Året som både spårade ur och gick som på räls

Jag skrev i min förra nyårskrönika att 2010 skulle bli ett skruvat år. Och så har det väl blivit i många avseenden.
Som jag trodde då blev det ett fredligt år och inga större nya krig, men väl ännu extremare väder och ännu märkligare klimat.
Först hade vi en smäktande, smällhet ryssommar av sällan skådat slag, sedan följde ryssvintern som är den kallaste sedan 1700-talet. Denna extrema ryssvinter har slagit klorna i nästan hela Europa, förutom Italien, Portugal, Spanien och Grekland. Men dessa länder har ju nog av elände ändå, men då på det ekonomiska planet. Vädergudarna skonade PIGS–länderna denna gång av ren nåd. De har haft nog av olycka tyckte de väl.
Vädret över Sverige och Nordeuropa tycks komma från Ryssland numer. Beror det på att vi alla har stora ekonomiska intressen där? Jag tänker på våra rysslandsfonder. Måste nästan vara så. Där vi har våra pengar, där har vi våra hjärtan. Då blir det så här.
En intressant sak i sammanhanget är att OMX-indexet och RTS-indexet har utvecklats exakt lika mycket över årets normalnivå i världen. Det är ännu en slående koppling mellan Sverige och Ryssland. Både Moskvabörsen och Stockholmsbörsen har ökat med kanonfina 23% i år. CAC 40 i Paris har vid en jämförelse backat med 3% precis som Tokyos Nikkei 225. USA-börserna har ökat med mer normala tio procent under 2010.
Börsen har som sagt gått på räls under 2010, men SJ har spårat ur desto mer. Maken till elände har väl aldrig skådats i den svenska järnvägshistorien. Flera hundra incidenter kan vi räkna ihop till, både små och stora. Under sommarhalvåret var det X2000 som hade problem nästan varje vecka och i vinter har samtliga tåg drabbats av stora problem.
Om det här är en ironi från gudarna ligger vi nog ganska risigt till på ett samhälleligt plan.
För attackerna på SJ ska väl betyda att Sverige är på väg att spåra ur totalt.
Det är i alla fall min tolkning.

Antikens Grekland 2000-350 fKr

Tre ideologiska huvudteman under antikens Grekland var frihet, rättvisa och lyx.
Lyx kan definieras som att skaffa sig något man egentligen inte behöver.
Andra säger att det är något som eliten kan unna sig men inte massorna.
Lyx har länge betraktats som korrumperande och socialt undergrävande, så även i antikens värld.
Man kritiserade aristokratin tex för att använda onödigt dyra metallbägare till vinet, slå på sig för mycket parfym och frossa i exotisk fisk.
Straffdomen som hänger över de rikas och mäktigas överdådiga liv blev tidigt under antiken ett populärt ämne bland poeterna.
Poeten och skalden Homeros levde ca 700 fKr. Skildrar hjältarnas förakt för massorna. Hans till en början muntligt traderade verk Iliaden och Odysséen kan gå tillbaka till minoisk bronsålder på Kreta, 2000-1000 fKr.
På 700-talet kom också alfabetet, en ny fenicisk uppfinning.
Aristokrati är ett grekiskt ord som betyder de bästa. Det var dåtidens förnämsta krigarklass, ungefär som riddarna i medeltidens Sverige.
Aristokratin såg på sina undersåtar ungefär som gudarna på Olympos såg på människorna. De var jordägare och tog alla de finaste dåtida ”jobben”. De ansåg sig vara vackra, ädla och goda. Resten var fula, onda och dåliga människor man i princip kunde göra vad man ville med.
Dagens atletideal kommer från Greklands aristokratiska homoerotiska olympiska spel. Man tävlade nakna och kvinnor fick inte titta på. De hade sina egna små spel. Den grekiska aristokratin hade även manliga skönhetstävlingar till guden Hermes ära. Den som vann fick bära en bagge på sina axlar genom staden som en hedersbetygelse.
Man föreställde sig att muserna på Olympos sjöng om gudarnas odödliga gåvor och de dödligas lidanden. Den kontrasten uppskattades av gudarna, liksom aristokraterna älskade att höra sånger om sina slavars vedermödor.
Heroerna var halvt gudomliga varelser vars vrede var oförutsägbar.
En gudomlig bestraffning kunde utdelas flera år efter att ett brott begåtts. Man hade rent allmänt en känsla av gudarnas närvaro på den här tiden. Man kunde beskåda deras vrede i stormar, krig och sjukdomar. Man kan nästan säga att gudarna var den tidens filmstjärnor.
Brännoffer av djur till underjordens gudar som Hades, gav namn åt uttrycket ”holocaust”.
När man talade om ”flickan” menade man årstidsgudinnan Persefone, dotter till Zeus och Demeter i sin ungdom bortrövad till dödsriket av Hades. Halvguden Adonis var den idealiske älskaren alla dåtidens hemmafruar drömde om.
Den blodiga Dionysoskulten liknade en djävulskult med djuroffer, vilda danser och ormar. Den lockade främst de irrationella kvinnorna, backanterna. Alexander den store trodde sig ha upptäckt spår efter Dionysos när han gick in i Indien.
Zeus var den fruktansvärde åskbringaren och väderguden som styrde hela världen. Krigs- och vishetsgudinnan Athena hans dotter som beskyddade Athen.
Det fanns inga ateister i det gamla grekiska samhället. Alla ville ha gudarnas hjälp och gunst.
För att uttolka gudarnas befallningar tolkade experter fåglarnas flykt och ovanliga omen. De flesta beslut togs efter böner, drömmar eller spådomar från orakelhelgedomarna. Orakelsvaren levererades på hexameter och eftersom orakelguden Apollon var den gud han var så blev svaren ofta tvetydiga och förbryllande.
Orden ”monark” liksom ”tyrann” är grekiska ord från denna tid.
Hopliterna, män med stora tvåfattade sköldar som stred till fots, lade grund till det grekiska tyranniet och innebar en politisk tillbakagång för hela aristokratin som av tradition stred till häst.
Adelns vinflödande mansfester med kvinnliga prostituerade ”hetärer” kallades symposier. De rika tävlade i lyx, men genom att slösa med sina tillgångar lyfte man underliggande klasser uppåt i den ekonomiska hierarkin.
Uttrycket ”drakonisk ryktbarhet” kommer från ädlingen Drakon, som 594 fKr skrev lagar för harmoni i samhället.
Det gjorde även poeten Solon. Men fortfarande var det hundra gånger värre om en slav våldtog en fri, än om en fri våldtog en slav.
På 570-talet fKr uppstod en kändiskultur i Grekland som hyllade idrottsmän, poeter och musiker.
Först skildrades deras skicklighet, därefter deras sorgliga förfall. Det var ett ständigt flöde av vinnare och förlorare precis som i våra dagar.
Ett idealiserat Sparta har varit den inflytelserikaste av alla utopier i hela historien och har påverkat generationer av politiska tänkare, från Platon till Thomas More och Rosseau.
De manliga spartanerna åt kollektivt och de föredrog mycket enkel mat, för det mesta svartsoppa. De underkastades en fruktansvärd träning från sju års ålder. Man skulle yttra sig så kortfattat som möjligt. Böcker ansågs för långrandiga för självförädling.
Spartanerna hade ingen kult av Dionysos, han ansågs vara för lössläppt för att passa dem.
Men det var i viss mån i krigarstaten Sparta, jämte Athen, idén om fria män och demokrati uppstod.
”Demos” är grekiska för folk. ”Kratos” betyder makt.
De manliga krigarna i Sparta var jämlika och splittrande lyx var inte tillåten. Jordlotterna var närmast att betrakta som statliga. Sparta var först någonsin i världshistorien med obligatorisk utbildning för en hel social klass.
Denna jämlikhet som var modern på 640-talet fKr levde länge kvar i Sparta och kom att verka besynnerlig för senare betraktare.
Karl Marx liksom nazisterna var intresserade av Spartas historia på grund av idén om en kollektivistisk stat.
Spartanerna höll sig under alla omständigheter i alla fall fria från tyranner som var så vanliga på den tiden. Sparta var dåtidens befriare och drog vida kring och bekämpade tyrannier över hela Grekland. Deras makt kom och gick under flera hundra år men var som störst mellan 546-520 fKr. Då försvann också de sista grekiska tyrannerna vilket lade grunden till folkstyret.
Som en liten kuriositet kan nämnas att i Sparta hade männen långt hår och kvinnorna kort.
Världens första vetenskapliga tänkande uppstod också i det antika Grekland, närmare bestämt bland östgrekerna i Mindre Asien på 500-talet fKr. Filosofen Thales hade redan då en ganska modern idé om livets uppkomst på jorden. Allt har börjat i havet, sa han. Sedan har jorden torkat upp och vattenvarelserna tvingats upp på land.
I Athen kom vid denna tid Kleisthenes med det populistiska förslaget att varje stort samhällsbeslut skulle läggas fram för en folkförsamling. Ett viktigt och stort steg mot västvärldens demokratisering.
De första demokratiseringsförsöken levde dock under ett ständigt hot av ”barbarfolken”, i första hand perserna, som var ytterst nära att lägga hela Grekland under sig. Om så hade skett hade vi förmodligen inte haft någon demokrati i dag.
Inte heller i Sverige.
Perserna var ett ganska primitivt stamfolk som gillade att härja till häst med pilbågar. Deras profet var Zarathustra.
Paradis är ett persiskt ord som användes för deras adels trädgårdar. Två av persernas mer vanliga bestraffningsmetoder var pålspetsning och hudflängning vilket väckte avsky bland de mer rättsligt orienterade grekerna.
Vid fem avgörande och mycket hårda slag lyckades grekerna hindra den hotande persiska invasionen. Marathon 490 fKr, Thermopyle 480fKr, Salamis 480 fKr, Plataiai 479 fKr och slutligen sjöslaget vid Mykale 479 fKr.
Att den spirande demokratin överhuvudtaget överlevde till våra dagar hängde alltså på ett hår.
Tack vare dessa mycket viktiga segrar fick staten Athen en mycket gynnsam period mellan 490-400 fKr och Akropolis kunde återuppbyggas i sin fulla glans. Åren mellan 450-390 kom att bli en lysande kulturepok i Greklands historia som skapade namn av världshistorisk betydelse.
De stora filosoferna Sokrates och Platon verkade under denna tid. Teatern föddes och de klassiska tragedierna av Aischylos, Sofokles och Euripides uppfördes. Tänkaren Demokritos började hävda att allt är uppbyggt av atomer, små odelbara partiklar. En för den tiden ny tanke. Det vetenskapliga verket Epidemia skrevs om sjukdomar. Matematiken utvecklades genom Hippokrates och Pythagoras. Ämnet historia uppfanns bland annat genom Herodotos från Halikarnassos. Aristokraterna fortsatte med sina symposier och dricka vin och sjunga antifolkliga sånger och drömde om demokratins snara fall och monarkins återkomst.
Bara de mest excentriska lärarna hade kvinnor som åhörare. Fruarna var bara till för att bringa barn till världen och sköta hushållet. Om en kvinna gick under eget namn i dåtidens Athen var hon prostituerad. Kvinnorna stod mycket lågt på samhällsstegen i det antika Grekland. Platon och många med honom hatade deras irrationalitet och låga natur. Om man slapp att skämmas för sin hustru fick man vara glad. Mer kunde man inte vänta sig.
Athenarna hade inga veckoslutshelger, de räknade inte ens veckor. Men de hade en kalender som var fullspäckad av religiösa fester.
Den politiska retoriken liksom dramatiken blomstrade.
Tragedins framställning var förunderligt dyster och skräckinjagande. Den tog upp både mänskliga och gudomliga sidor av livet och berörde sina åskådare djupt.
Filosofen Anaxagoras retade upp massorna genom att hävda att den gudomliga solen bara var en klump brinnande materia.
Under den berömde statsmannen och demokraten Perikles styre 450-429 fKr minskade de ledandes tro på gudarna, under inflytande av alla skeptiska filosofer som deltog i debatten. De intellektuella blomstrade under en likasinnad ledare.
De grekiska komedierna som häcklade både slavar och knasiga filosofer fick massorna att kikna av skratt med sin moderna tabloidhumor.
”Tankesmedjan” dök upp i västvärlden i och med Sokrates, som sägs ha varit fet, ful och ovårdad. Sokrates ville tona ner den traditionella gudavärlden och talade istället om en inre röst som hindrade honom från att göra vissa saker. Men det grekiska samhället tolererade ännu inte denna sortens ateism och Sokrates fängslades och tvingades att ta livet av sig med en bägare odört.
På 390-talet bröts Athens dominans och Sparta återtog kommandot på Peloponnesos.
Men demokratins idé dog inte i och med det.
I Argos hängav sig på 370-talet demokraterna åt en grym nedklubbning av 1200 rika personer.
Sparta gick sedan tillbaka på 360-talet.
350 fKr kom Makedoniens dominans genom kung Filip och hans son Alexander som medförde ett slut på den gryende demokratin .
Den eran skulle bestå i 170 år.

