder t.ex. Det märker vi när han har utställningar. Förmodligen
är väl just Lars Lerin vår främste inom konsten just nu, i alla fall bland de
allmänt kända utövarna. Lerin målar faktiskt sina akvareller i samma stil som Adolf Hitler, tekniskt drivet och exakt, ofta landskap och hus, men med ett dunklare och dystrare ljus.