Kierkegaard - blandade citat

Kierkegaard, en filosof som gick mot den samtida strömmen.

Vid sidan av Homeros, Chaucer, Shakespeare och Goethe har vi också den store danske tänkaren Søren Kierkegaard som bara blev 42 år gammal. Han ramlade ihop på gatan, utbränd av arbete och avled fem veckor senare på sjukhus i Köpenhamn 1855.

Kierkegaard ansåg sig vara ett geni som var i extrem minoritet, och han gick envist mot strömmen, trotsande majoriteten.

Den enskilde individen är vad livet handlar om, menade Kierkegaard, inte att vara en del av den stora massan.

Här kommer några Kierkegaard-citat:

Folk nyttjar inte den frihet de har, men kräver den de inte har.

Det krävs mod för avstå timligheten och vinna evigheten.

Varje nytt släktled börjar med det primitiva.

Ingen kommer längre än till tron.

Finn idén för vilken du vill leva och dö.

Folks erfarenheter är som figurerna havet tecknar i sanden och sedan spolar bort igen.

Håll inte på med teorier som inte betyder något för dig själv och som du bara visar upp.

Den nya humanismen är en avdunstad kristendom.

Nu är vi fast i förnuftets högfärdiga dy.

Filosofi börjar med förundran, inte tvivel.

I förnuftets och vetenskapens tidevarv är de troende mer rädda för skratt än att bli dödade.

Sann kunskap kommer inifrån. (Sokrates)

Livet blir förstått bakåt, men det är svårt att förstå livet i tiden. (Filosoferna)

I pressen blir människor demoraliserade på kortast möjliga tid, i största möjliga skala, till minsta möjliga pris. Till sist blir det som för den rike mannen som tror att han är fattig.

Människan har vingar. Hon har fantasin.

Katolicismen har en bild av de kristna idealen – att bli ingenting i denna värld.

Om Gud ska ingripa i världen måste det ske genom individen. Men ingen vill vara just den människan.

Kristendomen är egentligen till för de fattiga. Ju fler fördelar, desto svårare att bli kristen.

Straffet jag skulle vilja ge prästerna är tio gånger mer betalt, men inte en människa i kyrkan. Men jag är rädd att ingen skulle förstå det straffet.

Du kan inte gå igenom samma flod två gånger. (Herakleitos)

Människa, låt mig vara ifred, ty du är Satan, även om du inte förstår det.

Varje stjälande diktare stjäl från en annan diktare.

Är tillvaron ett system? Ja, för Gud.

Att existera är som att sätta sig på en häst som ger sig iväg i full karriär. Man ska vara medveten om det.

Kristendomen är ingen lära, utan det faktum att guden varit till.

I 6000 år har man älskat och diktarna besjungit kärleken. Då måste man väl i det 19:e århundradet lätt kunna säga vad kärlek är.

De blodigaste krigs fasor, har något mer mänskligt över sig än den diplomatiska stillhet som råder nu, som är en kuslig utdödhet. Våra liv har blivit till skuggexistenser.

Etiken koncentrerar sig på individen, inte sillstimmet.

Existerandet är en oerhörd motsägelse.

Bön, prövning och eftertanke skapar den troende.

I en världshistorisk dialektik försvinner individen in i mänskligheten.

Alla existensproblem är lidelsefulla, eftersom existensen skänker lidelse. Det är själva poängen med att existera.

Att existera är en konst. Därför är tänkaren konstnär.

Man är rädd att man genom att bli en enskild människa, ska bli mer övergiven och bortglömd än en människa som lever på landet.

Den mest skrattretande kristendomen är den som rätt och slätt blir skick och bruk.

Är dopet verkligen ett regeringspass för evigheten, när det används som passersedel för lättsinne och världslighet.

Vetenskapen lär att bli objektiv. Religionen lär att bli subjektiv. Och alla är vi ju vad man brukar kalla subjekt.

Poesin tar oss med till kärlek för flera hundra år sedan, men det dagliga livet känns lika humoristiskt som ett begravningstal, ty i varje ögonblick begravs ju en hjälte.

Prisad vare vetenskapen, men det etiska och religionen är den högsta uppgift en individ ställs inför.

Att tacka Gud för det goda han gett är att göra om Gud till en ändlig gud. Ty det enda vi människor känner är det förgängliga.

Det högsta är gemensamt för alla människor.

Man kan bedra sig genom att tro på något osant, men man kan också bedra sig med att inte tro på något som är sant.

Om du säger att du är förälskad, men din kvinna egentligen är dig likgiltig, så är det som att säga sig vara kristen utan egentlig tro.

Evigheten har den skarpaste förståelsen för barmhärtigheten, men inte minsta förståelse för pengar, inte heller minsta bruk för dem. Men det finns många som menar att det eviga är inbillning och att pengar är det verkliga. I livet efter detta vill du se blommor och träd och höra fåglars sång och bäckars sorl, men vill du ha pengar där? Nej, för då hade ju himmelriket blivit ett eländets land. Och på samma sätt kan det inte falla den in som tror att pengar är det verkliga, att det skulle finnas en evighet.

Man vill ärva honom, göra hans oerhörda förtjänster till sin egen vinst och inbilla oss att kyrkan är Kristus.

Det är vägen som är sanningen, och alla måste gå den själva som Kristus.

”Mitt Rike är inte av denna världen. Förneka dig själv, avstå världen, dö ifrån den.”

Jesus Kristus

Jesus blev förnedrad på denna jord. Efter döden blev han upphöjd.

Gärningar vill man gärna räkna till förtjänst, men när skuldbördan väger tungt, vill man slippa dem genom Jesus Kristus.

En ensam människa sitter där i anfäktelse och försöker vara kristen.

Jesus segrade inte över sina fiender i livet, men han segrade över döden.

Kyrkan gör under sken av att förfina kristendomen, narr av Gud.

Vi har en europeisk kyrka med miljoner medlemmar, men vi har kanske inte en enda kristen människa.

Kyrkan är en teater.

Alla har förrått Jesus Kristus.

De säger sig vara kristna, men är likgiltiga. Det har blivit en kyrka helt utan passion. Kyrkans sjukdom kommer från själva byggnaden.

Du har mindre skuld inför Gud om du går ur kyrkan och inte går på hycklande gudstjänster. För det Gud vill ha är sanna kristna, men prästernas egoism förhindrar detta.

Bibeln är ordets spegel.

Gästabudet (”Det bästa jag läst.” Nobelpristagaren Niels Bohr):

Är inte kärleken något man bara hört sägas?

Betrakta kvinnan som ett skämt. Nöjet är obetalbart.

I ena ögonblicket betyder hon allt. I nästa betyder hon ingenting, så att hon aldrig får veta sitt sanna värde.

Det fatala är att kvinnan aldrig kan komma ur sin illusion om mannens ständiga tillbedjan.

Hela poesin, från dryckesvisan till sorgespelet, är ett enda förhärligande av kvinnan. Hon är lyckliggjord i en inbillning. Hellre då vara man. Vara litet mindre, men vara det man är.

Det sägs att lyckan är en kvinna. Jovisst, den är ju obeständig.

Ingenting är kvinnan så heligt att hon inte i samma stund kan tänka det som pynt. Och pyntets förnämligaste form är modet.

En kvinna lägger inte ed på något annat i livet än modet, och där blir det också halt.

Kärleken kan inte formuleras som en matematisk formel, ty varje kvinna är ett nytt räknestycke.

Kvinnan är skapad av gudarna för att betvinga mannen. Men vad är kvinnan annat än en dröm som upplöses, ty i äktenskapet segrar gudarna.