 |
| Stockholm i vinterskrud. |
I vår huvudstad brukar vintern normalt anlända den 6:e
december. I Malmö den 7:e januari. Vi svenskar brukar tycka eller känna att det
är något ”konstigt” med vädret. Meteorologerna däremot säger alltid att det är
helt normalt. Och det är för att livsspelet alltid har skruvat bollarna och
vädret i det svenska samhället. Vädret har så att säga alltid varit onormalt. Det
hör till det eviga det också. Dels är det ett sexuellt spel som pågår. Dessutom
finns hela tiden en latent mycket aggressiv klasskamp som verkar och trycker på.
1869 t.ex. låg sjöisarna kvar till midsommar. Redan då var det alltså kyligt
mellan klasserna. De riktigt fattiga åt mest kålsoppa och rågbröd på den här
tiden. En kålsoppa som var dem förhatlig, skriver Strindberg.
Nu har vi löst det där med maten, och då måste vi
naturligtvis börja bråka om något annat. Idag fajtas vi om rikedomar och
skönhet istället. Nu när det finns mat ska man då naturligtvis inte ha den
tidigare populära grosshandlarrondören, utan då blir trenden att vara pinnsmal.
Eliten vill alltid särskilja sig från massorna. Och det på grund av att det
exklusiva särskiljandet är en elitmarkör.
När de breda lagren svalt gjorde man folk avundsjuka genom
att frossa på stora bufféer och smörgåsbord. Nu när maten blivit allmänt
tillgänglig, gör man folk avundsjuka genom att träna upp sig och hårdspäka
sig. Nu när landet dignar av godsaker får vi rent asketiska ideal från eliten.
Av någon anledning vill alltid överklassen hamra in budskapet ”se men inte
röra” i vanligt folk. Förmodligen mest för att göra sig märkvärdiga. Höja sitt
eget värde och trycka ned folkets.
De elitistiska idealen kommer från media. Och media styrs
sedan flera hundra år av överklassen.
Malou von Siwers t.ex. härstammar från en tysk adlig, eller
halvadlig släkt, med kungliga ämbetsmän, präster och fogdar som går tillbaka
till 1709. En typisk fursteslickarsläkt och folkförtryckare. De har alltid levt
gott som förmän i det svenska helvetet.
Jag undrar om inte fenomenet att klä sig normalt, och
försöka smälta in i massan och bland vanligt folk, är att luras litet i
skådespelssamhället. Om man inte vågar sticka ut litet är man kanske en fegis,
eller har något att dölja? Dagens elitistiska ideal är ju inte folkliga, så
varför vill man då se ut som folk när det gäller kläderna när man går till
affären? Det är märkligt. Men för höjdarna är det ju alltid kavaj och kostym
som gäller. Det är en klassisk elitmarkör för etablissemanget.
Kanske att vi skulle ha en svensk modern nationaldräkt som
alla bar? Hög som låg. En nationaluniform, för att göra modet rättvist igen,
och för att få tillbaka någon sorts gemenskap. Så att vi inte behöver tjafsa om
kläderna och hur vi ser ut.
