Massproduktion och identitetslöshet

I det här massproducerade samhället är du aldrig själv om någonting.
Om du så slår knut på dig själv är det minst hundra till som gör samma sak i samma ögonblick.
Ickeofficiellt måleri, liksom fotograferande är dock svårt för utomstående att kopiera. Och det är därför personer som håller på med sådant ofta blir rätt originella och får rätt speciella liv.
Men hursomhelst, ju längre man hänger med i livet, desto personligare blir den egna mixen undan för undan. Och det är mycket värdefullt.
Men om man vill hitta sig själv måste man hitta något, eller skapa något som är helt unikt i världen.
I den mycket sevärda filmen Shrink, som handlar om en livskrisande L.A.-psykiater, lämnar en författare in ett helgalet och utflippat manus till ett filmbolag. Han är helt säker på att han skapat ett unikt mästerverk. Det visar sig dock att filmbolaget redan fått in ett snarlikt manus av en annan författare.
Ovetande om varandra har de skrivit samma historia.
Och det är så livet funkar.
Strömmingar i ett stim tävlar ju inte om att vara unikast direkt. Dom håller ihop mot rovdjuren. Så vad är då målet med livet? Att vara unik eller att bara vara en i mängden?
Om du tror att samhället har rätt i allt och att överheten säger oss sanningen hela tiden, då kan du lugnt simma vidare som en strömming i stimmet.
Men om du tror att samhället har väldigt fel och ofta ljuger för oss, då måste du hitta sanningen och din egen väg.