Sitter med några bärs vid den lokala korvkiosken här i Toktuna och tar farväl av en förlorad sommar, tar farväl av en förlorad värld.
Det är väl sista chansen för i år?
I morgon kommer lågtrycket och sommaren är förmodligen över för den här gången.
Jag har mest suttit inomhus och arbetat på bloggen i år. Investerat i arbete.
Chris Carter, succémannen bakom Arkiv X, satt instängd i ett och samma mörka rum i 10 år och bara skrev och skrev för att nå framgång. Till slut blev han less och ville ut i solen igen och försvann i samma veva från rampljuset. Alla trodde att han hade gått upp i rök, i själva verket hade han kommit ut i verkligheten.
Alltså är mediavärlden en pseudoverklighet.
Ska man synas därute måste man stänga in sig för att få skörda senare.
Mediavärlden är en mörkrets värld som syftar till att skaka fram underhållning till västvärldens vinterhalvår när alla tvingas sitta inne. Att satsa på media är att satsa på mörkret. Och pengar är mörker i sig själva. Och du kan bara köpa mörker för dom. Du kan aldrig köpa dig ditt ljus för pengar. Inte egentligen, egentligen.
Bara vissa genvägar som ibland kan vara bekväma, men aldrig helt bra.
Aldrig perfekta i buddhistisk mening.
Även lyxsuvvarna håller tydligen på med den där djävla sopsorteringen ser jag nu vid korvkiosken. Den är en pest för oss allihopa.
Var det Pär Nuder som låg bakom det beslutet?
Eller godsherren Persson?
Dom som fuskar med allt själva.
Jag har massor med skit hemma som skulle behöva sorteras, men jag orkar helt enkelt inte. Snart är väl hela lägenheten översvämmad…och vad gör man då?
Köper ett tält?
Allt konsekvenserna av tokpolitikernas tokbeslut som dom skiter i för egen del.
Vad ska man säga mer om denna dag?
Just nu går min favoritplaymate från 1983, Jolanda Egger, förbi korvkiosken i Toktuna.
Wonders never seize…
Men henne kan jag aldrig få naturligtvis.
Möjligen skulle hon kunna tänka sig att piska skiten ur mig på korset med en kamelpiska, men vad gör väl det?
Hon var i alla fall perfekt, helt perfekt!
Man får rysningar!
Rena Playboy Playmates här i vår urtråkiga stad!
En sån brud har inte ens Lundell haft.
Undrar vad hon gör om dagarna?
Undrar vad hon tycker om dagens mediautbud?
En sådan kvinna måste ha skyhöga krav på precis allting och ingen är i närheten av att uppfylla dom.
Gudinnorna har det svårast i denna låga värld. Dom blir besvikna precis överallt för ingen kan matcha deras drömmar.
Jag menar – om dom själva är perfekta, på vilken nivå ligger då inte deras drömmar?
Det måste ju vara en sanslös nivå!
Oj, nu kommer tjejen som gjorde narr av mig offentligt för två år sedan. Hon ser helt förstörd ut. Hon var otroligt snygg då, nu helt havererad. Alldeles slutkörd på två år – vad har hänt?
En enorm metamorfos på nolltid, men fortfarande lika galen och hon kom ihåg mitt namn.
Bara hårfärgen är fortfarande den samma i övrigt en total klyvning.
Raset kan ibland gå fort när man gör dumma saker, det är denna varelse från helvetet ett klart bevis för.
”Du låter mej inte ens vara med i Illiaden, vi ska väl samarbeta, är du en gengångare?”, frågar hon.
"Jag är verkligen ledsen, men du får vara med i Odyséen! Är du en hora från helvetet?”, kontrar jag.
Sedan babblar hon på osammanhängande och illasinnat men ibland lyser det igenom något som indikerar att hon vet allt om mej egentligen, men hon vägrar att tala klarspråk av någon anledning. Hon antyder att djävulen själv är hennes herre.
”Skärp till dej för fan”, säger jag. ”Att lyssna på pissradion är bättre än att lyssna på dig.”
Till sist ber jag henne dra år helvete och ger fingret år subban tio gånger. Jag ber henne vända sig om så hon ska se det och det gör hon.
Okej, man vet aldrig vad som ska hända på ett sånt här ställe. En playmate och en häxa från helvetet på ingen tid alls – här får man sina fiskar varma. Det är rena krakel spektaklet.
Man kanske ska vara nöjd för idag och avsluta bärsen hemma?
Det känns som det räcker.
torsdag 31 juli 2008
"Den oändliga visheten" av Dalai Lama
Dalai Lamas lilla skrift Den oändliga visheten, kan sammanfattas så här;
Han förutspådde dagens klimatproblem redan 1989. Han såg tendenser av girighet som han misstänkte kunde bli farliga för naturen.
Han ser att västvärlden är en kroppskultur. Att den saknar ande och själ.
Enligt Buddhismen beror de flesta av våra problem på våra starka begär efter och beroenden av saker som är felaktiga. Även girigheten är farlig i dessa sammanhang.
Jakten på dessa ting leder till aggressivitet och konkurrensmentalitet som i en förlängning leder till krig.
Ingen kan vara arg och lycklig samtidigt.
Materiell utveckling ger inte inre frid.
Han ser teosofiskt på världens religioner, precis som jag. Ser en gemensam kärna i all religion och menar att läror inte får användas till sekterism och fördomar.
Han förespråkar tankekontroll. Man får inte låta tanken vandra vart den vill.
Vetenskapen skapar precis lika mycket elände som den försöker rätta till.
Han varnar för själviskhet och egoism.
För att nå de riktigt höga nivåerna i samsara krävs en perfektionssträvan, som kallas de sex perfektionerna; givande, etik, saktmod, ansträngning, meditation och slutligen visdom.
Buddhismens tre huvudskrifter behandlar först insikten, sedan levnadssättet och slutligen meditationen.
Målet för varje buddhist är att bli fri från tidigare livscyklers negativa återverkan, d.v.s. karma, och slippa återfödas igen. Först då kan existensens lidande upphöra. Denna nivå kan endast uppnås i sinnet, vilket bevisar att själen är viktigare än vår kropp.
Dalai Lama menar att vår drömverklighet innebär en högre grad av sanning än vårt grövsta medvetande; vakenheten.
Han menar att det mesta sinnet upplever av köttslig njutning och materiella ting, har en inre kärna av tomhet. Allt kommer och går. Därför är allt egentligen ingenting. (Och därav följer idén om sinnevärlden som illusion = tomhetens verklighet.)
Vidare säger laman att de som är uppslukade av att tjäna pengar och göra karriär reducerar sig till kuggar i ett maskineri och att de därmed missar poängen med sina liv. Det är enligt honom en ytterlighet som måste undvikas till varje pris.
I dödsprocessen erfar man det klaraste medvetandet. I mellanstadiet efter döden fördunklas sinnet. Och ännu mer fördunklas det efter återfödandet.
Människan behöver inte bara bröd. Man behöver andlig föda också.
Vishet grundar sig på önskan att definitivt få lämna kretsloppet. Därför är det av största vikt att till att börja med utveckla en sådan längtan. (Där har schamanerna i Castanedas böcker litet av samma längtan, bort till en högre värld.)
Man blir inte mättad av ordet mat. Snarare hungrigare. Ett faktum som kan appliceras på religiösa läror. De blir meningslösa om man inte omsätter dem i praktiken.
Saxat ur min bok "Själarnas Herre".
Sverige har fint besök i Össjö just nu av en äkta tibetansk lama. Läs mer i Helsingborgs Dagblad; http://hd.se/angelholm/2008/07/31/tibetansk-lama-paa-besoek-i/
Han förutspådde dagens klimatproblem redan 1989. Han såg tendenser av girighet som han misstänkte kunde bli farliga för naturen.
Han ser att västvärlden är en kroppskultur. Att den saknar ande och själ.
Enligt Buddhismen beror de flesta av våra problem på våra starka begär efter och beroenden av saker som är felaktiga. Även girigheten är farlig i dessa sammanhang.
Jakten på dessa ting leder till aggressivitet och konkurrensmentalitet som i en förlängning leder till krig.
Ingen kan vara arg och lycklig samtidigt.
Materiell utveckling ger inte inre frid.
Han ser teosofiskt på världens religioner, precis som jag. Ser en gemensam kärna i all religion och menar att läror inte får användas till sekterism och fördomar.
Han förespråkar tankekontroll. Man får inte låta tanken vandra vart den vill.
Vetenskapen skapar precis lika mycket elände som den försöker rätta till.
Han varnar för själviskhet och egoism.
För att nå de riktigt höga nivåerna i samsara krävs en perfektionssträvan, som kallas de sex perfektionerna; givande, etik, saktmod, ansträngning, meditation och slutligen visdom.
Buddhismens tre huvudskrifter behandlar först insikten, sedan levnadssättet och slutligen meditationen.
Målet för varje buddhist är att bli fri från tidigare livscyklers negativa återverkan, d.v.s. karma, och slippa återfödas igen. Först då kan existensens lidande upphöra. Denna nivå kan endast uppnås i sinnet, vilket bevisar att själen är viktigare än vår kropp.
Dalai Lama menar att vår drömverklighet innebär en högre grad av sanning än vårt grövsta medvetande; vakenheten.
Han menar att det mesta sinnet upplever av köttslig njutning och materiella ting, har en inre kärna av tomhet. Allt kommer och går. Därför är allt egentligen ingenting. (Och därav följer idén om sinnevärlden som illusion = tomhetens verklighet.)
Vidare säger laman att de som är uppslukade av att tjäna pengar och göra karriär reducerar sig till kuggar i ett maskineri och att de därmed missar poängen med sina liv. Det är enligt honom en ytterlighet som måste undvikas till varje pris.
I dödsprocessen erfar man det klaraste medvetandet. I mellanstadiet efter döden fördunklas sinnet. Och ännu mer fördunklas det efter återfödandet.
Människan behöver inte bara bröd. Man behöver andlig föda också.
Vishet grundar sig på önskan att definitivt få lämna kretsloppet. Därför är det av största vikt att till att börja med utveckla en sådan längtan. (Där har schamanerna i Castanedas böcker litet av samma längtan, bort till en högre värld.)
Man blir inte mättad av ordet mat. Snarare hungrigare. Ett faktum som kan appliceras på religiösa läror. De blir meningslösa om man inte omsätter dem i praktiken.
Saxat ur min bok "Själarnas Herre".
Sverige har fint besök i Össjö just nu av en äkta tibetansk lama. Läs mer i Helsingborgs Dagblad; http://hd.se/angelholm/2008/07/31/tibetansk-lama-paa-besoek-i/
onsdag 30 juli 2008
Rugg-Uggla och Nudiiieee Boy
Uggla på Skansen i går. Benen var som betong. Fastväxta i scengolvet. Han kändes gammal och trött. Det tog femtio minuter att få igång blodcirkulationen för den stackars gubben.
Det var bara en liten släng av likstelhet - det är inget att oroa sig för!
Ruggigt!
En annan trött gubbe är Pärra Nudiieee alias Pär Nuder. Han har skolkat 10 månader från riksdagens löpande arbete och istället suttit och pulat med den 79-sidiga klassikern ”Stolt men inte nöjd”. Den bok vi alla har väntat på, särskilt dom förståndshandikappade.
Syftar titeln på hans arbetsvägran den senaste tiden?
