Sovjet var en gåta inlindad i ett mysterium insvept i ett dunkel

Det var Churchill som fällde dessa bevingade ord. Kontrasterna fanns där sida vid sida.
Byn Juhkta levde länge kvar på 1600-talet med sin jakt, sitt fiske och sin potatisodling. I Samarkand i Uzbekistan var det som ett nutida Tusen och en natt. I Sibiriens betonggruvstäder utan vare sig kyrkor, historia eller tradition, var de hypermoderna gågatorna inglasade för att kunna stå emot vinterns femtio minusgrader. I Kaukasus mognade grönsakerna året om. Georgien var Sovjets Kanarieöarna och vinbod. På hotell Tajga i Bratsk var gruvarbetarna med kallortstillägg festklädda varje kväll och mutade de influgna orkestrarna från Moskva för att spela ett par timmar extra.
Rysslands och Sovjets historia började runt år 1500 med att Ivan den store drev bort mongolerna. Till Östersjön nådde ryssarna först 1700 då Peter den förste besegrade Karl XII. Det var då S:t Petersburg grundlades som huvudstad.
Kring 1900 hade Ryssland förvandlats till en jättestat, men en underutvecklad sådan, vilket krigsnederlaget mot Japan visade 1905. Samma år exploderade missnöjet mot tsaren pga svält. Det följande första världskriget lade grunden till revolutionen, som följdes av ett utdraget inbördeskrig där de röda bolsjevikerna stod mot den vita tsaranhängarna uppbackade av japaner, britter, amerikaner och fransmän. Mot alla odds segrade bolsjevikerna.
Man valde Moskva som huvudstad, vis av historien, eftersom den var oåtkomligare. Något som skulle komma dem till godo under andra världskriget. Lenin dog 1924 och ersattes av georgiern Stalin. Andra Världskriget går under namnet Stora fosterländska kriget i Ryssland. Stalin dog 1953 och ersattes av Khrusjtjov. Hela tiden pågick en urbanisering liksom i väst. 1913 var 82% bönder. 1975 var siffran 30%.
Georgien som är aktuellt i dessa tider, har alltid varit fientligt inställt mot ryssarna och sett dom som utsugare. Armenierna däremot har alltid sett ryssarna som sina frälsare, eftersom de blev räddade undan ett turkiskt blodbad under Första Världskriget. Balterna delar som ni vet georgiernas traditionella syn på ryssarna som förtryckare.
Vad det gällde det sovjetiska utbildningssystemet så präglades det av en otrolig likriktning av barnen. Det var inget ovanligt att alla barn i en dagisgrupp ritade helt identiska teckningar där endast signeringen skilde dem åt. De flesta lärare var kvinnor på grund av de låga lönerna. Männen föredrog att jobba inom industrin eller med forskning. Statusskolorna var specialinstituten för matematik, fysik och främmande språk. Dessa garanterade en plats bland eliten. När ungdomarna inte längre orkade med alla krav och spårade ur i ligism, skyllde man på insmugglad utländsk science fiction. I Sovjet var det hög status att jobba med huvudet och mindre fint att jobba med händerna. För barnen till eliten var ett manuellt arbete otänkbart. Cirka tio procent nådde sin eftertraktade universitetsexamen. Samhällets fostran kunde ibland uppgå till hela tjugofem år, sedan var man redo för systemet, redo att göra sin plikt.
Men bara en enda kvinna fick efter revolutionen 1917 fram till Sovjets upplösning tillträde till Politbyrån. Det säger väl egentligen allt om deras enorma kvinnoförakt.
Före revolutionen var medellivslängden 32 år. På 1970-talet var den uppe i 70 år. Men åldrar på 150-160 år rapporterades från Georgien och Armenien i Kaukasus.
Sjirali Muslimov från Azerbadjan dog 1974 i en ålder av 168 år och var aktiv in det sista. När han var 75 gifte han sig med en 19-åring som han lyckades överleva med råge. Han gav upp själv till slut genom en hungerstrejk, eftersom han var trött på att äta gröt. Det var den enda föda han kunde förtära på grund av sin 80-åriga tandlöshet. Det är i bergen runt Kaukasus dom blir äldst i världen, trots att dom dricker alkohol och röker. På pluskontot står frisk bergsluft, massor av yoghurt och mycket grönsaker.
Före revolutionen lurade svälten alltid runt hörnet. Några årtionden senare behövde ingen längre bekymra sig för det dagliga brödet. Alltfler började då att samla på statusprylar som färg-tv, bilar, utländska kläder, dyrbar konst och sällsynta böcker och möbler.
Vardagsvarorna var billiga i Sovjet. Ryssarna, Kaukasierna och centralasiaterna var världsmästare i brödätning och denna vara fanns det alltid gott om till låga priser. Brödet var prioritet nummer ett i Sovjetunionen, därav skäran på fanan. På 70-talet var det däremot ständig köttbrist och den vanligaste grönsaken var vitkålen som man fick köa i timmar för. Alkohol har dock aldrig varit någon bristvara och det var fritt fram för bönderna att bränna allt vad de behövde själva.
Men i de gammalmodiga speceributikerna i storstäderna var det ett evigt köande för att få tag på mat. Först och främst skulle varan ha kommit in. Sedan skulle man ta reda på priset eftersom det inte fanns några prislappar. Därefter skulle man betala och slutligen fick man stå i en kö för att hämta ut alltihop. Det kunde ibland bli upp till tio köer innan man var klar i affären och nervpåfrestande trätor mellan kunder och personal var vanliga. Stämningen var mera hätsk än hjärtlig och många i personalen var berusade på arbetstid. En kvinna blev så utskälld att hon fick ett akut slaganfall, vilket ledde till en intensiv debatt i tidningarna om vad som pågick. Faktum var att den dåliga stämningen grundlades av butikspersonalens urusla löner i kombination med kundernas befogade misstankar om att personalen myglade bort lyxvarorna via smygförsäljning bakvägen. Det svarta och gula guldet i Sovjet var inhemsk kaviar och utländsk whiskey, varor som var helt oåtkomliga för de allra flesta och därigenom också de främsta mutprodukterna. För att få tag på de attraktiva och svåråtkomliga varorna var man tvungen att smita från jobbet ett par timmar mitt på dagen. På kvällen var nämligen alla butiker tomma. Natalja Baranskaja skrev en parodisk roman om eländet.
Kläder och mode var också en problematik i Sovjetunionen. Överrockarna och kapporna fick följa med genom årtionden av modeväxlingar. Eliten som hängde med Paris bäst låg två år efter. Skorna var det verkligt stora bekymret. Sovjetsystemet lyckades visserligen producera tre par per man årligen, men ingen ville köpa dessa eftersom de var så dåliga. Högsta lyckan var att komma över ett par specialimporterade finska stövlar för ca 5000 kronor i dagens svenska penningvärde.
Ungefär lika illa var det på möbelsidan – den mest korrumperade industrin i hela nationen. Behoven var skriande, produktionen undermålig och mutor var ett måste för att få tag på det man ville ha. Sovjet var ett bokälskande land och bokhyllan var deras käraste möbel. Dom vördade sina klassiker som Dostojevskij, Tjechov, Tolstoj, Gorkij, Pusjkin och Rasputin
1976 kostade en VAZ 50 000 och kön bland alla Ivan Ivanovitjs för att få lägga vantarna på en sådan maskin ringlade ändlös, trots att dom officiellt var väldigt fattiga.

