Jag tog en taxi från Arlanda och kom hem till lägenheten vid
tiotiden på förmiddagen. Det var försommar, men himlen var Leningradgrå och
dyster över anstalten Sverige.
Jag tänkte på vad Vicky hade sagt på Teneriffa om att jag
inte skulle dricka så mycket när jag kom hem. Men jag kände redan efter en
halvtimma i huvudstaden att just den rekommendationen skulle bli svår att
följa. Jag bestämde mig för att skaka av mig de tankarna och packa upp, och
lägga smutstvätten i tvättkorgen och duscha av mig resdammet. Sedan tog jag på
mig ett par rena jeans, en ren skjorta och satte på kaffebryggaren.
På hallmattan låg en hög morgontidningar som jag glömt att
avbeställa under semestern. Jag fiskade upp de två senaste och satte mig vid
köksbordet med tidning och kaffe för att se vad som var på gång i Sverige.
Svarta rubriker slog emot mig om IT-krascher, varnande finansministrar, ett sjunkande
Ericsson och ett kommande fotbolls-VM i Japan/Sydkorea. Sverige skulle spela i
dödens grupp hette det, mot England, Argentina och Nigeria. Och visst, det
kunde nog bli tufft för killarna, det kunde även jag som måttligt
fotbollsintresserad tänka mig. Någon tysk väderguru spådde att det mulna kalla
juni snart skulle övergå i rekordhetta, enligt tecken i diverse fiskfenor...Jag
slog ihop blaskan och tände en Camel utan filter som följt med hela vägen från
Teneriffa. Jag gick ut på balkongen och ville känna att det var skönt att vara
hemma. Från Hornsgatan hördes muller från Harleys och ettrigt surrande från
japanska sportbågar. Motorcykelsäsongen hade i alla fall gått igång här hemma,
det var tydligt, och alla tycktes vara på väg in mot stan. Kanske mot
Kungsträdgården eller kanske någonannanstans. Jag avslutade min Camel och gick
in igen. Mina åtaganden i slutet av augusti dök plötsligt upp i mina tankar.
Jag hade lovat förlaget att ge mig ut på en signeringsturné i samband med
släppet av min nya roman. Men nu kände jag inte för det längre och funderade på
om det fanns något sätt att dra sig ur. Men å andra sidan behövde jag pengarna
och försäljningen behövde förmodligen en PR-skjuts, eftersom jag legat lågt de
senaste åren och inte synts så mycket i media. Jag var numera förmodligen litet
bortglömd och offside i den svenska kulturen. Åtminstone lät förlaget antyda
att det var så det låg till och det var ju de som skulle betala mig. Ett
förskott hade jag redan fått på några hundra så nu var det min tur att bjuda
till. Den 23:e augusti hade förlagskvinnan sagt så jag hade litet tid att
förbereda mig. Problemet var kanske egentligen att jag inte visste vad jag
skulle göra fram till dess.
Och nu hade jag lovat Vicky att inte dricka på ett tag. Jag
behövde nog fundera på ett och annat. Vi hade i alla fall haft tre härliga
veckor på Teneriffa. Vi hade varit intensiva, förälskade, berusade, galna och ibland nästan begåvade på ett
luttrat tidlöst sätt trots att Vicky bara var 25 och jag 47. Jag visste inte om
Vicky älskade mig, men vi trivdes ihop den saken var klar. Men hon var den
hungrige, jag var den mätte, så hur vår kärlekshistoria skulle utvecklas det
visste jag inte. Det märkliga var att jag nästan hela tiden hade hennes bild i
huvudet trots att jag inte kände mig särskilt förälskad. Och nu var frågan,
skulle jag lyssna på Vickys ord eller skulle jag titta efter i barskåpet om jag
hade någon whiskey hemma... Det var den tarvliga frågeställning jag stod inför
efter bara två timmar i Stockholm.