”Jag är stolt över att inte göra rätt för mej, men ändå känner jag mig konstigt nog inte helt nöjd. Det hela är en gåta för mig.”
Är det någon annan förutom han själv som är förvånad?
Hans fru gjorde en liknande grej för ett par år sedan. Hon fixade ett statligt kulturstipendium på ca 500 000, tog sedan tjänstledigt och skrev också en riktig klassiker som handlar om lyckopiller. Inom parentes nämnt att jag förträngt bokens titel, men det var väl nåt i stil med ”Lyckopillerbluffen” eller ”Varför har Sverige så många pillertrillare?”.
Det är komiskt när toppolitikerna förbryllas över ett land dom själva sitter och styr och bestämmer över.
Familjen Nudiiee är i vart fall som helst ett par riktiga trixare och halvgangsters och ett klart symptom på hur sjukt det här landet har blivit.
Vill vi ha tillbaka dom här två med i toppen igen?
Sådana där som skor sig på statens bekostnad och stoppar skattebetalarnas pengar i egna fickor.
Om Pärra mot förmodan kom tillbaka skulle han säkert få ”kneget” som skolminister och yla med kluven tunga i fyra år att ”vi måste stoppa skolket bland våra skolungdomar”.
Det skulle väl kännas trovärdigt efter en sån här episod?
Var kommer allt politikerförakt ifrån?
Det var bara en liten släng av likstelhet - det är inget att oroa sig för!
Ruggigt!
En annan trött gubbe är Pärra Nudiieee alias Pär Nuder. Han har skolkat 10 månader från riksdagens löpande arbete och istället suttit och pulat med den 79-sidiga klassikern ”Stolt men inte nöjd”. Den bok vi alla har väntat på, särskilt dom förståndshandikappade.
Syftar titeln på hans arbetsvägran den senaste tiden?
”Jag är stolt över att inte göra rätt för mej, men ändå känner jag mig konstigt nog inte helt nöjd. Det hela är en gåta för mig.”
Är det någon annan förutom han själv som är förvånad?
Hans fru gjorde en liknande grej för ett par år sedan. Hon fixade ett statligt kulturstipendium på ca 500 000, tog sedan tjänstledigt och skrev också en riktig klassiker som handlar om lyckopiller. Inom parentes nämnt att jag förträngt bokens titel, men det var väl nåt i stil med ”Lyckopillerbluffen” eller ”Varför har Sverige så många pillertrillare?”.
Det är komiskt när toppolitikerna förbryllas över ett land dom själva sitter och styr och bestämmer över.
Familjen Nudiiee är i vart fall som helst ett par riktiga trixare och halvgangsters och ett klart symptom på hur sjukt det här landet har blivit.
Vill vi ha tillbaka dom här två med i toppen igen?
Sådana där som skor sig på statens bekostnad och stoppar skattebetalarnas pengar i egna fickor.
Om Pärra mot förmodan kom tillbaka skulle han säkert få ”kneget” som skolminister och yla med kluven tunga i fyra år att ”vi måste stoppa skolket bland våra skolungdomar”.
Det skulle väl kännas trovärdigt efter en sån här episod?
Var kommer allt politikerförakt ifrån?
tisdag 29 juli 2008
Äta gelé me träske i vedboa
Kommer ni ihåg den gamla mysko ramsan från 70-talet?
Nu har den äntligen fått sin förklaring!
Det var en trollkärring från Skellefte som 1976 utslungade sin förbannelse över Norrlands ungdomar genom denna sin makabra trollramsa.
30 år senare fick den verkligen effekt i de östersundska vedbodarna runt fjällen.
Länstidningen skriver i dag att Apoteket Sverige AB är oroliga för de har utan att tänka sig för lanserat en ny alcogelé.
Och på stubben upptäckte de livströtta och desperata 12-åringarna att dom kunde bli fulla på ännu ett sätt. Denna gång helt utan vuxens inblandning och det är ju bra dé, för dom fattar ju ändå ingenting!
Så nu sitter allihopa och äter alcogelé me träske i Jämtlands vedboar och blir dyngraka.
Apoteket svarar upp direkt förstås och skickar samtliga farmaceuter på snabbkurs för att stävja detta svåra missbruk som riskerar att sprida sig som en löpeld bland rikets alla degenererade 6:e-klassare och slå ut en hel generation för livet.
Nu har den äntligen fått sin förklaring!
Det var en trollkärring från Skellefte som 1976 utslungade sin förbannelse över Norrlands ungdomar genom denna sin makabra trollramsa.
30 år senare fick den verkligen effekt i de östersundska vedbodarna runt fjällen.
Länstidningen skriver i dag att Apoteket Sverige AB är oroliga för de har utan att tänka sig för lanserat en ny alcogelé.
Och på stubben upptäckte de livströtta och desperata 12-åringarna att dom kunde bli fulla på ännu ett sätt. Denna gång helt utan vuxens inblandning och det är ju bra dé, för dom fattar ju ändå ingenting!
Så nu sitter allihopa och äter alcogelé me träske i Jämtlands vedboar och blir dyngraka.
Apoteket svarar upp direkt förstås och skickar samtliga farmaceuter på snabbkurs för att stävja detta svåra missbruk som riskerar att sprida sig som en löpeld bland rikets alla degenererade 6:e-klassare och slå ut en hel generation för livet.
Vi andra håller naturligtvis tummarna för att sagan slutar väl!
Alla vackra kvinnor har lik i lasten
Det brukar röra sig om någon extrem sexgrej som de deltagit i och som de skäms otroligt för innerst inne. En eller flera grejer de undrar om Gud kan förlåta dom eller om detta kommer att ta dom till helvetet.
Lik i lasten.
Spöken under sängen.
Skelett i garderoben.
Samtidigt som dom skäms fruktansvärt för gränsöverträdelserna längtar dom samtidigt efter mer eftersom kicken är så stark.
Och för att få ihop det skeva pusslet och falska matematiken tvingas dom börja droga sig.
Och så håller dom på tills en dag skönheten är borta och dom är enbart tragiska och alla chanser till bot och bättring är förbi.
Då är dom körda – då blir dom gamla kärringar och häxor.
Cat Stevens sjunger; ”I´ve known a lot of fancy dancers. They just move but has no answers why we live and die”.
Men några som har svar är buddhisterna. Redan för 2500 år sedan varnade de alla män för dansflickorna:
”Stay away from the dancing girls or else disaster will come”.
Och det är sanningen – dom är verkligen livsfarliga varelser – ändå dras alla män till dom.
Det är en del av vår förbannelse; livets förbannelse, sexualitetens förbannelse, skönhetens förbannelse.
Fenomenet tillhör det eviga på jorden.
Det finns många som har sett det här spelet förr.
Det har utspelat sig i alla tider.
I äldre kristen teologi såg man ju all dans som synd. Dans var något man associerade till häxornas extas, häxsabbaten och djävulen.
Och jag tror dom hade rätt i det dom trodde då.
Det är därför hela dagens musikbransch är djävulens eget träsk fast vi inte vill se och erkänna det i dag.
Rockstjärnor kan ju som bekant ofta frossa i snygga tjejer – dancing girls, eftersom dessa uppskattar det omoraliska leverne stjärnorna predikar.
Det är på grund av ovanstående fördolda kopplingar rockstjärnorna drar massor av dålig karma på sig och nästan alltid går ett tragiskt öde till mötes, helt enkelt för att hela branschen står i strid mot Gud och den kosmiska lagen.
Det starka sambandet mellan rock och popmusik och sex illustreras ju väl av dagens utseendefixering bland artisterna. Är man inte snygg säljer man inte en skiva och har inget i cirkusen att göra. Det är helt sjukt. Hela apcirkusen handlar i själva verket om uteslutande om sex och satan är den herre dom svinen tjänar.
Jag är så trött på detta stjärneri, så trött på detta svineri!
Lik i lasten.
Spöken under sängen.
Skelett i garderoben.
Samtidigt som dom skäms fruktansvärt för gränsöverträdelserna längtar dom samtidigt efter mer eftersom kicken är så stark.
Och för att få ihop det skeva pusslet och falska matematiken tvingas dom börja droga sig.
Och så håller dom på tills en dag skönheten är borta och dom är enbart tragiska och alla chanser till bot och bättring är förbi.
Då är dom körda – då blir dom gamla kärringar och häxor.
Cat Stevens sjunger; ”I´ve known a lot of fancy dancers. They just move but has no answers why we live and die”.
Men några som har svar är buddhisterna. Redan för 2500 år sedan varnade de alla män för dansflickorna:
”Stay away from the dancing girls or else disaster will come”.
Och det är sanningen – dom är verkligen livsfarliga varelser – ändå dras alla män till dom.
Det är en del av vår förbannelse; livets förbannelse, sexualitetens förbannelse, skönhetens förbannelse.
Fenomenet tillhör det eviga på jorden.
Det finns många som har sett det här spelet förr.
Det har utspelat sig i alla tider.
I äldre kristen teologi såg man ju all dans som synd. Dans var något man associerade till häxornas extas, häxsabbaten och djävulen.
Och jag tror dom hade rätt i det dom trodde då.
Det är därför hela dagens musikbransch är djävulens eget träsk fast vi inte vill se och erkänna det i dag.
Rockstjärnor kan ju som bekant ofta frossa i snygga tjejer – dancing girls, eftersom dessa uppskattar det omoraliska leverne stjärnorna predikar.
Det är på grund av ovanstående fördolda kopplingar rockstjärnorna drar massor av dålig karma på sig och nästan alltid går ett tragiskt öde till mötes, helt enkelt för att hela branschen står i strid mot Gud och den kosmiska lagen.
Det starka sambandet mellan rock och popmusik och sex illustreras ju väl av dagens utseendefixering bland artisterna. Är man inte snygg säljer man inte en skiva och har inget i cirkusen att göra. Det är helt sjukt. Hela apcirkusen handlar i själva verket om uteslutande om sex och satan är den herre dom svinen tjänar.
Jag är så trött på detta stjärneri, så trött på detta svineri!
Amy Winehouse akut till sjukhus för tjugonde gången
Dagens mest tragikomiska grej; SvD rapporterar att Amy Winehouse ännu en gång har drogkollapsat och i ilfart förts till sjukhus.
”Stop making a fool out of me”, sjunger hon i en låt. Men vem gör det? Det klarar hon ju så bra själv.
Hon håller på att ta livet av sig men ingen från ansvarigt håll verkar inse graden av hennes självdestruktiva beteende trots att det är uppenbart för vilken nyhetsläsare som helst. Fortsätter hon så här så har hon max fem år kvar att leva, kanske ännu mindre.
Hon skulle behöva ha en seriös behandling på ett år minst för att ta sig ur sina beroenden permanent. Istället flörtar hon lite med läkarna och skrivs ut på två dagar. Och på hemvägen från sjukhuset rundar hon förbi the local liqour store och köper några helrör och fortsätter där hon slutade.
Det verkar vila någon sorts förbannelse över världens storstjärnor, för det här är något som spelas upp gång på gång och har väl gjort så i 60 års tid ända sedan rock´n´roll-livets och stjärnkultens födelse. Amy är bara en i raden som går den upptrampade stigen. Jag undrar om hon har sett ”the Wall”? Den skulle hon behöva se. Där skulle hon kunna få lite ledtrådar om sig själv.