Porr var bland det mest eftertraktade som fanns på svarta börsen och det som var svårast att smuggla in i landet. De bastanta tullmadamerna var stenhårda på den punkten. Inte ens en gammal Playboy släpptes igenom. Naket var förmodligen det största tabut Sovjetunionen hade, vid sidan av knarket. Till och med de lättklädda scenerna i Mästaren och Margarita var tvungna att censureras. Så känsligt var detta område. Sex var något riktigt skrämmande för sovjeterna.

”DN är en otäck tidning”

Det var statsminister Göran Perssons (s) ord för några år sedan. Det sa han som ändå ledde landet – hur ska det då inte vara för småfolket?
Jag undrar vad han såg som skrämde honom? Han var ju ändå HSB själv, Han Som Bestämde, och var ingen mjukis direkt, snarare tvärtom. Det måste ha rört sig om en total diskrepans mellan vad han själv visste och vad dom skrev varje dag. DN kanske skildrade en verklighet som han visste var rena lögner, för han hade ju som statsminister alla kort på bordet.
När han inte hade något att göra på arbetsrummet lyssnade han hellre på psalmer än bläddrade i blaskan. Det säger väl en hel del om hur det ligger till?
DN är ju en tidning i den rika och mäktiga Bonnierkoncernen, det får vi inte glömma bort. Och vilkas syften tjänar dom då?
Vilkas tror ni?
Ja inte är det vanligt folks, även om dom gärna vill framstå som varenda svensks bästa vän och totalt objektiva i sin rapportering, vilket naturligtvis är en ren lögn.
Någon sådan objektivitet finns inte i denna värld. Allt är alltid vinklat till någons fördel även i journalistiken. Att säga något annat är hyckleri.
Som för alla andra företag i den fria världen handlar det om att vinna eller försvinna, och då får man ta till alla medel man har. Som till exempel att smyga in små lögner då och då. Det är det som gör dom otäcka förmodar jag. Och det var väl det som Göran Persson såg?
Akta er för DN, det är mitt insidertips. Det kan vara den falskaste vän vi har.

Den osynliga och gåtfulla globala antirörelsen

Alla vintrar är mörka och jävliga, visst, men i år är det lite extra extra, måste jag säga.
I år känner man att det är på riktigt, på allvar.
Det är inte jul igen – det handlar om något annat denna gång.
Vad är svårt att säga, men alla tecken stämmer överens, och då vet ni hur det känns.
Det börjar hända saker därute, den saken är klar. Man är väl orolig litet till mans för att dras med i det pågående fallet, så det är klokt att ligga lågt för närvarande. Det är något globalt som pågår, ett skeende över hela världen, vilket gör allt litet extra kinkigt. Det är en osynlig antirörelse därute och den är i fallande. Tillvaron förefaller plötsligt något osäker och aningen otäck. Man vet ännu inte vilka som kommer att förlora det här spelet, och vilka som kommer att vinna. Det kan ni ju fundera på, men det tycks som det är kapitalisterna som är måltavlan, ja kanske till och med kapitalismen som sådan. Det kanske är en tröst om ni känner er osäkra.

