Gör er beredda.
Nu kommer det tråkiga.
Det verkligt tråkiga.
Och jobbiga.
Väldigt jobbigt är det.
I´m sorry I have to break the bad news for you.
Faktum är att det är ajabajavarning på det mesta det här samhället har att erbjuda. Allt det roliga, all guldkant måste man till slut offra.
En oerhört smärtsam insikt.
Det mesta är nämligen tabu. Det är vad hela livet handlar om. Och är det inte tabu så är det i regel fråga om rätt meningslös verksamhet.
Därför är livet på sätt och vis omöjligt till sin natur.
Att vuxenlivet är ett rent fördärv är en obehaglig och skrämmande men dessvärre alldeles sann konklusion.
Man får väl börja bygga med lego igen.
fredag 31 oktober 2008
torsdag 30 oktober 2008
Landet Ingenstans – en liten torsdagsmardröm
Åker för en gångs skull ner på stan för att lyxa med ett par flaskor rött.
Men när jag ska betala i kassan har jag till min stora förvåning inte täckning på kontot.
En kvinna i kön skrattar lite elakt bakom mig.
Besviken och tomhänt får jag ta mig hem igen. Där möts jag av ett oväntat strömavbrott.
Jag börjar bli nervös.
Jag börjar tappa greppet, jag börjar tappa fokus.
Jag känner att jag verkligen behöver en drink nu.
Det får bli SEB:s automatiska ”bank på telefon”.
08-210320
”Det är Madde”, stönar en tjej med väldigt sexig röst.
Jag lägger på direkt.
Försöker med Göteborg.
”Numret nedlagt utan hänvisning”, väser en iskall robot i andra änden.
Nervdallret kommer farande genom luften.
Allt håller på att bli vansinnigt. Jag håller på att bli vansinnig.
Det känns som jag plötsligt befinner mig i landet Ingenstans.
Eller möjligen landet efter bomben.
Men jag tillhör ju ändå de överlevande så det får bli ”sista chansen” i dag; mina tomburkar.
Alltid pålitliga, betydligt pålitligare än mycket annat i denna galna värld.
Dom ger mig femton spänn på ICA och räcker tillsammans med mina sista slantar exakt till ett sexpack Björnebrygg 2,8.
Gud ske pris!
När jag är halvvägs inne på den sista ölen och börjar landa, slås strömmen på igen.
”Hallelujah, världen är räddad!”, ropar jag.
Jag sätter på ”respiratorn” och livet känns litet skönare igen.
Nästan normalt.
Men när jag ska betala i kassan har jag till min stora förvåning inte täckning på kontot.
En kvinna i kön skrattar lite elakt bakom mig.
Besviken och tomhänt får jag ta mig hem igen. Där möts jag av ett oväntat strömavbrott.
Jag börjar bli nervös.
Jag börjar tappa greppet, jag börjar tappa fokus.
Jag känner att jag verkligen behöver en drink nu.
Det får bli SEB:s automatiska ”bank på telefon”.
08-210320
”Det är Madde”, stönar en tjej med väldigt sexig röst.
Jag lägger på direkt.
Försöker med Göteborg.
”Numret nedlagt utan hänvisning”, väser en iskall robot i andra änden.
Nervdallret kommer farande genom luften.
Allt håller på att bli vansinnigt. Jag håller på att bli vansinnig.
Det känns som jag plötsligt befinner mig i landet Ingenstans.
Eller möjligen landet efter bomben.
Men jag tillhör ju ändå de överlevande så det får bli ”sista chansen” i dag; mina tomburkar.
Alltid pålitliga, betydligt pålitligare än mycket annat i denna galna värld.
Dom ger mig femton spänn på ICA och räcker tillsammans med mina sista slantar exakt till ett sexpack Björnebrygg 2,8.
Gud ske pris!
När jag är halvvägs inne på den sista ölen och börjar landa, slås strömmen på igen.
”Hallelujah, världen är räddad!”, ropar jag.
Jag sätter på ”respiratorn” och livet känns litet skönare igen.
Nästan normalt.
Fruktan
Vi på botten har en fördel. Vi är beredda. Mentalt beredda.
Vi vet att världen inte är god. Vi vet att vad som helst kan hända när som helst.
Vi vet att hotet alltid hänger över oss. Vi ser dråpslagen komma hela tiden i världen och i Sverige.
Men det leder också till en inre fruktan som är svår att bli av med. En fruktan som riktar sig åt alla håll. Projektionen överförs gärna på det som ligger närmast till hands.
Ibland är det snuten som jagar en, ibland regeringen med sina nedskärningar, ibland djävulen med sina lekar och till sist får vi alla ändå slutligen cancer som grädde på vårt mos.
Så det finns anledning att vara rädd. Är det inte det ena så är det ofta det andra.
Alltså måste man sätta sin lit till Gud hur märkliga konsekvenserna än synes bli. Det är den enda hållbara vägen, det enda hållbara receptet.
För det är mycket svårt att på egen hand gardera sig mot allt som kan inträffa.
Den uppgiften klarar bara vår herre. Det är där religionen kommer in i våra komplicerade och komplexa liv.
Gudarna kommer alltid att behövas för att skydda oss mot den oförutsedda aspekten i våra liv. Den får vi aldrig bort hur mycket än vetenskapsmännen jobbar på att göra vår tillvaro idiotsäker.
Vi vet att världen inte är god. Vi vet att vad som helst kan hända när som helst.
Vi vet att hotet alltid hänger över oss. Vi ser dråpslagen komma hela tiden i världen och i Sverige.
Men det leder också till en inre fruktan som är svår att bli av med. En fruktan som riktar sig åt alla håll. Projektionen överförs gärna på det som ligger närmast till hands.
Ibland är det snuten som jagar en, ibland regeringen med sina nedskärningar, ibland djävulen med sina lekar och till sist får vi alla ändå slutligen cancer som grädde på vårt mos.
Så det finns anledning att vara rädd. Är det inte det ena så är det ofta det andra.
Alltså måste man sätta sin lit till Gud hur märkliga konsekvenserna än synes bli. Det är den enda hållbara vägen, det enda hållbara receptet.
För det är mycket svårt att på egen hand gardera sig mot allt som kan inträffa.
Den uppgiften klarar bara vår herre. Det är där religionen kommer in i våra komplicerade och komplexa liv.
Gudarna kommer alltid att behövas för att skydda oss mot den oförutsedda aspekten i våra liv. Den får vi aldrig bort hur mycket än vetenskapsmännen jobbar på att göra vår tillvaro idiotsäker.
onsdag 29 oktober 2008
Mediala besattheter
Ett tag var det gnuerna. Dom var överallt. Så till den milda grad att man började drömma mardrömmar om dom och nästan förväntade sig att få se dem invadera stadens centrum när man var på shoppingrunda.
Efter gnuerna var det pyramiderna, som i vart fall dominerade tv-utbudet totalt. Allt kunde plötsligt härledas till det gamla Egypten. Vi skulle nu alla frälsas på gamla mumier och antika gudar.
Sedan kom HIV-paniken, vilken varade i några år innan den dog ut. I dag bryr sig ingen om HIV längre.
Efter HIV kom terrorpaniken som fyllde spaltkilometrar månad efter månad. Men för närvarande hör man inte ett ord om att världen skulle vara särskilt hotad av terror.
En period minns jag skulle alla reportage handla om den svenska sjukvården. Den tröskades dag efter dag på längden och på tvären. För nyhetskonsumenten kändes det som man plötsligt levde i världens sjukaste land. Det var intrycket man fick.
Efter gnuerna var det pyramiderna, som i vart fall dominerade tv-utbudet totalt. Allt kunde plötsligt härledas till det gamla Egypten. Vi skulle nu alla frälsas på gamla mumier och antika gudar.
Sedan kom HIV-paniken, vilken varade i några år innan den dog ut. I dag bryr sig ingen om HIV längre.
Efter HIV kom terrorpaniken som fyllde spaltkilometrar månad efter månad. Men för närvarande hör man inte ett ord om att världen skulle vara särskilt hotad av terror.
En period minns jag skulle alla reportage handla om den svenska sjukvården. Den tröskades dag efter dag på längden och på tvären. För nyhetskonsumenten kändes det som man plötsligt levde i världens sjukaste land. Det var intrycket man fick.
Sedan kom fågelviruset. Då skulle alla plötsligt vara livrädda för det. Ni vet hur det gick. Det bidde inget av det heller.