Fotnot: De moderna västerländska orden ”polis” och ”politik” går båda tillbaka till det antika grekiska ordet πόλις som syftade på de krigarbeskyddade stadsstater som landet då var uppbyggt av.

Nygammalt från Hollywood

Här har vi en nygammal trend från Hollywood: järvlooken. Den är tillbaka på tapeten efter trettio år i skuggan. Till vänster Hugh ”Wolverine” Jackman. Till höger Clintan från 1974.

Tänk om någon eller några i politikens värld kunde/vågade se ut så här, vilken skön grej det vore.

För i ett kollektiv där alla tävlar om att vara identiska tror jag ingen tänker själv eller har några egna idéer. Och det är ju grundproblemet i dagens politik.

Några citat

”Människan hittar på sagor för att trösta sig mot livets gigantiska meningslöshet. Religionen är ett lysande exempel på det.”
Woody Allen inför sin 75-årsdag i Oslo

”Enkelt det är, för de eviga, att lyfta en dödlig till glans och att förnedra henne.”
Homeros i Odysséen, ca 700 fKr

”En förverkligad person kan inte ens gudarna skada.”
Maharishi Mahesh Yogi

”Jag förlorade min rädsla när jag dödade min första plit i fånglägret.”
Miljardären och den ryske gangstern Vlad Stoltsjev

”Gräv där du står.”
Ivar Lo-Johansson

Lånefest och skuldsanering

Folk har inte så mycket pengar som man tror. Det visar en ny undersökning från nätbanken Nordnet.
Tre miljoner svenskar har mindre än 10 000 sparade.
De utgör det nya Fattigsverige.
Sju miljoner har mindre än 100 000 i buffert.
De flesta lånar till både hus, bilar och andra kapitalvaror som båtar, TV-apparater, stereoanläggningar, tvättmaskiner osv. Det är så man lever flott på kredit. Men banken äger hela deras liv, ända ner till brödrosten och kalsongerna.
De är välfärdsproletärerna, lyxslavarna infångade i krämarfängslet.
De lever ett liv i lyx, men har nästan inga egna pengar för hela lönen går till att betala räntor.
Det här talas det tyst om. Men skuldsaneringsstatistiken avslöjar hur det ligger till. De vars ekonomi totalkraschar ökar med 30-40% om året.
Till och med bankerna börjar bli oroliga för lånefestens långsiktiga konsekvenser.
Så här kan det bara inte fortsätta, säger en ekonom på SEB.
Under tiden köper vi årets julklappar och hela julbordet på kredit, hellre än att leva efter vad våra tillgångar tillåter.
Festen kommer aldrig att betalas.
Alla kommer att välja att gå i konkurs istället.

Finansminister Anders Borg visar gott omdöme och manar till stor försiktighet för Sveriges del i detta läge. Vi får inte drabbas av hybris när nu dagens siffror faktiskt signalerar enormt stark tillväxt. Precis det här scenariot har vi sett på Island och Irland tidigare.
Och vi vet hur det gick där.

Det är ett helvete att vara kändis

Det är synd om människorna. Och särskilt synd är det uppenbarligen om kändisarna.
Aftonbladet avslöjar att Thomas ”Orup” Eriksson haft flera svarta år efter sin succé på 90-talet.
Detsamma gäller radioprataren Pontus Enhörning som också drabbades av en allvarlig depression efter sin framgång.
Allas vår Lill-Babs törs knappt gå ut vissa dagar och gömmer sig helst under en keps när hon tvingas till affären.
Och allas vår ”La Camilla” från Army of Lovers slog också i botten om jag inte minns fel.
Och så har vi allas vår Silvia.
Tänk på hur hon måste känna sig inuti efter att kungens alla grisiga affärer blivit offentliga.
Om kungen plötsligt skulle dö av arsenikförgiftning då finns det en framförallt en ”prime suspect” om man så säger.
Och hur allas vår Ulf Lundell har mått genom åren, det vet vi. Han har självmedicinerat med alkohol precis som Enhörning och Persbrandt har försökt med.
Den framgångsrike proggaren Ola Magnell mådde inte heller så bra på den tiden det begav sig. Han sjunger i ”Rulltrappan” att man måste hitta boningen i sig själv och sluta tjacka dyra prylar.
När nu det tydligen inte gick så fick det bli att tjacka miljonboning på Österlen istället.
Ett liknande öde delar vitabergspredikanten Stefan Sundström. Han vet också precis hur det ligger till med allt, men tvingas självmedicinera med alkohol och har köpt sig en miljonboning i paradiset Österlen med skivpengar.
Ja, det är ett helvete att vara vispoppare som Sundström säger.
Det är ett helvete att vara människa till och med.
Det skulle nog Magnell och Lundell hålla med om.
De är ju grannar numera.

Det är synd om människorna

Tänk vad det sups på lördagar, Svennedagen!
Säkert en 20 000 av stans 60 000 invånare som är asberusade just nu.
Flera miljoner i Sverige.
För att inte tala om Storbritannien, Ryssland, Italien, Frankrike, Tyskland och Polen.
Förmodligen runt en 100 miljoner dyngpackade själar runt om i Europa denna lördagskväll.
Var och en med sin sorg.
Inte undra på att lördagar är veckans värsta dag!
Det är då mänskligheten går under jord tillsammans.
Alla sjunker av billigt brännvin.
Till och med vi nyktra känner av det.
Vill man få ut något av en helg då måste man spela med, annars går det inte.
Folk behöver uppenbarligen sin medicin helg efter helg.
Det är synd om människorna alltså…
Annars skulle de inte hinka så förbannat.

Bröderna Dalton

Jimmie Åkesson och Göran Hägglund, också kända under beteckningen "bröderna Dalton".

Citaten

”Jag tycker teatern i dag bara är slentrian och klichéer. Det behövs nya former”
Konstantin Treplev i Anton Tjechovs pjäs Måsen från 1895

”Du kan inte vara nog originell inom konsten.”
Kjell Höglund

”Själen tänker bäst när den är fri.”
Platon, 427-347 fKr

”Den enda fråga som intresserar mig är hur man lever rätt.”
Sokrates, 470-399 fKr

”Greklands gamla storhet måste faktiskt förklaras med lite hjälp från ovan.”
Stefan Pärson, amatörhistoriker från Skåne

”För varje land jag erövrar förlorar jag ännu en illusion.”
Alexander den store

Naturalism mot religion

Den franske 1800-talsförfattaren Émile Zola var ju naturalist.
Vad innebär då det?
Jo, enligt Zola kunde man lösa alla själsliga gåtor med den fysiologiska metoden. En roman jobbade man fram som en rationell kemist eller fysiker.
Han menade med den för den tiden djärva idén att kroppen styr själen till hundra procent.
Alla mänskliga yttringar kommer från köttets behov. Människan visserligen inte som ren maskin, men som ett primitivt djur som uteslutande styrs av sina basiska instinkter som hunger, törst, sexdriften, skydd mot kyla osv.
Det är väl just det här perspektivet religionen vänder sig emot. Där går det istället ut på att anden ska styra kroppen fullt ut, det är religionens högsta mål.
Ganska intressant att ställa dessa två ideologier mot varandra. Verkligen svart mot vitt om man så säger.
Vilken ideologi som är sann, det får ni lista ut själva. Men det är väl ingen tvekan om att naturalismen varit segerherre i minst hundra år. Det är där vi är i dagens värld utan minsta betänkligheter eller tvivel. Nästan alla är naturalister nuförtiden utan att ens ifrågasätta det.
Jag skulle vilja påstå att denna uppenbara och grundläggande konflikt mellan ande och kött är livets stora fråga, kanske den allra största.