Vårt urgermanska arv

Vilka är vi svenskar egentligen innerst inne? Är vi de germanska skogstrollen på flykt undan kelternas tyranni? Eller är vi de okuvliga vildarna som lyckades krossa hela romarriket och även förmådde bevara vår egen frihetsmytologi längst av alla i hela Europa? Är vi genierna eller bara litet egna? Varför bor vi här uppe i det kalla Norden när de flesta andra trivs bäst i det varma söder? Har vi dragit oss undan något? Är vi på flykt? Är det detta som fortfarande präglar den svenska folksjälen? Att vi hellre står bredvid än står i centrum?
Det här kan gå långt tillbaka i tiden tror jag. Till en tid då vi var slavar hos de ståtliga kelterna med sina härskare, druider och krigare för 5000 år sedan, i trakterna kring Alperna. Vi gjorde till slut uppror mot detta, drog en dag till skogs, hittade på vår egen religion och började leva hipp som happ i den totala friheten. Sedan började de kalla och kyliga – kelterna – jaga oss. Vi sprang allt vad vi kunde, ända upp i Norden, sedan kom vi inte längre. Där fick vi börja bygga vårt land. In i det sista ville vi bevara vår frihet och vildhet, men till sist lät vi oss ändå tämjas och kristnas. Men frågan är om inte de kristna prästerna blev våra nya druider, som bara ville kuva oss ännu en gång.
Ett av de största ögonblicken i vår germanska historia är när vi 9 e.Kr lyckades slå ner 20 000 romerska legionärer i Teutoburgerskogen. Det visar vårt eviga mod, okuvlighet och styrka. Romarnas plan var att införliva oss i Romarriket, men istället lyckades vi germaner få hela imperiet på fall.
600 miljoner talar varianter av urgermanskan i dag. Svenskan räknas som en analytisk gren av germanskan. Det är väl därför vi är så intelligenta av oss?
Den gotiska grenen av germanerna, som för övrigt även finns representerad i Sverige, levde ännu på 1700-talet i Ukraina. Man talade där Krimgotiska.
Longobarderna och Vandalerna som plundrade Rom, var germanska stammar. Det är väl ännu ett bevis på den vildhet och oräddhet som präglar oss?
Stonehenge i England från 2500 f.Kr är även det en klockren urgermansk grej. Lyssna på namnet – det låter nästan svenskt, och betyder helt enkelt ”stenhäng”. Så nära besläktade är vi i stora delar av Europa sedan urminnes tider. Arvet lever kvar både i vår kultur, våra traditioner, i vårt språk och i våra personnamn och ortsnamn. Det urgermanska finns överallt, även i dag. Ur gammalgermansk synvinkel var samhällsbygget en nitlott, en nödlösning för att marken inte längre räckte till. Vi germaner är födda till att leva fritt, men vi har förlorat den dimensionen på vägen. Den där längtan vi alla känner någon gång efter verklig frihet i våra liv kommer förmodligen från vårt germanska arv. Från den tid då livet ännu var ett stort äventyr. Det är detta tillstånd vi innerst inne vill tillbaka till.

Det svenska tyskkomplexet

Vi har genom tiderna fått otroligt mycket impulser från Tyskland. Fler än vi kanske både tror, anar och vill erkänna. Här kommer några belysande exempel på det.
Till att börja med var det ju Martin Luthers reformation som avskiljde oss från den katolska världen och samhörigheten och gjorde oss till protestanter.
Vi har genom alla tider också tagit till oss av den tyska kulturens giganter och mästare. Listan är ju tämligen lång så jag går inte in på några namn här. Ni vet själva vilka det handlar om. Vi har låtit oss inspireras men inte själva inspirerat.
Både Tyskland och Sverige är gamla Wurst och Bierkulturer.
Och grisköttet har alltid stått högt i kurs här, liksom i Tyskland. I vissa kulturer är det ju ett fruktansvärt tabu.
Själva vårt språk är ju bara en avknoppning av tyskan och delar otroligt många begrepp och termer.
Vi har i Sverige också den tyska Pünktlichkeiten, liksom även Ordnungen och die Reinlichkeit. Särpräglade tyska fenomen alla tre.
Den svenska byråkratin har en mycket tysk stil och utformning. Hitler ansåg att den tyska motsvarigheten var deras främsta tillgång, något han kom att utnyttja för NSDAP:s räkning. Han vände slutligen systemet mot dom själva.
Sverige är en ingenjörskultur, något som alltid utmärkt vår storebror Tyskland.
Både tyskarna och svenskarna är galna i sina bilar på ett nästan maniskt sätt.
Några små knorrar i sammanhanget är att vi kopierat de tyska lotterisystemen rätt av, ända ner till logotyper och kupongernas utformning, och även att vi har en tysk drottning och en statsminister med tyskklingande namn. Adderas kan även den svenska polisens tyska schäferhundar och Waltherpistoler.
Båda nationerna har samma uppfattning om vad produktkvalitet är. Både tyska och svenska varor är ju internationellt erkända för sin högklassighet.
Vi delar också de höga löne och standardnivåerna.
Både tyskar och svenskar lever maskinmässigt och ser Arbeit und Pflicht som livets högsta goda.
Ja och så har vi ju vår direktimporterade preussiska auktoritetstro och vårt ständiga krypande för överklassen, liksom en ganska ytlig syn på livet, där vi alltid har lika svårt att skönja de verkliga bakomliggande motiven till det vi ser.
Vi svenskar älskar att systematisera och katalogisera allt i bästa tysk stil, och vi tror att skola och högre utbildning ger alla svar vi behöver i livet.
Språkliga likheter brukar visa att man tänker i ungefär samma banor. Delad språkform ger också likartade idéer om livet.
Engelskan är ju ett ”enkelt” språk och de engelska kulturyttringarna är följaktligen enkla till sin natur. Där handlar det nästan alltid om folklig populärkultur som vädjar till känslan.
Franskan är mer komplicerad till sitt väsen och har genererat en avancerad, intellektuell elitkultur som är helt väsensskild från den anglosaxiska. I den franska seriösa kulturen handlar det om att tänka i första hand, inte att underhålla.
Men var står den svenska och tyska kulturen i dag?
Båda kulturerna tycks ha drabbats av kramp.
Sedan Andra Världskrigets slut har tyskarna inte fått fram så mycket av värde. Jag kommer i första hand att tänka på Günther Grass, Kraftwerk och Rammstein – tre halvnazistiska produkter. Tyskarna är kvar där än. Dom har ännu inte hämtat sig från nederlaget.
Och Sverige är i en liknande situation, i en slags förlamning, passivt översköljda av den anglosaxiska smörjan som väller in överallt, varje dag. Vi är ljusår från den franska traditionella självidentiteten och stoltheten. Fransmännen inser ju klart att hela den amerikanska kulturen är skräp, vilket dom är rätt ensamma om i nuläget. Intellektuellt sett skulle jag tro att Frankrike ligger i topp i Europa. Vi skulle kunna lära oss mycket av fransmännen har jag en känsla av.

