Turen har nu kommit till sommarens andra Nobelpristagare. Jag läser Günther Grass Lokalbedövad från 1969.
Men jag måste säga direkt att det här är inte alls vad man förväntar sig av en Nobelpristagare. Långt därifrån. Det här är ett litterärt magplask av värsta slag. Föga förvånande har boken utgått överallt där den skulle kunna finnas, trots att Grass fick sitt pris så sent som 1999. Vore det någon ordning i bokvärlden skulle man väl saluföra aktuella Nobelpristagares samtliga verk. Men så är nu inte fallet.
För det här är en bok alla vill glömma. Alla utom jag, som tycker att det är jättekul när en litterär gigant skriver 200 sidor ren skit och får det publicerat utan att någon överhuvudtaget reagerar. Det får mig att tänka på att det där Nobelpriset kanske inte är så svårt att få som alla tror.
Det jag misstänker att han försöker få fram i denna orgie av meningslösa haranger skildrade i monologform i en tandläkarstol, är hur tyskarna mådde efter kriget, dvs det största nederlag historien har skådat.
Jänkarna torterar de stackars ex-nassarna med Lassie på TV kväll efter kväll, och det förstår man ju måste göra ont för gamla storvulna krigare. Det är liksom platt fall. Och så upplever germanerna det mesta i efterkrigsvärlden. Som totalt meningslöst.
Det är sida efter sida med intetsägande tandtekniska termer. Sida efter sida med oändliga detaljer om hur man tillverkar betong. Sida efter sida fyllda av irrande tomma tankar. Nej, det här är ingen läsfest, det här är tortyr. När jag går ifrån boken en stund hör jag fasansfull mässingsmusik i huvudet. Det är vad boken ger mig. Huvudvärk. På var tionde sida ungefär glimmar det till av ett korn av sanning, en smula svart humor bryter igenom, som när han antyder att tyskarna numera har konverterat från den eldiga nazismen till den iskalla stoicismen, likgiltighetens religion. Visst är det så. För en liten liten stund förefaller författaren veta vad han håller på med, men så genast återfaller han i sitt envisa babbel. En stor del av boken utspelar sig som sagt i en tandläkarstol, där huvudpersonen får alla tänderna nedslipade helt i onödan av en överambitiös halvgalen tandläkare. Men huvudpersonen, historielektorn Eberhard Starusch, märker inget, och förmår inte reagera på vansinnet. Han är ju stoiker gudbevars, liksom resten av nationen. Han bryr sig inte längre. Alla jobbiga nyheter i tidningen bläddrar han snabbt förbi. Afrika bort. Oljekatastrofer bort. Seriemördare bort, osv. Annat var det i Waffen-SS. Där brydde man sig om världen minsann. Men inte nu. Inte sedan slaget gick förlorat.
För att slippa må dåligt håller man sig sysselsatt med allehanda tomma praktiska ting som staplas på varandra i en ändlös rad. Litegrand som vi gör i Sverige i dag. Fixeringen vid livets oväsentligheter är ett sätt att bedöva sig. En lokalbedövning precis som hos tandläkaren som titeln anger.
Det tyskarna är rädda för om de känner efter är väl att skulden ska explodera och syndafloden bildligt talat ska välla in över dem. Det är de naturligtvis livrädda för. Därför måste de fly. Därför måste de hålla sig igång hur meningslöst det än känns.
Som ett dokument över detta mentala tillstånd fungerar boken chockerande bra. Om man gillar feel-badböcker vill säga. Man förstår hur dåligt tyskarna mår av kriget än i dag. De försöker gå vidare som om ingenting hänt, men det är självfallet mycket svårt med tanke på att hela skulden för Andra världskriget är deras egen.
På ett ställe tvingas Grass lakoniskt fråga sig hur det hade varit om inte den oerhört fina kejserliga antagningsnämnden vid Wiens Konsthögskola hade kuggat den unge konstnären Hitler…
Men jag måste säga direkt att det här är inte alls vad man förväntar sig av en Nobelpristagare. Långt därifrån. Det här är ett litterärt magplask av värsta slag. Föga förvånande har boken utgått överallt där den skulle kunna finnas, trots att Grass fick sitt pris så sent som 1999. Vore det någon ordning i bokvärlden skulle man väl saluföra aktuella Nobelpristagares samtliga verk. Men så är nu inte fallet.
För det här är en bok alla vill glömma. Alla utom jag, som tycker att det är jättekul när en litterär gigant skriver 200 sidor ren skit och får det publicerat utan att någon överhuvudtaget reagerar. Det får mig att tänka på att det där Nobelpriset kanske inte är så svårt att få som alla tror.
Det jag misstänker att han försöker få fram i denna orgie av meningslösa haranger skildrade i monologform i en tandläkarstol, är hur tyskarna mådde efter kriget, dvs det största nederlag historien har skådat.
Jänkarna torterar de stackars ex-nassarna med Lassie på TV kväll efter kväll, och det förstår man ju måste göra ont för gamla storvulna krigare. Det är liksom platt fall. Och så upplever germanerna det mesta i efterkrigsvärlden. Som totalt meningslöst.
Det är sida efter sida med intetsägande tandtekniska termer. Sida efter sida med oändliga detaljer om hur man tillverkar betong. Sida efter sida fyllda av irrande tomma tankar. Nej, det här är ingen läsfest, det här är tortyr. När jag går ifrån boken en stund hör jag fasansfull mässingsmusik i huvudet. Det är vad boken ger mig. Huvudvärk. På var tionde sida ungefär glimmar det till av ett korn av sanning, en smula svart humor bryter igenom, som när han antyder att tyskarna numera har konverterat från den eldiga nazismen till den iskalla stoicismen, likgiltighetens religion. Visst är det så. För en liten liten stund förefaller författaren veta vad han håller på med, men så genast återfaller han i sitt envisa babbel. En stor del av boken utspelar sig som sagt i en tandläkarstol, där huvudpersonen får alla tänderna nedslipade helt i onödan av en överambitiös halvgalen tandläkare. Men huvudpersonen, historielektorn Eberhard Starusch, märker inget, och förmår inte reagera på vansinnet. Han är ju stoiker gudbevars, liksom resten av nationen. Han bryr sig inte längre. Alla jobbiga nyheter i tidningen bläddrar han snabbt förbi. Afrika bort. Oljekatastrofer bort. Seriemördare bort, osv. Annat var det i Waffen-SS. Där brydde man sig om världen minsann. Men inte nu. Inte sedan slaget gick förlorat.
För att slippa må dåligt håller man sig sysselsatt med allehanda tomma praktiska ting som staplas på varandra i en ändlös rad. Litegrand som vi gör i Sverige i dag. Fixeringen vid livets oväsentligheter är ett sätt att bedöva sig. En lokalbedövning precis som hos tandläkaren som titeln anger.
Det tyskarna är rädda för om de känner efter är väl att skulden ska explodera och syndafloden bildligt talat ska välla in över dem. Det är de naturligtvis livrädda för. Därför måste de fly. Därför måste de hålla sig igång hur meningslöst det än känns.
Som ett dokument över detta mentala tillstånd fungerar boken chockerande bra. Om man gillar feel-badböcker vill säga. Man förstår hur dåligt tyskarna mår av kriget än i dag. De försöker gå vidare som om ingenting hänt, men det är självfallet mycket svårt med tanke på att hela skulden för Andra världskriget är deras egen.
På ett ställe tvingas Grass lakoniskt fråga sig hur det hade varit om inte den oerhört fina kejserliga antagningsnämnden vid Wiens Konsthögskola hade kuggat den unge konstnären Hitler…