Massproduktion och identitetslöshet

I det här massproducerade samhället är du aldrig själv om någonting.
Om du så slår knut på dig själv är det minst hundra till som gör samma sak i samma ögonblick.
Ickeofficiellt måleri, liksom fotograferande är dock svårt för utomstående att kopiera. Och det är därför personer som håller på med sådant ofta blir rätt originella och får rätt speciella liv.
Men hursomhelst, ju längre man hänger med i livet, desto personligare blir den egna mixen undan för undan. Och det är mycket värdefullt.
Men om man vill hitta sig själv måste man hitta något, eller skapa något som är helt unikt i världen.
I den mycket sevärda filmen Shrink, som handlar om en livskrisande L.A.-psykiater, lämnar en författare in ett helgalet och utflippat manus till ett filmbolag. Han är helt säker på att han skapat ett unikt mästerverk. Det visar sig dock att filmbolaget redan fått in ett snarlikt manus av en annan författare.
Ovetande om varandra har de skrivit samma historia.
Och det är så livet funkar.
Strömmingar i ett stim tävlar ju inte om att vara unikast direkt. Dom håller ihop mot rovdjuren. Så vad är då målet med livet? Att vara unik eller att bara vara en i mängden?
Om du tror att samhället har rätt i allt och att överheten säger oss sanningen hela tiden, då kan du lugnt simma vidare som en strömming i stimmet.
Men om du tror att samhället har väldigt fel och ofta ljuger för oss, då måste du hitta sanningen och din egen väg.

Biggest loser Sverige

Veckans episod av Biggest loser Sverige bjuder på både gainers och losers som ni ska få se.
Vi börjar med the gainers:
Kicki Danielsson: +18,3 kg
Anders Borg: +15,6 kg
Camilla Henemark: +12,0 kg
Christer Sandelin: +7,8 kg
Prinsessan Madeleine: +5,7 kg
Thomas Bodström: +4,5 kg
Prins Daniel: +3,0 kg
Jan Helin: +2,5 kg

Och här har vi veckans losers:
Anders Bagge: -10,3 kg
Andreas Carlgren: -6,9 kg
Alexander Bard: -5,5 kg
Kronprinsessan Victoria: -4,2 kg
Elisabeth Höglund: -3,4 kg
PO Enquist: -1,0 kg

Detta skriver Nöjesbladet på nätet.
Siffrorna har också rapporterats in till Statistiska Centralbyrån för att ingå i forskningsprojektet Kändis; ett liv i upp och nedgång.

Nobelspekulationen

Till vänster min gissning Paul Auster. Till höger Mario Vargas Llosa som fick priset i litteratur.

Dramatens inventarier

Titta så fint Marie-Louise Ekman matchar Dramatens möbler!

Är det vad man menar med att någon börjar höra till inventarierna?

Eller är hon bara på väg att bli lite institutionaliserad?

Skänk dem en tanke

Tänk på alla tunga missbrukare som tvingas stjäla och prostituera sig när du är deppig.
Eller tänk på de medicinskt feta som inte ens vården kan hjälpa.
Eller tänk på de svårt skuldsatta som alltid ligger efter med räkningarna och jagas av kronofogden.
Tänk på spelmissbrukarna som vecka efter vecka slösar bort liv och pengar på en drömvinst som aldrig kommer.
Tänk på de handikappade och svårt sjuka.
Tänk på de som har en chef från helvetet som driver dem till vansinne varje dag.
Tänk på de som sliter ut sina kroppar på tunga arbeten och när de är slut vare sig får ett tack eller en guldklocka.
Tänk på de som måste ta sömntabletter och får hela dagarna förstörda av biverkningarna.
Tänk på de unga som inte hittar jobb eller bostad och inte vet ett dugg om livet.
Tänk på alla de som ständigt flyr in i TV-idiotin när de skulle kunna använda tiden till att söka kunskap.
Tänk på de som råkar illa ut på semestern och plötsligt är väldigt långt från tryggheten hemma.
Tänk på transorna som vill byta ut sina kroppar.
Tänk på Lindsay Lohan…
Då tror jag det känns lite bättre…

Att vinna i schack

”Varje generation måste upptäcka världen på nytt.”
Erica Jong 2010

”Om alla kvinnor samfält skulle slå in på maskuliniseringens väg skulle hela världen bli en enda stor bordell.”
M Agejev 1919

”Man kan omöjligen vinna ett parti schack enbart på sitt yttre.”
Maharadjan Raji Sabhah, 600 fKr

”Allt är inte svart eller vitt i livet. Vi har gråvädret också…”
Sokrates

Slutligt valresultat 2010

Som väntat vann revolutionärerna ledda av KPMLR en jordskredsseger i årets val. Här kommer de exakta siffrorna efter två rösträkningar.
För det vinnande revolutionsblocket ser det ut så här:
Kommunistiska partiet marxist-leninisterna revolutionärerna (KPMLR) 59,71% och 249 riksdagsmandat.
Nihilistisk Kommunism (NK) 25,10% och 23 riksdagsmandat.
Arbetarepartiet Anarkisterna (APA) 18,29% och 33 riksdagsmandat.
Svenska revolutionspartiet (SRP) 13,31% och 14 mandat.
Storma Bastiljen-listan (SBL) 8,85% och 12 mandat.

Det demokratiska blocket:
Socialistisk vänsterdemokrati (SvD) 38,64% och 98 riksdagsmandat.
Grön Republikansk Industrisocialism (GRIS) 28,13% och 72 mandat.
Schopenhauers Vänner (SV) 3,44% och 1 mandat.

En ogiltig röst har vi i årets val och den lades på Borgerliga Kuksugarpartiet (BKSP).

Sammanfattningsvis 128,56% av rösterna och 323 mandat för revolutionärerna och 69,17% och 171 mandat för demokraterna. Det ger oss ett valdeltagande på 188,94% i år vilket låter lite väl högt tycker vi på valmyndigheten. Kanske har det dubbelräknats några röster?
Vi måste nog göra om alltihop trots allt.
Valmyndigheten återkommer med ett nytt resultat i nästa vecka.
Finns det förresten verkligen 500 mandat i riksdagen? Är det någon som vet? Jag hade för mig att det bara var 409. Men jag kan ha fel...

Fascism och kulturskymning

Vad tycker en sådan som Ulf Lundell om dagens svenska kulturliv?
Han måste tycka att allt är rena skiten.
Så dåligt kanske att man måste supa sig full varje gång man tänker på det.
I dag totalsågas Marcus Birros senaste roman; Att leva och dö som Joe Strummer, av hans egen arbetsgivare Norrköpings Tidningar. Och jag misstänker att de har rätt.
Säkert ännu ett exempel på det navelskåderi, självförhärligande och narcissism som vi ser så otroligt mycket av nu. Det är som om alla har tappat förmågan att säga sanningen nuförtiden. Man skriver inte för att man vill säga sina läsare något, utan för att stärka upp sitt eget varumärke.
Och jag vet ju vad Lundell läser. Han vänder sig bakåt i tiden till de gamla mästarna som Strindberg, Ibsen, Hamsun, Tjechov, Tolstoj, O´Neill, Beckett och Hemingway, mfl.
De enda han kan läsa.
De enda som säger honom något.
De enda som kan matcha hans egna verk.
Själv läser jag just nu M Agejevs Roman med kokain från 1919. Oerhört briljant bok. Jag går igång på alla fyra cylindrar.
Att kulturarvet ligger vidöppet för en billig penning är det mest positiva i dagens värld. Det ger oss faktiskt möjligheter att utvecklas för framtiden. Strindberg och de andra lever. De är odödliga.
Alliansen är det kulturfientliga alternativet i söndagens val.
Reinfeldt gillar schlager, Björklund dansband och Olofsson Eagles. Då förstår ni själva.
Människor med Downs syndrom brukar gilla sånt.
Det är uteslutande stålarna och looken som gäller för alliansen, inte finliret och hur folk mår.
Det är det som kallas dumfascism med ett annat ord.

Reinfeldt bygger landet

En tiondel upp, en tiondel ner
Det är allt du hör, det är allt du ser
Det är som att stirra sej blind på vädret min vän
Fem grader igår, nu är det tre igen
Det spelar ingen roll om börsen går upp
Det spelar ingen roll om räntan går ner
eller vad marknaden tar eller vill släppa till
Det enda som spelar nån roll är vad Reinfeldt vill

Du kanske tror att det är Kungen
Du kanske tror att det är Stenbeck
Du kanske tror att det är Sahlin
eller bankerna eller riksdagen
Men det är Reinfeldt som bygger landet
Reinfeldt är den enda som kan det
Det kommer ovanifrån när den dagen är här
Om Reinfeldt vill så bygger Reinfeldt landet

Henri Lloyd-parad nerför gatan nu
Där kommer en Canberra-hatt med sin minkpälsfru
Hela stan är full av världsomseglare
Skärp om magen på alla storviltsjägare
Hur kunde ett så vackert folk bli till en så själsdöd flock
Som om hela såsen skärt sej av en galen kock
Som om ju bättre det blev desto tommare
Som en rugbymatch utan domare

Du kanske tror att det är medelklassen
Du kanske tror att det är finansaktörerna
Du kanske tror att det är experterna
Du kanske tror att det är direktörerna
Men det är Reinfeldt som bygger landet
Reinfeldt är den enda som kan det
Det kommer ovanifrån när den dagen är här
Om Reinfeldt vill så bygger Reinfeldt landet

Du kanske tror att det är LO eller nykterhetsrörelsen
eller Fångarna på fortet eller kanske Jungfrufödelsen
Men det är Reinfeldt som bygger landet
Reinfeldt är den enda som kan det
Det kommer ovanifrån när den dagen är här
Om Reinfeldt vill så bygger Reinfeldt landet.