Annars kan bara en religiös upplevelse rädda henne om hon inte ska bli ännu en firad stjärna som knarkar och super ihjäl sig i extremt unga år.
”Stop making a fool out of me”, sjunger hon i en låt. Men vem gör det? Det klarar hon ju så bra själv.
Hon håller på att ta livet av sig men ingen från ansvarigt håll verkar inse graden av hennes självdestruktiva beteende trots att det är uppenbart för vilken nyhetsläsare som helst. Fortsätter hon så här så har hon max fem år kvar att leva, kanske ännu mindre.
Hon skulle behöva ha en seriös behandling på ett år minst för att ta sig ur sina beroenden permanent. Istället flörtar hon lite med läkarna och skrivs ut på två dagar. Och på hemvägen från sjukhuset rundar hon förbi the local liqour store och köper några helrör och fortsätter där hon slutade.
Det verkar vila någon sorts förbannelse över världens storstjärnor, för det här är något som spelas upp gång på gång och har väl gjort så i 60 års tid ända sedan rock´n´roll-livets och stjärnkultens födelse. Amy är bara en i raden som går den upptrampade stigen. Jag undrar om hon har sett ”the Wall”? Den skulle hon behöva se. Där skulle hon kunna få lite ledtrådar om sig själv.
Annars kan bara en religiös upplevelse rädda henne om hon inte ska bli ännu en firad stjärna som knarkar och super ihjäl sig i extremt unga år.
Fan vad tragiskt det är att se, men det måste väl vara rock´n´roll!?
måndag 28 juli 2008
Munkar och te
Just nu är det någon som håller på och leker med min själ och det är bland det värsta som finns. Det kan vara vädret, det kan vara Gud men det kan också vara någon av Sveriges häxor, vilka inte är det utdöda släkte alla tycks tro.
Jag väntar på hösten. 2-3 veckor kvar tills den tar udden av den här plågsamma värmeböljan. Under sådana här intensiva väderperioder förlorar särskilt media sin roll och sin betydelse. Och det gör dagarna outhärdligt långtråkiga.
Jag känner mig som ett köttstycke som ligger på en grill.
Till nästa år ska jag köpa ett elektroniskt kylsystem.
Inte en sådan här sommar till!
It´s hotter than hell!
Men det kan inte bara vara jag som mår dåligt just nu. Det måste gälla dom flesta i fertil ålder, för alla har ju satsat på sex istället för att hålla på sin dygd och då får man lida pin under solens heliga ljus.
Jag har haft en veckas semester. Det blev en riktig fyllevecka på landet. Fy fan för det goda livet! Det spårar ur direkt, inom som sagt bara en vecka.
Brudar och bärs i all ära, men det är ingen formel som håller sig fräsch någon längre tid. Munkar och te lever man längre på, så länge leve Buddha och hans adepter!
Nu är jag riktigt sugen på renlevnad igen för jag vet ju så väl att det är den enda linje som håller och även den vägen har sina kickar, men då av det subtilare slaget.
Nykterheten måste vara grundregeln, fylleriet undantaget när man vill ta udden av en tillfällig dipp. Börjar man sätta drickandet i system förvärras tillståndet snabbt. Det går i rekordfart.Och alltså är ”det goda livet” en av detta samhälles största bluffar som vi aldrig kan sluta tro på, vilket jag konstaterat tidigare på denna blogg.
Jag väntar på hösten. 2-3 veckor kvar tills den tar udden av den här plågsamma värmeböljan. Under sådana här intensiva väderperioder förlorar särskilt media sin roll och sin betydelse. Och det gör dagarna outhärdligt långtråkiga.
Jag känner mig som ett köttstycke som ligger på en grill.
Till nästa år ska jag köpa ett elektroniskt kylsystem.
Inte en sådan här sommar till!
It´s hotter than hell!
Men det kan inte bara vara jag som mår dåligt just nu. Det måste gälla dom flesta i fertil ålder, för alla har ju satsat på sex istället för att hålla på sin dygd och då får man lida pin under solens heliga ljus.
Jag har haft en veckas semester. Det blev en riktig fyllevecka på landet. Fy fan för det goda livet! Det spårar ur direkt, inom som sagt bara en vecka.
Brudar och bärs i all ära, men det är ingen formel som håller sig fräsch någon längre tid. Munkar och te lever man längre på, så länge leve Buddha och hans adepter!
Nu är jag riktigt sugen på renlevnad igen för jag vet ju så väl att det är den enda linje som håller och även den vägen har sina kickar, men då av det subtilare slaget.
Nykterheten måste vara grundregeln, fylleriet undantaget när man vill ta udden av en tillfällig dipp. Börjar man sätta drickandet i system förvärras tillståndet snabbt. Det går i rekordfart.Och alltså är ”det goda livet” en av detta samhälles största bluffar som vi aldrig kan sluta tro på, vilket jag konstaterat tidigare på denna blogg.
Nu börjar man i Danmark också vakna till lite i frågan om hur livets vanor ska se ut. Man ifrågasätter nu det danska "hygget". Läs mer i HD; http://hd.se/skane/2008/07/28/danskens-fria-och-korta-liv-hotat/
lördag 26 juli 2008
Bajsa och spring!
Så får vi se om du kommer undan din poo.
Tellus 729 = den skitnödiga planeten. And everyone runs like hell from their own shit.
Men dom lyckas inget vidare med det konststycket.
För bajshinnan i världen börjar nu täcka allt.
Det hjälper inte hur mycket folk än försöker springa ifrån den sanningen.
Ulf Lundell har skrivit om skådisen och regissören Tommy Berggren som har den där diaboliska looken på sitt fejs som om han verkligen ser den där hinnan överallt – bajshinnan.
Nu ser jag den också.
Man kan se den till exempel i en kvinnas dåligt maskerade fåfänga på en bild där hon blivit skrämmande omodern. Tiden brukar avslöja såna illusioner.
Men nu sitter vi där vi sitter.
På dasset.
Ingen kan lyfta från den svenska bajsosfären på hela långa dagen.
Alla sitter vi och klämmer på varsitt håll.
Det är tragiskt, men så är det.
Försöker man lyfta en aning med några bärs skiter man ner sig ännu mer.
Så ser den hårda jordiska lagen ut.
Människans hårdaste straff på denna planet är att hon måste bajsa.
För då blir det inte så många hjältar kvar. Börjar man titta med kinesiska sneda ögon ser man skiten överallt.
Den ligger utanpå dom på något sätt.
Tellus 729 = den skitnödiga planeten. And everyone runs like hell from their own shit.
Men dom lyckas inget vidare med det konststycket.
För bajshinnan i världen börjar nu täcka allt.
Det hjälper inte hur mycket folk än försöker springa ifrån den sanningen.
Ulf Lundell har skrivit om skådisen och regissören Tommy Berggren som har den där diaboliska looken på sitt fejs som om han verkligen ser den där hinnan överallt – bajshinnan.
Nu ser jag den också.
Man kan se den till exempel i en kvinnas dåligt maskerade fåfänga på en bild där hon blivit skrämmande omodern. Tiden brukar avslöja såna illusioner.
Men nu sitter vi där vi sitter.
På dasset.
Ingen kan lyfta från den svenska bajsosfären på hela långa dagen.
Alla sitter vi och klämmer på varsitt håll.
Det är tragiskt, men så är det.
Försöker man lyfta en aning med några bärs skiter man ner sig ännu mer.
Så ser den hårda jordiska lagen ut.
Människans hårdaste straff på denna planet är att hon måste bajsa.
För då blir det inte så många hjältar kvar. Börjar man titta med kinesiska sneda ögon ser man skiten överallt.
Den ligger utanpå dom på något sätt.
Dom är liksom smorda med den.
Man kan förklara det så här, att en sexig tjej blir jävligt mycket osexigare om man vet att hon just har varit inne på toa och lagt en riktig rackarrökare.
Och detsamma gäller för hela eliten.
Dom börjar se ut som bajskorvar hela gänget. Man ser om man tittar efter att dom gör allt för att maskera bort sin skitnödighet – ändå lyckas dom inte.
Hela arbetsförmedlingen i stans förnämsta hus luktade kloak för några år sedan.
Dom såg sig nödgade att flytta sin verksamhet till mindre beskäftiga lokaler.
Och en gång lyckades jag få hela Åhléns i Eskilstuna att lukta skit genom en mental grej jag gjorde. Och jag som hade tänkt att köpa Skippy jordnötssmör…
Allt är bara skit, säger Eskilstunagrabbarna i Kent.
Allt är bara bajs, säger jag.
Men det är dolt av serie skickliga bländverk.
Men egentligen har vi inget att komma med inför vår herre.
Vi är bara bajsvarelser.
Våran innersta hard-core är just bajs.
Det är därför vi straffas med den här skitiga hinnan som ligger som sordin över alltihop.
Den går liksom inte att komma undan och det är det som är meningen.
Det är den totala fördömelsen.
Men bara ett tränat öga kan se det.
Dom andra är lyckligt ovetande, men jag vet att dom förnimmer det på ett omedvetet plan.
Bajset är överallt, särskilt i dom fina miljöerna i kommersialismens högborgar.
Skiten smetar sig så förbannat, ja på ett sätt de flesta inte kan drömma om.
Men naturligtvis har vi inget annat val att låtsas som ingenting och det är det de flesta håller på med också.
Man kan förklara det så här, att en sexig tjej blir jävligt mycket osexigare om man vet att hon just har varit inne på toa och lagt en riktig rackarrökare.
Och detsamma gäller för hela eliten.
Dom börjar se ut som bajskorvar hela gänget. Man ser om man tittar efter att dom gör allt för att maskera bort sin skitnödighet – ändå lyckas dom inte.
Hela arbetsförmedlingen i stans förnämsta hus luktade kloak för några år sedan.
Dom såg sig nödgade att flytta sin verksamhet till mindre beskäftiga lokaler.
Och en gång lyckades jag få hela Åhléns i Eskilstuna att lukta skit genom en mental grej jag gjorde. Och jag som hade tänkt att köpa Skippy jordnötssmör…
Allt är bara skit, säger Eskilstunagrabbarna i Kent.
Allt är bara bajs, säger jag.
Men det är dolt av serie skickliga bländverk.
Men egentligen har vi inget att komma med inför vår herre.
Vi är bara bajsvarelser.
Våran innersta hard-core är just bajs.
Det är därför vi straffas med den här skitiga hinnan som ligger som sordin över alltihop.
Den går liksom inte att komma undan och det är det som är meningen.
Det är den totala fördömelsen.
Men bara ett tränat öga kan se det.
Dom andra är lyckligt ovetande, men jag vet att dom förnimmer det på ett omedvetet plan.
Bajset är överallt, särskilt i dom fina miljöerna i kommersialismens högborgar.
Skiten smetar sig så förbannat, ja på ett sätt de flesta inte kan drömma om.
Men naturligtvis har vi inget annat val att låtsas som ingenting och det är det de flesta håller på med också.
Snacka om helvetets demokrati här och nu!
lördag 19 juli 2008
Sent ska syndarna vakna
Halleluja, Alice Cooper har omvänt sig från satanismen(?) till kristendomen!
Gud vad fint!