Den näst senaste vevan var klimathotet. Gud, nu var det verkligen allvar! Men hela grejen övergavs helt när finanskrisen gjorde entré. Då blev plötsligt pengarna grej nummer ett och har varit så i några månader nu.
Men hux flux en dag kommer denna kris också att försvinna utan ett spår ur nyhetsrapporteringen liksom alla andra stora grejer har gjort innan den.
Allt är bara chimärer.
Allt är så enögt, så dumt!
Man orkar från medias håll bara med en vinkel i taget och satsar allt på den för att slippa ta ett helhetsgrepp om tillvaron.
Den näst senaste vevan var klimathotet. Gud, nu var det verkligen allvar! Men hela grejen övergavs helt när finanskrisen gjorde entré. Då blev plötsligt pengarna grej nummer ett och har varit så i några månader nu.
Men hux flux en dag kommer denna kris också att försvinna utan ett spår ur nyhetsrapporteringen liksom alla andra stora grejer har gjort innan den.
Allt är bara chimärer.
Allt är så enögt, så dumt!
Man orkar från medias håll bara med en vinkel i taget och satsar allt på den för att slippa ta ett helhetsgrepp om tillvaron.
Drevets minne är som bekant kort och dom springer alla alltid åt samma håll.
Men jag tror hela fenomenet egentligen handlar om något annat än vad det ger sken av.
Kanske en projicering och kollektiv bearbetning av vår fruktan för döden?
tisdag 28 oktober 2008
Timbuktu är oroad av utvecklingen i Sverige
Rapparen Timbuktu, Malmös samvete nummer ett, intervjuas i HD. Han menar liksom jag har skrivit om på denna blogg att Sverige håller på att bli ett nytt vilda västern, med guldgrävarmentalitet, utslagning och våld. Enda sättet att vända den utvecklingen är att rösta bort den ansvarslösa alliansen 2010. Men sossarna är inte mycket bättre, säger han. Valet står alltså mellan pest och kolera. Den lille mannen förlorar som alltid, vad han än väljer. Så är det. Så är det tänkt. Men hellre en vänsterseger än en högerseger om man tillhör de fattigas skara, det är självklart.
Timbuktus nya album heter ”En high five och en falafel”. Texterna behandlar ett samhälle där den syndiga girigheten plötsligt har förvandlats till en dygd och all konstnärlig verksamhet har blivit korrumperad och falsk. Ni som har läst mina tidigare inlägg vet att jag själv gör exakt samma analys av sakernas tillstånd i detta Sverige.
Vad kan jag tillägga?
Den här killen har helt rätt i det han säger. Man skulle bara önska att fler artister vaknade till och blev politiskt medvetna och inte bara gick in för ytan.
Timbuktus nya album heter ”En high five och en falafel”. Texterna behandlar ett samhälle där den syndiga girigheten plötsligt har förvandlats till en dygd och all konstnärlig verksamhet har blivit korrumperad och falsk. Ni som har läst mina tidigare inlägg vet att jag själv gör exakt samma analys av sakernas tillstånd i detta Sverige.
Vad kan jag tillägga?
Den här killen har helt rätt i det han säger. Man skulle bara önska att fler artister vaknade till och blev politiskt medvetna och inte bara gick in för ytan.
Kafkaprocessen
”Goddag, vi har fört dig hit till högkvarteret för att vi är lite bekymrade för dig. Hur mår du egentligen?”
”Jo tack, jag mår ganska bra. Ovanligt bra faktiskt.”
”Det stämmer inte med våra uppgifter från SÄPO.Vi har hört att du slarvar med duschningen och tandborstningen. Och vi har dessutom hört att du inte äter din dagliga apelsin. Stämmer det?”
”Jo, jag antar att det stämmer.”
”Sedan står det i din akt att du betvivlar Nobelprisets giltighet. Är det korrekt?”
”Ja, det är korrekt.”
”Det var verkligen inte bra. Vidare står det att du inte längre tror på politiker och inte heller på västvärlden samt att du vägrar äta det fina svenska slakteriköttet.”
”Det stämmer.”
”Det låter mycket allvarligt i mina öron. Och dessutom vägrar du att se på TV?”
”Ja precis.”
”Ja men då kan du inte må så bra. Vi måste hjälpa dig att normaliseras igen. Du behöver nog medicin. Jag skriver ett vårdintyg på dig nu och sedan gör du som vi säger annars låser jag in dig på stormen tills du mjuknat litet. Det här ska vi nog få ordning på. Vi lever ju för fan inte på medeltiden. Inte heller i Indien eller Tibet. Vi lever ju i världens finaste och modernaste land, det håller du väl med om?
”Jo, det får jag väl hålla med om.”
”Ja men då så, då är saken klar. Jag låter inte detta aparta beteende gå till domstol denna gång, men du ska anpassas till systemet nu. Systemet är inte till för individen och livet, utan individen och livet är till för systemet, den läxan ska du få lära dig nu. Det blir en milliliter decanoat var fjärde vecka. Fortsätter du trilskas blir det Guantanamobasen nästa gång. Vi har fina kontakter med CIA här i Sverige det ska du ha klart för dig! Capish?”
”Si il dottore. Jag tror jag börjar förstå nu.”
”Jo tack, jag mår ganska bra. Ovanligt bra faktiskt.”
”Det stämmer inte med våra uppgifter från SÄPO.Vi har hört att du slarvar med duschningen och tandborstningen. Och vi har dessutom hört att du inte äter din dagliga apelsin. Stämmer det?”
”Jo, jag antar att det stämmer.”
”Sedan står det i din akt att du betvivlar Nobelprisets giltighet. Är det korrekt?”
”Ja, det är korrekt.”
”Det var verkligen inte bra. Vidare står det att du inte längre tror på politiker och inte heller på västvärlden samt att du vägrar äta det fina svenska slakteriköttet.”
”Det stämmer.”
”Det låter mycket allvarligt i mina öron. Och dessutom vägrar du att se på TV?”
”Ja precis.”
”Ja men då kan du inte må så bra. Vi måste hjälpa dig att normaliseras igen. Du behöver nog medicin. Jag skriver ett vårdintyg på dig nu och sedan gör du som vi säger annars låser jag in dig på stormen tills du mjuknat litet. Det här ska vi nog få ordning på. Vi lever ju för fan inte på medeltiden. Inte heller i Indien eller Tibet. Vi lever ju i världens finaste och modernaste land, det håller du väl med om?
”Jo, det får jag väl hålla med om.”
”Ja men då så, då är saken klar. Jag låter inte detta aparta beteende gå till domstol denna gång, men du ska anpassas till systemet nu. Systemet är inte till för individen och livet, utan individen och livet är till för systemet, den läxan ska du få lära dig nu. Det blir en milliliter decanoat var fjärde vecka. Fortsätter du trilskas blir det Guantanamobasen nästa gång. Vi har fina kontakter med CIA här i Sverige det ska du ha klart för dig! Capish?”
”Si il dottore. Jag tror jag börjar förstå nu.”
lördag 25 oktober 2008
Veckans citat
"Sedan den här turnén började för fyra veckor sedan har hela världen hunnit förändras. Den nyliberala eran är förbi. 23 år av skryt och skrövel är över. Jag hörde förresten att Das Kapital sålt slut i Berlin."
Ulf Lundell i går i Luleå
Det är ett mörker som sänker sig över hela världen.
Fredrik Reinfeldt på Asem-mötet i Peking
Ulf Lundell i går i Luleå
Det är ett mörker som sänker sig över hela världen.
Fredrik Reinfeldt på Asem-mötet i Peking
Styr det övernaturliga världens börser?
Sten Sjögren spekulerar i GP
Att djävulen gärna dyker upp på börsen är ju en klassiker. Hur många stora och ödesdigra världsskeenden har inte haft sin kick-off i börser som faller samman? Det är självklart Lucifers verk. Alla giriga själar som tror sig enkelt kunna göra storkovan och så blir de utfattiga istället. Det är djävulens svarta humor.
Som jag skrev tidigare vill djävulen ha en i gränszonen hela tiden eftersom man är som sårbarast då. I det läget har han fått hela den amerikanska ekonomin, det område i världen som just är känt för att vara skrajast för honom. De har all anledning. Det är världens starkaste och betydelsefullaste ekonomi, ändå är sparandet i stort sett obefintligt. Det vill säga man bränner konstant allt man har och gärna litet till. Man lever bara för dagen och litar blint på att det alltid ordnar upp sig. I värsta fall genom att man tar två extrajobb. Det är den sköna amerikanska optimismen och livsglädjen. Den ska de ha uppskattning för – men det är också tecken på något annat. Att man aldrig kan få nog och aldrig förbereder sig för morgondagens eventuella problemställningar.