Småspararna kan leda Sverige ur infernot

Det viktigaste är inte vilka som vinner valet utan hur det går för Sverige som nation. Båda sidor måste som bekant ha något att fördela för att det ska kunna bli någon välfärd. Därför behöver vi snarast komma in i en rejäl högkonjunktur igen. Senast vi hade en sådan var för drygt fyrtio år sedan, på 1960-talet, och nu börjar det bli bråttom. Kriserna har avlöst varandra de senaste decennierna.
Först kom tekokrisen på 60-talet. Sedan oljekrisen, stålkrisen och varvskrisen på 70-talet. Därefter följde fastighetskrisen, bankkrisen och IT-kraschen på 1990-talet. Och senast nu finanskrisen 2008. Det har varit rena infernot. Ett rent helvetesinferno ekonomiskt sett för Sverige under ett halvt sekel. Vi kan rannsaka oss själva och fundera på vad alla dessa kriser beror på egentligen, men det är ont om tid. Vi måste ta oss ur det här stålbadet snarast. För ett land kan inte ta hur många smällar som helst. Vi måste börja bli framgångsrika på världsmarknaden igen, annars är det snart kört för oss. Vi måste ta tag i det här landet och bli optimister igen.
Därför är mitt förslag att vi satsar politiskt på småspararna. Det vore mycket psykologiskt, för ju mer pengar och svenska aktier folk har att skydda, desto större ansvar tar de, både för sig själva och för landet i stort. Att uppmuntra i första hand aktiesparandet genom att slopa skatten på småvinster skulle leda till ett mindre brottsligt och ett bättre Sverige med stegrad optimism inför framtiden. Där skulle jag vilja se ett parti som tog initiativ. De pengarna skulle man vinna igen snabbt.
Det är inte så långt mellan en uppgiven fattiglapp och en framgångsrik kapitalist som man kan tro. Det behövs bara en liten knuff i rätt riktning så kommer folk igång. När pengarna börjar växa successivt känner de en ökad entusiasm och framtidstro, för småsparare blir med tiden ansvarsfulla människor som förmodligen har den kapacitet och det engagemang som behövs för att förnya det här landet. Men vi behöver ge dem en chans att känna att de kan utvecklas ekonomiskt. Det behövs rejäla skattelättnader för de som börjar från noll med sitt sparande.
För vi vill väl inte ha ett system som trycker ner folk och stjäl deras drömmar?
Då hamnar vi där vi är i dag, i ett sargat, hopplöst land utan framtid.

Det avgörande beslutet

Kenny och Roffe har haft en jobbig period med tungt supande sedan vi träffade dem senast. Men de har med nöd och näppe överlevt och sitter som vanligt på sitt favoritställe vid järnvägsstationen i Norrköping och delar ett helrör Explorer, täckt av en brun papperspåse. De börjar vara slutkörda...

Roffe: ”Fan, Kenny vad trött jag är på alltihop! Jag funderar på att ta livet av mig.”
Kenny: ”Ja, det vore kanske idé. Det är riktiga skitliv vi lever.”
Roffe: ”Jag trodde spriten skulle avsluta det hela åt mig nångång, men det verkar inte finnas något slut på det här. Fjorton dagar till nästa utbetalning från soc och jag har bara femti spänn att leva på. Hur ska jag klara det? Dessutom har jag en överjävlig tandvärk och det värker i levern. Hur fan ska man stå ut? Vad ska man ta sig till?”
Kenny: ”Känner du ingen som har en pistol?”
Roffe: ”Vänta lite! Vad är det för lustig gubbe som kliver av tåget där borta? Han ser risigare ut än vad vi gör faktiskt. Kolla! Alldeles krokig med käpp och vildvuxet skägg. Vad ska han göra i Norrköping så här dags? Stackars gubbe! Det var en äcklig typ! Och vilka ögon, dom nästan glöder. Han måste ha supit något alldeles kopiöst. Vem fan kan det där vara? Dreglar han inte lite också? Jo, visst gör han. Han ser helt förstörd ut.”
Kenny: ”Jösses, vilken luffare! Och nu tittar han på oss. Det verkar som han är på väg hit. Vi kanske ska slå ner honom och sno hans plånbok, så att du kan gå till tandläkaren?”

Den trasige gamle mannen hasar sig fram till killarna och ser på dem med hypnotisk blick.

Luffaren: ”Goderafton, goderafton mina högvördiga vänner! Här sitter ni alltså! Äntligen har jag hittat er efter alla dessa år! Jag har sökt med ljus och lykta över hela världen mycket länge och nu är stunden inne att vi får språkas. Bli inte rädda, men nu ska jag ställa er två inför ett svårt val, så tänk efter noga innan ni svarar.”
Kenny: ”Vad då för val, vad pratar du för skit?”
Luffaren: ”Ja, ni förstår det är ett beslut jag inte kan ta själv, utan två lamm måste ta åt mig.”
Roffe: ” Skojar du, är vi lamm? Och vad då för beslut?”
Luffaren: ”Det avgörande beslutet.”
Roffe: ”Det avgörande beslutet?
Luffaren: ”Ja, mina ädla vänner, trots att jag vandrat länge på denna jord och har hela makten i mina händer så får jag inte ta det här beslutet själv. Jag måste hitta två oskyldiga lamm som har lidit mer av livet än vad jag själv har gjort för att det ska kunna ske som jag väntat på sedan tidernas begynnelse. Och nu har jag hittat er: de två olyckligaste människorna i hela världen.”
Kenny: ”Vad pratar du om gubbjävel?”
Luffaren: ”Jo, det förhåller sig så att det finns en liten viktig paragraf i mitt avtal med Herren i himlen som säger att den yttersta makten i varje tids slut ska tillfalla två utstötta lamm och inte mig. Och dessa två lamm råkar vara just ni, Kenny och Rolf.”
Roffe: ”Hur fan vet du vad vi heter?”
Luffaren: ”Jag vet det mesta. Och jag vet hur ni mår i själen mina gossar. Och nu träffas vi alltså för en liten affärsuppgörelse. Om jag kan vinna över er två Guds mest pinade lamm på min sida så står det mig fritt att avsluta denna världens lidande. Vore inte det fint? Hur låter det i era öron?”
Roffe: ”Jag fattar inte ett smack! Vad är det här för galenskap?”
Luffaren: ”Det är i kväll det avgörs om världen ska fortsätta i sex miljarder år till i sitt elände, eller om allt ska ta slut nu. Och det är ni, Kenny och Rolf, som tar beslutet som avgör alla nu levande människors öde.”
Kenny: ”Det låter ju otroligt!”
Luffaren: ”Världen är otrolig.”
Kenny: ”Hur vet vi att du inte bara snackar en massa skit? Kan vi få något bevis?”
Luffaren: ”Pröva mig! Säg mig vad ni helst av allt önskar er just nu och jag ska ta fram det!”
Roffe: ”Jag är sugen på en flaska Chivas. Lagrad i tjugofyra år.”
Kenny: ”Och jag vill ha en flaska Baileys.”
Luffaren: ”Inga problem! Det ordnar jag.”

Luffaren gör ett svep med sin hand, det hörs ett litet poff och plötsligt står två flaskor framför killarna. En Chivas 24yo och en sjuttis med krämig Baileys.

Kenny: ”Jösses! Är du Djävulen?”
Luffaren: ”En del kallar mig det. Smaka på spriten nu, så får ni se att den är riktig.”

Killarna öppnar flaskorna och tar varsin klunk.

Luffaren: ”Vad säger ni nu om världens öde? Jag har inte hela natten på mig. Vill ni fortsätta vara världens två olyckligaste människor, eller vill ni ta er hämnd? Det är ni som fattar beslutet. Säger ni nej nu får ni vänta sex miljarder år på nästa chans. Till dess får ni det tufft. Okej, låt mig höra ert beslut. Jag måste vinna era själar för att kunna utplåna jorden. Hur ska ni ha det?”
Roffe: ”Det här var den godaste Chivas jag någonsin druckit. Den var magisk. Den fick mig att må jädrigt bra. Jag tror jag vill behålla världen i alla fall.
Luffaren: ”Och vad säger du Kenny?”
Kenny: ”Den här Baileyn var något alldeles extra. Jag känner mig redan som en ny människa. Jag vill nog också behålla världen.”
Luffaren: ”Nu blir jag mycket besviken på er två tragiska gossar. Ni går på de lätta stötarna här i livet. Och det är väl därför ni sitter i skiten också. Men som sagt, beslutet var ert och nu är det taget. Sådant är avtalet mellan mig och Gud. Jag kan inte göra mer. Nu kan ni inte säga att ni inte fick er chans här i livet. Då skiljs våra vägar för i dag. Tänk efter lite till vi ses nästa gång i slutet av nästa eon. Då ligger avgörandet i era händer igen. Ni har god tid på er att känna efter hur det känns att bara förlora i livet, så gör er ingen brådska. Till dess: ciao!

Luffaren höjer lite på käppen och hasar i väg inåt stan.

Roffe, efter en stund: ”Det där var det knäppaste jag varit med om i alla fall. Vad säger du?”
Kenny: ”Förmodligen nån galning som rymt från dårhuset. Han har väl jobbat som illusionist en gång i tiden.”
Roffe: ”Kanske det. Men jag känner på mig att det blir svårt att sova i natt.”
Kenny: ”Det blir definitivt inte en blund.”

Reinfeldts nya kläder

Reinfeldt har varit på Buttericks och hyrt lite nya kläder till valrörelsen. Han valde fårakostymen denna gång för att kunna vända svart till vitt och dölja vem han egentligen är och vilka illvilliga syften borgarna har med vårt gemensamma Sverige. Den gamla imagen gick tyvärr inte hem. Så nu satsar de på en mjukare ull till slipsarna. Då fattar ingen att man är född till att slå på de som redan ligger, att man alltid sparkar nedåt och älskar att slicka uppåt. När vargarna börjar bräka glömmer väljarna snabbt att halva den ursprungliga moderatregeringen från 2006 har visat sig vara både kriminell och inkompetent.

Snabba svängningar

”Det svänger fort i rockbranschen.”
Gasolins Wili Jönsson efter att ha blivit svindlad in på bara kroppen av gruppens manager 1978.