Välkommen till gänget du gamle skräckrockare! Ju större syndare som vaknar desto mer glädje i himmelriket. Men i hans fall handlar det säkert mycket om en ren överlevnadsstrategi också. Det är nästan en förutsättning att ha en sådan i den branschen som framgår av mitt tidigare inlägg den 22:a maj; ”Vill du bli stjärna – läs det här först”. Rockstjärnor brukar inte bli så gamla. Det är faktiskt ett av världens dödligaste yrken. Så i det läget är att förlita sig på Gud bland det bästa man kan göra. Fear of God prolongeth life, but the days of the wicked shall be shortened, står det i the holy Bible.
När en stenhård kille som Alice som också är rik och berömd kryper till korset på det här sättet så är det väl lite av det bästa betyg Jesus kan få?! Jag tror mig veta dom som är riktigt besvikna därute nu…och därnere...
Läs hela storyn i DN; http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=805288
Gud vad fint!
Välkommen till gänget du gamle skräckrockare! Ju större syndare som vaknar desto mer glädje i himmelriket. Men i hans fall handlar det säkert mycket om en ren överlevnadsstrategi också. Det är nästan en förutsättning att ha en sådan i den branschen som framgår av mitt tidigare inlägg den 22:a maj; ”Vill du bli stjärna – läs det här först”. Rockstjärnor brukar inte bli så gamla. Det är faktiskt ett av världens dödligaste yrken. Så i det läget är att förlita sig på Gud bland det bästa man kan göra. Fear of God prolongeth life, but the days of the wicked shall be shortened, står det i the holy Bible.
När en stenhård kille som Alice som också är rik och berömd kryper till korset på det här sättet så är det väl lite av det bästa betyg Jesus kan få?! Jag tror mig veta dom som är riktigt besvikna därute nu…och därnere...
Läs hela storyn i DN; http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=805288
fredag 18 juli 2008
En nations plötsliga upplösning
Häromdagen var det en högintressant artikel i SvD om Sovjetunionens plötsliga kollaps. Ingen har någonsin kunnat förklara vad som egentligen hände på ett vettigt sätt och egentligen gjorde man väl inte det i den här artikeln heller. Men man lämnade fältet öppet för allmän spekulation.
Skulle samma sak kunna inträffa i Sverige?
Förmodligen.
När tillräckligt många tappat tron på systemets, etablissemangets, medias lögner och vad vi egentligen håller på med dag ut och dag in, då finns inte mycket kvar att försvara för det folk som bygger landet.
Då vill man ha något nytt och bättre.
Vi kan mycket väl snart vara där.
Jag själv har i alla fall tappat mycket av min tro på Sverige. Och med mig följer flera.
När ett land upplöses handlar det om något som ligger i luften – kalla det folksjälen om ni vill.
Har misstron väl börjat ta skruv så går den nästan inte att stoppa. Det handlar om oerhörda krafter om än osynliga.
Det var väl också det som hände i det man en gång trodde så orubbliga Sydafrika på Mandelas tid.
Mahatma Ghandi uttryckte det som att hur starka tyrannerna än tycks vara så faller dom alltid för rättvisans svärd till sist. Det är som en naturlag.
För hänsynslösa makthavare kan inte leva för sig i ett land i landet.
Snart nog upptäcker de själva att de kört huvudet i väggen och målat in sig i ett hörn, hotade av gatans parlament överallt dom går.
I det läget blir de så trötta på sina egna lögner att de frivilligt ger upp sitt galna välde.
Så måste Boris Jeltsin ha känt vid kuppen utanför duman i Moskva, när han gick ut och ställde sig på folkets sida mot stridsvagnarna.
Det var helt enkelt världens mest oblodiga revolution vi såg spelas upp på de berömda TV-bilderna. All den kommunism man hade kämpat för under mer än sjuttio år var hux flux inte värd ett skit. Ett helt sekels hype som en vacker dag ingen längre tror på, inte ens eliten. Kollapsen sker på några futtiga timmar och plötsligt har något helt nytt tagit sin början.
Inte ett skott avlossas.
Helt fantastiskt – det var som trolleri.
Frågan är väl bara vem som var magikern?
Skulle samma sak kunna inträffa i Sverige?
Förmodligen.
När tillräckligt många tappat tron på systemets, etablissemangets, medias lögner och vad vi egentligen håller på med dag ut och dag in, då finns inte mycket kvar att försvara för det folk som bygger landet.
Då vill man ha något nytt och bättre.
Vi kan mycket väl snart vara där.
Jag själv har i alla fall tappat mycket av min tro på Sverige. Och med mig följer flera.
När ett land upplöses handlar det om något som ligger i luften – kalla det folksjälen om ni vill.
Har misstron väl börjat ta skruv så går den nästan inte att stoppa. Det handlar om oerhörda krafter om än osynliga.
Det var väl också det som hände i det man en gång trodde så orubbliga Sydafrika på Mandelas tid.
Mahatma Ghandi uttryckte det som att hur starka tyrannerna än tycks vara så faller dom alltid för rättvisans svärd till sist. Det är som en naturlag.
För hänsynslösa makthavare kan inte leva för sig i ett land i landet.
Snart nog upptäcker de själva att de kört huvudet i väggen och målat in sig i ett hörn, hotade av gatans parlament överallt dom går.
I det läget blir de så trötta på sina egna lögner att de frivilligt ger upp sitt galna välde.
Så måste Boris Jeltsin ha känt vid kuppen utanför duman i Moskva, när han gick ut och ställde sig på folkets sida mot stridsvagnarna.
Det var helt enkelt världens mest oblodiga revolution vi såg spelas upp på de berömda TV-bilderna. All den kommunism man hade kämpat för under mer än sjuttio år var hux flux inte värd ett skit. Ett helt sekels hype som en vacker dag ingen längre tror på, inte ens eliten. Kollapsen sker på några futtiga timmar och plötsligt har något helt nytt tagit sin början.
Inte ett skott avlossas.
Helt fantastiskt – det var som trolleri.
Frågan är väl bara vem som var magikern?
Det kanske var mästaren själv?
torsdag 17 juli 2008
Själva definitionen på livet är trassel
Frihet och lycka uppskattas av alla, men livet är väldigt sårbart i sig självt.
Det är många bitar som ska på plats innan allt känns helt bra. För det krävs nästan en mästare, men hur många kan kalla sig det?
Det är inte mycket som behövs för att tillvaron ska börja spåra ur och förvandlas till en mardröm oavsett vilken position man har i samhället.
Bara det som krävs för att gå runt kan skrämma en. Men man ska helst ha lite mervärden också. Livets guldkanter är naturligtvis viktiga för måendet.
Kost och motion spelar roll liksom sunda alkoholvanor.
Man ska helst ha en bra ekonomi och tur i affärer för att känna sig tillfreds liksom tur i kärlek.
En bra chef och goda arbetskamrater är en förutsättning för att trivas på jobbet.
Och så ska man ha en gynnsam hälsoutveckling genom livet.
Sedan måste man även ha kläm på livets oförutsägbara sida, för att bara nämna några av dom faktorer som styr lyckan.
Men jag kan säga direkt att det är en väldigt väldigt liten klick som uppfyller allt detta.
De flesta av oss har problem av ett eller annat slag – fattas bara annat. Ingen vill ha dom, men ingen kommer undan.
Alltför stor trygghet kan innebära att man lever i slentrianens karantän. Alltför stora äventyrligheter leder till fara och risker.
Så vad väljer man?
För att få ihop livet som det är tänkt krävs nästan att alla drar åt samma håll i en gemensam rörelse, annars riskerar hela anrättningen att sluta i trassel och motsättningar.
Våra svenska politiker har misslyckats stort med att få alla att känna sig delaktiga i Sveriges öde och framtid. Det var på den punkten Adolf Hitler lyckades i kolossalformat.
Men tyvärr har inte svensk politik haft någon visionär sedan Olof Palme. Efter honom har allt varit laissez-faires-mentalitet från politiskt håll. Låta marknaden ta vad den vill ha och låta folk klara sig bäst dom kan. Det har varit en ny egoism och total brist på visioner. Och som man brukar säga i affärslivet; ett företag utan klara målsättningar, strategier och visioner blir sällan långlivat. Och detsamma kan sägas om Sverige. Det sluttande plan vi befunnit oss på i tjugo års tid är priset vi fått betala.
Samhället har på något sätt förvandlats till ett nytt Vilda Västern där alla får klara sig bäst dom vill.
Allt fler väljer att gå beväpnade på stan, särskilt de yngre i förorterna. Dom grova rånen med automatvapen ökar kraftigt.
Klassklyftorna och mediafokuseringen på de rika och berömda har ökat de senaste decennierna.
Det är det som ger en ökad polarisering, mer frustration i folklagren och även en ökad alienation inför sitt eget land. Allt tycks kretsa kring dom med pengar och makt och själv är man ingenting…
I rådande samhällsklimat tvingas många stänga av sina känsloliv för att orka leva vidare, med risk för senare neuroser, psykoser och utbrändhet som följd.
Men man ska komma ihåg två saker; 1) för alla Sveriges riktiga fängelsekunder är friheten trots alla sina problem det bästa ting, och 2) människan klarar mer än hon tror.
Det är många bitar som ska på plats innan allt känns helt bra. För det krävs nästan en mästare, men hur många kan kalla sig det?
Det är inte mycket som behövs för att tillvaron ska börja spåra ur och förvandlas till en mardröm oavsett vilken position man har i samhället.
Bara det som krävs för att gå runt kan skrämma en. Men man ska helst ha lite mervärden också. Livets guldkanter är naturligtvis viktiga för måendet.
Kost och motion spelar roll liksom sunda alkoholvanor.
Man ska helst ha en bra ekonomi och tur i affärer för att känna sig tillfreds liksom tur i kärlek.
En bra chef och goda arbetskamrater är en förutsättning för att trivas på jobbet.
Och så ska man ha en gynnsam hälsoutveckling genom livet.
Sedan måste man även ha kläm på livets oförutsägbara sida, för att bara nämna några av dom faktorer som styr lyckan.
Men jag kan säga direkt att det är en väldigt väldigt liten klick som uppfyller allt detta.
De flesta av oss har problem av ett eller annat slag – fattas bara annat. Ingen vill ha dom, men ingen kommer undan.
Alltför stor trygghet kan innebära att man lever i slentrianens karantän. Alltför stora äventyrligheter leder till fara och risker.
Så vad väljer man?
För att få ihop livet som det är tänkt krävs nästan att alla drar åt samma håll i en gemensam rörelse, annars riskerar hela anrättningen att sluta i trassel och motsättningar.
Våra svenska politiker har misslyckats stort med att få alla att känna sig delaktiga i Sveriges öde och framtid. Det var på den punkten Adolf Hitler lyckades i kolossalformat.
Men tyvärr har inte svensk politik haft någon visionär sedan Olof Palme. Efter honom har allt varit laissez-faires-mentalitet från politiskt håll. Låta marknaden ta vad den vill ha och låta folk klara sig bäst dom kan. Det har varit en ny egoism och total brist på visioner. Och som man brukar säga i affärslivet; ett företag utan klara målsättningar, strategier och visioner blir sällan långlivat. Och detsamma kan sägas om Sverige. Det sluttande plan vi befunnit oss på i tjugo års tid är priset vi fått betala.
Samhället har på något sätt förvandlats till ett nytt Vilda Västern där alla får klara sig bäst dom vill.
Allt fler väljer att gå beväpnade på stan, särskilt de yngre i förorterna. Dom grova rånen med automatvapen ökar kraftigt.