Varför är då djävulen så närvarande i USA? Jag kan se två förklaringar direkt. Dels kan det bero på förbannelser från ursprungsbefolkningen som hemsöker de vita. Dels kan han härledas till landets gigantiska porrbransch vilken givetvis är syndens främsta näste på jorden. Och eftersom allt som sker sprider sig som ringar på vattnet så är det inte så svårt att lägga ihop två och två i detta fall. Jehovas Vittnen kallar ju USA för ”det nya Babylon” som bedriver hor med världens sköka. Jag tror bibeltolkarna kan vara ganska nära sanningen i detta fall. Det är enkel logik om man inser att allt som sker har en högre inneboende sanning än vad skenet visar upp.
Nästan allt västerlandet kretsar kring är egentligen synd. Det är det man kommer på undan för undan. Det är det jag ser nu. Det är därför vi lever så farligt i dessa dagar. Och det är därför vi tvingas leva med vår fruktan.
För vi lever på lånad tid från den säkra himlen och vi har tappat greppet om vad som är rätt och fel.
Som vår livsstil ser ut i dag är vi nästan alla Satans omedvetna lärjungar. Och det är det vi får ta konsekvenserna av nu när världen börjar krisa.
Att djävulen gärna dyker upp på börsen är ju en klassiker. Hur många stora och ödesdigra världsskeenden har inte haft sin kick-off i börser som faller samman? Det är självklart Lucifers verk. Alla giriga själar som tror sig enkelt kunna göra storkovan och så blir de utfattiga istället. Det är djävulens svarta humor.
Som jag skrev tidigare vill djävulen ha en i gränszonen hela tiden eftersom man är som sårbarast då. I det läget har han fått hela den amerikanska ekonomin, det område i världen som just är känt för att vara skrajast för honom. De har all anledning. Det är världens starkaste och betydelsefullaste ekonomi, ändå är sparandet i stort sett obefintligt. Det vill säga man bränner konstant allt man har och gärna litet till. Man lever bara för dagen och litar blint på att det alltid ordnar upp sig. I värsta fall genom att man tar två extrajobb. Det är den sköna amerikanska optimismen och livsglädjen. Den ska de ha uppskattning för – men det är också tecken på något annat. Att man aldrig kan få nog och aldrig förbereder sig för morgondagens eventuella problemställningar.
Varför är då djävulen så närvarande i USA? Jag kan se två förklaringar direkt. Dels kan det bero på förbannelser från ursprungsbefolkningen som hemsöker de vita. Dels kan han härledas till landets gigantiska porrbransch vilken givetvis är syndens främsta näste på jorden. Och eftersom allt som sker sprider sig som ringar på vattnet så är det inte så svårt att lägga ihop två och två i detta fall. Jehovas Vittnen kallar ju USA för ”det nya Babylon” som bedriver hor med världens sköka. Jag tror bibeltolkarna kan vara ganska nära sanningen i detta fall. Det är enkel logik om man inser att allt som sker har en högre inneboende sanning än vad skenet visar upp.
Nästan allt västerlandet kretsar kring är egentligen synd. Det är det man kommer på undan för undan. Det är det jag ser nu. Det är därför vi lever så farligt i dessa dagar. Och det är därför vi tvingas leva med vår fruktan.
För vi lever på lånad tid från den säkra himlen och vi har tappat greppet om vad som är rätt och fel.
Som vår livsstil ser ut i dag är vi nästan alla Satans omedvetna lärjungar. Och det är det vi får ta konsekvenserna av nu när världen börjar krisa.
Bad guys & good guys
Med anledning av ett klichéartat avsnitt av Scooby Doo, började jag fundera på om det låg någon sanning i serietecknarnas svartvita bilder av good guys och bad guys.
Så här ser jag på det; ett överdrivet välvårdat yttre utan personlighet, det är en bad guy. Dit kan man lätt räkna alla politiker förstås, plus alla andra som bara tänker på den yttre stilen.
Bad guys har i regel smala ögon, good guys har öppna klara ögon.
Stiff upper lip, som Ingvar Kamprad har är ett bad guy-kännetecken.
Att röka och dricka hör till bad guy´s domäner samt även dobbel och ett överdrivet penningintresse.
Pipskägg är ett annat tecken på att man tillhör bad guys liksom önskan att ha en perfekt frisyr.
Blonda är i regel good guys, liksom ärligt blåögda, men det finns ett viktigt undantag; den isiga superpsykopaten, typ Christopher Walken. Han har en ärkeängels uppenbarelse, men hamnar ofta i facket fallen ängel, och då jävlar anamma är det allvar. Då står hela världens öde på spel. Inom parentes kan nämnas att han misstänktes vara inblandad i hollywoodstjärnan Natalie Woods dödsfall, men ingenting kunde bevisas trots att indicierna pekade på honom. Men det vore så typiskt honom att låta den man just då spelar in en film med, drunkna utan att hjälpa henne upp, helt iskallt utan en enda tillstymmelse till medkänsla. Det är den roll han brukar spela inom filmen och jag tror att han vanligtvis spelar sig själv som "ängeln som verkligen hatar mänskligheten".
Helskägg indikerar i allmänhet en good guy. Liksom långt hår.
Hells Angels är undantaget som bekräftar regeln, men så utger de sig för att vara fallna änglar också och då blandas begreppen omkring litet. Änglar är som bekant gränsöverskridande till sin natur. Men deras svarta kläder avslöjar dem som onda.
Så nog går det att via looken avgöra om en person är ond eller god. Man får i alla fall hyggliga ledtrådar. Men för de allra flesta av oss innebär både tillvaron och stilen ett balanserande mittemellan livets ytterligheter.
Det är få som klarar att ta steget fullt ut åt endera hållet.
Så här ser jag på det; ett överdrivet välvårdat yttre utan personlighet, det är en bad guy. Dit kan man lätt räkna alla politiker förstås, plus alla andra som bara tänker på den yttre stilen.
Bad guys har i regel smala ögon, good guys har öppna klara ögon.
Stiff upper lip, som Ingvar Kamprad har är ett bad guy-kännetecken.
Att röka och dricka hör till bad guy´s domäner samt även dobbel och ett överdrivet penningintresse.
Pipskägg är ett annat tecken på att man tillhör bad guys liksom önskan att ha en perfekt frisyr.
Blonda är i regel good guys, liksom ärligt blåögda, men det finns ett viktigt undantag; den isiga superpsykopaten, typ Christopher Walken. Han har en ärkeängels uppenbarelse, men hamnar ofta i facket fallen ängel, och då jävlar anamma är det allvar. Då står hela världens öde på spel. Inom parentes kan nämnas att han misstänktes vara inblandad i hollywoodstjärnan Natalie Woods dödsfall, men ingenting kunde bevisas trots att indicierna pekade på honom. Men det vore så typiskt honom att låta den man just då spelar in en film med, drunkna utan att hjälpa henne upp, helt iskallt utan en enda tillstymmelse till medkänsla. Det är den roll han brukar spela inom filmen och jag tror att han vanligtvis spelar sig själv som "ängeln som verkligen hatar mänskligheten".
Helskägg indikerar i allmänhet en good guy. Liksom långt hår.
Hells Angels är undantaget som bekräftar regeln, men så utger de sig för att vara fallna änglar också och då blandas begreppen omkring litet. Änglar är som bekant gränsöverskridande till sin natur. Men deras svarta kläder avslöjar dem som onda.
Så nog går det att via looken avgöra om en person är ond eller god. Man får i alla fall hyggliga ledtrådar. Men för de allra flesta av oss innebär både tillvaron och stilen ett balanserande mittemellan livets ytterligheter.
Det är få som klarar att ta steget fullt ut åt endera hållet.
torsdag 23 oktober 2008
Lappkast, kovändningar och pudlar
Anders Borg förklarade högtidligt för två veckor sedan att staten inte skulle ge bankerna en krona under denna kris. Några dagar senare presenterades 1,5 biljonprogrammet.
Se där - ett lappkast!
Stefan Ingves förklarade bergsäkert för en månad sedan att räntenivån var tillräckligt låg som den var och att inga sänkningar skulle komma att göras. Sedan dess har riksbanken sänkt vid två tillfällen från 4,75 procent till 3,75 procent.
