Det är en sak som plågar de flesta av oss, och det är att vi inte ÄR något. Att vi inte lyckats komma fram till en betydande position i samhället och uppfylla de förväntningar våra föräldrar en gång hade på oss. Men hur många ÄR något vi ser upp till i dagens Sverige? Chaffisarna? Sjuksköterskorna? De butiksanställda? Skogsarbetarna? Städarna? Eller kontorsråttorna? Nej, de som ÄR något är bara några hundra personer, en 300-400, som vi alla känner till och vilka har befästa namn och positioner och som erhåller all medial uppmärksamhet varje dag året om. Dessa 300-400 personer är den officiella tankesmedjan i samhället. Tror ni dom har rent mjöl i påsen och verkligen vill allas bästa för att driva samhället framåt? Jag tror inte det. Jag tror att de bara bevakar sina egna positioner på ett mycket reaktionärt sätt. De vill absolut inte att de progressiva krafterna ska komma loss igen på allvar.
Det är bara de press, radio och TV vill ska komma fram som kommer fram. De oförargliga som vet att föra sig och som säger rätt saker som tillfredsställer alla, både hög och låg. De som FÅR BLI något är bara en harmlös liten klick vars uppgift är att lägga ut ständiga rökridåer för massan så att folket inte kommer någon vart. Agitatorerna och provokatörerna får nästan inget utrymme alls, för de är farliga och jobbiga och hotar både den rådande makten, affärerna och annonsintäkterna. Hur gör man då för att lyckas om man trots allt vill göra ett försök mot alla odds? Då gäller det att hårdsatsa inom sitt eget smala kompetensområde för att kunna sticka ut i längden. Alla vet att elitidrottsmännen tränar kopiöst, och samma insats krävs inom alla områden där man vill gå framåt. Ska man bli författare gäller det att läsa mycket. Det finns ingen övre gräns om man vill ge järnet. Jan Guillou, Ulf Lundell och Göran Greider för att ta tre typexempel, är alla tre riktiga bokmalar. Det är en förutsättning för det jobbet.
Guillou brukar ju säga att på 200 böcker är det EN som är bra och det är ju så verkligheten fungerar. Det mesta som kommer fram är faktiskt skräp på ett eller annat sätt.
Man måste komma på det först, då blir det lite lättare. Sedan väljer man själv om man ska satsa på det där enda mästerverket, eller om man nöjer sig med att vara som alla andra.