Klassklyftorna och mediafokuseringen på de rika och berömda har ökat de senaste decennierna.
Det är det som ger en ökad polarisering, mer frustration i folklagren och även en ökad alienation inför sitt eget land. Allt tycks kretsa kring dom med pengar och makt och själv är man ingenting…
I rådande samhällsklimat tvingas många stänga av sina känsloliv för att orka leva vidare, med risk för senare neuroser, psykoser och utbrändhet som följd.
Men man ska komma ihåg två saker; 1) för alla Sveriges riktiga fängelsekunder är friheten trots alla sina problem det bästa ting, och 2) människan klarar mer än hon tror.
It´s time for a party
liberation for the nation, now!
söndag 13 juli 2008
Fler poliser löser alla problem
Idioter överallt…
Som jagar standard hellre än söker livet.
Politikerna rabblar sina gamla vanliga klyschor i Almedalen.
Ledorden är; ”människor”, ”samhälle”, ”politik” och ”miljö”.
Vart tror dom att det ska föra oss?
Är dom politikerrobotar ”made in Hong Kong”?
Därför kanske det skulle vara kul att få in Sverigedemokraterna i riksdagen för att skapa lite nytt liv i debatten.
Som jagar standard hellre än söker livet.
Politikerna rabblar sina gamla vanliga klyschor i Almedalen.
Ledorden är; ”människor”, ”samhälle”, ”politik” och ”miljö”.
Vart tror dom att det ska föra oss?
Är dom politikerrobotar ”made in Hong Kong”?
Därför kanske det skulle vara kul att få in Sverigedemokraterna i riksdagen för att skapa lite nytt liv i debatten.
I morgon är det börsdag igen. Vi får se om börskraschen fortsätter. Förmodligen blir det så.
Det här samhället är helt uppåt väggarna galet!
Bara en massa hjärntvättade fall som går på tvärs mot sanningen.
Jag undrar hur länge det kommer att hänga ihop?
Det är som en fuskbyggd damm som när som helst hotar att rämna av sanningens tunga vatten som pressar på inifrån.
Då förvandlas allt till rena Niagarafallet som sköljer bygatorna rena!
But the servant is the master.
Because he can always walk away.
Fler poliser i Gnesta ropar GW.
Han tror det är lösningen på våra problem.
Inte ens en miljon nya poliser i Sverige skulle kunna hjälpa oss att få tillbaka livet vi förlorade på vägen.
Där krävs lite mer fantasi än vad snuten har.
Problemet är att vi har sålt våra själar alldeles för billigt och nu är det svårt att få tillbaka dom.
Där krävs mirakel – inte fler snutar.
Och dom som skulle kunna rädda oss kanske inte vill längre; de vingklippta änglarna som hamnat i psykiatrins våld.
Dom kanske har gett upp mänskligheten?
Det skulle inte förvåna mig.
Och då får vi stå vårt kast. Det här kan bli riktigt otäckt framöver när våra tre stora aktuella världskriser börjar få fart; börskrisen, oljekrisen samt klimatkrisen.
Inga experter i världen kan hjälpa oss där, det kan jag slå vad om - det är bara att vänta och se.
Det här samhället är helt uppåt väggarna galet!
Bara en massa hjärntvättade fall som går på tvärs mot sanningen.
Jag undrar hur länge det kommer att hänga ihop?
Det är som en fuskbyggd damm som när som helst hotar att rämna av sanningens tunga vatten som pressar på inifrån.
Då förvandlas allt till rena Niagarafallet som sköljer bygatorna rena!
But the servant is the master.
Because he can always walk away.
Fler poliser i Gnesta ropar GW.
Han tror det är lösningen på våra problem.
Inte ens en miljon nya poliser i Sverige skulle kunna hjälpa oss att få tillbaka livet vi förlorade på vägen.
Där krävs lite mer fantasi än vad snuten har.
Problemet är att vi har sålt våra själar alldeles för billigt och nu är det svårt att få tillbaka dom.
Där krävs mirakel – inte fler snutar.
Och dom som skulle kunna rädda oss kanske inte vill längre; de vingklippta änglarna som hamnat i psykiatrins våld.
Dom kanske har gett upp mänskligheten?
Det skulle inte förvåna mig.
Och då får vi stå vårt kast. Det här kan bli riktigt otäckt framöver när våra tre stora aktuella världskriser börjar få fart; börskrisen, oljekrisen samt klimatkrisen.
Inga experter i världen kan hjälpa oss där, det kan jag slå vad om - det är bara att vänta och se.
torsdag 10 juli 2008
Arbetarklassen grämer sig över sitt öde
Ett exempel på kapitalismens inflytande över våra liv, skulle jag kunna säga att arbetarklassens tillstånd och generellt negativa livssyn är. Det finns vissa chockerande fakta tillgängliga via en indirekt analys av det som är totalt frånvarande i litteraturhistorien. Det vill säga litteratur som pekar på det underbara i att vara född i arbetarklassen och sedan förbliva vid sin läst. Vad jag vet har ingen någonsin skrivit en sådan lyrisk hyllning till det enkla livet med enkla nöjen, så förmodligen har denna stora grupp alltid känt sig totalt misslyckade. Och det på ett skrämmande genomgående sätt, eftersom inga kända källor vittnar om motsatsen. Det har heller aldrig förekommit att någon fattig skald har försökt övertala någon bättre bemedlad att byta ner sig på grund av några osynliga lågklassfördelar som inte kan köpas för pengar. Man tycker ju att någon proletär genom alla tider borde ha sett några egna fördelar och varit stolt över dessa. Så fort någon talang dyker upp i arbetarleden, blir denne fort som fan sin egen lyckas smed och flyr direkt till något intressantare sammanhang. Detta osolidariska fenomen spelas upp gång på gång i alla tider. Alla, inklusive arbetarna själva, är oerhört snabba på att dra slutsatsen att ett liv med begränsad ekonomi inte kan vara något att ha. Men snabba generaliserande slutsatser är sällan korrekta utan har mer karaktären av grova fördomar. Klassresan är kanske i själva verket mer ett försök att springa ifrån sig själv, snarare än ett försök att springa ifrån misären och tristessen. Medelklassen är otroligt bra på att föra sin egen talan och värna om sina rättigheter. Men en arbetare törs sällan ta sig ton och hävda sin rätt i livet. På ett masochistiskt manér tar han hellre några piskrapp till än slår näven i bordet och kräver en rejäl löneförhöjning. För i och med arbetstagaridentiteten följer också en total beroendeställning till de som har makten och erbjuder arbetstillfällena i samhället. Det ger loserkänsla redan från dag ett, när man måste fjäska för sitt första loserkneg. Då står det glasklart att man själv är den tänkta kuggen och några andra oåtkomliga toppar är de som tar hem alla vinster. Och där någonstans verkar livet ta slut för de allra flesta. De blir fast där. Åtminstone om man ska tolka litteraturhistoriens indikationer.
I dagens Sverige är det ju modernt att påstå att klassgränserna är utraderade. I en seriös kosmisk analys är det givetvis så. Men på ett allmänt psykologiskt plan finns det helt klart ett klasstänkande kvar ännu. Alla vill byta upp sig. Ingen vill byta ner sig. Sedan finns det ju listiga tänkare, som exempelvis Cornelis Vreeswijk, som skrattar åt alla som jagar standardförbättringar. Han liknar det vid att bygga upp sin egen soptipp. Sedan får man sitta på toppen av den och skåda sig dystert omkring. Det kan vara där många hamnar en dag. Det är då man blir religiös, börjar supa eller bådadera.
Jag kan ju för att ytterligare förstärka denna bild av ”Losersverige” peka på det faktum, att så fort media gör ett nedslag där, så handlar det nästan uteslutande om allvarliga problem. Aldrig om något positivt, såvida inte någon en-på-miljonen-loser lyckats få jackpot på Lotto. Hur sann denna bild är kan man ju alltid spekulera i. Men summan av alla signaler pekar åt samma håll. Med taskig start i livet är enda chansen som återstår att chansa sig till vinst. Det kan ju självfallet inte vara sant. Men det är så det framställs. Och förmodligen tror de flesta på den storyn också.
Rent konkret är väl oddsen att fixa en klassresa på egen talang ca en på hundra. Och att nå lyckan den vägen är kanske ännu mindre; uppskattningsvis en på tusen. Ändå vill vart fattighjon intala sig att just han kommer att greja det. När slutsummeringen av våra liv väl görs en dag kommer det visa sig att 99% hade fel om sin potential. Den slutsatsen kan man ju lätt dra utifrån historiska fakta.
En som faktiskt har gjort en litterär djupdykning med positiva inslag kring livet i de ekonomiska bottenskikten, är ju Charles Bukowski. Han är en av de få jag känner till, för att inte säga den ende, som gett umbärandenas liv en gestaltning och dessutom en snygg och trovärdig sådan. Det är många gånger ett helvete på galenskapens rand, men han har i alla fall något så ovanligt som mod, stolthet, järnvilja plus gott om egna idéer. Periodvis mår han också riktigt bra. Okey, det är väl ingen saligprisning av fattigdomen det heller, så min teori håller även i hans fall, men det är kul läsning.
Nittio procent av befolkningen i Sverige har väl en standard som ligger skyhögt över den Bukowski hade på sin tid och möjligheter därefter, inte minst med tanke på att de flesta är ägare av en ordbehandlare. Och man kunde väl i och med det tro att det skulle generera många fina produktioner i litterär form, men nej. Det kan ju teoretiskt vara så att det finns mycket intressanta livsöden och berättelser därute som vill fram, men att det kanske för de allra flesta är för svårt att spränga vallen när de sitter med sitt första tomma vita papper och bara ser allt arbete de har framför sig. En svensk arbetargrabb som klarade den biffen var ju vår käre nationalskald August Strindberg, vars iakttagelser av livet till sist mynnade ut i konklusionen att det är synd om människorna. Punkt. Ännu en som liksom inte ville, eller kunde tacka livet. Hittills i världshistorien vet jag bara en som faktiskt har tackat livet offentligt, Arja Saijonmaa. Ja någon skulle bli den första
I dagens Sverige är det ju modernt att påstå att klassgränserna är utraderade. I en seriös kosmisk analys är det givetvis så. Men på ett allmänt psykologiskt plan finns det helt klart ett klasstänkande kvar ännu. Alla vill byta upp sig. Ingen vill byta ner sig. Sedan finns det ju listiga tänkare, som exempelvis Cornelis Vreeswijk, som skrattar åt alla som jagar standardförbättringar. Han liknar det vid att bygga upp sin egen soptipp. Sedan får man sitta på toppen av den och skåda sig dystert omkring. Det kan vara där många hamnar en dag. Det är då man blir religiös, börjar supa eller bådadera.
Jag kan ju för att ytterligare förstärka denna bild av ”Losersverige” peka på det faktum, att så fort media gör ett nedslag där, så handlar det nästan uteslutande om allvarliga problem. Aldrig om något positivt, såvida inte någon en-på-miljonen-loser lyckats få jackpot på Lotto. Hur sann denna bild är kan man ju alltid spekulera i. Men summan av alla signaler pekar åt samma håll. Med taskig start i livet är enda chansen som återstår att chansa sig till vinst. Det kan ju självfallet inte vara sant. Men det är så det framställs. Och förmodligen tror de flesta på den storyn också.