Paris est tres chic

Världens förnämsta skönheter visar upp sig på ställen som le Milliardaire, Les Folies Bergere och Crazy Horse längs pampiga Champs Elysées med sin Triumfbåge. De ultralyxiga varuhusen med sina livréklädda dörrvakter som tittar på en som man vore en hög med skit, trots att man bär vit skjorta och svart kavaj. Guldkrogarna som verkligen kan sin konst och bjuder ut världens godaste mat, om man är beredd att offra halva semesterkassan på en måltid. Caféernas magiska värld med de eleganta kyparna som med största allvar serverar ett glas Coca Cola som vore det den finaste champagne. Priset är därefter. Stadens eleganta femmes vimlar omkring mellan baguettestånden i en ändlös rad. Dubbelmackorna är billiga här konstigt nog. Det vräkiga glaspalatset Centre Pompidou som vrålar ut att här tar vi konst på allvar, minsann. De exklusiva konditorierna som inte hade gjort ens Marie Antoinette besviken. De svindyra arrondissementen som förstärker intrycket av Paris som kosmopolitiskt maktcentrum i världen, ja som själva smältdegeln, världens mitt. Dom femstjärniga hotellen i Empirestil fyller samma funktion, liksom alla svarta limousiner som glider runt i häxkitteln.
Allt ger en fantastisk känsla av lyx och outtömliga rikedomar. Här finns uppenbarligen alla världens skatter samlade! Sedan börjar man knalla runt litet på egen hand, och upptäcker att det bara är fem minuters promenad till slummen…

Fastkörda

Kommun, Landsting, polis och statliga medaljer för god mjölkning av folket. Det tycks vara vad livet handlar om i Sverige om man får tro tidningarna.
Och så en och annan kritiker av detta tillstånd på ett återkommande hörn.
Sedan är det inte så mycket mer.
Det måste finnas något mer i det här, något de har missat.
Allt kan väl för fan inte handla om kossor och poliser?
Det måste väl finnas något annat att skriva om? Det behövs något nytt i Sverige. Vi har kört fast. Och det är väl det vissa alltid har sagt?

En dag senare skakar marken i Skåne.
En 4,7:a på Richterskalan.
Det där var i alla fall något annorlunda.

Där fick dom lite att fundera på.

Blåsningen del 42 – ”Sex, lies and videotapes”

Det kanske börjar bli dags för lite kampsånger som river ner kulisserna på alltihop?
Förr i tiden hade vi i alla fall jord, plog och varsitt äppelträd. I dag har vi sex, lies and videotapes som håller oss på kroken. Vi har gått på en jätteblåsning, anser jag. Ordet bondfångeri får plötsligt en helt ny innebörd. Nu i dess sanna bemärkelse. Det handlar verkligen om att fånga in tölparna och sedan låsa in dom i varsin box.
Sedan erbjuds man lösningen i form av ett digitalt helvete och ett medialt Gröna Lund.
Är det att höja standarden för allmogen när man berövar dom totalt på alla naturliga och vettiga sammanhang?
Jag tror faktiskt inte det.
It´s all been a pack of lies, sjunger Phil Collins med verklig smärta i rösten, och det låter som han faktiskt menar vad han säger.

Jag är beredd att hålla med.

