 |
| Ibland skiner solen även i krig. |
Man vaknar som vanligt i det svenska Dödsriket med sitt kaffeblask. Ännu en dag i
skyttegraven i allas krig mot alla. Och inget kan man göra, mer än att äta
och skita, för allt annat har de förbjudit. Man kanske skulle börja med bulimi
som Bianca Ingrosso?
Att svenskar är så asociala beror helt enkelt på vår restriktiva
alkoholpolitik, att vi inte träffas på puben som britterna. Vi tycker inte
längre att det känns meningsfullt att bara ta en fika ihop. När vi inte får
dricka oss sociala i det dystra helvetet, så ger vi helt enkelt fan i att umgås.
Att vara nykter på krogen är meningslöst, som Ulf Lundell sagt. Och att
sitta nykter på ett svenskt kafé är i dagens läge meningslöst det med. Ingen
öppnar upp under sådana omständigheter. Möjligen kan man få höra ett elakt
kvinnligt skratt i bakgrunden. En kvinna som skrattar åt idioterna. En kvinna som ser.
Sverige är så utvecklingsstört, att här har soldyrkan spelat ut sin
roll. Man får tro på de mörka gudarna istället. Gods of blood. Tor och
Oden, kungar uti Norden, som man sa förr. På liknande sätt var det i Hitlertyskland
under Tredje rikets glansdagar. Det var också en mörkerkult. Litet som en
sydamerikansk indiansk blods- och offerkult, även om Aztekerna, Mayafolket och Inkafolket
nu de facto offrade människor till solen. Vi kanske skulle börja med det vi också?
Bodde jag i Stockholm skulle jag älska solskensdagar. I dödtrista
Nyköping känns solen lika kul som solen i Auschwitz eller
i de romerska stenbrotten.
Men det finns andra gudar än Helios, som redan de gamla grekerna sa. Nu
känns den teorin plötsligt riktigt lovande, för jag har ingen större glädje av
ljuset för egen del längre. Tvärtom hatar jag det. Jag känner mig numer som något
av en ljusets fiende, ett begrepp som myntades på 1700-talet av skalden Johan Henric
Kellgren. Även om han på den tiden menade att vetenskapen var mänsklighetens
ljus, inte solen i sig.
Vetenskapen har jag ju dock inget emot.
Det är så skönt att sitta och diskutera i tv-studion, för där slipper man
solen i ögonen.
Det gamla svenska uttrycket ”här var det livat, här var det glatt, här
var det blommor i morsans hatt!”, är en ironi över tillvarons glädjelöshet och meningslöshet.
En gång i tiden ansågs det sexigt att röka. Idag anses det vara ett
svaghetstecken och osexigt. Det går trender i sexigheten också.
Att hitta på något eget och unikt upplevs ofta av omgivningen som lite
småsexigt. Det kan vara någon egen vinkel inom konsten, en klurig ordvits,
karriärframsteg eller en originell klädstil. Just det moderna måleriet går ut
på att inte plagiera, utan att hitta sin egen stil. Är du mainstream inom
modern konst, är du tämjd och ofarlig. Det är osexigt. Skulle sexbyttan och
kitschmålaren Marie Plosjö plötsligt hitta en stil som Miro, Picasso eller
Magritte, skulle vi andra genast känna oss dumma och ifrånåkta på livets arena.
Därför känns det tryggare för oss andra när hon nu inte är så vass. Då rycker vi
på axlarna och tänker: Låt henne hålla på.
Och sedan slår vi på Rapport med vädret.
Men en dag hittar Marie grejen och skapar helt fantastiska bilder som slår
oss med häpnad. Då tänker Svensson: Man skulle nog börja måla lite.
Men då ligger Marie Plosjö tio år före..