Rent konkret är väl oddsen att fixa en klassresa på egen talang ca en på hundra. Och att nå lyckan den vägen är kanske ännu mindre; uppskattningsvis en på tusen. Ändå vill vart fattighjon intala sig att just han kommer att greja det. När slutsummeringen av våra liv väl görs en dag kommer det visa sig att 99% hade fel om sin potential. Den slutsatsen kan man ju lätt dra utifrån historiska fakta.
En som faktiskt har gjort en litterär djupdykning med positiva inslag kring livet i de ekonomiska bottenskikten, är ju Charles Bukowski. Han är en av de få jag känner till, för att inte säga den ende, som gett umbärandenas liv en gestaltning och dessutom en snygg och trovärdig sådan. Det är många gånger ett helvete på galenskapens rand, men han har i alla fall något så ovanligt som mod, stolthet, järnvilja plus gott om egna idéer. Periodvis mår han också riktigt bra. Okey, det är väl ingen saligprisning av fattigdomen det heller, så min teori håller även i hans fall, men det är kul läsning.
Nittio procent av befolkningen i Sverige har väl en standard som ligger skyhögt över den Bukowski hade på sin tid och möjligheter därefter, inte minst med tanke på att de flesta är ägare av en ordbehandlare. Och man kunde väl i och med det tro att det skulle generera många fina produktioner i litterär form, men nej. Det kan ju teoretiskt vara så att det finns mycket intressanta livsöden och berättelser därute som vill fram, men att det kanske för de allra flesta är för svårt att spränga vallen när de sitter med sitt första tomma vita papper och bara ser allt arbete de har framför sig. En svensk arbetargrabb som klarade den biffen var ju vår käre nationalskald August Strindberg, vars iakttagelser av livet till sist mynnade ut i konklusionen att det är synd om människorna. Punkt. Ännu en som liksom inte ville, eller kunde tacka livet. Hittills i världshistorien vet jag bara en som faktiskt har tackat livet offentligt, Arja Saijonmaa. Ja någon skulle bli den första
En stor stark
jag har gått varenda gata
och jag har gjort så gott jag kan
jag har missat varje tåg
jag har förlorat allt jag fann
jag har sålt min själ för pengar
och jag har rest till läge noll
jag har genomskådat bluffen
men vad spelar det för roll?
jag säger en stor stark
en stor stark
en stor stark
jag har inget att förlora
för jag äger ingenting
jag har pantsatt mina kläder
jag har sålt min vigselring
jag har passerat alla gränser
och jag har sett åt alla håll
jag har tänkt varenda tanke
men vad spelar det för roll?
jag säger en stor stark
det är vad min kropp behöver
jag är ett skepp i nöd
en stor stark om det så ska bli min bleka död
och jag har gjort så gott jag kan
jag har missat varje tåg
jag har förlorat allt jag fann
jag har sålt min själ för pengar
och jag har rest till läge noll
jag har genomskådat bluffen
men vad spelar det för roll?
jag säger en stor stark
en stor stark
en stor stark
jag har inget att förlora
för jag äger ingenting
jag har pantsatt mina kläder
jag har sålt min vigselring
jag har passerat alla gränser
och jag har sett åt alla håll
jag har tänkt varenda tanke
men vad spelar det för roll?
jag säger en stor stark
det är vad min kropp behöver
jag är ett skepp i nöd
en stor stark om det så ska bli min bleka död
onsdag 9 juli 2008
Bäverbloggen från Kohult
Sådärja, då har jag kokat lite kaffe igen och jag sitter här i trädgårn utanför min lilla 11-rumare i Kohult och njuter!
Nu slår jag upp kaffet, fem sockerbitar ska det vara och en skvätt grädde. Nu rör jag om och min kopp är färdig att avnjutas.
Så här håller jag på mest hela tiden men kalla mig inte lat, då osäkrar jag bössan!
Jag har hundra rådjursskallar på väggen så passa er!
När jag plaskar i sjön är jag en säl.
När jag arbetar är jag en bäver.
När jag gör ingenting är jag professor.
Fyra års kryptiska universitetsstudier, en lika kryptisk avhandling som ingen begrep – allra minst jag själv och toppjobbet var mitt!
Det är så man skiljer agnarna från vetet!
Sverige är fantastiskt, håll mä om dä, folk och fä!
Professor i att rulla tummarna, vem eller vad kan slå det?
Jag kan till och med sitta och fila på mina miljonbringande romaner på betald arbetstid. Det är rena terapin.
Det var jag som åt ikapp med den där miljardären som åt ihjäl sig. Vi tävlade i vem som kunde äta mest potatismos. Han vann, jag förlorade, och tur var väl det!
-Oj, här kommer ett rådjur! Gunvor, var är bössan min?
-Oj, här kommer en kanin! Gunvor, har du hittat bössan än? Här kan det bli mat på bordet i fjorton dar!
Pang! Där fick jag en råbock!
Boom! Där fick jag en kanin! Bara det nu inte var grannflickans bortsprungna. Skulle ha tänkt på det innan!
Här sitter jag nu och fikar som sagt och har lagt ner två villebråd på en och samma dag. Fåglarna kvittrar glatt och allt känns perfekt - it´s better than beaver!
Jag är nog en ganska bra människa?!
Jaha, det var väl senaste nytt från Kohult och Bäverbloggen.
Nu slår jag upp kaffet, fem sockerbitar ska det vara och en skvätt grädde. Nu rör jag om och min kopp är färdig att avnjutas.
Så här håller jag på mest hela tiden men kalla mig inte lat, då osäkrar jag bössan!
Jag har hundra rådjursskallar på väggen så passa er!
När jag plaskar i sjön är jag en säl.
När jag arbetar är jag en bäver.
När jag gör ingenting är jag professor.
Fyra års kryptiska universitetsstudier, en lika kryptisk avhandling som ingen begrep – allra minst jag själv och toppjobbet var mitt!
Det är så man skiljer agnarna från vetet!
Sverige är fantastiskt, håll mä om dä, folk och fä!
Professor i att rulla tummarna, vem eller vad kan slå det?
Jag kan till och med sitta och fila på mina miljonbringande romaner på betald arbetstid. Det är rena terapin.
Det var jag som åt ikapp med den där miljardären som åt ihjäl sig. Vi tävlade i vem som kunde äta mest potatismos. Han vann, jag förlorade, och tur var väl det!
-Oj, här kommer ett rådjur! Gunvor, var är bössan min?
-Oj, här kommer en kanin! Gunvor, har du hittat bössan än? Här kan det bli mat på bordet i fjorton dar!
Pang! Där fick jag en råbock!
Boom! Där fick jag en kanin! Bara det nu inte var grannflickans bortsprungna. Skulle ha tänkt på det innan!
Här sitter jag nu och fikar som sagt och har lagt ner två villebråd på en och samma dag. Fåglarna kvittrar glatt och allt känns perfekt - it´s better than beaver!
Jag är nog en ganska bra människa?!
Jaha, det var väl senaste nytt från Kohult och Bäverbloggen.
På återläsande!
tisdag 8 juli 2008
Marie Picasso vs Amanda Jenssen
Dom kom fram samtidigt hösten 2007 med buller och bång i en bitter fajt.
Nu har det gått ett halvår och påläggskalvarna börjar bli slutkörda.
Amanda Jenssen ser plötsligt sorgsen ut på något sätt och har fått mörka ringar under ögonen.
Marie har fått smaka på publikens vikande intresse och har dessutom drabbats av en mystisk sjukdom i sommar.
Men nu är hon äntligen tillbaka!
Så vem vinner kampen mellan dessa båda giganter?
Båda har rätt usla låtar och inte särskilt många poäng trovärdighet, med en liten fördel för Marie, så vad fäller avgörandet?
Vad tror ni?
-Amanda Jenssens porriga look förstås!
Skalet kommer än en gång att besegra innehållet som så många gånger förr till Maries stora förkrosselse. Det var ju trots allt hon som blev etta!
Men dom kanske kan sluta fred i pensionsåldern?
Träffas på en kopp kaffe och sju sorters kakor och då säger Amanda;
”Tänk så tokigt det var i vår ungdom – jag blev populärare än dig på grund av mitt utseende. Fast egentligen var ju du bättre. Jag som brukade tro att musik handlade om musik. Det var som vår publik bestod av en massa snuskgubbar, men det var ju bara barn!”
Nu har det gått ett halvår och påläggskalvarna börjar bli slutkörda.
Amanda Jenssen ser plötsligt sorgsen ut på något sätt och har fått mörka ringar under ögonen.
Marie har fått smaka på publikens vikande intresse och har dessutom drabbats av en mystisk sjukdom i sommar.
Men nu är hon äntligen tillbaka!
Så vem vinner kampen mellan dessa båda giganter?
Båda har rätt usla låtar och inte särskilt många poäng trovärdighet, med en liten fördel för Marie, så vad fäller avgörandet?
Vad tror ni?
-Amanda Jenssens porriga look förstås!
Skalet kommer än en gång att besegra innehållet som så många gånger förr till Maries stora förkrosselse. Det var ju trots allt hon som blev etta!
Men dom kanske kan sluta fred i pensionsåldern?
Träffas på en kopp kaffe och sju sorters kakor och då säger Amanda;
”Tänk så tokigt det var i vår ungdom – jag blev populärare än dig på grund av mitt utseende. Fast egentligen var ju du bättre. Jag som brukade tro att musik handlade om musik. Det var som vår publik bestod av en massa snuskgubbar, men det var ju bara barn!”
Jorden skälver på G8-mötena
På kort tid har det nu varit två toppmöten i Japan.
Båda gångerna har landet skakats av kraftiga jordbävningar exakt samma dagar.
Är det ingen som ser sambandet?
Svensk press låtsas förstås som det regnade och allt vore normalt.
Båda gångerna har landet skakats av kraftiga jordbävningar exakt samma dagar.
Är det ingen som ser sambandet?
Svensk press låtsas förstås som det regnade och allt vore normalt.
Man ignorerar det uppenbara på typiskt svenskt manér.
Det är lugnast så...
Marken verkar nu ha bestämt sig för att skaka världens mäktigaste män och kvinnor – det måste ju betyda något!
Marken verkar nu ha bestämt sig för att skaka världens mäktigaste män och kvinnor – det måste ju betyda något!
Exakt vad är svårt att säga, men precisionen är kuslig - eller perfekt - vilket man vill.
Och symboliken är det inget fel på heller.
Det är förstås dom som hålls ansvariga.
Det känns som något är på gång.
"Värmen" - en studie i det moderna psyket
Jag läser Värmen av Ulf Lundell.
Här kommer några klipp;
”Lilla Cannes var en enda röra av bilplåt och folk och stök och stress. Och energin tycktes vara en jakt på någonting som inte var där längre.”
”Jag måste låta bli att tänka på vad vi egentligen höll på med Sunny och jag där vi flackade runt i Sydeuropa.”
Bull efter sitt självmordsförsök om media;
”Vart jag mig än vänder känner jag mig personligen förolämpad, intellektuellt, fysiskt. Jag mår illa, jag spyr, överallt grinar idiotin emot mig. Måste man droga ner sig för att orka leva här?”
”Det här landet vrider sig neråt i en malström av lågheter.”
Poul blir blåst på 100 000 av en ”racerbåt” som han kallar dagens kvinnor. De som vill äta kakan och ha den kvar.