SMR

Det är lördagskväll som ni vet.
Minst 6 miljoner aningslösa är fångade i cocacolaströmmen därute. Några tusen härskarhjärnor sitter och drar upp planerna för Sveriges närmaste framtid runt om i riket. Det är grillstek och rödvin som gäller för dem som vanligt.
Själv kör jag vad vi skulle kunna kalla ”undergroundlinjen”, eller SMR; svenska motståndsrörelsen. Jag är tvingad att gå min egen väg hela tiden, men det är väl också det som är intressantast i längden. Det är att jobba framåt. Det är mera uppströms än nedströms om man säger så.
En sån här kväll vet jag att alla är fast i sina klichéer och stereotyper – även härskarna faktiskt. Ett perfekt läge att göra något oväntat om man skulle vilja.
Alla tror att så här är det, och så här ska det förmodligen vara, men allt är bara en enda ihålig teater där ingen egentligen trivs med sin roll.

Hurra för SMR.

Vad är bra konst?

Det typiska för Spoon River och det som gör den bra, är att det är ett helt nytt grepp. Inte otroligt avancerat egentligen, men väldigt eget. Och det är det som är bra konst, det som är det svåra. Därför är Vilks bättre än Spears. Bra konst får inte vara gjord tidigare. En get med ett bildäck var en ny idé – och då blev det bra.
Därför är deckargenren en bluff. Den försöker måla Mona Lisa gång på gång för att dom vet att det alstrar säkra intäkter.
Lindegren är konst, men inte Karlfeldt och Snoilsky eftersom de döljer sig bakom traditionerna.
För bra konst handlar om att tänka eget, att tänka nytt, sedan spelar det inte så stor roll vad det är. Bra konst är aldrig någon dussinvara, den är något publiken aldrig sett förut.
Alla vill göra bra konst egentligen, men förstår inte principerna för den. Dom tror att dom ska kunna måla Mona Lisa gång på gång och bli stora den vägen.
Som rena förfalskare, som rena plagiat.
Och ungefär likadant fungerar livet.
Det finns fler kopior än original.
Och Britney själv vet ju och erkänner sanningen.
”Jag är en bluff!”, säger hon.
Så ligger det till med många just nu. Dom flesta är just bluffar – och dom vet om det också, precis som Britney.
Och vad betyder geten egentligen?
Den snövita bocken är en symbol för Guds egen perfekta skapelse, och det som gör verket intressant, det kolsvarta bildäcket är en symbol för den förfulande, försmutsande och destruktiva mänsklighetens roll på jorden. Skapelsens egen black om foten.
Konstverket ser helt oskyldigt ut, som en liten kul grej bara, men det är rena bomben, eftersom den antyder att naturen skulle klara sig bättre utan människor.
Genialitet, provokation, enkelhet, dolda budskap och hemlig symbolik – allt i ett.

Ett typexempel på bra konst.

Festernas Fest

Nu sitter dom där och petar i den oätliga maten.
Inte ens havsutsikt bjuds dom på och inte heller kan dom tillåta sig att bli riktigt redligt berusade.
Nattens clou är att gubbarna sätter på drottningspöket bakifrån i tur och ordning.
Det är ett jädra party, det må jag säga.
I alla fall om man gillar den allra sjukaste formen av självplågeri och svart humor.
Då är det bra – snuskigt bra.
Själv gillar jag ironin över det.
Dom skramlande stolarna, den kallfuktiga kusliga lokalen där de otaliga flämtande stearinljusen endast sprider ett illusoriskt sken. Den fadda glädjelösa underhållningen, de sura minerna, den totala likstelheten.
Allt är som en försmak av.......... något helt annat.

Vi lever i en tryckkokare

Det finns många missnöjda, frustrerade, revanschsugna och hämndlystna människor i Sverige.
Fler än ni förmodligen anar.
Det här är de officiellt mest missnöjda i landet;
Fabriksarbetare; 64 % missnöjda
Butikskassörer; 63% missnöjda
Brevbärare; 59% missnöjda
Städare; 57% missnöjda
Lastbilschaufförer; 52% missnöjda
Kökspersonal; 51% missnöjda
Butiksplockare; 51% missnöjda
I det goda samhället skulle givetvis de som har de tråkigaste, meningslösaste och skitigaste jobben ha bäst betalt som kompensation för sitt slavande, men istället är det i nuläget de med de lättaste, roligaste, mest kreativa och stimulerande jobben som tjänar storkovan. Exempelvis modeller, stjärnor, skrivbordsirektörer, nöjesprofiler, reklamare och tv-folk.
Det här är ju i princip ondskan satt i system, vilket undergräver hela samhällets trovärdighet.
Ja själva livets trovärdighet är hotad för det stora flertalet.
Ett enormt folkligt missnöje byggs successivt upp som hotar att slå åt alla håll.
Genom att konsekvent missgynna de sämst lottade lever vi väldigt farligt.
Dagens svenska samhälle är förmodligen det mest högexplosiva bombrecept som någonsin komponerats ihop. Det är vad vi har att leva i ända tills den dag en liten oskyldig gnista antänder krutdurken och allt exploderar.
Se på vad som händer i Grekland just nu.

