Toktrumman

Gråtande granar i DN upprörde svenskarna på 1980-talet. 

Den här klimatångesten som mobiliserar folk nu är ju egentligen ett uttryck för existentiell ångest och skuldkänslor. På 1980-talet hade man ångest för sura sjöar och bruna ”gråtande” granar. Vad hände med den grejen?

Forskarna har ju intresse av att slå på stora toktrumman hela tiden för att öka på sina anslag och för att få höras och synas i media och inte bara sitta isolerade på sina urtråkiga universitet.

Det är därför de håller på så här på enad front. Det var ju de påstådda svaveldioxidutsläppen och försurningen främst, som ledde till att Miljöpartiet bildades 1981. Det var tyska Der Spiegel som hittade på hela grejen först. I Sverige hade vi aldrig någon döende skog, säger man nu. Men svensk press hängde på toktrummeriet under nästan tio års tid för att ha något ömmande att skriva om. ”Vi måste rädda skogen”. Så ljöd klagosången på den tiden. ”Vi måste rädda klimatet”. Så heter det nu.

Vi hade alltså ingen försurning i Sverige på 80-talet, enligt dagens forskare. Men vad jag minns skulle alla arbetslösa ut och hälla kalk i sjöarna. Vad höll man på med då egentligen?

Det här visar hur tidningarna och vetenskapsmännen regelmässigt håller på och piskar upp hysterier i samhället, som sedan rinner ut i sanden. Det blir säkerligen likadant med koldioxidhysterin vi har nu.

Om tio år snackar de om något annat.
Kväveoxiden kanske.

Gråtande björnar upprör oss 2019.