Den förlorade generationen

Har i dag läst om två kvinnliga 41-åringar som båda har hamnat i djupa livskriser. En studerade till präst när hon drabbades av kronisk trötthet och blev förtidspensionerad. En var marknadsförare när hon gick in i väggen.
Det är väl det här som kommer nu för 60-talisterna, den förlorade generationen, som inte bemödade sig med att tänka själva utan gick på det kommersiella och anpassade sig rätt av.
Många av oss kan vara på väg in i väggen nu, eller riskerar att hamna där av naturliga orsaker.
Vi gjorde aldrig uppror. Vi ifrågasatte aldrig. Vi var för godtrogna. Vi kom in fel i samhället.
Vi orkade aldrig finna vår egen väg genom livet och det är det som börjar slå tillbaka nu.
Vi såg inga andra ideal än konsumtion.
Vi trodde att Sverige var färdigbyggt, att allt stod uppdukat för oss och att vi inte behövde engagera oss i något. Vi lydde alltid order och gjorde som vi blev tillsagda.
Nu tvingas vi tänka om i allt större utsträckning när vi märker att något är fel i våra liv.
Jag misstänker att det här kan bli en hel våg framöver.
Den superegoistiska och superkommersiella 60-talsgenerationen försummade sin egen identitet och integritet och nu börjar den känna sig bestulen på något den tog för givet, men egentligen aldrig hade. Något vi borde ha försökt att erövra.
Vi fajtades aldrig för våra rättigheter. Vi trodde att allt var klart, att vi inte behövde göra något själva.
Vi 60-talister gick på en riktig blåsning i livet av flera olika skäl. Det är det som börjar gå upp för allt fler nu. Och nu börjar det bli bråttom.
Vi var den generation som splittrades totalt i vårt inträde i vuxenlivet. Därför är vi utlämnade åt oss själva i dag. Vi har inget gemensamt att bygga på längre. Vi var alltför blåögda i vår tro på att företagen och systemet skulle fixa våra liv. Vi borde ha trott på oss själva istället. Vår egen uppgift och vår egen inre röst.
Nu är det tyvärr så att många sitter havererade och på något sätt måste befria sig från såväl kommersialismen och systemet för att hitta tillbaka till sig själva, vilket inte är lätt.
Men det är enda chansen. Jag misstänker att det här kommer att bli en jättegrej framöver med alla vilsna själar som måste hitta något äkta att tro och bygga på.
Det var något vi 60-talister missade, något som hör ungdomen till, nämligen upproret.
Det är ytterst få av oss som lyckats bryta någon ny mark i offentlighetens ljus. Ingen har velat bli fixstjärna för något nytt, något provokativt eller någon rörelse. Det är skrämmande tomt på den fronten.
Reinfeldt och Borg har dock lyckats. Lyckats anpassa sig. Men vad tillför dom? Vad har dom att säga oss andra?
40-talisterna frambringade en rad lysande personligheter och stora namn inom kulturen.
Men vad av intresse har det blivit av 60-talisterna?
Ingenting.
Det är det som är så typiskt för oss. Vi hemsöks fortfarande av jätteproppen Orvar och deras gamla ungdomshjältar. Det är sorgligt, ingenting annat.
Vi blev väl lurade av Per Gessle, 59:a, allihop…
Killinggänget är födda på 60-talet, liksom Stefan Sundström, men vilka handlar det i övrigt om i dag? 51:an Öijer, 44:an Guillou, 50:an Plura, 49:an Lundell, osv, osv.
Sverige är ett rent gubbvälde i dag, hur länge ska vi finna oss i det?
När kommer nästa generation in i bilden egentligen?
Måste vi verkligen vänta på så kallad ”naturlig avgång”? Är det så illa?
Två 60-talister som tillhör undantagen och har gjort några små halvhjärtade försök är Claes Holmström och Per Hagman.
Så här står det på baksidan på boken Tredje stenen från solen av Claes Holmström;
Han är en drömmare och mytoman som äger åtskilliga talanger men saknar en avgörande förmåga att omsätta dem till något värdefullt. Istället blir han hela tiden distraherad av små oväsentligheter som tycks uppta det mesta av hans tid.
Överöst av mediasamhällets utbud förälskar han sig i en tjej på MTV och vid ett tillfälle får han till och med höra att han skulle vara mer intresserad av filmer och skivor än av verkliga människor.
Det sammanfattar väl 60-talisterna rätt bra?
Vi sålde oss. Vi gick på allting. Vi lyckades inte sätta vårt avtryck på samhället, och det är därför vi inte trivs i dag.
Och dom som kommer efter oss nu, dom små idolerna, är ännu fjantigare än vad vi var. Dom framför i sin barnteater grejer från jätteproppen Orvars svunna tid, 40-talisternas grejer.
”Utvecklingen”, om man nu överhuvudtaget kan tala om en sådan, går käpprätt åt helvete.
Det blir i princip bara värre och värre. Vinet förvandlas i rask takt till grumligt vatten.
Är det ingen som ser det?
Är det ingen som orkar göra något?