”Kom ihåg att ni alla är arbetarklass.”
Fen i drömmen apropå valet 2010

Snart dags för det stora priset

Om en dryg månad är det dags igen för Nobelpriset i litteratur. Jag tror det blir ganska mainstream i år. Jag tippar i första hand på en amerikan. Närmare bestämt Paul Auster, en författare med den rätta klassiska touchen.
Så mainstream som Graham Greene kan detta pris aldrig bli, och aldrig så mainstream som Jan Guillou heller, för att ta en svensk motsvarighet.
Och varför då?
Inte på grund av akademisk snobbighet som Lundell hävdar, utan för att akademin framförallt har ett jobb att göra: att skilja på ungdomslitteratur och relevant vuxenlitteratur. Snobbigare än så är det egentligen inte. Guillou och Greene är och var två författare som aldrig blivit riktigt vuxna. Det är kiosklitteratur, och det kan aldrig komma ifråga för denna utmärkelse.
Lundell är väl ett gränsfall till tänkbar pristagare, om det skulle bli en svensk. Han är dock inte tillräckligt allmängiltig för att kunna fungera internationellt. Hans problem är för personliga och för ihopkopplade med hans specifika roll som rockstjärna. Därför tror jag inte heller på Lundell i år.
Men kanske år 2020 eller 2025 när världen har hunnit ifatt honom och alla är sina egna rockstjärnor, då kanske det kan bli aktuellt.
Som dark horse i år är mitt stalltips finländaren Arto Paasilinna som skrivit en lång rad originella böcker, däribland den välkända Harens år.

I fädrens spår

Lasse Bengtsson väljer nu att gå i Hemingways äventyrliga och ärofulla fotspår och satsar på en internationell karriär i krigets Afghanistan istället för att harva vidare i det morgontrötta TV4. Vi säger good luck Lasse!

Äntligen börjar skolan!

När vi växte upp var det vissa lärare som försökte såra ungarna på alla sätt de kunde
Genom att ösa sitt förakt över allt vi gjorde
och genom att framhäva varenda själsmässig svaghet hur väl gömda de än var
Men det var välkänt att när de själva kom hem på kvällarna blev de söndertrasade av sina feta och psykopatiska fruar

Vi behöver ingen utbildning
Vi behöver ingen hjärntvätt
Inga mörka sarkasmer i klassrummet
Lämna ungarna i fred, lärarn
För när allt kommer omkring blir det bara ännu en kugge i systemet
När allt kommer omkring så är ni alla bara kuggar i systemet

“Fel, försök igen!
Fel, försök igen!
Om ni inte äter upp det härskna köttet, så får ni ingen chokladpudding!
Du där! Ja, du bakom cykelstället, stå still grabben! Och håll mun!”

Jag behöver inga armar omkring mig
Jag behöver inga droger för att varva ner
Jag har sett tidens tecken
Jag tror inte jag behöver någonting alls
Nej faktiskt så behöver jag ingenting alls
För när allt kommer omkring blev det bara en ny kugge i systemet
När allt kommer omkring så var ni alla bara kuggar i systemet

Citatet

”Om en universell rättvisa existerar så tror jag den går ut på att alla ska ha lika tråkigt, snarare än att alla ska ha lika roligt i livet.”
Jean-Paul Sartre under en depressiv fas i Paris 1965.

Järndisciplin för svin

”Vad säger du Peter om att sommaren börjar gå mot sitt slut och arbetarna snart är tillbaka i sina tunga bojor och får träla ytterligare ett helt år till ingen världens nytta?”
”Ja, vad sägs informellt här på Investor? Järndisciplin för svin är fin medicin?”
Hela styrelserummet exploderar i ett gapskratt.
”Fan Peter, du borde ju bli poet. Det där var ju riktigt lyriskt.”
”Och satsmelodin sedan. Och rytmen. Och slutklämmen!”
”Något så roligt har jag banne mig inte hört sedan jag fick nyheten om att Palme skjutits.”
”Nog med överdrivet smicker nu mina goda vänner. Det är bara min uppgift att säga som det är, liksom det är kapitalismens uppgift att göra människor av djur. Det ligger absolut i linje med Guds vilja. Vi är helt enkelt inget annat än en uppfostringsinstitution. Ett tukthus för vildarna i den skandinaviska vildmarken. Och det kommer vi att förbli i evinnerlig tid, för det enda de kan här i Thule är att supa och knarka och knappt klarar de ens det. Vi måste få pli på dem. Det är vårt gudomliga uppdrag. Punkt.”
”En konjaksskål för det gode broder!”
”Skål mina vänner, men var har ni lagt cigarrerna?”

Ingen är på jobbet, alla är på Hawaii

Här i Sverige är det som bekant arbetslinjen som gäller. Man ska ha ett jobb, annars är man inte en fullvärdig medborgare. Vilket är konstigt eftersom alla skiter i sina jobb egentligen. Alla är någon annanstans i tankarna. Varje dag i drömmarnas värld. Ingen är på jobbet, alla är på Hawaii, skulle man kunna uttrycka det. Förmodligen är det bara de mest hängivna konstnärerna som är verkligt engagerade i sina jobb. Från den synvinkeln är konstnärsbanan ett bra yrkesval. Då har man i alla fall kul på jobbet. Många gånger är arbetet det enda kulturtyperna tycker är riktigt intressant här i livet, vilket är ganska långt från en vanlig löntagares perspektiv på tillvaron.
I den officiella terminologin framställs arbetet som enda vägen till frälsning, när det i själva verket handlar om att sälja sin själ för en spottstyver. Till och med regeringen kan ses flina åt sin egen idioti som om allt vore ett snuskigt skämt. De är också någon annanstans i tankarna.
Och de flesta av oss lever i drömmarnas värld. För det är ju så vi är skapta. Och det är så mediasamhället och det här samhället i övrigt fungerar. Det är väl lite kapitalismen i ett nötskal att man står i fabriken vid sin maskin och drömmer sig långt, långt bort. Det kunde man inte göra på hantverkens tid. Då var man tvungen att gå upp i sin uppgift till hundra procent. En kluvenhet mellan tankarna och kroppen har infunnit sig i och med industrialismen.
Och det där vi drömmer om när vi sitter eller står framför våra maskiner om dagarna, det vill säga miljonvillan på en solig söderhavsö med ett aldrig sinande barskåp och en perfekt partner, finns det livet i verkligheten, eller är det bara en crazy dream?
Vi kan säga så här att mindre än en på miljonen grejar det i verkliga livet, så där kan vi faktiskt känna oss blåsta.
Huvudet på ett ställe och kroppen på ett annat.
Dom har kapat oss mitt itu.

Babsan II - återkomsten

Moderaliens ägg i rymdkolonin har kläckts och ungdjuren fötts fram som perfekta kopior. Nu skickas dom ner till planeten jorden en efter en för att slutföra jobbet som påbörjades 1979. Till vänster ser ni moderdjuret och till höger hennes avkomma. Bilden är hämtad från FBI:s lista "Ten most wanted aliens". Det ryktas om att Alien den yngre setts nånstans i Sverige. Ring omedelbart FBI:s hotline, 0587-2635-857411002, vid närkontakt. Ingrip inte själva för dessa monster är livsfarliga. Sök skydd och invänta polisens beväpnade styrkor.

Slutna landskap

Jag trivs bäst i slutna landskap i betongen vill jag bo
Helst tolv månader om året så att själen aldrig kan få ro
Jag trivs bäst i slutna landskap där vindarna står still
Där lärkorna kravlar i dyn och inte flyger fast de vill
Där brygger jag mitt lådvin själv och kryddar med bitter malört
Och dricker tills jag spyr av obehag, till rutten sill och möglig vört
Jag trivs bäst i slutna landskap, långt från havet vill jag bo
Jag trivs bäst i krig och terror, för både kropp och själ
Där de som lever i min närhet stänger in och stjäl
Jag trivs bäst när dagen skymmer och allt blir svart igen
När maskiner ryter tätt intill och grannhusen slår sin järnring
Men ändå så långt bort att man ingen känner
Under en tom himmel slås man av hur allting bränner
Jag trivs bäst i krig och terror, för både kropp och själ
Jag trivs bäst i flygplans muller som tystar måsars skri
När de unga tappar sina snäckskal och inte längre hör tystnaden däruti
När det dunkla och det svåra får råda som det vill
När ja är nej, och nej är ja och kärleken tiger still
Då gräver jag en grav av mull, där lägger jag min hund
Och runorna dom gäckar oss likt en sluten mun
Jag trivs bäst långt från havet där jag slipper måsars skrän

En inställd spelning är också en spelning

”En inställd spelning är också en spelning”, sa Lundell 1988 efter fylleskandalen i Borgholm och i kväll är han tillbaka på brottsplatsen. Det är dags för Lundells sommarturné.
Nu börjar jag fatta vad han egentligen menade med vad han sa då för 22 år sedan. För det är ju när stjärnorna flippar ut som det blir rocknroll på riktigt. Inte när allt går enligt planerna. Publiken vill ha skandaler naturligtvis. Men det där måste man ju förklara för oss bönder i Sverige. Vi fattar inte rockgrejen.
Beatles höll ju på så där också och tokade sig och levererade helgalna svar på journalisternas frågor. The Who brukade slå sönder trumsetet på scen.
Vi har ingen klassisk ”rocker” i Sverige i dag, vi har bara vattenkammade frikyrkliga popmusiker. Endast Lundell har en luddig uppfattning om hur man skapar rubriker och uppståndelse. Men han börjar vara familjeunderhållning han också. Tre generationers familjeunderhållning. För farfar, pappa och barn. Tiden då rock var lika med revolt är väl över för gott. Men det var kul så länge det varade. Jag förstår nu vad de var ute efter.
Lundell i dag som musiker är lika mycket institution som DN och Arne Weise. Har han inga fräscha kort kvar i rock-ärmen? Men trots allt har han genom åren varit vår ende officielle rebell som vågat gå mot strömmen. Och det har han ju tjänat bra på också.
Det här med att ingen fattar rocknroll i Sverige har väl att göra med att vi är bönder innerst inne. För inom jordbruket kan man bara göra saker och ting på ett sätt, annars blir det fel. Inom konsten och kulturen kan man göra på många olika sätt. Det är en frihet som är skrämmande för inskränkta människor.