Folket kan aldrig utgöra någon makt om det inte först blir en medvetandets klass

Härskarklasserna i Sverige har väl av tradition alltid sett folket, och särskilt då dom undre skikten, som pestråttor som ska botas på något sätt. ”Boten” kan se ut på olika vis, men det genomgående temat är hellre bot via en svindyr institution än ett billigare kontant direktstöd. Det är en gammal härskarfilosofi som effektivt trycker ner de behövande. Och det är dit dom vill komma. Dom vill hunsa oss, jaga oss, trycka ner oss och kontrollera oss från vaggan till graven.
Vi är pestråttorna, dom är människorna, tror dom.
Men månen vet bättre.
Solen likaså.
Det är kanske dags att vi börjar tro på oss själva nu – om vi kan?
Det allmänna problemet är dock att vi har så usla förebilder.
Våra hjältar har spring i benen, härskarnas hjältar har spring i huvudet.
Det är en klar skillnad på nivån och det är det som fäller avgörandet.
Zlatan och Kallur är inte mycket att sätta emot Nobelpristagare, forskare, ekonomer, byråkrater, militär och polis. Dom är ju två levande bevis på att det man inte har i huvudet får man ha i benen. Och det kommer vi ingen vart på naturligtvis. Det är ren verklighetsflykt om inte värre, för dom har fått oss i ett läge nu där vi hellre hejar på Zlatan än oss själva. Och då är vi ju totalt bortgjorda, det måste vi börja inse. Folket kan i själva verket aldrig utgöra någon makt om det inte först blir en medvetandets klass. Det är så det ligger till. Det finns inga andra genvägar framåt än att först lära sig hela livets läxa utantill, både grundkursen och överkursen. En revolt mot idiotin i dagens läge kommer inte att handla om vapen som dom flesta tror, utan om kunskap. Se på Nelson Mandela. Tjugoåtta års grubblande i fängelsehålan, sedan tog han över hela Sydafrika.
Det är just så det går till.

Samtidens falska profeter är alltid oerhört svåra att genomskåda

Samtidens falska profeter är oerhört svåra att genomskåda, men historien brukar avslöja hur det faktiskt låg till. 100 år senare blir det uppenbart vilka som var äkta vara och vilka som inte var det.
Vi har en tendens att uppleva alla framgångsrika som trovärdiga i nuet, men det brukar visa sig vara helt fel senare. Det tar ofta som sagt ett sekel eller två innan sanningen kommer fram, men då är den desto klarare.
Utifrån historiska fakta kan man lätt räkna ut att många av våra egna hjältar kommer att visa sig vara rena bluffar utifrån uppgifter om deras personliga öden.
De som redan nu känns halvljumma i sin gärning kommer inte att överleva i ett längre perspektiv. Endast dom brinnande består, de som vågar närma sig infernot och galenskapen, typ Strindberg och Ferlin.
Greve Snoilsky trodde att livet var ett paradis där bönderna med glädje jobbade gratis åt adelsmännen. Den typen av lyrik gick att sälja runt 1900, men historien visar ju att han var en idiot. Och exakt detsamma gäller naturligtvis dagens storheter. Många av dessa är helt ute och cyklar i tankegångarna, men det är svårt att se i den egna tiden, eftersom de rider på en våg där framgång föder framgång, oavsett om dom har rätt eller ej. Publiken slickar gärna uppåt i tron att det ska gynna dom själva en dag. Vilket det naturligtvis inte gör, tvärtom.
Samtidens falska profeter kan uppträda på vilken arena som helst, det handlar inte bara om författare. Det kan röra sig om politiker, popartister, skådisar, celebriteter, vetenskapsmän, modeller, tv-kändisar och även kanske psykologer och terapeuter. Ja alla som har något att säga till om och syns och hörs varje dag.
Dom är många och dom är överallt. Det är en hel armé därute av bluffmakare och charlataner.
Dom jobbar sida vid sida i lögnens tjänst för att lägga ut ständiga rökridåer i samhället så att ingen ska kunna se klart.
Det är det som är det luriga.
Det är ett tidlöst fenomen som givetvis handlar om prestige och makt i första hand.
Men börjar man att studera de döda faller aspekten av prestige bort och det blir lättare att se vilka som verkligen hade något att tillföra på ett djupare plan. Vilka som vågade göra sin grej trots att det kostade på.
I samtiden blir det lätt så att det handlar om att knipa billiga poäng av massorna. Det funkar ett tag, men det blir inget bestående av det. Inget som kommer att kommas ihåg i framtiden.
Alla som kniper billiga poäng för brödfödan är generellt sett falska profeter.
Man skulle ju kunna fråga sig om dom hade dietister och terapeuter i Nazityskland.
Nej, men dom hade Zarah Leander och Marlene Dietrich.
Antingen gick man med i partiet och var en del av cabarén, eller så fick man smaka på lite Zyklon B.
Alla epoker har sin schablonbild av verkligheten som alla förväntas följa och köpa rätt av, men den förändras över tid. Tyvärr inte alltid till det bättre.
Vad handlar schablonerna om i våra dagar?
Vad har dom för syfte?
Och i vems intresse ligger dom?
Handlar det om ett socialt arv som har inympats på oss av härskarklasserna?
Handlar det om den aktuella maktfördelningen?

Där har ni lite att fundera på.

