Min helvetesvision

Tänk på en sak; det är lätt att komma dit ner, men det är nästintill omöjligt att ta sig därifrån. Och därifrån vill man efter 10 minuter. Inte för att det är så varmt utan för att det är så långtråkigt. Ändå har de en lavashow som visar sköna kvinnor och en bar med obegränsat med gratis sprit. Men man känner snabbt att där finns inga utvecklingsmöjligheter. Det är bara samma sak hela tiden och utan slut. Kvinnorna och männen är alla klädda i säck och aska och ingen umgås eller säger något trots att de flesta är i sina bästa år. Ingen har lust. Tjejerna står i mörka hörn och deppar. Det finns bara ett sätt att komma därifrån. Och det är något så prosaiskt som ett repstegesystem som är så enkelt, men samtidigt så infernaliskt uträknat för de stackars egoister som hamnat där. Det krävs nämligen att man samarbetar. Det krävs också att man litar på varandra, vilket är i stort sett omöjligt för den människotyp som hamnat i dessa trakter. Repstegen finns där och räcker lång näsa åt själarna med sin möjlighet och samtidiga omöjlighet. Det är som ett elakt skämt men när man är där känner man att man bara har sig själv att skylla. Man blir inte ens arg på den som hittat på detta spe. Det känns fullkomligt logiskt – som om man vetat det hela tiden. Själv gav jag fan i samarbetet. Jag kände att jag var kapabel till det visserligen, men inte de andra. Så jag körde sluggerstilen och rev ner några stycken ovanför mig och lyckades faktiskt avancera några pinnhål.
Sedan vaknade jag så jag vet inte hur det gick.