Elitens datjor och herrgårdar

Socialdemokraten och fd statsministern Ingvar Carlsson har lyxigt havsnära sommarställe på Gotland. Socialdemokraten och fd statsministern Göran Persson har egen grandios herrgård i den härliga sörmländska naturen. Kd-ledaren Göran Hägglund har lyxigt havsnära sommarställe på Öland. Finansminister Anders Borg har stor gård utanför Eskilstuna där han kan njuta hejdlöst av sommaren tillsammans med familjen. Bara för att ta några exempel ur politikens underbara värld.
Dom där jävlarna i toppen vet alltså hur man förser sig med livets goda oavsett vilket block dom tillhör. Vi på botten är alltid förlorarna. Dom i toppen är alltid vinnarna. Det spelar ingen roll hur man röstar om man bor i Rosengård, Angered, Bergsjön, Fittja eller Botkyrka, eller liknande områden. Vi som tillhör den skaran kommer aldrig att ha råd med egna gårdar för rekreation eller flotta hus på Gotland eller Öland. Vi sitter fast i betongghettona. Vi får vara glada om vi kan unna oss en glass. Det är sommar för oss.
Nej, politiken är ett larv och Beatrice Ask snackar som vanligt om fler poliser för att hålla de fattiga i schack medan ”kommunisten” Lars Ohly sticker iväg med privatjeten till sin sommarvilla på Hawaii där han ska festa till med kronprinsessan Victoria och hennes lilla prinskorv som är på ett halvårs bröllopsresa på skattebetalarnas bekostnad.
Ingen av partiledarna vill ha rättvisa i Sverige egentligen, det är bara som dom säger för att det låter så bra i folkets öron. Vad dom i själva verket vill är att allt förblir som det är. Att dom fattiga fortsätter att vara fattiga och de rika fortsätter att vara rika.
Men trots allt är det inte orättvisorna här och nu som får sista ordet i livet . Utan det får döden. Den kan ingen köpa sig fri ifrån. Men ingen i toppen vill eller vågar se det som kommer sen. Det som är mycket större än själva livet.
Jag brukar trösta mig med det, att eliten förmodligen kommer att få sin skit då, på andra sidan.

Smådesperata sommaranteckningar

I´m not there
Stark film om Bob Dylan på SVT i helgen.
”Only fools believe in what they read in newspapers.”
“Säg ingenting som inte motparten begriper” (gäller särskilt för psykiatrin och andra oinvigda som inte fattar någonting av tillvaron)
”Sex kommer jag aldrig att begripa mig på.”
”Gode Gud, varför har du valt just mig till detta? Varför just jag?”
”All musik oavsett genre är djävulens verk.” (Dylan som nyfrälst kristen)

Det försvinner nästan en timme på kvällarna härifrån till 1:a augusti. Så det kommer att bli skönare snart för mig. Uthärdligare med kortare dagar.
Försöka fixa en stock snus i morgon. Det behöver jag nu. Solskensdagarna är helt överjävliga.
Priset på en själ tycks vara 14 miljoner kronor. Det är vad alla B-kändisar har när dom dör; Burk-Curt, prinsessan Victoria, Bobby Fischer mfl. Om jag skulle ge allt jag hade för att spara pengar I livet från och med nu, skulle jag också ha 14 miljoner när det är dags att kasta in handduken. Jag hör alltså hemma i 14-millekategorin, pjäsiss som vål folkkäla pjinsesa.
Det finns alltid en mänsklig faktor bakom det onda som sker i samhället. Det är häxorna som förpestar tillvarons alla aspekter. Skit på TV. En börs som alltid går ner. All denna idioti. All denna bögiga fåfänga som kväver oss. Det är häxorna som ligger bakom det här hemska samhället och alla dess avarter. Det är dom som sätter onda ögat på oss. Det är definitivt inte slumpen.
Jag tycker det är dags att ta fram Malleus Maleficarum igen och tända häxbålen och låta dom jävlarna brinna.
Att sluta snacka skit och börja snacka allvar om vad fan som pågår egentligen.
Jag skulle bli en bra häxjägare. Jag vet precis var dom finns i samhället. Var dom jävlarna gömmer sig.
Jag är redo. Jag väntar bara på ett svar. En startsignal så är jag igång. Gode Gud låt det ske igen som skedde på det magnifika 1600-talet. Låt häxjakten starta!

En orgie i meningslöshet

Turen har nu kommit till sommarens andra Nobelpristagare. Jag läser Günther Grass Lokalbedövad från 1969.
Men jag måste säga direkt att det här är inte alls vad man förväntar sig av en Nobelpristagare. Långt därifrån. Det här är ett litterärt magplask av värsta slag. Föga förvånande har boken utgått överallt där den skulle kunna finnas, trots att Grass fick sitt pris så sent som 1999. Vore det någon ordning i bokvärlden skulle man väl saluföra aktuella Nobelpristagares samtliga verk. Men så är nu inte fallet.
För det här är en bok alla vill glömma. Alla utom jag, som tycker att det är jättekul när en litterär gigant skriver 200 sidor ren skit och får det publicerat utan att någon överhuvudtaget reagerar. Det får mig att tänka på att det där Nobelpriset kanske inte är så svårt att få som alla tror.
Det jag misstänker att han försöker få fram i denna orgie av meningslösa haranger skildrade i monologform i en tandläkarstol, är hur tyskarna mådde efter kriget, dvs det största nederlag historien har skådat.
Jänkarna torterar de stackars ex-nassarna med Lassie på TV kväll efter kväll, och det förstår man ju måste göra ont för gamla storvulna krigare. Det är liksom platt fall. Och så upplever germanerna det mesta i efterkrigsvärlden. Som totalt meningslöst.
Det är sida efter sida med intetsägande tandtekniska termer. Sida efter sida med oändliga detaljer om hur man tillverkar betong. Sida efter sida fyllda av irrande tomma tankar. Nej, det här är ingen läsfest, det här är tortyr. När jag går ifrån boken en stund hör jag fasansfull mässingsmusik i huvudet. Det är vad boken ger mig. Huvudvärk. På var tionde sida ungefär glimmar det till av ett korn av sanning, en smula svart humor bryter igenom, som när han antyder att tyskarna numera har konverterat från den eldiga nazismen till den iskalla stoicismen, likgiltighetens religion. Visst är det så. För en liten liten stund förefaller författaren veta vad han håller på med, men så genast återfaller han i sitt envisa babbel. En stor del av boken utspelar sig som sagt i en tandläkarstol, där huvudpersonen får alla tänderna nedslipade helt i onödan av en överambitiös halvgalen tandläkare. Men huvudpersonen, historielektorn Eberhard Starusch, märker inget, och förmår inte reagera på vansinnet. Han är ju stoiker gudbevars, liksom resten av nationen. Han bryr sig inte längre. Alla jobbiga nyheter i tidningen bläddrar han snabbt förbi. Afrika bort. Oljekatastrofer bort. Seriemördare bort, osv. Annat var det i Waffen-SS. Där brydde man sig om världen minsann. Men inte nu. Inte sedan slaget gick förlorat.
För att slippa må dåligt håller man sig sysselsatt med allehanda tomma praktiska ting som staplas på varandra i en ändlös rad. Litegrand som vi gör i Sverige i dag. Fixeringen vid livets oväsentligheter är ett sätt att bedöva sig. En lokalbedövning precis som hos tandläkaren som titeln anger.
Det tyskarna är rädda för om de känner efter är väl att skulden ska explodera och syndafloden bildligt talat ska välla in över dem. Det är de naturligtvis livrädda för. Därför måste de fly. Därför måste de hålla sig igång hur meningslöst det än känns.
Som ett dokument över detta mentala tillstånd fungerar boken chockerande bra. Om man gillar feel-badböcker vill säga. Man förstår hur dåligt tyskarna mår av kriget än i dag. De försöker gå vidare som om ingenting hänt, men det är självfallet mycket svårt med tanke på att hela skulden för Andra världskriget är deras egen.
På ett ställe tvingas Grass lakoniskt fråga sig hur det hade varit om inte den oerhört fina kejserliga antagningsnämnden vid Wiens Konsthögskola hade kuggat den unge konstnären Hitler…

87, 87, var är du nu?

Det här med att marknaden är så tjurig just nu, jag tror inte det har med statsfinanserna att göra som dom säger, utan att folk har strypt sin privatkonsumtion och börjat spara. När konsumenter över hela världen plötsligt säger nej till all lyx, då tvärnitar ekonomin. Och då blir Mr Market sur och sänker börserna.
Där har vi det tror jag, folk snålar utav bara fan just nu och försöker fixa sig säkerhetsbuffertar. Marknaden i sin tur vill att vi ska shoppa loss varje dag och köpa nya prylar hela tiden. Ha en jädra sprätt på våra pengar och låta kulorna rulla utan kontroll. Då går börsen som bäst. Då är Mr Market nöjd med oss. Då mår han jättebra.
Nu när det börjar gå veckor mellan de sparsamma små inköpen, då är det klart att marknaden blir skittjurig på oss. Då vill den inte släppa till något på aktiekurserna. Då går Mr Market in i en pessimistisk syn på företagens vinster. Så blir det ju naturligtvis.
Men när folk festar varje dag, då går börsen som bäst. Som på 80-talet, runt 86, 87, 88. Då var det fest varje dag. Det var kokain och champagne ur damskor. Man knallade in på banken och lånade miljoner till aktier utan säkerhet. Det var en ekonomisk yra utan motstycke. Och det är när samhället går in i såna faser som börsen rusar och bubblor skapas. Sen kommer alltid en baksmälla och en krasch när partyt är över och nån måste betala och göra rätt för sig. Då brukar staten och skattebetalarna kallas in för akuthjälp till den kollapsade överklassen. Så här håller samhället och börsen på. Från fest till förtvivlan utan några mellanlägen.
Börsen är som en missbrukare som håller humöret uppe med hjälp av droger. Då lägger man också grunden för en senare krasch. Och det är det vi ser exempel på hela tiden. Börsen är bara en spegel av samhället och vad som där pågår. Kanske kan man säga att hela samhällsekonomin hålls uppe genom olika droger. Och det är där dom vill ha oss. Då funkar deras system allra bäst. Men det funkar inte i längden för individen.
Ulf Lundell var ju med i hetluften då under de verkligt goda åren under 80-talet. Och han var även med om den stora kraschen både ekonomiskt och privat med alkoholism och sinande tillgångar. Han har väl egentligen inte hämtat sig än efter 20 år. Han sörjer fortfarande dom där glamorösa åren innerst inne.
Ärligt talat tror jag inte Sverige som helhet har hämtat sig än sedan 87. Det var riktigt otäcka krafter igång då. Eliten i Stockholm festade på arbetarnas bekostnad och sänkte hela Sverige ner i avgrunden med sin dekadens. Jag tror inte vi är på fötter än efter de där åren. Inte Ulf Lundell heller för den delen.
Det hände något då, 1987, nånting riktigt otäckt och hemskt med mentaliteten hos folk. Och vi ser återverkningar än i dag. Vi kravlar fortfarande i dyn bakfulla efter jättepartyt för tjugo år sedan och fattar ingenting av vad som egentligen hände.
Det var då eliten mådde som bäst. Sedan mådde dom sämst.