Historiska system för världslig framgång; kvinnlig lust kontra manlig järndisciplin

Börjar man studera de historiens stora män som lyckats gå hela vägen från botten till toppen framträder ett tydligt mönster. Det är något som förenar dem, och det är den egna järndisciplinen.
Det gäller exempelvis för dramatikern George Bernard Shaw, fältmarskalk Bernard Montgomery, Mahatma Ghandi, Maharishi Mahesh Yogi, Ayatolla Khomeini och i viss mån även Adolf Hitler, för att bara nämna några av de riktigt stora.
Så gott som samtliga har varit vegetarianer, nykterister, rökfria, undvikit sexuella relationer och haft egna idéer om precis allting. Det är det som förenar dom.
Historiens stora kvinnor har väl till absolut övervägande del tagit sig fram på sin skönhet. Få undantag avviker från den regeln. Det är skönheten och lustan som är kvinnornas klassiska vapen och är väl så än idag. Detta att dom rider på ett tidlöst, evigt fenomen gör dom naturligtvis extra farliga.
Dessa två extremer är som två ständiga motpoler. De stora männen som tvingas jobba med sin självdisciplin och skönheterna som bränner sitt ljus i båda ändar så länge dom kan.
Männens järndisciplin kontra kvinnornas okontrollerade lusta är de två krafter som legat i luven på varandra genom hela världshistorien. Det är en ren klassiker.
Ska man bli en stor kvinna kan man bränna sina skepp, men ska man bli en stor man då är det disciplinen som gäller. Det är dom eviga spelreglerna i denna värld verkar det som.
Det är två vitt skilda utvecklingslinjer.
Ordet dygd är väl ett begrepp som ingen vet vad det betyder längre. Annat var det förr. Dom gamla lagarna om dygden gäller förmodligen fortfarande, men ingen orkar omsätta dom i praktiken.
Mycket tack vare media har världen hamnat i Fru Lustas grepp. Hon rodde hem spelet under den andra halvan av 1900-talet och har haft oss i sin gripklo sedan dess. Alla har fallit för hennes trollkonster.
Vem blir first man standing?

Total warfare

Sverige är slut.

Vad gör Wallen och Falken en sådan här dag?
Käkar oxfilé, potatisgratäng och dricker massor av exklusivt rödvin framför den öppna spisen i drömkåken på Djurgården såklart. Därefter pussas och kramas de lite. Mozart i bakgrunden. Nykära. Dom mår utmärkt i sin gigantiska såpbubbla. Dom fattar inte ett smack av vad som pågår i Sverige just nu, eller hur allvarlig situationen är. Men dom kommer att fatta inom kort, när dom inte längre kan hålla verkligheten ifrån sig via konstgjord andning. Den dagen kommer att komma även för alla snuskigt rika, var så säkra…

Kapitalismens kulisser, bulvaner och målvakter

Det är mycket som mörkas i denna värld.
Vi på botten får aldrig reda på hur det egentligen går för de ansvariga kapitalisterna på ett rent personligt plan. När dom skiljer sig, när dom blir allvarligt sjuka eller när dom avlider.
Det är locket på för jämnan.
Kanske har dom ett helvete dom också, bara det att dom lyckas dölja det?
Kapitalisterna har ju en tradition av att ligga lågt. Dom gör allt för att inte synas. Det betyder att dom har något att dölja.
Ingen vill ju som bekant ge något i denna värld. Det är en ganska bra indikation på att alla känner sig pressade. Då vill man ha mer för att bota sin osäkerhet.
Stjärnorna är kapitalismens kulisser, bulvaner och målvakter.
Stjärnorna ger oss den enda inblick vi får i världen däruppe, den fina världen.
Men det är naturligtvis en fejkad bild vi serveras med syfte snarare att dölja än avslöja sanningen. Självklart är det så – det är ju kapitalisterna själva som betalar kalaset.
Stjärnorna är alltså frontmännen, bulvanerna kapitalisterna gömmer sig bakom.
Själva lever dom skyddade på någon avlägsen Stillahavsö, helt oåtkomliga för massorna de ständigt förför.
Målvakterna för vår galna kapitalism, alltså våra stjärnor, brukar nästan alltid sluta som nerdrogade personliga haverier. Men det betyder inget för kapitalisterna. Det finns så många nya uppkomlingar ur slavlägren som alltid vill ersätta dom gamla. Alla tror att dom ska greja det helskinnade. Alla misstar sig. Alla slutar som vrak, förmodligen som ett slags syndastraff.
Frontfigurerna har en enorm skuld inför Gud och världen och därför går det som det går.
De stjärnor som släpps fram är inte tänkta att hjälpa folket på något sätt, bara hålla humöret uppe på slavarna medan man tar livet av dom.
Kapitalismen som en teaterscen alltså, där det dolda motivet alltid är att vilseleda och suga ur.
Finns det överhuvudtaget något som är äkta kvar i mediavärlden eller är alla konstnärer i själva verket kapitalismens kulisser, bulvaner och målvakter?
Det kanske är frågan man borde ställa sig.

Kuliss: En scenisk inramning med syfte att försköna och skapa en illusion.
Bulvan: En person som för annans räkning företar sig något huvudmannen vill dölja sina egna intressen i. Lettiska för lockfågel. Serbokroatiska för avgud.
Målvakt: En person som mot relativt liten ersättning blir representant för en verksamhet med oärligt syfte. En målvakt är en person som redan har straffat ut sig i livet och har mycket litet kvar att ytterligare förlora.