Han blir glad när han går på Medelhavsmuséet i Stockholm. Det ger en förnimmelse av sol, hav och segel.
Läser mängder av biografier om storstjärnor inom kulturen för att på något sätt förstå sig själv, som den varelse på en främmande planet han är.
Poul känner sig slut som människa, kan inte engagera sig i något längre. Till och med naturen är intetsägande nuförtiden utan alkohol. Havet nedanför huset på Österlen säger honom inget längre. ”Det kanske skulle göra det om jag var full”, suckar han.
Han är sugen på en hemmabioprojektor för 80 000 till huset.
Han ser massor av naturprogram på TV6.
Med vemod minns han de glada åren på 80-talet när han kunde få dricka champagne ur damskor på nyårsaftnarna. Nu känns det mer som han har en förbannelse eller fördömelse över sig. Han har tappat lusten till allt. Han tror att han ska hitta Eldorado i kylskåpet. Det enda som fortfarande driver honom framåt är mat och sex, övriga bitar har han gett upp, alla ismer och alla ideologier. Han känner sig som en helt förlorad romantiker.
Dom som ännu ser livet som ett äventyr har inte sett livet som det är, menar han.
Han åker ut till havet i sin bil och stannar till på en mack och köper en torr gammal skinkfralla som de av någon anledning döpt till ”Rock n roll”. Dystert tuggar han på mackan och tittar ut över det gråa havet.
Poul läser filosofiska böcker som uppmanar honom till att kämpa emot livets meningslöshet. Man måste försöka engagera sig i något, vad fan som helst bara man inte ger upp helt.
Den enda i hela världen som förstår hur han känner är den försupne författarkompisen Bull.
Denne Bull är alltid på krigsstigen och är full av idéer och visioner till skillnad mot den döde Poul. Ibland är han på väg till sitt hus på landet men ger upp och vänder på halva vägen. Hux flux tappar han motivationen.
Livet har helt klart mist sin glans sedan han blev nykter. Nu är allt färglöst och grått, precis som vädret.
Och dagens musikbransch har han tappat fotfästet i. Den är bara en enda inavlad rövslickerigalopp som får honom att vilja lägga av med musiken också.
Han tror att Rosengårdsghettot kommer att explodera snart. Oönskade, disintegrerade och arbetslösa invandrare lever där ett liv som inte är mycket bättre än döden, menar han.
Efter en kväll med Bull på krogen känner han att han har bytt dimension när han kommer ut på gatan. Vädret har hastigt slagit om och gått från dimma till busig yrsnö och han blir på gott humör igen.
Men det blir värre när han kommer till Trettondagen, årets värsta dag före Långfredagen. Långtråkigare dagar finns inte och det får honom att tänka på filosofen som hävdar att livet antingen är lidande eller långtråkigt, några mellanlägen finns egentligen inte enligt denne filosof. Det är antingen eller som gäller.
När han till slut ser OS-avslutningsfesten från Athen börjar han att gråta.
Pouls depression fortsätter och förvärras.
Han går ner sig i meningslösheten.
Han joggar en timme på morgonen, äter sin kloka frukost, därefter är han åter i ett ”intet”.
Han börjar överväga självmord.
”Det är en ovisshet som är en visshet. Nånting har gått sönder, det är där jag är. Jag är i ett främmande land för jämnan.”
Han ser ett av sina gig på dvd och säger;
”Jag känner inte igen den där mannen. Jag vet inte vem det är längre. Jag vet bara att det inte är jag. Det är nånting i det här som inte fungerar.”
Han åker fram och tillbaka mellan kontinenten och Österlen. Tredje gången han checkar in på hotellet i Montreux på en månad då känner han att något är helt fel.
”Jag vet inte var jag har levt de senaste trettio åren, men i verkligheten är det inte.”
”Det var som om vår generation inte fick eller inte ville bli gamla.”
Han förföljs av entonig musik på hotellen i Schweiz som han inte kommer undan hur mycket han än byter rum.
Han träffar en trevlig blondin på ett av hotellen och berättar;
”De enda ställen jag trivs på är scenerna, logerna och turnébussarna. Och nu trivs jag inte där heller.”
Poul hör hur djävla ynklig han låter fast han inte vill det.
Blondinen svarar att om man inte trivs nånstans så är det något annat fel. Det är inte platserna det är fel på.
Den sommaren går 25 000 på Gyllene Tiders konsert på Ullevi.
”Folk ÄR galna”, utbrister Poul.
”Gud är död, djävulen likaså. Vi är ensamma. Vi har bara varandra som Di Leva sjunger. Det enda goda är släktets fortlevnad.”
Poul säger vidare att han är ”skittrött” på stjärneriet;
”Den svenska rockbranschen är ett mögelhus så hårt angripet att det inte går att sanera. Och det bor bara idioter i det.”
Poul/Ulf sitter på terrassen i Cannes och dricker för ovanlighetens skull. Detta tillsammans med två trevliga tjejer och Bull. De snackar kändisar och plötsligt får jag en förnimmelse att Ulf är tillbaka på den gamla goda tiden för ett ögonblick, den han skildrar i Hjärtats ljus. Till och med Hemingway dyker upp där i snacket precis som då.
Han är på topp igen och allt känns bra.
Plötsligt slår denna min iakttagelse honom själv; vart hade de roliga åren egentligen tagit vägen? Var hade han varit alla dessa år?
Han känner sig som en trött gammal vandrare.
När han återvänder till Stockholm skriker löpen ut att det är den kallaste sommaren på 76 år.
Det ständiga regnandet ger honom en känsla av domedag, som kommet av en vredgad galen Gud. Nu skulle dom trilskande krypen få!
Lägenhetslivet håller på att göra honom galen.
”Jag satte mig på balkongen och solade en timme, sedan visste jag inte vad jag skulle göra igen.”
Tiden går så långsamt för honom att han inte vet vad han ska göra med den.
Poul hittar i alla fall en kul film; 24 hour party people och känner sig redo att kasta sig in i enda lång fest igen med booze och brudar. Skitsamma att han förmodligen får ligga lik efter två år.
Hela den sommaren känns sorglig. Han får en känsla av självbedrägeri och ledsnad.
Poul tvingas till slut uppsöka en terapeut för rådgivning. Det sista terapeuten säger till honom är att han ska komma ihåg att Sverige är en bonnvischa, vilket dock inte Poul förstår innebörden av för egen del.
Men jag tror att han syftar på att av bönder kan man inte vänta sig så djävla mycket när man är visionär som Poul/Ulf. Det bara är så, tyvärr.
Pouls nervighet tilltar:
”Jag kände inte igen mig själv, inte mina känslor, inte mina reaktioner mot omvärlden. Jag var tvungen att hålla mig själv under uppsikt.”
Han har en återkommande starkt ångestframkallande dröm att han sitter hundra meter över havet på en smal klippavsats och att det inte finns någon väg därifrån utom att hoppa.
Han analyserar drickandet och menar att problemet är att helvetesdjupen öppnar sig när alkoholhalten börjar sjunka.
När Poul träffar sin första fru Pam (Barbro Lundell) på ett slumpartat sätt och han förklarar vad han går igenom menar hon att hans ”själv” börjar bryta igenom alla gamla livslögner.
Det är en process som brukar komma igång i 35-50 årsåldern påstår hon.
Poul kontrar med att han alltid varit sig själv, vilket Pam inte riktigt håller med om.Hon hävdar att han alltid förbisett de små sakerna i livet, att han alltid velat vara störst och bäst.
Det ligger ju mycket i det om man tänker på vilken ikon Ulf Lundell har gjort sig själv till.
Här kommer några klipp;
”Lilla Cannes var en enda röra av bilplåt och folk och stök och stress. Och energin tycktes vara en jakt på någonting som inte var där längre.”
”Jag måste låta bli att tänka på vad vi egentligen höll på med Sunny och jag där vi flackade runt i Sydeuropa.”
Bull efter sitt självmordsförsök om media;
”Vart jag mig än vänder känner jag mig personligen förolämpad, intellektuellt, fysiskt. Jag mår illa, jag spyr, överallt grinar idiotin emot mig. Måste man droga ner sig för att orka leva här?”
”Det här landet vrider sig neråt i en malström av lågheter.”
Poul blir blåst på 100 000 av en ”racerbåt” som han kallar dagens kvinnor. De som vill äta kakan och ha den kvar.
Han blir glad när han går på Medelhavsmuséet i Stockholm. Det ger en förnimmelse av sol, hav och segel.
Läser mängder av biografier om storstjärnor inom kulturen för att på något sätt förstå sig själv, som den varelse på en främmande planet han är.
Poul känner sig slut som människa, kan inte engagera sig i något längre. Till och med naturen är intetsägande nuförtiden utan alkohol. Havet nedanför huset på Österlen säger honom inget längre. ”Det kanske skulle göra det om jag var full”, suckar han.
Han är sugen på en hemmabioprojektor för 80 000 till huset.
Han ser massor av naturprogram på TV6.
Med vemod minns han de glada åren på 80-talet när han kunde få dricka champagne ur damskor på nyårsaftnarna. Nu känns det mer som han har en förbannelse eller fördömelse över sig. Han har tappat lusten till allt. Han tror att han ska hitta Eldorado i kylskåpet. Det enda som fortfarande driver honom framåt är mat och sex, övriga bitar har han gett upp, alla ismer och alla ideologier. Han känner sig som en helt förlorad romantiker.
Dom som ännu ser livet som ett äventyr har inte sett livet som det är, menar han.
Han åker ut till havet i sin bil och stannar till på en mack och köper en torr gammal skinkfralla som de av någon anledning döpt till ”Rock n roll”. Dystert tuggar han på mackan och tittar ut över det gråa havet.
Poul läser filosofiska böcker som uppmanar honom till att kämpa emot livets meningslöshet. Man måste försöka engagera sig i något, vad fan som helst bara man inte ger upp helt.
Den enda i hela världen som förstår hur han känner är den försupne författarkompisen Bull.
Denne Bull är alltid på krigsstigen och är full av idéer och visioner till skillnad mot den döde Poul. Ibland är han på väg till sitt hus på landet men ger upp och vänder på halva vägen. Hux flux tappar han motivationen.
Livet har helt klart mist sin glans sedan han blev nykter. Nu är allt färglöst och grått, precis som vädret.
Och dagens musikbransch har han tappat fotfästet i. Den är bara en enda inavlad rövslickerigalopp som får honom att vilja lägga av med musiken också.
Han tror att Rosengårdsghettot kommer att explodera snart. Oönskade, disintegrerade och arbetslösa invandrare lever där ett liv som inte är mycket bättre än döden, menar han.
Efter en kväll med Bull på krogen känner han att han har bytt dimension när han kommer ut på gatan. Vädret har hastigt slagit om och gått från dimma till busig yrsnö och han blir på gott humör igen.
Men det blir värre när han kommer till Trettondagen, årets värsta dag före Långfredagen. Långtråkigare dagar finns inte och det får honom att tänka på filosofen som hävdar att livet antingen är lidande eller långtråkigt, några mellanlägen finns egentligen inte enligt denne filosof. Det är antingen eller som gäller.
När han till slut ser OS-avslutningsfesten från Athen börjar han att gråta.
Pouls depression fortsätter och förvärras.
Han går ner sig i meningslösheten.
Han joggar en timme på morgonen, äter sin kloka frukost, därefter är han åter i ett ”intet”.
