Vad gör alla människor på denna förbannade planet när här inget finns att göra?
Dom sitter av tid.
They´re just doin´ time in this fuckin prison.
Och i själva verket tror jag att alla vill härifrån.
Att vara född är en nitlott från början till slut. I grunden är det så även om det döljs för oss bakom en rad tjusiga bländverk.
För att trivas på jorden måste du vara lite dum i huvudet så att du kan engagera dig i något riktigt meningslöst. Som att samla på frimärken. Som att spela golf eller innebandy. Som att gilla Körslaget. Som att vara med och rösta i melodifestivalen. Som att digga Idol. Som att gå ut med hunden. Som att samla på skalbaggar.
Vi måste på något sätt hålla oss sysselsatta så att vi kan glömma att vi innerst inne vill tillbaka till himlen. Så att vi kan glömma att vi inte trivs på jorden.
Att det ligger till så kommer man på efter ett tag i livet när de ekonomiska dörrarna börjar stängas omkring en och man upptäcker att man sitter fast i tillvaron som i ett skruvstäd. Då måste man många gånger ta till flaskan för att kunna känna sig fri som i ungdomen igen.
Nej, antingen ska man vara korkad för att överleva eller så jädrigt smart så att man kan bryta sig loss på allvar. För vi är hitlurade av djävulen. Vi borde inte vara här alls. Vi kommer bara att få lida pin. Så slutar det för alla människor och det är ingen slump.
Skulle man släppa den aktiva dödshjälpen fri skulle till slut alla välja den utvägen, för det är ju enklaste sättet att lösa den jordiska problematiken och komma ifrån sin smärta.
En del vill inte bara bort från jorden, de vill till och med komma ur sitt eget skinn. Jag tänker på alla dem som lägger sig under kniven för att fixa läppar och bröst och tror att deras inre ångest och självdestruktivitet ska trollas bort av en simpel skönhetsoperation.
En del säger att Demiurgen har fångat in våra himmelska själar i rymden och placerat dem i köttets stinkande bojor.
Själv påstår jag att hela jorden är ett förtäckt kosmiskt fängelse för kriminella själar, där gudarna leker med våra liv hela vägen utan att vi ens märker det.
Vi måste först sona våra existentiella brott, först därefter kan vi bli fria.