Se där - en kovändning!
Idol-Katrin orsakade läsarstorm på sin blogg när hon anklagade Birro för att vara judehatare. Hon var säkert glad för alla läsare, men blev av med programledarjobbet på kuppen.
Så nästa dag tog hon tillbaka alla sina anklagelser och fick tillbaka jobbet.
Se där - en pudel!
Tänk vad vindflöjlarna och kapporna svänger i vinden i dessa dagar.
Vissa dagar blåser det sydliga vindar och andra dagar nordliga.
Ibland är det storm från öster och ibland kuling från väster.
Men att ständigt rätta sig efter vinden och inte hålla sin linje och sitt ord brukar alltid leda till att problemen dyker upp någon annanstans litet senare.
Ett ja ska vara ett ja och ett nej ska vara ett nej står det i vår heliga men ack så försummade Bibel.
Att detta uttrycks så bestämt av dom gamla profeterna finns det säkerligen anledningar till.
Dom kommer att visa sig längre fram, gissar jag.
Se där - ett lappkast!
Stefan Ingves förklarade bergsäkert för en månad sedan att räntenivån var tillräckligt låg som den var och att inga sänkningar skulle komma att göras. Sedan dess har riksbanken sänkt vid två tillfällen från 4,75 procent till 3,75 procent.
Se där - en kovändning!
Idol-Katrin orsakade läsarstorm på sin blogg när hon anklagade Birro för att vara judehatare. Hon var säkert glad för alla läsare, men blev av med programledarjobbet på kuppen.
Så nästa dag tog hon tillbaka alla sina anklagelser och fick tillbaka jobbet.
Se där - en pudel!
Tänk vad vindflöjlarna och kapporna svänger i vinden i dessa dagar.
Vissa dagar blåser det sydliga vindar och andra dagar nordliga.
Ibland är det storm från öster och ibland kuling från väster.
Men att ständigt rätta sig efter vinden och inte hålla sin linje och sitt ord brukar alltid leda till att problemen dyker upp någon annanstans litet senare.
Ett ja ska vara ett ja och ett nej ska vara ett nej står det i vår heliga men ack så försummade Bibel.
Att detta uttrycks så bestämt av dom gamla profeterna finns det säkerligen anledningar till.
Dom kommer att visa sig längre fram, gissar jag.
Jag är inte redo för Nobelpriset än
Ty jag är inte riktigt redo att dö…
Men nu lanseras ett nytt litterärt pris i Sverige; Leninpriset som delas ut till en olydig författare av Myrdalsällskapet. Det skulle jag kunna tänka mig däremot. Det vore mumma kardemumma för mig. Då skulle ni få se på storslagna ting.
Vill dom ha något som är olydigt och går emot den infantila strömmen, då ska dom läsa mina böcker. Det är så olydigt, annorlunda och anti-etablissemang det kan bli.
Där finns till och med själva nyckeln till frälsning från kapitalismens bojor. Det är väl den vi alla söker, inte sant?
Härmed rekommenderar jag alltså mig själv till det högst ärofyllda Leninpriset.
Men nu lanseras ett nytt litterärt pris i Sverige; Leninpriset som delas ut till en olydig författare av Myrdalsällskapet. Det skulle jag kunna tänka mig däremot. Det vore mumma kardemumma för mig. Då skulle ni få se på storslagna ting.
Vill dom ha något som är olydigt och går emot den infantila strömmen, då ska dom läsa mina böcker. Det är så olydigt, annorlunda och anti-etablissemang det kan bli.
Där finns till och med själva nyckeln till frälsning från kapitalismens bojor. Det är väl den vi alla söker, inte sant?
Härmed rekommenderar jag alltså mig själv till det högst ärofyllda Leninpriset.
Min helvetesvision
Tänk på en sak; det är lätt att komma dit ner, men det är nästintill omöjligt att ta sig därifrån. Och därifrån vill man efter 10 minuter. Inte för att det är så varmt utan för att det är så långtråkigt. Ändå har de en lavashow som visar sköna kvinnor och en bar med obegränsat med gratis sprit. Men man känner snabbt att där finns inga utvecklingsmöjligheter. Det är bara samma sak hela tiden och utan slut. Kvinnorna och männen är alla klädda i säck och aska och ingen umgås eller säger något trots att de flesta är i sina bästa år. Ingen har lust. Tjejerna står i mörka hörn och deppar. Det finns bara ett sätt att komma därifrån. Och det är något så prosaiskt som ett repstegesystem som är så enkelt, men samtidigt så infernaliskt uträknat för de stackars egoister som hamnat där. Det krävs nämligen att man samarbetar. Det krävs också att man litar på varandra, vilket är i stort sett omöjligt för den människotyp som hamnat i dessa trakter. Repstegen finns där och räcker lång näsa åt själarna med sin möjlighet och samtidiga omöjlighet. Det är som ett elakt skämt men när man är där känner man att man bara har sig själv att skylla. Man blir inte ens arg på den som hittat på detta spe. Det känns fullkomligt logiskt – som om man vetat det hela tiden. Själv gav jag fan i samarbetet. Jag kände att jag var kapabel till det visserligen, men inte de andra. Så jag körde sluggerstilen och rev ner några stycken ovanför mig och lyckades faktiskt avancera några pinnhål.
Sedan vaknade jag så jag vet inte hur det gick.
Sedan vaknade jag så jag vet inte hur det gick.
tisdag 21 oktober 2008
Två officianter flinar rått
Två officianter som sorterar högskoleprovet på Mälardalens högskola flinar åt de stackars jävlarna som ännu tar högskolan på allvar.
Se upp därute, ni ligger ganska risigt till just nu!
söndag 19 oktober 2008
Lirarens tuffaste match
Elfsborgs stormålvakt på 60-talet, John Hedin, berättar om hur allsvenskan gjorde honom till alkoholist. Läs här
Som stjärna i livet är det lätt att man först festar för att det går så bra för en. Sedan festar man för att det går så dåligt och till sist för att man är beroende. Det är det klassiska mönstret.
Som stjärna i livet är det lätt att man först festar för att det går så bra för en. Sedan festar man för att det går så dåligt och till sist för att man är beroende. Det är det klassiska mönstret.
lördag 18 oktober 2008
Världens festligaste dikt
Brudar & gräs
Bärs & cigg
Chip & dip
Chapeau claque
Nötter & pinn
Stick & brinn
Bärs & cigg
Chip & dip
Chapeau claque
Nötter & pinn
Stick & brinn
En liten ökenräv
Människan är inte det solida skal hon ser ut att vara utan ett stycke tid
Ett stycke erfarenhet
Ett stycke vinkel
Ett stycke idéer
Ett stycke vilja
Ett stycke mål
En människa är en pågående resa
En människa är en del av ödet
Något okänt
Något mystiskt
Något magiskt
En människa är en pågående metamorfos
Från larv till puppa till fjäril
En människa är vår, sommar, höst och slutligen vinter
Och när ökenräven tar emot folkets hyllningar är han lite hora, lite helgon men ingen hjälte.
Han är blott en flyktig rörelse genom tid och rum på väg mot något helt annat långt långt borta. (1887-1976)
Ett stycke erfarenhet
Ett stycke vinkel
Ett stycke idéer
Ett stycke vilja
Ett stycke mål
En människa är en pågående resa
En människa är en del av ödet
Något okänt
Något mystiskt
Något magiskt
En människa är en pågående metamorfos
Från larv till puppa till fjäril
En människa är vår, sommar, höst och slutligen vinter
Och när ökenräven tar emot folkets hyllningar är han lite hora, lite helgon men ingen hjälte.
Han är blott en flyktig rörelse genom tid och rum på väg mot något helt annat långt långt borta. (1887-1976)
Det nyschizofrena landet
Mitt gamla regemente i norr, Sollefteås stolthet T3, är nedlagt. Skiten är väck och upplöst i tomma intet.
Så där är det ofta med mina gamla verksamheter och gamla arbetsplatser. Dom bara försvinner vilket förstärker känslan av att allt är en enda stor illusion.
Med facit i hand inser man ju också att man inte skulle ha tagit det gamla på så stort allvar – det gick ju ändå upp i rök. Man borde inte ha engagerat sig överhuvudtaget på den tiden.
