Vem äger sanningen?

Maharishi Mahesh Yogi (1918-2008).

I Filosofiska rummet i Malou efter tio i går var frågeställningen ”Vem äger sanningen?”.

Nästa fråga de ställer sig är ”Vad är kultur?”.

Jag ska försöka besvara de jätteknepiga frågorna.

Har kulturen för det första något verkligt att ge, eller är den likt sporten mest en påfågeluppvisning?

En sak är de facto klar – du tjänar mer pengar på börsen än på kulturen, även som måttligt kunnig och måttligt engagerad småsparare.

Strindberg tvivlade på sitt eget arbete på gamla dagar och menade att vinet hade gett honom mer än skrivandet.

Själv tycker jag att vin och kultur ihop är en bra kombo. Och kulturen har gett mig kontakt med både Gud och Djävulen. Jag vet i alla fall så att säga att de finns, även om jag inte riktigt vet vad de har i kikaren.

Vad är då egentligen kultur?

Egentligen är kultur all form av kommunikation mellan människor i symbolisk form. Ibland har den något viktigt att säga oss, ibland vill den lura och förföra oss. Det som gjorde de antika tragedierna och komedierna stora på den tiden när symbolkulturen tog sin början, ca 400 f.Kr., var att de erbjöd vanliga människor ett fågelperspektiv på sina liv som de dittills saknat. På amfiteatern höjde man sig över tid och rum. Man höjde sig över sin egen lott, och kunde betrakta livsskeendet på samma analytiska sätt som gudarna gör i sin himmel. Det var ett genombrott för människan. Och så fungerar ju bra kultur än idag, i dramer, romaner och filmer, även om mycket nu handlar om kommersiell kitsch, som bara vill roa och förströ, inte ställa djupare frågor om varför vi överhuvudtaget är här.

Vem äger då sanningen?

Var och en som har framgång i livet, tror och tycker givetvis att just han eller hon har rätt, skyddade av lag och polis som de är. Men det är inte alltid så enkelt. Det är inte mången givet att finna sanningen om livet, eftersom den i mångt och mycket är fördold i de osynliga världarna. Men generellt kan man säga som Maharishi Mahesh Yogi, att de som lever i renhet och återhållsamhet och ägnar sig åt transcendental meditation, de får kunskap om alla ting om de är seriösa. Endast dessa människor vet hur det här livet hänger ihop. Alltså skulle jag kunna säga att de verkligt hängivna TM-utövarna äger sanningen, inte miljardärer, miljonärer, politiker och idrottskillar som det förefaller i nuet.

Det finns också en kunskapens väg som är möjlig att gå, men som är svårare än hängivenhetens väg. Där kan ju djuplodande kulturarbetare naturligtvis skörda vissa frukter, det säger sig självt.

Författaren Duraid Al-Khamisi skriver i Expressen att torgen i Stockholms invandrarförorter plötsligt blivit tomma och ödsliga. Det är som ett dödligt mörkt moln lagt sig över dem. Ja, då sitter folk hemma framför sina skärmar istället. Duraid menar att det beror på att tilliten i samhället är borta.

Bland annat det ja.

Till saken hör ju också att vi just nu har extremt dåligt väder över Sverige. Så det han säger är ju bokstavligen sant. Att dödsmolnen hänger över oss.

Det vi har i Sverige är en härva av lögner och en röta som går genom hela systemet. Därför hjälper det inte att hoppa på en enstaka person, göra sig av med denne och tro att det hjälper. Det som krävs är att folket vaknar och blir medvetet om den andliga, ekonomiska och politiska sanningen i första hand. Det är det vi ska jobba på, om vi nu ska jobba på något överhuvudtaget. Alla måste bli fullfjädrade intellektuella innan samhället kan förändras. Antingen det, eller att någon av oss kommer på något alldeles oerhört, en idé som tar allt och alla med storm.

För ca 3000 år sedan skildrade Homeros gudarna som svekfulla.