Det svenska pseudosamhället

De flesta svenska hjältar är okunniga och obildade och all debatt i media är en skendebatt.
Det är vad jag kallar det svenska pseudosamhället.
För allt ska helst vara på låtsas, helt harmlöst och kontrollerbart, då älskar vi det som mest.
Svenskarna vill alltid ty sig till idrottsstjärnorna, nu senast bronsjäntorna från fotbolls-VM. Det är folkligt det. Förmodligen känner man sig som kompis med dem när man ser dem i sin tv-apparat, och sedan vill man ”ta steget fullt ut” och se dem live också. Mycket spännande.
Ens kompisar är de så länge de vinner. När de börjar förlora vill ingen veta av dem längre. Det är segerglansens kaka man vill ha en del av. Själva sporten spelar ingen roll längre i dessa tuffa tider. Vi kan förnedra oss med VM i armbrytning eller VM i Yatzy, bara vi får se en svensk vinnare. Det är det enda viktiga.
Det ständiga flödet av vinnare i det svenska samhället får kompensera för den egna livsförlusten. Det handlar om en identifikation med vinnarna, aldrig med förlorarna, dessa skyr man som pesten, för de påminner ju om en själv. Och i sitt eget trånga skinn vill man definitivt inte vara. Genom att älska vinnarna tror man att man blir något själv.
Det är den svenska ömkligheten i en otäck, mystisk och svårgreppbar värld.
Genom att kyssa stjärnor i röven i tid och otid tror man att man får pluspoäng i sitt eget skrämmande liv.
Det är så patetiskt att det nästan är skrattretande.
Kan ingen berätta för dem?