Det dom vill få mig och andra att tro på brukar visa sig vara luft. Det skrotas några år senare. Skärs bort som en blindtarm. Det är något att vara observant på i fortsättningen. Att allt egentligen är ingenting.
Myndigheter och företag ska omorganiseras, slimmas, fusioneras, vinstmaximeras, stylas och döpas om, helst i floden Styx. Ingenting förblir vad det var. Det ger för mig ett intryck av total upplösning och galopperande vansinne, att något ont är i görningen i samhället.
Men trots alla ansträngningar blir tiderna bara sämre. Börsen kraschar, varslen ökar och folk mår bara sämre och sämre. Ingenting kan stoppa det blödande samhällssåret.
Man skulle kunna skratta åt det, eller så gråter man.
Synkront med denna skruvade utveckling i samhället så har vi en liknande utveckling på individsidan.
Ingen får vara nöjd med sig själv nuförtiden utan alla måste göra om sig. Hitta en ny stil, gymma, plastikoperera sig, banta, bli snyggare, bli smartare, bli bättre, bli vassare, bli konkurrenskraftigare och klättra uppåt. Det är den andra sidan av samma mynt, samma sjukdomstillstånd.
Schizofrenin manifesterar sig både på kollektiv och individuell nivå.
Det är en total masspsykos vi konfronterar just nu.
Så där är det ofta med mina gamla verksamheter och gamla arbetsplatser. Dom bara försvinner vilket förstärker känslan av att allt är en enda stor illusion.
Med facit i hand inser man ju också att man inte skulle ha tagit det gamla på så stort allvar – det gick ju ändå upp i rök. Man borde inte ha engagerat sig överhuvudtaget på den tiden.
Det dom vill få mig och andra att tro på brukar visa sig vara luft. Det skrotas några år senare. Skärs bort som en blindtarm. Det är något att vara observant på i fortsättningen. Att allt egentligen är ingenting.
Myndigheter och företag ska omorganiseras, slimmas, fusioneras, vinstmaximeras, stylas och döpas om, helst i floden Styx. Ingenting förblir vad det var. Det ger för mig ett intryck av total upplösning och galopperande vansinne, att något ont är i görningen i samhället.
Men trots alla ansträngningar blir tiderna bara sämre. Börsen kraschar, varslen ökar och folk mår bara sämre och sämre. Ingenting kan stoppa det blödande samhällssåret.
Man skulle kunna skratta åt det, eller så gråter man.
Synkront med denna skruvade utveckling i samhället så har vi en liknande utveckling på individsidan.
Ingen får vara nöjd med sig själv nuförtiden utan alla måste göra om sig. Hitta en ny stil, gymma, plastikoperera sig, banta, bli snyggare, bli smartare, bli bättre, bli vassare, bli konkurrenskraftigare och klättra uppåt. Det är den andra sidan av samma mynt, samma sjukdomstillstånd.
Schizofrenin manifesterar sig både på kollektiv och individuell nivå.
Det är en total masspsykos vi konfronterar just nu.
Börsen är en bluff...som allt annat
Det första jag tänkte när jag för ett drygt år sedan ramlade på den här avslöjande grafen, var att det måste bli en börskrasch snart.
Och så blev det som bekant.
S&P 500 står för Standard och Poors bevakning av aktiekurserna för USA:s 500 största bolag i ett historiskt perspektiv. Nu är kurserna tillbaka på 1998 års nivåer, så de senaste tio åren har inte ens topplacerare tjänat några pengar. En gammal ekonomisanning säger ju att man inte kan slå index i längden.
Stockholmsbörsen ligger i dag blygsamt bättre till. Sedan 1995 har man haft en värdetillväxt med 5,4 procent om året, inte direkt mycket bättre än ett vanligt sketet sparkonto.
När börsen ger så litet eller ingenting alls då är det dags att börja fråga sig om allt arbete och energi man lägger ner på det är värt besväret.
För egen del har jag åtta års stenhårt och ambitiöst arbete med PPM-fonderna bakom mig och ändå är jag i princip tillbaka på scratch. Snacka om att man känner sig lurad!
Och det är väl det marknaden går ut på? Att hajarna ska lura skiten ur småspararna.
Själv har jag tappat förtroendet för marknaden efter ett helt galet decennium. För mig är marknaden död nu. Stendöd.
Nej, man måste hitta ett annat engagemang än pengar och börser i livet, för man blir definitivt inte fri den vägen, det börjar jag inse nu.
Och så blev det som bekant.
S&P 500 står för Standard och Poors bevakning av aktiekurserna för USA:s 500 största bolag i ett historiskt perspektiv. Nu är kurserna tillbaka på 1998 års nivåer, så de senaste tio åren har inte ens topplacerare tjänat några pengar. En gammal ekonomisanning säger ju att man inte kan slå index i längden.
Stockholmsbörsen ligger i dag blygsamt bättre till. Sedan 1995 har man haft en värdetillväxt med 5,4 procent om året, inte direkt mycket bättre än ett vanligt sketet sparkonto.
När börsen ger så litet eller ingenting alls då är det dags att börja fråga sig om allt arbete och energi man lägger ner på det är värt besväret.
För egen del har jag åtta års stenhårt och ambitiöst arbete med PPM-fonderna bakom mig och ändå är jag i princip tillbaka på scratch. Snacka om att man känner sig lurad!
Och det är väl det marknaden går ut på? Att hajarna ska lura skiten ur småspararna.
Själv har jag tappat förtroendet för marknaden efter ett helt galet decennium. För mig är marknaden död nu. Stendöd.
Nej, man måste hitta ett annat engagemang än pengar och börser i livet, för man blir definitivt inte fri den vägen, det börjar jag inse nu.
Jag kommer att lägga min energi på helt andra ting framöver, den saken är klar. Man får får bli rik på erfarenheter istället.
Jag tror att jag ska börja studera grodor...
torsdag 16 oktober 2008
Den vassa eggen
Det innebär en svår inre balansgång att leva i det moderna samhället med allt det oerhörda och fruktansvärda som händer runt omkring oss i dessa dagar.
Men man får inte bli tvivelsjuk. Det är farligt. Det är också farligt att vara överoptimistisk.
Sina framsteg ska man tala tyst om och aldrig skryta med. Sina svaga punkter finns det heller ingen anledning att dra fram till allmän beskådan.
Silentium est aureum, som alltid.
Man ska inte ifrågasätta grundläggande saker varje dag utan försöka mobilisera litet tillförsikt och blicka framåt.
Den som vet sitt värde men känner sin begränsning går inte mot undergång, hävdar orientalerna.
Man måste vara realist samtidigt som man lämnar lite åt fantasin. Man måste lära sig uppskatta både ljuset och mörkret i tillvaron.
Man ska inte leva med överdrivna förhoppningar men inte tappa hoppet helt.
Ena foten ska vara i verkligheten och den andra i drömmarna.
Man får varken vara för naiv eller cynisk och övermod är lika farligt som feghet.
Man kan inte säga ja till allt, men inte heller vara en total nejsägare.
Att ha många järn i elden kan vara bra, men det kan också vara bra att fokusera på ett enda mål.
Man ska ta det lugnt, men inte så lugnt att man aldrig kommer till skott.
Det är som sagt en svår balansgång att hitta en bra mix mellan livets motsatspar, något som kräver viss erfarenhet.
Någon har sammanfattat det så här;
Att resa i tystnad längs en lång omväg
Att trotsa missödets pilar
Och frukta varken snaror eller eld
Att spela det största spelet av alla
Och vinna utan att sky några medel
Är att håna ödets växlingar
Och äntligen få nyckeln
Som öppnar porten
Men man får inte bli tvivelsjuk. Det är farligt. Det är också farligt att vara överoptimistisk.
Sina framsteg ska man tala tyst om och aldrig skryta med. Sina svaga punkter finns det heller ingen anledning att dra fram till allmän beskådan.
Silentium est aureum, som alltid.
Man ska inte ifrågasätta grundläggande saker varje dag utan försöka mobilisera litet tillförsikt och blicka framåt.
Den som vet sitt värde men känner sin begränsning går inte mot undergång, hävdar orientalerna.
Man måste vara realist samtidigt som man lämnar lite åt fantasin. Man måste lära sig uppskatta både ljuset och mörkret i tillvaron.
Man ska inte leva med överdrivna förhoppningar men inte tappa hoppet helt.
Ena foten ska vara i verkligheten och den andra i drömmarna.
Man får varken vara för naiv eller cynisk och övermod är lika farligt som feghet.