Jag bestämde mig för att ge livet en chans och satte mig i
soffan och slog på TV:n. Det första som slog emot mig var en repris med Lasse
Ulven som pratade ingående om döden och dess fasor. Sen kom Jonas Gardell in
och höll ett klagande oratorium om HIV-epidemin på 80-talet. Jag skruvade på
mig och bytte kanal och hamnade i Beverly Hills barbievärld. Jag stod ut i tre
minuter sedan var det dags att zappa igen. På Fyran intervjuade Malou Gudrun
Schyman om Fi och feminismen. Gudrun förklarade att kvinnor får mycket mindre
betalt trots att de har samma utbildning och att det var det stora
samhällsproblemet. Och det höll jag ju med om men zappade vidare. På Eurosport
visade man ett Kawasakilopp på F1-bana där de ilskna motorcyklarna surrade som
bålgetingar varv efter varv ända tills jag bestämde mig för att stänga av och
gå ner till videobutiken på hörnet och hyra ett par filmer till kvällen. Jag
drog på mig mina svarta MC-boots och min surplusjacka och stack ner. I videobutiken
föll mina blickar av någon anledning på 24
Hour Party People och Kristi sista frestelse. Killen i kassan ville ha
99 kr för båda och jag betalade och gick ut. När jag kom ut på Ringvägen igen
tänkte jag på partyfilmen i kassen och kände mig lite glad och plötsligt var
jag på väg till Systembolaget på Götgatan. Solen sken och stan höll på att gå
igång. Jag funderade på vägen om jag skulle ta årgångsvin, whiskey eller bådadera.
Jag bestämde mig för bådadera och kanske några öl. Inne i butiken på Götgatan
stod Puck och valde mellan vinraderna. Jag sa hej och undrade vad han gjorde
för tillfället. Han sa att han hade en skiva på gång men han verkade inte
alltför entusiastisk. Han frågade vad jag gjorde och jag sa att jag skulle
släppa en ny roman till hösten och han undrade vad den skulle handla om.
"Det gamla vanliga. Livet i Sverige du vet."
"Jo, ja det är väl som det är nuförtiden.."
"Jag kan skicka ett ex om du vill..."
"Okej."
"Jaha, då ska jag handla klart. Vi ses väl?"
"Jo det gör vi nog."
"Hej."
"Hej."
Jag gick ut med mina tre kassar och satte kurs tillbaka mot
Ringvägen 12 och kunde inte låta bli att fundera på mötet med Puck. Vi hade
varit polare på 70-talet, när vi spelade in plattan "På andra sidan"
i New Yorks största studio på den tiden. Men nu var det som att luften helt gått
ur den grejen och det vi trodde på då och nu var det som om vi inte kände igen
varandra. Men jag ville inte tänka på det nu utan snabbade på stegen hem och
snart var jag tillbaka i min lägenhet på femte våningen och satte vinflaskorna
på kylning för att om möjligt få en lyckad kväll framför TV:n och videon.
Kanske hade Vicky ringt... Jag kollade telefonsvararen men det var bara ett
samtal från en i bandet som ville höra sig för om några nya låtar jag skickat
över för en dryg månad sedan. Jag bestämde mig för att låta det vänta ett par
dagar och gick istället och öppnade whiskeyn. En flaska Johnnie Walker. I ett
skåp hittade jag en påse jordnötter som jag slog upp i en skål. Jag tog whiskeyglaset, flaskan, jordnötterna och
cigaretterna och gick in och satte mig i soffan. Nu hade solen gått i moln och en
dysterhet lagt sig över stan och jag kände mig rätt dyster själv. Klockan var
nu fyra på eftermiddagen. Det var min första dag tillbaka i Sverige och redan
var jag på väg att falla tillbaka in i gamla dåliga vanor. Jag skämdes inte så
mycket för mig själv som för vad jag hade lovat Vicky. Men just nu kändes det
som jag inte hade något val. Motvilligt började jag knapra på nötterna, smutta
på whiskeyn och efter några minuter åkte TV:n på igen. Jag var redo för en
helkväll. Hade man tur skulle kanske någon av filmerna vara bra. Jag tittade en
stund på Uutiset och de finska nyheterna sedan ringde telefonen. Det var mitt
ex M som ringde från New York och ville berätta hur bra hennes utställning
gick, och att hon hade lyckats sälja nästan hälften av sina grafiska blad och
oljemålningar. M var överlycklig och ville att jag skulle vara lika lycklig.
