När den vackra, älskade, seriösa och rika popstjärnan i New York; Sophie B Hawkins sjunger i en låt att; ”det måste finnas ett annat liv än det här”, då förstår man ungefär hur läget är i världen.
Inte ens framgångskonceptet kan längre hjälpa en, vilket även Britney Spears är ett tydligt exempel på.
Hawkins avlutar sin klagan med att sjunga; ” California here I come”.
Hon tror att hon ska hitta det riktiga livet där i Kalifornien. Det var också vad the Mamas and the Papas trodde på 60-talet i låten California Dreamin´.
Så allt är sig likt, ingenting har hänt sedan dess. Alla som tjänar stora pengar flyttar fortfarande till L.A.
Kalifornien som livets sista naturreservat alltså.
När det gäller dagens fixering vid business så är den heta grytan och ursprunget New York medan nästan hela den livsstil vi lagt oss till med i dagens Västeuropa har sin källa i Los Angeles.
Inte ens framgångskonceptet kan längre hjälpa en, vilket även Britney Spears är ett tydligt exempel på.
Hawkins avlutar sin klagan med att sjunga; ” California here I come”.
Hon tror att hon ska hitta det riktiga livet där i Kalifornien. Det var också vad the Mamas and the Papas trodde på 60-talet i låten California Dreamin´.
Så allt är sig likt, ingenting har hänt sedan dess. Alla som tjänar stora pengar flyttar fortfarande till L.A.
Kalifornien som livets sista naturreservat alltså.
När det gäller dagens fixering vid business så är den heta grytan och ursprunget New York medan nästan hela den livsstil vi lagt oss till med i dagens Västeuropa har sin källa i Los Angeles.
Allt det vi nu är som besatta av kommer därifrån; datorer, gym och bodybuildingidealen, längtan in i Hollywoodfilmens drömvärld, porrindustrin, accepterandet av gaykulturen, silikon, joggning, nyandlighet, vitaminätande och hälsotrender. Även viss subkultur därifrån börjar tränga igenom, som Charles Bukowskis böcker. Men hans värld är ju en slags total antirörelse mot all den ytliga L.A.-glamouren. Han är nog närmare en slags sanning om livet än det officiella Kalifornien vi vill se. Och som Buk brukar säga om de framgångsrika; ”Deras problem kanske kommer senare.”
Vi på anstalten Sverige får å vår sida leva under järndisciplinen – liksom den inpräntade devisen att ”Arbeit macht frei”.
Den har de väl fått oss alla att tro på?
Och i ”lägret Sverige” gömmer man undan trösten för fångarna. Men man gör det så att det nästan inte går att genomskåda genom att påstå att det är för internernas eget bästa.
Hela maktapparaten består av en ondskans elit som byggt upp ett system som ska gynna dem själva här och nu och trycka ned de flesta andra.
Hundpatruller är inget normalt säkerhetsskydd i en normal och god värld – om man inte kallar internering normalt.
För mig känns Sverige som en mix av gamla Stasiösttyskland och Nazi-Auschwitz. Det är i alla fall vad jag vaknar till varje morgon.
Kvällstidningarna är lägerblaskorna.
Medialt leder alla livstecken till L.A. Systemalt leder allt till Tyskland. Vi fångar här i Kvasi-Stasi-Nazi-Sverige får en flukt på en liten grupp utvalda i Los Angeles, som ska illustrera det riktiga livet utanför murarna. De är jordens ”chosen few” som ska nära drömmarna om att livet inte är ett straff utan en gåva.
Men de vackra, rika och berömda är livrädda för verkligheten och sanningen, eftersom de byggt upp en ogenomtränglig mur mellan sig och oss ”vanliga” i Saint Tropez, London, New York, Paris, Los Angeles, Malibu, Hawaii osv. Dom tycker sig vara så rena och heliga i sin lyxiga värld och med sina perfekta kroppar. Muren är till för att hålla misären, fattigdomen, fulheten och smutsen på tryggt avstånd. Ändå är det enda som intresserar dem just smuts, snusk och fula grejor.
Vi på anstalten Sverige får å vår sida leva under järndisciplinen – liksom den inpräntade devisen att ”Arbeit macht frei”.
Den har de väl fått oss alla att tro på?
Och i ”lägret Sverige” gömmer man undan trösten för fångarna. Men man gör det så att det nästan inte går att genomskåda genom att påstå att det är för internernas eget bästa.
Hela maktapparaten består av en ondskans elit som byggt upp ett system som ska gynna dem själva här och nu och trycka ned de flesta andra.
Hundpatruller är inget normalt säkerhetsskydd i en normal och god värld – om man inte kallar internering normalt.
För mig känns Sverige som en mix av gamla Stasiösttyskland och Nazi-Auschwitz. Det är i alla fall vad jag vaknar till varje morgon.
Kvällstidningarna är lägerblaskorna.
Medialt leder alla livstecken till L.A. Systemalt leder allt till Tyskland. Vi fångar här i Kvasi-Stasi-Nazi-Sverige får en flukt på en liten grupp utvalda i Los Angeles, som ska illustrera det riktiga livet utanför murarna. De är jordens ”chosen few” som ska nära drömmarna om att livet inte är ett straff utan en gåva.
Men de vackra, rika och berömda är livrädda för verkligheten och sanningen, eftersom de byggt upp en ogenomtränglig mur mellan sig och oss ”vanliga” i Saint Tropez, London, New York, Paris, Los Angeles, Malibu, Hawaii osv. Dom tycker sig vara så rena och heliga i sin lyxiga värld och med sina perfekta kroppar. Muren är till för att hålla misären, fattigdomen, fulheten och smutsen på tryggt avstånd. Ändå är det enda som intresserar dem just smuts, snusk och fula grejor.
Lite dubbelt, eller hur?
Litet av önsketänkande, skulle man kunna säga.
Man vill både bada i snusk och smuts, samtidigt vill man hålla den borta från sig. Den ekvationen går inte riktigt ihop för mig. Den formeln måste med nödvändighet krackelera en dag för dom.
Jag bara väntar.
Nu brinner Hollywood igen!
Jag bara väntar.
Nu brinner Hollywood igen!
Nu är det rena eldhavet i Los Angeles porrkvarter!
Los Angeles brinner i slutet av september 2005. Hollywoods mer ordinära storstjärnors lyxvillor hotas i samma våg. Porrstjärnor och ”riktiga” stjärnor är goda grannar.
De tillhör samma maffia…