Hur beroende hela samhällsekonomin är av konsumenternas humör beskriver Peter Rawet i den läsvärda artikeln Amerikanisering av svensk ekonomi på SVT.se.

Judisk pessimism

Jag har bestämt mig för att i sommar läsa en drös gamla Nobelpristagare som bara står och samlar damm i bokhyllorna. Jag börjar med Isaac Bashevis Singer (1902-1991) och hans Jacobys hus.

Det här är en bok som många kulturintresserade läste på 1980-talet. I dag säljs den för några kronor på loppisarna. Men Singers böcker står sig än. De är tidlösa. Och det intressanta är vad han vill säga oss om livet, grundbudskapet. För det här är en sann judisk intellektuell. En som tänkt till lite. Och jag måste säga att Jacobys hus är en kanonbok. Den utspelar sig bland den judiska populationen i trakterna kring Warszawa under andra hälften av 1800-talet, strax efter den polska revolutionen. Ni vet den där tiden när utvecklingen fullkomligen exploderar runt om i Europa. Judarnas nästan medeltida levnadsvanor konfronteras mot de nya framstegen, och det medför givetvis stor förvirring. Utvecklingen bidrar till att man börjar tappa tron på Gud och religionens sanningar. Det är berättelsens röda tråd.

Grundtonen i Jacobys hus är klassisk judisk pessimism. Det är jorden som förbannad jämmerdal där alla drabbas av hårda slag och motgångar. Det ligger sordin över varje människoöde i denna bok.Spriten är fördömd, pengarna är fördömda och kvinnorna är fördömda och ger bara bekymmer. Ja, allt är som fördömt i denna muralmålning. Inte undra på att judarna ännu väntar på sin Messias. Det är föga förvånande när man tar del av allt detta elände på 400 mycket tunga sidor. Du blir inte glad av den här boken, men du blir bra mycket klokare på livet.

De som verkar må bäst i 1800-talets Polen är de spränglärda rabbinerna som oavbrutet studerar Talmud och Toran. De som av fruktan för Gud knappt ens vågar beskåda naturens skönhet. De som dagligen brottas med sina tvivel och sina själar och hela tiden söker mer kunskap om livet och Gud, de klarar sig bäst i helvetet. Det är inte partymänniskorna som drar längsta strået i den här skildringen. Nej, alla som lever i och för världen blir dragna vid näsan.

Persongalleriet i Jacobys hus är väl på en 200 människor. Det betyder att en ny individ förs in i handlingen på varannan sida. Och alla är beskrivna med samma stora mänskliga värme och respekt. Jag kommer att tänka på att det här är ganska långt ifrån Lundells sätt att skriva, som bara fixerar sig vid de egna känslorna inför världen, så kallad introspektion.

Introspektion är i och för sig något fint och ofta mycket berikande för läsaren, men det kräver lite mer av en författare att måla ett helt förflutenhetens landskap. Inte många klarar av det. Så det är inte för inte Singer har kallats en ny Tolstoj eller en ny Dostojevskij. En värdig Nobelpristagare kort sagt.

Sanningen om Waterloo

Tros-satsen känner de flesta till här i Sverige. Det är den svenska kyrkan är byggd på sedan urminnes tid.

Men inte alla känner till sanningen om Abbas Waterloo som vann Eurovision Song Contest 1974.

The loo på engelska betyder dasset. Water-loo skulle alltså bli vattendasset eller WC:n.

Och det är ju så att toan blir de flestas öde här i livet precis som de sjunger, och det var väl därför låten blev så otroligt populär. Hela världen kunde känna igen sig i den mycket enkla symboliken. Ja man kan väl säga att hela tävlingen befinner sig på just - dassnivå. Det gällde i Brighton 1974 och det gäller även i dag i Oslo 2010. Men den som inte älskar dasset älskar inte livet, har det sagts.

Så mycket nöje i kväll!

Torskkroken

Nu är VM-loggan tillbaka på Carlsbergburkarna som alltid inför VM.

World Cup

2010

South Africa.

Fotboll och bärs, snacka om grabbigt. Kan det bli värre?

De aningslösas jul, grabbarnas jul men tyvärr också alla kvinnors blues.

För mig betyder det något annat än jul igen.

Det här är en torskgrej, en torskkrok för alla lurade stackars jävlar därute. Det här är infantilitet i kvadrat. Alla, till och med 100-åringarna, sugs in i samma svarta hål och alla blir fem år igen. Det är en magisk formel för att göra små lallande barn av bekymrade vuxna män.

Man gör sig till en skrikande pöbel precis som under gladiatorspelen i Rom eller massmötena i Nazityskland. Individen blir bara en lort i massan som får glömma sig själv och sina egna problem under några veckor. Hela tillställningen med stenrika, frustande Belgian Bleu-tjurar är en bluff. Det är en totalt anti-intellektuell show. Egentligen är det spelarna mot publiken, inte spelarna mot varandra som vi tror. De här satans broilerkillarna har alla allt att vinna på turneringen. Vi i publiken har allt att förlora på att delta i spektaklet.

Men visst är det snyggt gjort. Visst blir man sugen på att dras med. Men jag vet att man tjänar på att ställa sig vid sidan av.

En gång i tiden trodde idrotts-Sverige på Mats Wilander och Stefan Edberg. Nu ska vi tro på det här. Låt oss inte bli blåsta ännu en gång.

Johan Rylander i GP är inne på litet liknande tankar i sin aktuella TV-krönika.

Två placeringsvägar

Det finns i huvudsak två placeringsvägar för det långsiktiga sparandet. En offensiv och en defensiv väg.

Börsen är den offensiva placeringsvägen och den är beroende av positiva energier. För att börsen ska gå bra krävs en klarblå himmel utan störningar.

Obligationer och guld däremot går igång på negativa energier. Och när himlen är kolsvart och undergången känns nära, går de defensiva placeringarna alldeles utmärkt bra. I förra veckan när OMX-indexet föll tillbaka med 10 procent ökade guldet exakt lika mycket i värde. Så ser sambandet ut.

Fastighetsfonder brukar man säga är något mittemellan aktier och obligationer i sitt beteende på marknaden. Fastighetsfonder är en mycket bra defensiv placering över tid. De ger ungefär dubbelt så stor avkastning som obligationer ger.

Som jag tidigare påpekat har vi haft en mörk samhällstrend de senaste 20 åren. Det har varit ett rent helvete för de flesta. Alltså borde den försiktiga strategin ha lönat sig om mina antaganden är riktiga.

Och så här ser det ut:

Nordea Sverigefond har gett patetiska 1,7 % värdeökning den senaste tioårsperioden, medan bombsäkra SEB obligationsfond har gett hyggliga 60 %.

BlackRock World Gold Fund har det senaste decenniet gett ett plus på fantastiska 767 % och SEB Fastighetsfond har ökat med acceptabla 131 %.

SEB Europafond har minskat med 9 % på tio år. Nordamerikafonderna och Japanfonderna har minskat med ungefär 50 %, dvs till halva sitt ursprungliga värde. Det är ju skandalöst dåligt. Rena skojeriet faktiskt.

Det här visar att vi har haft en tuff helvetesperiod bakom oss. Det är då världens börser backar medan den försiktiga strategin fungerar perfekt.

Frågan är hur de närmaste tio åren kommer att bli. Svarta eller vita? Himmel eller helvete? Det måste man ha ett hum om innan man satsar sina pengar, annars kan kapitalmarknaden bli som att kasta pengarna i sjön.

Tillbaka till medeltiden

Vi är tillbaka på flagellanttågens tid – medeltiden. Jag märker på olika sätt att det gäller att plåga sig för Gud, att gissla sig, att ta på sig tagelskjortan. Det här ÄR faktiskt rena medeltiden som går i repris. Ingmar Bergman fick rätt i sin vision, det vill säga filmen Sjunde inseglet. Undergångsstämningar är åter aktuella och på tapeten. Vi ser åter den medeltida njutningslystnaden liksom den efterföljande tortyren när man festat till för mycket. Fjäsket för kungahuset har väl också cirka 800 år på nacken om jag inte misstar mig. Så ingenting har hänt. Vi är kvar där vi en gång började som nykristnad nation. Det är samma gamla story som vevas om och om igen. Medeltidens lagar och idéer lever kvar i det fördolda, gömmer sig under den moderna fasaden av glas, betong och stål.

Men hur är detta möjligt?

Har vi inte kommit nånvart på alla dessa år?

Saken är väl den att sanningen alltid är sanningen, den går inte att rationalisera bort. Det går bara att lura sig själv från tid till annan. Medeltidens människor tänkte förmodligen rätt och därför har deras system överlevt i allas vårt undermedvetna. Men för mig personligen börjar det gamla mentala vrakgodset att flyta upp till ytan igen i den process jag befinner mig i.

Och för mig är det uppenbart att våra förfäder hade mer rätt i sina föreställningar än den officiella sanningen i dag. Det är det som är så oerhört att komma på. För det här måste ju också vara en bidragande orsak till varför så många mår så dåligt nuförtiden. Nämligen att vi lever på en lögn. Då skär det sig i själen med tiden.

Och när man väl har detta klart för sig så förstår man ju varför det ännu gör så förbannat ont att leva i den moderna välfärden. Den självklara medeltida smärtan har överlevt trots vår nyvunna lyx. Och det är väl naturligt. Människan är fortfarande den samma. Tillvaron är fortfarande densamma, bara i en ny skepnad. Så varför skulle det göra mindre ont nu än då? Det vore ju orimligt. Vi är fortfarande underkastade samma gudomliga spelregler. Och det enorma smörgåsbordet tillhör fortfarande djävulen och hans världsliga furstar på jorden.

Alla är numera bjudna till det stora gästabudet, men ju mer vi äter och dricker av den förbjudna och förgiftade frukten desto sämre mår vi.