Man kan inte säga ja till allt, men inte heller vara en total nejsägare.
Att ha många järn i elden kan vara bra, men det kan också vara bra att fokusera på ett enda mål.
Man ska ta det lugnt, men inte så lugnt att man aldrig kommer till skott.
Det är som sagt en svår balansgång att hitta en bra mix mellan livets motsatspar, något som kräver viss erfarenhet.
Någon har sammanfattat det så här;
Att resa i tystnad längs en lång omväg
Att trotsa missödets pilar
Och frukta varken snaror eller eld
Att spela det största spelet av alla
Och vinna utan att sky några medel
Är att håna ödets växlingar
Och äntligen få nyckeln
Som öppnar porten
Good Luck!
onsdag 15 oktober 2008
Minsta motståndets väg
Folk tar alla genvägar som finns tillgängliga. Det kallas minsta motståndets väg, den breda vägen eller fördärvets väg som åt helvetet bär.
Det där jobbiga får vänta till livets sista minut, den bleka dödens minut. Under den lilla stunden ska man klara ut Guds vara eller icke-vara, alla livets stora sanningar, gott och ont, rätt och fel och själva meningen med livet. Ja, allt besvärligt man hållit ifrån sig under hela sitt hektiska och förljugna liv.
Tyvärr är det ju så här i livet att det roliga är sällan nyttigt, och det nyttiga är sällan roligt.
Så vad väljer folk?
Det roliga elller det nyttiga?
Människan är ju av naturen extremt bekväm av sig, så väljer hon njutning eller askes, heligt eller oheligt, synd eller renhet, spara eller slösa, den svåra vägen eller den enkla?
Sanningen är den att de allra flesta sätter sin lit till ett mirakel på dödsbädden hellre än att göra ett endaste offer här och nu.
Men trots att alla konsekvent tar fel vägar genom livet så har dom ändå gott hopp om att dom ska komma till himlen och paradiset en dag. Hur går det ihop?
Det går inte ihop, men människan är väldigt bra på att ljuga, så pass bra att hon till och med tror sig själv.
Ingen vill inse att minsta motståndets väg är just den väg där djävulen vill ha oss, så att vi hjälplöst flyter med strömmen genom hela långa livet.
Ingen fattar att minsta motståndets väg är livets klassiska fälla som nittioåtta procent aningslöst trampar rätt ner i. Bara de riktiga originalen, vildarna och genierna hittar sin egen väg. Resten är döda fiskar i livets stora syndfulla flod. Och det är troligen försent att ångra sig när man väl spolats ut i den eviga svarta oceanen.
Det där jobbiga får vänta till livets sista minut, den bleka dödens minut. Under den lilla stunden ska man klara ut Guds vara eller icke-vara, alla livets stora sanningar, gott och ont, rätt och fel och själva meningen med livet. Ja, allt besvärligt man hållit ifrån sig under hela sitt hektiska och förljugna liv.
Tyvärr är det ju så här i livet att det roliga är sällan nyttigt, och det nyttiga är sällan roligt.
Så vad väljer folk?
Det roliga elller det nyttiga?
Människan är ju av naturen extremt bekväm av sig, så väljer hon njutning eller askes, heligt eller oheligt, synd eller renhet, spara eller slösa, den svåra vägen eller den enkla?
Sanningen är den att de allra flesta sätter sin lit till ett mirakel på dödsbädden hellre än att göra ett endaste offer här och nu.
Men trots att alla konsekvent tar fel vägar genom livet så har dom ändå gott hopp om att dom ska komma till himlen och paradiset en dag. Hur går det ihop?
Det går inte ihop, men människan är väldigt bra på att ljuga, så pass bra att hon till och med tror sig själv.
Ingen vill inse att minsta motståndets väg är just den väg där djävulen vill ha oss, så att vi hjälplöst flyter med strömmen genom hela långa livet.
Ingen fattar att minsta motståndets väg är livets klassiska fälla som nittioåtta procent aningslöst trampar rätt ner i. Bara de riktiga originalen, vildarna och genierna hittar sin egen väg. Resten är döda fiskar i livets stora syndfulla flod. Och det är troligen försent att ångra sig när man väl spolats ut i den eviga svarta oceanen.
lördag 11 oktober 2008
fredag 10 oktober 2008
Besvikelsens suck
Det blev föga förvånande inget ”äntligen!” i år när Horace ropade ut Namnet.
Det Namn som i år var le Clézio. Allt de församlade kunde få fram var en besvikelsens suck.
Jag förstår dom. Le Clézio har inte lämnat något större avtryck utanför Frankrikes och den akademiska världens gränser. Här i Sverige är han obetydlig i samtidsdiskussionen såväl som bland gemene man.
Ad Libris har i år sålt ca 30 böcker av le Clézio.
Mig har han helt gått förbi i debatten. Även de stora förlagsdrakarna har missat honom, så rättigheterna ligger på ett pyttelitet familjeförlag. Inte heller dom var beredda. Dom hade bara drygt två tusen böcker färdiga för distribution. Förlagschefen Grate blev lika fullständigt tagen på sängen som alla vi andra.
Nej, det här var ännu en dödskyss av Akademien. Inget liv alls i denna utnämning tvingas jag konstatera.
Dom kunde lika gärna vänligen ha skänkt priset till Öijer. Det hade varit rock´n´roll på hög nivå det!
Årets pris påminner om en sk Prudhommeutnämning, den förste som fick priset år 1901.
Han var den mest politiskt korrekte på den tiden, korrektare än vilden och geniet Zola som aldrig fick något Nobelpris. Men Prudhomme blev snabbt bortglömd och passé, ett öde som drabbar många som får ta emot ”dödens stora pris”.
Le Clézio verkar ha fallit i glömska på en dag. I dag är det knäpptyst om honom.
Det är som så många gånger förr en pristagare ingen vill ha utom Akademien själv som åter måste snobba och glänsa med sin elitism.
Jag dammar av en gammal död nobelpristagare från 1971 istället; Pablo Neruda och hans bok Minnen. En fullkomligt lysande självbiografi om en fattig bondgrabb från Chile som blir konsul, poet och globetrotter på den tid när förra seklet var jungfruligt ungt.
Det är helt enkelt sanslöst bra läsning som titt som tätt ger rysningar av välbehag och mystik.
Pablo Neruda känns för mig som en av de tidlösa, en som lyckats behålla glansen i sina verk.
Många andra Nobelpristagare gör det inte, som exempelvis Toni Morrison (1993) och Saul Bellow (1976). Dom har blivit oläsliga på nolltid.
Har ni tex sett en afrikan rodna? Toni Morrison säger sig ha gjort det i Solomons sång.
Prudhommare dom också…
Det Namn som i år var le Clézio. Allt de församlade kunde få fram var en besvikelsens suck.
Jag förstår dom. Le Clézio har inte lämnat något större avtryck utanför Frankrikes och den akademiska världens gränser. Här i Sverige är han obetydlig i samtidsdiskussionen såväl som bland gemene man.
Ad Libris har i år sålt ca 30 böcker av le Clézio.
Mig har han helt gått förbi i debatten. Även de stora förlagsdrakarna har missat honom, så rättigheterna ligger på ett pyttelitet familjeförlag. Inte heller dom var beredda. Dom hade bara drygt två tusen böcker färdiga för distribution. Förlagschefen Grate blev lika fullständigt tagen på sängen som alla vi andra.
Nej, det här var ännu en dödskyss av Akademien. Inget liv alls i denna utnämning tvingas jag konstatera.
Dom kunde lika gärna vänligen ha skänkt priset till Öijer. Det hade varit rock´n´roll på hög nivå det!
Årets pris påminner om en sk Prudhommeutnämning, den förste som fick priset år 1901.
Han var den mest politiskt korrekte på den tiden, korrektare än vilden och geniet Zola som aldrig fick något Nobelpris. Men Prudhomme blev snabbt bortglömd och passé, ett öde som drabbar många som får ta emot ”dödens stora pris”.
Le Clézio verkar ha fallit i glömska på en dag. I dag är det knäpptyst om honom.
Det är som så många gånger förr en pristagare ingen vill ha utom Akademien själv som åter måste snobba och glänsa med sin elitism.
Jag dammar av en gammal död nobelpristagare från 1971 istället; Pablo Neruda och hans bok Minnen. En fullkomligt lysande självbiografi om en fattig bondgrabb från Chile som blir konsul, poet och globetrotter på den tid när förra seklet var jungfruligt ungt.