C´est la vie

Fröken Bestman var fascinerad av Bellman.
Bellman var fascinerad av Kajsa Lotta.
Kajsa Lotta var fascinerad av Fänrik Ståhl.
Fänrik Ståhl var fascinerad av Madame Bovary.
Madame Bovary var fascinerad av Axel von Fersen.
Axel von Fersen var fascinerad av Marie Antoinette.
Marie Antoinette var fascinerad av kejsar Napoleon.
Kejsar Napoleon var impotent och ville bara leka med sina tennsoldater.

C´est la vie.

No pain – no gain

Oavsett vilket område i livet du vill framåt på kommer det att kosta – smärta. Det ska man vara medveten om.
Den som inte utsätter sig för något har svårt att vinna mark. Det är liksom som en lag här i livet att saker och ting gör ont och är besvärliga.
Att stävja sina missbruk är smärtsamt.
Att leva sparsamt är påfrestande.
Att gå ner i vikt låter sig inte göras enkelt.
Till och med att dra på sig joggingskorna tar emot.
Att slåss mot polisen ger verkligen hårda smällar och att vinna ny politisk mark tär på tålamodet.
Allt som är bra för en gör i regel ont, men belöningen kommer om man håller ut.
Everybody hurts.
Everything hurts.
That´s life, det måste vi inse.
Det finns inte någon som har det helt lätt.
Du måste alltid erövra något, om så bara dig själv.
Allt är en kamp, om så bara att stanna kvar.
Vill du bli lite starkare krävs det någon form av träning, men det handlar inte om kroppsliga muskler, det ligger på ett mentalt plan.
TV är en starkt idealiserad värld där allt framställs som enkelt, oproblematiskt och smärtfritt, vilket är en ren lögn om livet. Därför blir vi lurade varje gång vi slår på dumburken. Den får våra egna liv och möjligheter att framstå som mindre än dom är.
I en typisk Hollywoodproduktion tjänar höjdarna stora pengar på att göra ingenting och dricka dry martinis.
Alla sådana förenklingar vi matas med ger oss fel idé om verkligheten och minskar vår kamplust. Och det är dit dom vill få oss, i ett läge när vi inte ser någonting och är helt lost in the rich man´s world.

Hur mår den fria marknaden egentligen?

Hur mår den fria marknaden just nu?
Sanningen är väl att hela den förbannade kommersen brottas med svår existentiell ångest för närvarande. Nu är det deras tur att få smaka på livets små förtretligheter.
Inte helt fel kan man tycka.
Nästan varenda bransch är på tillbakagång.
Jag vet ingenting som visar plussiffror och är på gång uppåt.
Vad skulle det vara?
Allt går ner, ner, ner.
Det är precis som om hela flocken har gjort helt om, totalt förändrat sina konsumtionsmönster och nu håller stenhårt i sina pengar.
Det tycker jag dom gör rätt i.
Det har gått så långt att Lars Ohly numera inte bekymrar sig för folket utan för - just det - marknaden...
Mer pengar behöver pumpas in för att affärsmännen ska överleva krisen, menar han.
Det är nästan komiskt.
På vilken sida står han egentligen?
Har han glömt det?
Läs din das Kapital ännu en gång och fräscha upp minnet, Lars!
Det verkar vara någon slags jätteundergroundrörelse på gång, nästan som en revolution i det tysta.

Men det kanske jag inte fick säga?

Ek.dr. Hurrfuss magnum opus – K4B

Dr. Hurrfuss mästerliga skapelse på Riksskatteverket, ”Djävulsblanketten” K4B är väl kanske det jävligaste byråkraterna nånsin har hittat på.
Den får varenda jordisk stackars sate som drabbas av den att känna sig som en fullkomlig idiot, till och med matematiker, ekonomer och deklarationsexperter.
Det är någon slags väldigt sjuk humor över det hela.
Den enda som någonsin till fullo begripit K4B är konstruktören själv - dr. Hurrfuss. Men han dog i en hjärnblödning bara några veckor efter han hade skapat den, fullkomligt utmattad av sitt eget magnum opus, så nu finns det inte längre någon som kan förklara vad den egentligen betyder. Hurrfuss tog den stora hemligheten med sig i graven, så nu sitter alla och kliar sig i huvudena och räknar och räknar.
”K4B”, det har en speciell klang.
Det är nästan så man hör direkt att det här kommer inte jag att klara av även om jag försöker.
”K4B”, det klingar så oskyldigt att man genast börjar misstänka att det är en fälla, vilket det också visar sig vara.
K6j, K17z, eller K22f det hade aldrig funkat. Det hade låtit fejkat. Det hade ingen gått på. Alla hade rivit blanketten i småbitar eller skickat tillbaka den tom. Detta insåg den listige dr. Hurrfuss, så han sökte det perfekta namnet och han fann det till slut, via andarna under en seans en mörk kväll i december 1999.
En ny epok hade inletts lagom till det nya millenniets början.
Kommer det förtvivlade svenska folket att finna sin väg ut ur dr. Hurrfuss enigmatiska förbannelse eller är det kört nu?
Fotnot: K4B är numera bortrationaliserad för fysiska deklaranter, men den var kul så länge den fanns!