 |
| Här frodas masspsykosen. |
Publikfotboll spelas av idioter, för idioter. Det är en mental sjukdom. En psykos. Men eftersom denna allvarliga sjukdom slagit klorna i alla, räknas den som ”normal”. Det är så med vanföreställningar. När samtliga tror på galenskapen blir det till slut ”sanningen”.
Dårhussporten fotboll skapar inga egentliga bestående
värden, men genererar ändå stora intäkter, eftersom massorna inte förmår att
sysselsätta sig med annan väsentligare verksamhet.
Så ligger det till med den guldkalven.
Den borde slaktas direkt.
Kanske att fotbollens blotta existens är en byfånarnas hämnd?
Hajpen är fortfarande total efter mer än hundra år.
Innehållet är fortfarande noll.
Och alla vägrar att vakna ur koman.
Men om ungarna lirar på gården för att ha något att göra,
det säger jag naturligtvis inget om.
Författaren Björn Ranelid skriver i en krönika, att på de
sextio år han intervjuat fotbollsspelare, har inte en enda sagt något
intelligent.
Min far som är fotbollstok, har i princip inte läst en bok i
hela sitt liv.
Glenn Hyséns ex sade om honom: han är 59, men han är
fortfarande ett barn.
För de aktiva blir fotbollen en livslång hypnos de aldrig
vaknar ur.
Och det blir man utvecklingsstörd av, eftersom man försummar
andra viktiga områden i livet. Vi har/hade några valnötshjärnor till inom
svensk idrott. Till exempel mumlaren Frank Andersson, den ickeverbale Ingemar
Stenmark och Björn ”Enormt” Borg.
Här skymtar nu ett mönster fram.