Jag sa underbart fantastiskt lycka till och you will make it over there be sure
och vi började nästan gråta båda två av rörelse och M sa förlåt över någon
gammal oförrätt jag glömt och jag sa att vi skulle vara vänner för alltid och
sen hej hej och vi la på. Därefter stod jag tyst framför telefonen i hallen i
över två minuter och försökte tänka eller känna något, men jag kunde inte. Det
vara bara en enda stor tomhet som jag inte riktigt visste vad den stod för.
Eller kanske visste jag det men ville inte formulera det för mig själv. Jag
gick in till whiskeyn igen och fyllde på rejält. Jag hörde någon slags suck
inifrån mig slinka ut genom mina läppar och jag undrade vad jag egentligen höll
på med i mitt liv. Här satt jag och drack ensam igen medan M var överlycklig i
New York. Var det inte så det alltid brukade bli för mig? För fem sex år sedan
hade M och jag suttit tillsammans här och vi var nyförälskade busiga och lyckliga
och jag hade sagt till henne att jag aldrig blivit så djupt berörd av en kvinna
tidigare. Nu kände jag den välbekanta taggen i hjärtat igen som gjorde så ont
och för min inre syn framstod även den nuvarande affären med Vicky som en
illusion. Klart var att mina intensiva relationer hade en tendens att upprepa
sig enligt ett mönster. Kanske var det jag som ville ha det så, kanske var det
kvinnorna, kanske var det något indiskt. Jag tände en Camel och försökte tänka
klart. Varför slutade det alltid med att jag efter några intensiva månader satt
ensam igen med flaskan som enda sällskap? Var jag oförmögen till verklig kärlek
eller var det något annat? Eller var jag någon sorts mansgris som gång på gång
blev avslöjad av kvinnorna, eller valde jag arbetet och flaskan frivilligt för
att slippa den djupare kärleken? Just nu kände jag mig så desorienterad att jag
kanske inte ville svara helt ärligt på mina egna frågor till mig själv. Jag
gick istället ut i köket för att ordna något att äta. I frysen hittade jag en bit
överbliven julskinka som jag tinade i mikron. Jag satte på en kastrull ris och förvällde
litet grönsaker till en skinksallad. Jag kastade en blick upp mot köksklockan
som visade kvart över åtta. Det kändes som två-tre timmar bara hade försvunnit.
Jag kollade att vinet hade rätt temperatur och korkade sedan upp det. Det
doftade ljuvligt av korkek och vinmust och jag bestämde mig att för att äta på
balkongen i skymningen och dukade ut det jag behövde. Vinet var förstklassigt
och skinksalladen var inte så dum den heller. Fast jag önskade att jag haft
lite dressing hemma. Jag tittade upp mot den mörknande himlen och det såg ut
som det skulle bli regn snart. Det kändes lite kyligt och jag tvekade mellan
att hämta min ulltröja eller gå in igen. Jag bestämde mig för att se filmerna.
24 Hour Party People gjorde mig på gott humör och jag kände för att kasta mig
ut i rocknrollcirkusen igen på vinst och förlust och trots att jag förmodligen
skulle få ligga lik efter ett par år. Jag föreställde mig att min kommande
signeringsturné skulle bli "helvild".
Glad och upplyft tog jag mig an nästa film, Kristi sista
frestelse, som jag var mycket nyfiken på efter ett antal entusiastiska
recensioner i morgonbladen. Jag fyllde upp ett rejält glas vin och lutade mig
tillbaka för att ta del av frestelserna. Wilhelm Dafoe spelade Kristus som
stiger av korset för att istället gifta sig med en kvinna och bli en vanlig
man. Så långt i filmen förstod jag budskapet innan jag under allt kraftigare
berusning försvann in i ett töcken. Men filmen var välgjord övertygande och
suggestiv även i detta tillstånd så jag lyckades ta mig igenom den. Sedan stöp
jag i säng och drömde en av de otäckaste mardrömmar jag någonsin haft.
Nästa morgon vaknade jag kallsvettig med dödsångest mellan
ihopsnodda lakan. Och det första jag tänkte på var om jag möjligen hade något
vin kvar från i går. För det kändes som jag verkligen behövde det just då.
Efter tio minuter satt jag oklädd vid köksbordet med ett
glas och försökte lugna ner mig...
En stund senare kände jag att jag kanske inbillat mig
nattens visioner och bestämde mig för att gå och ta en varm dusch.
Jag var tillbaka i Stockholm.
