Kriget i Afghanistan

Amerikansk trupp i ett öde landskap.
Det handlar om ett psykologiskt krig.

Enligt uppgifter på internet kan en helikopter vara uppe i c:a 3 timmar, sedan måste den ned och tanka. Det är just sådant här som gör det knepigt att strida i Afghanistan, som mest består av karg ödemark. Det är väldigt svårt med logistiken där. Det kan talibanerna utnyttja. De stormakter som haft baser i Kabul, kommer inte åt de fjärran regionerna. Och det har helt enkelt med bensinen (och dieseln) att göra. Afghanistan är rätt stort också, 650 000 km², så ska du ockupera hela landet, krävs miljontals soldater, och det finns det inte resurser till. Därför har talibanerna hela tiden övertaget.

Hemmaplan betyder mycket i fotboll. Liksom i krig. Ju längre från Kabul man kommer på ett uppdrag, desto farligare blir det. Det bergiga landskapet lämpar sig både för bakhåll och försåtminering. Och sedan ska man tillbaka igen med livet i behåll också.

Sedan finns en annan psykologisk faktor också i detta krig. De amerikanska soldaterna, som tills nyligen var i Afghanistan, var kanske 20-25 år gamla. Det är i princip barn som leker lite indianer och cowboys på statens bekostnad. Talibanernas genomsnittliga ålder är kanske 35-40 år, det är mogna män som anser sig kämpa för sitt land och för Allah. Det blir en viss skillnad i motivation då.

I Vietnamkriget var de stridande från USA i genomsnitt endast 19 år. Det var pojkar som längtade hem till sina flickvänner, och då blir inte stridslusten på slagfältet direkt den allra största. Man vill bara överleva och tar inga risker.

De amerikanska gossarna har alltså åkt hem till de sina igen. Just i detta nu faller Afghanistan som ett korthus i talibanernas händer.

Det är som när Hitler den första september 1939 gick in Polen. Han mötte inget motstånd alls.