Det är helt enkelt sanslöst bra läsning som titt som tätt ger rysningar av välbehag och mystik.
Pablo Neruda känns för mig som en av de tidlösa, en som lyckats behålla glansen i sina verk.
Många andra Nobelpristagare gör det inte, som exempelvis Toni Morrison (1993) och Saul Bellow (1976). Dom har blivit oläsliga på nolltid.
Har ni tex sett en afrikan rodna? Toni Morrison säger sig ha gjort det i Solomons sång.
Prudhommare dom också…
The Riddle
”What is long, slender, bent and yellow and blue?”
“A cock with a totally insane erection?”
“Nope.”
“A Chiquita banana?”
“Wrong again. It´s Sweden.”
“A cock with a totally insane erection?”
“Nope.”
“A Chiquita banana?”
“Wrong again. It´s Sweden.”
tisdag 7 oktober 2008
Först Island – sedan Sverige
För ett år sedan rankades Island som världens femte rikaste nation (Sverige är den åttonde rikaste). Idag under finanskrisens tryck utbrast landets premiärminister; ”Gud hjälpe oss”.
Island, ett land vars enda egentliga tillgångar är sill, val och får, men som byggt upp sin förmögenhet på att förvärva utländska företag för dessa företags egna pengar via fientliga uppköp.
Det är som om jag, Svenne Svensson, skulle bestämma mig för att köpa upp hela SEB som låt oss säga är värt 200 miljarder.
Jag går till sultanen av Brunei och ber att få låna dessa 200 miljarder med företagets aktier som pant. Sedan köper jag hela rasket och har gjort mig själv till kejsare av ett imperium utan att egentligen prestera ett dugg. Så har islänningarna hållit på under 20 års tid och levt flott som imaginära storföretagare på utländsk kredit.
Nu har detta inträffat att världens företag och börser har börjat svacka. Långivarna börjar bli oroliga för sina utlånade pengar och höjer den rörliga räntan, varvid den isländska affärsidén kraschar. Dom kan inte längre finansiera sina luftslott och hela den isländska ekonomin genomgår en härdsmälta när marknaden nu inser den osminkade sanningen - att dom egentligen inte är goda för några som helst reella värden. Pressen ökar på den isländska valutan som raskt devalveras till absoluta bottennivåer.
Från ett av världens rikaste länder till ett rent zimbabweläge, med mat och bränslehamstring på några månader, vad är det som händer?
Ja det kan man fråga sig, men en sak är väl klar; att i denna globaliserade värld kan marknadens mekanismer snabbt försätta en liten förljugen nation i konkurs.
Och Sverige står väl på tur härnäst, tror jag. Snart lär vi få börja förtrösta på Gud vi också, så be era böner redan i kväll.
Island, ett land vars enda egentliga tillgångar är sill, val och får, men som byggt upp sin förmögenhet på att förvärva utländska företag för dessa företags egna pengar via fientliga uppköp.
Det är som om jag, Svenne Svensson, skulle bestämma mig för att köpa upp hela SEB som låt oss säga är värt 200 miljarder.
Jag går till sultanen av Brunei och ber att få låna dessa 200 miljarder med företagets aktier som pant. Sedan köper jag hela rasket och har gjort mig själv till kejsare av ett imperium utan att egentligen prestera ett dugg. Så har islänningarna hållit på under 20 års tid och levt flott som imaginära storföretagare på utländsk kredit.
Nu har detta inträffat att världens företag och börser har börjat svacka. Långivarna börjar bli oroliga för sina utlånade pengar och höjer den rörliga räntan, varvid den isländska affärsidén kraschar. Dom kan inte längre finansiera sina luftslott och hela den isländska ekonomin genomgår en härdsmälta när marknaden nu inser den osminkade sanningen - att dom egentligen inte är goda för några som helst reella värden. Pressen ökar på den isländska valutan som raskt devalveras till absoluta bottennivåer.
Från ett av världens rikaste länder till ett rent zimbabweläge, med mat och bränslehamstring på några månader, vad är det som händer?
Ja det kan man fråga sig, men en sak är väl klar; att i denna globaliserade värld kan marknadens mekanismer snabbt försätta en liten förljugen nation i konkurs.
Och Sverige står väl på tur härnäst, tror jag. Snart lär vi få börja förtrösta på Gud vi också, så be era böner redan i kväll.
fredag 3 oktober 2008
Nobelprisdax!
Om en knapp vecka kommer tillkännagivandet om vem som i år vunnit världens största litterära pris, Nobelpriset i litteratur!
Kan det bli Ulf Lundell som har en oerhörd romansvit på tolv digra böcker bakom sig?
Varje år tror jag på något sätt att det ska vara hans tur, men det är väl ungefär lika troligt som att Astrid Lindgren skulle få priset postumt, eller jag själv för min ”banbrytande kosmiska trilogi”.
Vissa författare kan av någon anledning helt enkelt aldrig komma på fråga. Dom platsar inte i finkulturen. Kanske är dom rent av för farliga för den rådande världsordningen för att kunna uppmärksammas över hela världen.
Nej, ska man gissa rätt om Nobelpriset i litteratur då får man absolut inte gissa med hjärtat. Man måste istället gissa så politiskt korrekt som möjligt.
För två år sedan sa jag att det blir väl någon djävla turk. Och en turk blev det.
Förra året sa jag att det blir väl nån kvinnlig anglosaxisk prosaist. Och så blev det.
I år lutar det mot en helt okänd tomte eftersom förra årets utnämning var tämligen mainstream. Jag tippar på en asiatisk lyriker i år. Kines, korean eller vietnames.
Viss förhandsspekulation talar om det vietnamesiska buksvinet Nöffy-Sung-Nöff som grymtar fram helt obeskrivlig poesi till sin husbonde, som antecknar och publicerar till ett lika häpet som hänfört Sydostasien.
Nöffy låter hälsa till Akademien att om han får priset så kan han äntligen bygga sig en vadderad stia till sig och sin fru, Soa-Soa, vilket säkerligen skulle innebära ett lyft för hans framtida lyriska produktion.
Kan det bli Ulf Lundell som har en oerhörd romansvit på tolv digra böcker bakom sig?
Varje år tror jag på något sätt att det ska vara hans tur, men det är väl ungefär lika troligt som att Astrid Lindgren skulle få priset postumt, eller jag själv för min ”banbrytande kosmiska trilogi”.
Vissa författare kan av någon anledning helt enkelt aldrig komma på fråga. Dom platsar inte i finkulturen. Kanske är dom rent av för farliga för den rådande världsordningen för att kunna uppmärksammas över hela världen.
Nej, ska man gissa rätt om Nobelpriset i litteratur då får man absolut inte gissa med hjärtat. Man måste istället gissa så politiskt korrekt som möjligt.
För två år sedan sa jag att det blir väl någon djävla turk. Och en turk blev det.
Förra året sa jag att det blir väl nån kvinnlig anglosaxisk prosaist. Och så blev det.
I år lutar det mot en helt okänd tomte eftersom förra årets utnämning var tämligen mainstream. Jag tippar på en asiatisk lyriker i år. Kines, korean eller vietnames.
Viss förhandsspekulation talar om det vietnamesiska buksvinet Nöffy-Sung-Nöff som grymtar fram helt obeskrivlig poesi till sin husbonde, som antecknar och publicerar till ett lika häpet som hänfört Sydostasien.
Nöffy låter hälsa till Akademien att om han får priset så kan han äntligen bygga sig en vadderad stia till sig och sin fru, Soa-Soa, vilket säkerligen skulle innebära ett lyft för hans framtida lyriska produktion.
Så låt oss hålla tummarna i år för den oefterhärmlige Nöffy-Sung-Nöff!
torsdag 2 oktober 2008
Du nya sköna mygelsamhälle...
Sverige håller på att bli ett riktigt mygelsamhälle. Man märker ganska tydligt att omoralen sprider sig som en löpeld för närvarande. Eller ska man säga eldstorm? Jag ska ge några exempel på det nu.
Lars Nittve, chef på Moderna Muséet, köper in en svindyr utställning av sin egen fru, Shideh Shaygan.
Eldkvarns Tony Thorén säger sig ha jobbat femtio timmar i veckan åt sin bostadsrättsförening Ringen under den senaste månaden och för det fakturerat dom 100 000 kronor via Eldkvarn AB.