Ändå kan vi inte låta bli att ta för oss.

Vi kan inte hejda oss, för allt är så lockande, så frestande gott och underbart här i världen.

Men det tränade ögat ser faran bakom hörnet likt de medeltida munkarna och nunnorna, och drar sig tillbaka från partyt innan det är försent.

Världen är i chock

Den här masspsykosen som skapar panik på börsen, den påminner om masspsykosen i Nazityskland. Men den här gången befinner vi oss inte på den politiska arenan, utan på den ekonomiska. Det handlar denna gång i första hand om pengar, men indirekt står hela nationers öden på spel. Det finns alltså klara likheter med 1930- och 40-talen då onda krafter skakade om världen. Det var ju otroligt nära att nassarna tog allting, hela jävla skiten. När nu allt skakar igen, hur ska det då gå för oss små stackare i Sverige? Det vet väl ingen, vi får väl helt enkelt vänta och se.

Men världen är i chock i dag efter den fasansfulla börsveckan. Det märks. I dag lördag känns det som rena undergångsstämningen därute. Vädret är skräckinjagande i sin dysterhet. Folk liksom experter är väl oroliga för vad som är på gång just nu. Oroade över sina besparingar och sin framtid. Alla tycks plötsligt ana det värsta tänkbara.

Själv är jag inte ett dugg orolig för Stockholmsbörsen. Jag tror att den kommer att hämta sig framöver, när paniken har lagt sig. Är man inne på aktiemarknaden får man som bekant ge det hela en tio-tjugo år. Det är den horisont man bör ha för en meningsfull avkastning.

Blir det mot förmodan den katastrof marknaden tycks tro på i sin framhallucinerade galenskap, kommer vi antagligen inte att behöva pengar längre. Då spelar det ingen roll vad vi än gör just nu.

Då får vi damma av stenyxorna igen och ta fram metspöna och tändstålen som på den gamla goda tiden.

Söndra och härska

Finns det egentligen några genier i dag?

Jag återvänder till den frågan.

Ulf Lundell?

Jean Michel Jarre?

Ja, båda två är naturligtvis två stora konstnärsgenier inom sina områden, men allt dom gör är inte genialiskt. De släpper riktigt dåliga grejer emellanåt, men de har också förmågan toucha det stora höga i sina bästa stunder. Och det är väl något som förenar alla konstnärer; mixen mellan toppar och dalar. Högt och lågt. Bra och dåligt om vartannat. Ingen trollar fram godbitar från himlen på beställning, utan det ligger ett hårt och metodiskt arbete bakom, vilket ibland kan gå ut över gnistan och inspirationen, och då blir konstverket tråkigt.

Nog om detta nu.

Det måste vara djävulen som söndrar och härskar i det här systemet och vänder människor mot varandra på grund av deras egoism och olika marknadsvärde. Då hjälps man inte åt, då försvarar man bara sitt eget, helt i linje med kapitalismens grundläggande idé. Det är därför vi mår så dåligt trots att vi har det så bra, vilket inte ens experterna fattar. Det har ju skrivits böcker i ämnet bland annat av Nisse Simonson. Jag tror att det är den här kapitalistiska ego- och tävlingsmentaliteten som äter upp oss inifrån. Vi är inte medmänniskor längre utan rena konkurrenter i racet därute. I det hopplösa rat racet som ingen kan vinna. Man måste nästan skratta åt eländet, hehe. För det här måste ju vara djävulens egen specialkomposition för att trycka ner folk i skiten. Det kan väl i rimlighetens namn inte vara Guds vilja att lyfta upp ett fåtal i skyn och trycka ner resten i dyn? Men det är ju där vi är, det är ju så systemet fungerar.

Alla på botten går omkring och hoppas på att turen ska vända en dag och att de någon gång ska lyckas riktigt stort. Men det blir sällan så. Man hinner ha ihjäl varandra innan den dagen kommer. Det vi har i dag är ju nästan värre än det gamla nazityskland, för där hade de ju något gemensamt att kämpa för och tro på. I dagens Sverige är splittringen nästan total och vanliga hederliga infödda svenskar som får fylla funktionen som förföljda judar, när ett litet fåtal samtidigt gottar sig och lever skyhögt. Och hela etablissemanget sviker oss i sin egenskap av Klubb för ständiga ryggkliare som ger varandra medalj på medalj, utan att det någonsin görs något som verkligen förbättrar samhället.

Ulf Lundell har dock aldrig fått någon officiell medalj konstigt nog.

Vad kan det bero på?

Är han möjligen för farlig för den rådande ordningen?

Men vad, vem eller vilka är det som bestämmer vår världsbild i dagens samhälle?

Bibeln? MTV? SVT? DN? Aftonbladet?

Vad tror det internationaliserade samfundet på just nu?

Ingenting som är sant i alla fall, så mycket kan jag säga. En härva av lögner dominerar vår samtid. It´s the big confusion.

Självklart är det media som styr och likriktar oss varje dag.

Vi tror på det som händer, vi tror på nyhetsflödet som en sanning, men vi vet i allmänhet inte varför det som sker verkligen sker.

Där har vi lite att ta tag i och jobba med.

För den som har makten bestämmer själv vad som är sant och falskt samt alla befintliga spelregler.

Den som har makten bestämmer hela världsbilden själv.

Den som har makten behöver inte bry sig om andras normer och tyckande.

Korven är beviset

Korven är beviset. Beviset på att ingenting är vad det ser ut att vara.

Nothing is what it seems.

Saker och ting är inte så oskyldiga som man tror som barn.

Korv är ju alla barns favorit men det är ju en fruktansvärd produkt egentligen. Det är rena skiten man stoppar i sig. Bara en massa likdelar och slakteriavfall.

Sanningen är väl att allt ser lite oskyldigare ut än vad det i själva verket är, precis som korven. Det är det som är korvsanningen och den gäller även för människor, särskilt då för outsiders och original. Där bedrar skenet verkligen. Som i fallet Burk-Curt.

Curt såg ut som en riktig lodis och luffare, men var trots det Skellefteås rikaste man, med guld, aktier och fastigheter. Där ser man vad som kan finnas under ytan på en man inte tror någonting om.

Finns det några genier kvar i Sverige och världen?, frågar sig SVT och bjuder in Karl-Ove Knausgård och Stig Larson för att reda ut begreppen. Det var en kul vinkel, den kändes fräsch. Det var ju det här jag skrev om på bloggen för ett drygt år sedan, men jag kunde inte komma på någon riktig storfräsare bland oss. Det är tunnsått med genier nuförtiden. Det är inga som utmärker sig, i alla fall inte i Sverige. Genitronen står ledig just nu för alla hugade som vill försöka sig på konststycket att förklara precis allting, hela tillvarons mysterier. Det grejar ingen just nu levande. Den som kommer närmast är väl i så fall Kjell Höglund. Han vågar tänka både stort, fritt och rätt. De som tänker mest rätt för övrigt, är väl de religiösa som verkligen kan sin bibel.

Men i det läget är det desto värre när den katolska kyrkan skakas av ännu en pedofiliskandal. En i raden. Hela organisationen verkar ha fallit i djävulens våld. Ingen i denna värld, vad det verkar, kan stå emot köttets frestelser när det väl kommer till kritan, och då hjälper det inte hur rätt man än tänker. Där har vi grundproblemet. Privates VD Berth Milton berättade en gång att det är i Vatikanens kiosker de säljer flest hårdporrtidningar i hela världen. De katolska prästerna har ju kravet på sig att leva i total avhållsamhet och celibat, men de klarar helt enkelt inte av den uppgiften, det visar sig ju gång på gång. Och tyvärr för dem så är faktiskt sexbiten det som Gud prioriterar som den allvarligaste synden. Precis som många religiösa har hävdat i historien, är det sexdriften det handlar om att få bukt med för egen del. Det är där man ska börja, det man ska ta tag i först.

Korven är som sagt beviset. Beviset på att det som smakar jävligt gott inte alltid är så nyttigt för en.

Pröva en vegokorv nästa gång.

Vi vill härifrån

Vad gör alla människor på denna förbannade planet när här inget finns att göra?

Dom sitter av tid.

They´re just doin´ time in this fuckin prison.

Och i själva verket tror jag att alla vill härifrån.

Att vara född är en nitlott från början till slut. I grunden är det så även om det döljs för oss bakom en rad tjusiga bländverk.

För att trivas på jorden måste du vara lite dum i huvudet så att du kan engagera dig i något riktigt meningslöst. Som att samla på frimärken. Som att spela golf eller innebandy. Som att gilla Körslaget. Som att vara med och rösta i melodifestivalen. Som att digga Idol. Som att gå ut med hunden. Som att samla på skalbaggar.

Vi måste på något sätt hålla oss sysselsatta så att vi kan glömma att vi innerst inne vill tillbaka till himlen. Så att vi kan glömma att vi inte trivs på jorden.

Att det ligger till så kommer man på efter ett tag i livet när de ekonomiska dörrarna börjar stängas omkring en och man upptäcker att man sitter fast i tillvaron som i ett skruvstäd. Då måste man många gånger ta till flaskan för att kunna känna sig fri som i ungdomen igen.

Nej, antingen ska man vara korkad för att överleva eller så jädrigt smart så att man kan bryta sig loss på allvar. För vi är hitlurade av djävulen. Vi borde inte vara här alls. Vi kommer bara att få lida pin. Så slutar det för alla människor och det är ingen slump.

Skulle man släppa den aktiva dödshjälpen fri skulle till slut alla välja den utvägen, för det är ju enklaste sättet att lösa den jordiska problematiken och komma ifrån sin smärta.

En del vill inte bara bort från jorden, de vill till och med komma ur sitt eget skinn. Jag tänker på alla dem som lägger sig under kniven för att fixa läppar och bröst och tror att deras inre ångest och självdestruktivitet ska trollas bort av en simpel skönhetsoperation.

En del säger att Demiurgen har fångat in våra himmelska själar i rymden och placerat dem i köttets stinkande bojor.

Själv påstår jag att hela jorden är ett förtäckt kosmiskt fängelse för kriminella själar, där gudarna leker med våra liv hela vägen utan att vi ens märker det.

Vi måste först sona våra existentiella brott, först därefter kan vi bli fria.