The War; en dokumentär om de amerikanska soldaternas upplevelser under andra världskriget.
”Först var man naiv och modig och visste inget om livets olyckor, men undan för undan började man tappa sitt mod tills man en dag inte hade något kvar. Det var det värsta ögonblicket”, sa en.
En pilot läste vad han skrivit från fronten till sin flickvän;
”Jag har hittills alltid gjort min plikt i kriget och inte väjt för någon fara för att försvara mitt land och min framtid, men nu har jag sett så mycket fruktansvärda saker att mina drömmar börjar dö”.
En annan soldat sa att det värsta med kriget var att man så ofta hamnade i situationer där det inte fanns några utvägar.
Ett kompani beordrades till en hopplös räddningsaktion. Dom förlorade 400 man för att rädda 250.
På slutet när kriget i praktiken var avgjort, gjorde tyskarna ännu hårdnackat motstånd i de täta, dimmiga skogarna runt Aachen.
Man hade preparerat hela området med minor, så kallade ”bouncing Betties”, som smällde av i skrevet på jänkarna.
De amerikanska soldaterna såg varken varandra eller fienden när de långsamt kröp från träd till träd, alltmedan de överröstes av kulsprute- och artillerield. Skogen var så snårig att man tappade orienteringen på kartorna.
”Den som sa att han visste var han var ljög”, menade en officer.
Upplevelsen var så förödande att många blev psykotiska. Andra sköt sig själva i en fot eller en hand för slippa undan.
”Dagarna var så hemska att jag bad om mörker. Nätterna var så hemska att jag bad om ljus.”
Man förlorade 35 000 man på en 5 kilometers framryckning som varade i flera månader.
Pluton efter pluton skickades in av officerarna och de flesta blev massakrerade.
Det var kort sagt ett av krigets värsta amerikanska fiaskon och värsta helvete.
”Krigets vackraste ögonblick var när jag fick lämna den där djävla skogen”, sa en fd infanterist.
Charles Bukowski, en av mina favoritförfattare, var på vippen att kallas in i kriget, men han lyckades lura armépsykiatrikern att han var sinnesslö. Så han slapp krigets fasor. Hans drömmar hade redan dött av utanförskapet under skolåren, som hade gjort honom mer cynisk, mer desillusionerad, men även smartare än sina jämnåriga. Han var redan i tjugoårsåldern så bitter att han sket i vilka som vann kriget egentligen. Det betydde ganska litet för en samhällets förlorare. Han ägnade krigsåren åt att dricka sig full på barer runtom i USA istället. Hehe, vilken kille han var. Ett geni.
”Först var man naiv och modig och visste inget om livets olyckor, men undan för undan började man tappa sitt mod tills man en dag inte hade något kvar. Det var det värsta ögonblicket”, sa en.
En pilot läste vad han skrivit från fronten till sin flickvän;
”Jag har hittills alltid gjort min plikt i kriget och inte väjt för någon fara för att försvara mitt land och min framtid, men nu har jag sett så mycket fruktansvärda saker att mina drömmar börjar dö”.
En annan soldat sa att det värsta med kriget var att man så ofta hamnade i situationer där det inte fanns några utvägar.
Ett kompani beordrades till en hopplös räddningsaktion. Dom förlorade 400 man för att rädda 250.
På slutet när kriget i praktiken var avgjort, gjorde tyskarna ännu hårdnackat motstånd i de täta, dimmiga skogarna runt Aachen.
Man hade preparerat hela området med minor, så kallade ”bouncing Betties”, som smällde av i skrevet på jänkarna.
De amerikanska soldaterna såg varken varandra eller fienden när de långsamt kröp från träd till träd, alltmedan de överröstes av kulsprute- och artillerield. Skogen var så snårig att man tappade orienteringen på kartorna.
”Den som sa att han visste var han var ljög”, menade en officer.
Upplevelsen var så förödande att många blev psykotiska. Andra sköt sig själva i en fot eller en hand för slippa undan.
”Dagarna var så hemska att jag bad om mörker. Nätterna var så hemska att jag bad om ljus.”
Man förlorade 35 000 man på en 5 kilometers framryckning som varade i flera månader.
Pluton efter pluton skickades in av officerarna och de flesta blev massakrerade.
Det var kort sagt ett av krigets värsta amerikanska fiaskon och värsta helvete.
”Krigets vackraste ögonblick var när jag fick lämna den där djävla skogen”, sa en fd infanterist.
Charles Bukowski, en av mina favoritförfattare, var på vippen att kallas in i kriget, men han lyckades lura armépsykiatrikern att han var sinnesslö. Så han slapp krigets fasor. Hans drömmar hade redan dött av utanförskapet under skolåren, som hade gjort honom mer cynisk, mer desillusionerad, men även smartare än sina jämnåriga. Han var redan i tjugoårsåldern så bitter att han sket i vilka som vann kriget egentligen. Det betydde ganska litet för en samhällets förlorare. Han ägnade krigsåren åt att dricka sig full på barer runtom i USA istället. Hehe, vilken kille han var. Ett geni.