Taxibranschen har skruvat upp priset till 2700 för en tur Stockholm-Arlanda.
Investmentbolaget Carnegie har en tradition av att festa varje kväll med strippor, horor och sprit på aktieägarnas bekostnad. På spararnas bekostnad snor dom åt sig miljonbonusar varje år.
Göteborgsposten har det senaste halvåret flitigt rapporterat om den utbredda vanskötseln bland stadens till 90 procent invandrarägda krogar. Hygienen är så eftersatt att det många gånger är rent hälsofarligt för gästerna. Bakom kulisserna ser det ofta ut som byggarbetsplatser.
Det har framkommit fusk bland KRAV-producenterna som under falsk flagg säljer icke-ekologiska livsmedel.
Svensk kasserad elektronik hamnar på sopberg i Afrika. Det är det som i folkmun kallas ”återvinning” för miljöns skull.
Två av Sveriges mest framgångsrika företag, IKEA och Hennes&Mauritz har byggt upp sina förmögenheter genom slavarbete i U-länderna.
Stiftelser som ska hjälpa mindre bemedlade ger istället bidragen till sig själva och sina anhöriga.
Handlare som inte vill ha något svinn återanvänder gammal köttfärs.
De svenska landstingscheferna driver enskilda firmor vid sidan om och lägger jätteordrar till sina egna bolag på dyrt sjukhusmateriel. Inte konstigt då att landstingen dras med miljardförluster nuförtiden. Kolosserna mjölkas av sina egna anställda och ingen har någon kontroll över vad som egentligen pågår.
HSB bygger ”garanterat mögelfria” radhus någonstans i Sverige. Det första de boende drabbas av är mögel.
Politikerna ger varandra statliga kulturbidrag på hundratusentals kronor så att de ska kunna ta time-out och skriva usla böcker om usla politikerliv som ingen vill läsa.
Svensk politik domineras av svågerutnämningar. Det är inte bäste man som får jobbet, utan de egna barnen, en kusin eller någon annan närstående.
Politikeradeln skyddar varandra över blockgränserna i händelse av valförlust så att förlorarna alltid får behålla sina toppjobb fast i en annan, mer undanskymd maktposition. För eliten spelar det egentligen ingen roll hur valen utfaller. Dom ser till att vinna oavsett hur folket röstar.
Avslutningsvis var det en kul tjej som i en blogg skrev apropå FRA att hon inte kunde föreställa sig att det fanns en moralisk hotbild mot Sverige.
Vad tror ni?
Lars Nittve, chef på Moderna Muséet, köper in en svindyr utställning av sin egen fru, Shideh Shaygan.
Eldkvarns Tony Thorén säger sig ha jobbat femtio timmar i veckan åt sin bostadsrättsförening Ringen under den senaste månaden och för det fakturerat dom 100 000 kronor via Eldkvarn AB.
Taxibranschen har skruvat upp priset till 2700 för en tur Stockholm-Arlanda.
Investmentbolaget Carnegie har en tradition av att festa varje kväll med strippor, horor och sprit på aktieägarnas bekostnad. På spararnas bekostnad snor dom åt sig miljonbonusar varje år.
Göteborgsposten har det senaste halvåret flitigt rapporterat om den utbredda vanskötseln bland stadens till 90 procent invandrarägda krogar. Hygienen är så eftersatt att det många gånger är rent hälsofarligt för gästerna. Bakom kulisserna ser det ofta ut som byggarbetsplatser.
Det har framkommit fusk bland KRAV-producenterna som under falsk flagg säljer icke-ekologiska livsmedel.
Svensk kasserad elektronik hamnar på sopberg i Afrika. Det är det som i folkmun kallas ”återvinning” för miljöns skull.
Två av Sveriges mest framgångsrika företag, IKEA och Hennes&Mauritz har byggt upp sina förmögenheter genom slavarbete i U-länderna.
Stiftelser som ska hjälpa mindre bemedlade ger istället bidragen till sig själva och sina anhöriga.
Handlare som inte vill ha något svinn återanvänder gammal köttfärs.
De svenska landstingscheferna driver enskilda firmor vid sidan om och lägger jätteordrar till sina egna bolag på dyrt sjukhusmateriel. Inte konstigt då att landstingen dras med miljardförluster nuförtiden. Kolosserna mjölkas av sina egna anställda och ingen har någon kontroll över vad som egentligen pågår.
HSB bygger ”garanterat mögelfria” radhus någonstans i Sverige. Det första de boende drabbas av är mögel.
Politikerna ger varandra statliga kulturbidrag på hundratusentals kronor så att de ska kunna ta time-out och skriva usla böcker om usla politikerliv som ingen vill läsa.
Svensk politik domineras av svågerutnämningar. Det är inte bäste man som får jobbet, utan de egna barnen, en kusin eller någon annan närstående.
Politikeradeln skyddar varandra över blockgränserna i händelse av valförlust så att förlorarna alltid får behålla sina toppjobb fast i en annan, mer undanskymd maktposition. För eliten spelar det egentligen ingen roll hur valen utfaller. Dom ser till att vinna oavsett hur folket röstar.
Avslutningsvis var det en kul tjej som i en blogg skrev apropå FRA att hon inte kunde föreställa sig att det fanns en moralisk hotbild mot Sverige.
Vad tror ni?
onsdag 1 oktober 2008
Fikasugen nu igen?
Frukostfika, tiofika, lunchfika, trefika, sexfika och kvällsfika, det blir en helvetes massa fika det!
Men kaffe gör gott för själen. Visst. Ett kvarts kilo om dagen börjar det dra emot nu per person. Inte undra på att folk får kaffedarr, har problem med sömnen och är allmänt hispiga.
Men ingen av oss slår förmodligen den ”store” författaren Balzac som drack nio kannor om dagen för att hålla igång sitt skrivande.
Gör om det om ni kan.
Vissa kallar en kopp kaffe för ”en balja lut”, vilket indikerar ett illa dolt hat mot vad man håller på med. Ändå kan man inte låta bli. De moderna kaffebryggarna gör inte heller saken bättre eftersom de inte kan hålla kaffet riktigt varmt, utan det blir mer som ljummet diskvatten både i smak och konsistens.
Ibland kan man verkligen undra vad man sysslar med när man sitter med ytterligare en stinkande kopp framför sig.
Samlar man vuxenpoäng, eller vad?
Och nu börjar kineserna successivt överge sitt urgamla fina te för det modernare, trendigare och urbanare kaffet. Så snart är väl rollerna ombytta. När vi börjar må illa av vårt uttjatade kaffe och går över till te istället, då gör 1,4 miljarder kineser tvärtom.
Tänk vad kulturutbyte ändå är givande för alla parter!
Och sedan när vi tröttnat på teet också, så får vi väl börja blanda Torgny Mogrens ”femmilare”.
Dom går man verkligen igång på!
Det är en del kaffe, en del te, en del coca-cola och ett vispat ägg.
För jag tror att vi hellre spyr än slutar fika.
Men kaffe gör gott för själen. Visst. Ett kvarts kilo om dagen börjar det dra emot nu per person. Inte undra på att folk får kaffedarr, har problem med sömnen och är allmänt hispiga.
Men ingen av oss slår förmodligen den ”store” författaren Balzac som drack nio kannor om dagen för att hålla igång sitt skrivande.
Gör om det om ni kan.
Vissa kallar en kopp kaffe för ”en balja lut”, vilket indikerar ett illa dolt hat mot vad man håller på med. Ändå kan man inte låta bli. De moderna kaffebryggarna gör inte heller saken bättre eftersom de inte kan hålla kaffet riktigt varmt, utan det blir mer som ljummet diskvatten både i smak och konsistens.
Ibland kan man verkligen undra vad man sysslar med när man sitter med ytterligare en stinkande kopp framför sig.
Samlar man vuxenpoäng, eller vad?
Och nu börjar kineserna successivt överge sitt urgamla fina te för det modernare, trendigare och urbanare kaffet. Så snart är väl rollerna ombytta. När vi börjar må illa av vårt uttjatade kaffe och går över till te istället, då gör 1,4 miljarder kineser tvärtom.
Tänk vad kulturutbyte ändå är givande för alla parter!
Och sedan när vi tröttnat på teet också, så får vi väl börja blanda Torgny Mogrens ”femmilare”.
Dom går man verkligen igång på!
Det är en del kaffe, en del te, en del coca-cola och ett vispat ägg.
För jag tror att vi hellre spyr än slutar fika.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
