 |
| Det är en kuslig efter-partyt-känsla just nu. |
Alicia Vikander?
Nej, jag kommer faktiskt inte på någon.
Vart tog drömkvinnorna vägen som det var så gott om på 70-,
80- och 90-talen?
Kan ha litet med HIV att göra och feminismen.
När HIV kom i början på 1980-talet sa de som var med då att de förstod direkt att nu var festen över.
En period snurrade en massa fantastiska kvinnor runt i media.
Det var wow hela tiden.
Nu är allihop försvunna och det har inte direkt kommit några
ersättare. Inte i Hollywood heller om ni tänker efter.
Det är en kuslig efter-partyt-känsla just nu. Och jag vet
inte om det blir någon ny fest heller.
Vi kanske har gått in i något annat nu?
Något helt annat.
Men man kan ju undra varför brudarna var så vilda på
70-talet och så lama i dag.
Ett tag var den kvinnliga gudinnan överallt.
Nu är hon som bortblåst.
Borta med vinden.
Det vi har nu är en sista jakt på något som inte finns här
längre.
Men det är inte bara brudarna som är borta.
Det är en begravningskänsla över hela samhället sedan en
tid.
På 1970-talet tyckte jag att det var litet liv i alltihop.
Det fanns en atmosfär och en magi. Grejer hände och kunde hända. Det fanns
schysta okvalificerade jobb sk ”knäck”. Det fanns strippklubbar på vischan.
Allt är borta i dag.
Livet, kvinnorna, magin och jobben.
Men vi äter och dricker ändå.
Som om inget hänt.
Är det en brakfest som imploderat?
Den 30-åriga festen?
Nånting har gått förlorat på vägen i alla fall. Så mycket är
klart.
En förlorad värld är vad vi har nu.
Ett nedlagt nöjesfält.
Och kulturen är väl näst intill död den också…
När solen skiner nuförtiden känns det som han skiner på en
kyrkogård, inte livet.
Herregud, vi har hamnat i dödsriket på något sätt. Och nu
sitter vi fast.
Rejält fast.
Och i dödsriket dricker man gravöl för att ha något att
göra.
Kan man dö i döden?
Jag hoppas det.
