I Danmark är politiken en daglig såpopera där den starka självständiga pressen är regissören. (I Sverige däremot är pressen till stora delar som en regeringsmegafon som inte ifrågasätter ett enda viktigt beslut.)Dansk press har en sällsynt subtil humor, vilket är ett bevis på deras mentala skärpthet. Man skojar gärna väldigt elakt om toppolitiker och tvekar inte att dra dem ett par varv i smutsen om bara tillfälle ges.
I dansk politik är det otroligt mycket prat, prat, prat och väldigt, väldigt lite verkstad. Tidningarna redogör för vartenda ord politikerna yttrar, och en hel armé av proffstyckare vänder och vrider på varje yttrande.
I Sverige bara händer det konstiga grejer rätt vad det är utan någon föregående offentlig debatt. Svenska politiker jobbar lite som KGB, liksom i smyg mot den egna tvivelaktiga befolkningen, medan man i Danmark gör en stor show av några överlämnade kakpaket som dejlig mysmuta till politiska motståndare på andra sidan blockgränsen. Just nu har de ju (som vanligt skulle man kunna säga) en ganska instabil politisk situation, med en borgerlig regering, ledd av de liberala Venstres Lars Lökke, som allt som oftast har svårt att få egen majoritet i Folketinget. Därför blir det mycket turer med utspel och partirockader för att komma åt den där lockande majoriteten. Statsminister Lökke och de Konservativas Lars Barfoed är alltid parhästar i ur och skur. Men för att kunna driva igenom beslut tvingas de söka stöd hos ömsom det nästan rasistiska Dansk Folkeparti med den gamla räven Pia Kjaersgaard i spetsen, ömsom hos de Radikale (extremliberala)som leds av Margrethe Vestager. På andra sidan blockgränsen har vi framförallt Socialdemokraterna under ledning av Helle Thorning-Schmidt och Villy Sövndals alltmer framgångsrika helröda Socialistisk Folkeparti.
I Danmark är det ”kris” just nu. Man hamnade officiellt i recession samma dag som Lars Lökke stolt skanderade om hur otroligt ljus framtiden såg ut för danskarna. Och det hade ju alla förfärligt roligt åt naturligtvis, till Lökkes stora förargelse.
För att jobba sig ur krisen har båda lägren en 2020-plan. De blåa vill ta i med hårdhandskarna till år 2020 för att få fart på landet. Lökke påminner ibland i dessa debatter inte så litet om den aggressive Hitler, vilket ni kan se på bilden härovan. De röda har också en 2020-plan, men den är betydligt mjukare.
Och nu stundar troligen omval på grund av den politiska instabiliteten. Vi får se om danskarna väljer hårt eller mjukt vatten att simma i. I väntan på det har man plockat över magister Anders Borg från Sverige för att ge dem en läxa i ekonomi. (Danskarna är inne i en nationellt vacklande fas när man låter sig imponeras av allt svenskt.)
Men nog om detta. Att redogöra för den danska politikersåpan skulle kräva ett veckoseminarium på Uppsala universitet. Minst.
Jag funderar istället återigen på vad som är meningen med livet egentligen.
Jag tror för egen del att Gud tänker som Maharishi Mahesh Yogi och Robin Sharma, att själva poängen är att sträva efter andlig perfektion. Inte i första hand att förlusta sig i det förgängliga köttet. Att uppnå inre perfektion i alla lägen, det måste vara målet, det måste vara meningen med livet. Och till det räknas inte att dricka en massa öl, eller att knulla runt.
Meningen med livet är inte att vara normal heller, med gamla bekanta ”VVV” - Villa, Volvo och Vovve. Det blir garanterat också fel i längden. Det gäller att prestera lite bättre än så för att lyckas med livet.
Att sträva efter andlig perfektion är ett projekt som aldrig tar slut, för det finns alltid något du kan förbättra, särskilt i ditt sinne. Det här är naturligtvis jättesvåra bitar, särskilt i ett sekulariserat land som vårt. Det är naturligtvis lättare att nå målet i ett indiskt kloster.
Men det är väl värt några försök även i Sverige.
Eller man är väl så illa tvungen.