Han börjar överväga självmord.
”Det är en ovisshet som är en visshet. Nånting har gått sönder, det är där jag är. Jag är i ett främmande land för jämnan.”
Han ser ett av sina gig på dvd och säger;
”Jag känner inte igen den där mannen. Jag vet inte vem det är längre. Jag vet bara att det inte är jag. Det är nånting i det här som inte fungerar.”
Han åker fram och tillbaka mellan kontinenten och Österlen. Tredje gången han checkar in på hotellet i Montreux på en månad då känner han att något är helt fel.
”Jag vet inte var jag har levt de senaste trettio åren, men i verkligheten är det inte.”
”Det var som om vår generation inte fick eller inte ville bli gamla.”
Han förföljs av entonig musik på hotellen i Schweiz som han inte kommer undan hur mycket han än byter rum.
Han träffar en trevlig blondin på ett av hotellen och berättar;
”De enda ställen jag trivs på är scenerna, logerna och turnébussarna. Och nu trivs jag inte där heller.”
Poul hör hur djävla ynklig han låter fast han inte vill det.
Blondinen svarar att om man inte trivs nånstans så är det något annat fel. Det är inte platserna det är fel på.
Den sommaren går 25 000 på Gyllene Tiders konsert på Ullevi.
”Folk ÄR galna”, utbrister Poul.
”Gud är död, djävulen likaså. Vi är ensamma. Vi har bara varandra som Di Leva sjunger. Det enda goda är släktets fortlevnad.”
Poul säger vidare att han är ”skittrött” på stjärneriet;
”Den svenska rockbranschen är ett mögelhus så hårt angripet att det inte går att sanera. Och det bor bara idioter i det.”
Poul/Ulf sitter på terrassen i Cannes och dricker för ovanlighetens skull. Detta tillsammans med två trevliga tjejer och Bull. De snackar kändisar och plötsligt får jag en förnimmelse att Ulf är tillbaka på den gamla goda tiden för ett ögonblick, den han skildrar i Hjärtats ljus. Till och med Hemingway dyker upp där i snacket precis som då.
Han är på topp igen och allt känns bra.
Plötsligt slår denna min iakttagelse honom själv; vart hade de roliga åren egentligen tagit vägen? Var hade han varit alla dessa år?
Han känner sig som en trött gammal vandrare.
När han återvänder till Stockholm skriker löpen ut att det är den kallaste sommaren på 76 år.
Det ständiga regnandet ger honom en känsla av domedag, som kommet av en vredgad galen Gud. Nu skulle dom trilskande krypen få!
Lägenhetslivet håller på att göra honom galen.
”Jag satte mig på balkongen och solade en timme, sedan visste jag inte vad jag skulle göra igen.”
Tiden går så långsamt för honom att han inte vet vad han ska göra med den.
Poul hittar i alla fall en kul film; 24 hour party people och känner sig redo att kasta sig in i enda lång fest igen med booze och brudar. Skitsamma att han förmodligen får ligga lik efter två år.
Hela den sommaren känns sorglig. Han får en känsla av självbedrägeri och ledsnad.
Poul tvingas till slut uppsöka en terapeut för rådgivning. Det sista terapeuten säger till honom är att han ska komma ihåg att Sverige är en bonnvischa, vilket dock inte Poul förstår innebörden av för egen del.
Men jag tror att han syftar på att av bönder kan man inte vänta sig så djävla mycket när man är visionär som Poul/Ulf. Det bara är så, tyvärr.
Pouls nervighet tilltar:
”Jag kände inte igen mig själv, inte mina känslor, inte mina reaktioner mot omvärlden. Jag var tvungen att hålla mig själv under uppsikt.”
Han har en återkommande starkt ångestframkallande dröm att han sitter hundra meter över havet på en smal klippavsats och att det inte finns någon väg därifrån utom att hoppa.
Han analyserar drickandet och menar att problemet är att helvetesdjupen öppnar sig när alkoholhalten börjar sjunka.
När Poul träffar sin första fru Pam (Barbro Lundell) på ett slumpartat sätt och han förklarar vad han går igenom menar hon att hans ”själv” börjar bryta igenom alla gamla livslögner.
Det är en process som brukar komma igång i 35-50 årsåldern påstår hon.
Poul kontrar med att han alltid varit sig själv, vilket Pam inte riktigt håller med om.Hon hävdar att han alltid förbisett de små sakerna i livet, att han alltid velat vara störst och bäst.
Det ligger ju mycket i det om man tänker på vilken ikon Ulf Lundell har gjort sig själv till.
måndag 7 juli 2008
söndag 6 juli 2008
Doctor Jekylls and Mister Hydes
Är du hundra procent god?
Är du hundra procent ond?
Båda alternativen är lika absurda, fast på olika sätt.
Jag har själv testat båda vägarna, så jag vet.
Det är oerhört svårt att ta steget fullt ut åt endera hållet trots att det är lockande – man vill ju gärna bestämma sig för var man står i världen så att man blir säker på sig själv en gång för alla.
Men tyvärr funkar det inte så.
Här i världen blir allt bara till hälften heligt eller oheligt, konstaterade Martin Luther redan på 1500-talet. På andra sidan kommer det att bli antingen eller och det är först då vi kommer att möta vår sanning.
Vill du bli hundra procent ond kommer du att förlora din själ.
Vill du bli hundra procent god kommer du att förlora din kropps njutningar.
Finns det någon som är beredd att gå hela vägen där?
Det är ett svårt val, eller hur?
Alltså hänger vi alltid mer eller mindre löst i tillvaron och får också förlita oss mer eller mindre på turen.
Ibland funkar den strategin – ibland inte, som vi kan konstatera av det dagliga nyhetsflödet.
Men det lutar nog åt det goda alternativet för mig i alla fall.
Man måste ta sitt förnuft till fånga göra ett försök.
Man måste se till att ha mer rätt än fel i livet, för man vill ju inte sluta som ett monster.
Men innerst inne är vi alla som Dr Jekylls and Mr Hydes – vi bär på en kluvenhet.
Under den civiliserade fasaden väntar ett odjur på att få hoppa fram, vilket i Dr Jekylls fall skedde med en speciell drog.
Det är detta fenomen vi ser runt omkring oss som när fester spårar ur och slutar i jätteslagsmål, misshandel eller rent av mord.
När vi inmundigar ”Dr Jekylls vätska” går ingen säker i omgivningarna och egentligen vad som helst kan hända – precis som i filmen.
Stevensons roman som skrevs redan 1886 är en knivskarp iakttagelse av vad som pågår under ytan på oss människor och det verkar vara ett tidlöst fenomen. Dom här frågorna har mänskligheten säkerligen brottats med i alla tider ända sedan civilisationens tillkomst för ca 8000 år sedan. Vi har alltid grubblat på om vi ska välja det onda eller det goda i livet.
”There´s a crack in everything, that´s where the light gets in”, sjunger Leonard Cohen.
Visst är det så, men samtidigt är få är beredda att gå lika långt som Jesus eller Buddha gjorde.
Men ingen vill leva med en total svartsyn heller – det blir lika galet det.
Och det är det som är själva kruxet.
Vi kan inte bestämma oss för hur vi vill ha det.
Vi tvingas leva med vår inneboende kluvenhet och vår ständiga inre kamp.
Är du hundra procent ond?
Båda alternativen är lika absurda, fast på olika sätt.
Jag har själv testat båda vägarna, så jag vet.
Det är oerhört svårt att ta steget fullt ut åt endera hållet trots att det är lockande – man vill ju gärna bestämma sig för var man står i världen så att man blir säker på sig själv en gång för alla.
Men tyvärr funkar det inte så.
Här i världen blir allt bara till hälften heligt eller oheligt, konstaterade Martin Luther redan på 1500-talet. På andra sidan kommer det att bli antingen eller och det är först då vi kommer att möta vår sanning.
Vill du bli hundra procent ond kommer du att förlora din själ.
Vill du bli hundra procent god kommer du att förlora din kropps njutningar.
Finns det någon som är beredd att gå hela vägen där?
Det är ett svårt val, eller hur?
Alltså hänger vi alltid mer eller mindre löst i tillvaron och får också förlita oss mer eller mindre på turen.
Ibland funkar den strategin – ibland inte, som vi kan konstatera av det dagliga nyhetsflödet.
Men det lutar nog åt det goda alternativet för mig i alla fall.
Man måste ta sitt förnuft till fånga göra ett försök.
Man måste se till att ha mer rätt än fel i livet, för man vill ju inte sluta som ett monster.
Men innerst inne är vi alla som Dr Jekylls and Mr Hydes – vi bär på en kluvenhet.
Under den civiliserade fasaden väntar ett odjur på att få hoppa fram, vilket i Dr Jekylls fall skedde med en speciell drog.
Det är detta fenomen vi ser runt omkring oss som när fester spårar ur och slutar i jätteslagsmål, misshandel eller rent av mord.
När vi inmundigar ”Dr Jekylls vätska” går ingen säker i omgivningarna och egentligen vad som helst kan hända – precis som i filmen.
Stevensons roman som skrevs redan 1886 är en knivskarp iakttagelse av vad som pågår under ytan på oss människor och det verkar vara ett tidlöst fenomen. Dom här frågorna har mänskligheten säkerligen brottats med i alla tider ända sedan civilisationens tillkomst för ca 8000 år sedan. Vi har alltid grubblat på om vi ska välja det onda eller det goda i livet.
”There´s a crack in everything, that´s where the light gets in”, sjunger Leonard Cohen.
Visst är det så, men samtidigt är få är beredda att gå lika långt som Jesus eller Buddha gjorde.
Men ingen vill leva med en total svartsyn heller – det blir lika galet det.
Och det är det som är själva kruxet.
Vi kan inte bestämma oss för hur vi vill ha det.
Vi tvingas leva med vår inneboende kluvenhet och vår ständiga inre kamp.
Det är det som är allas latenta schizofreni.
lördag 5 juli 2008
The Circus of Death
Varje dag vaknar vi till ett krig.
Ett krig där alla medel tycks tillåtna, till och med svart magi.
Taktiken är att krossa varandra. Allas krig mot alla.
Överhalningar, överkörningar, psykningar och ond bråd död – allt för att hålla sin nästa på mattan och helst helt under isen.
Så håller idioterna ondskans cirkus igång – the circus of death.
Föreställning året om, varje dag 07-24.
Först när dårarna tvingas gå och lägga sig och dom somnar in slutar infernot.
Det känns i luften.
Ett krig där alla medel tycks tillåtna, till och med svart magi.
Taktiken är att krossa varandra. Allas krig mot alla.
Överhalningar, överkörningar, psykningar och ond bråd död – allt för att hålla sin nästa på mattan och helst helt under isen.
Så håller idioterna ondskans cirkus igång – the circus of death.
Föreställning året om, varje dag 07-24.
Först när dårarna tvingas gå och lägga sig och dom somnar in slutar infernot.
Det känns i luften.
Man kan andas ut några timmar.
Men nästa dag man vaknar är det likadant igen – ren kulspruteeld runt hörnet.
Så är det att leva det urbana livet idag, mina vänner.
Alltid är det nån jävel som vill komma åt en.
Är det inte den ena så är det den andra.
Welcome to the jungle, everybody!
Det här är riktigt ont, så varför inte gå hela vägen och börja skjuta på riktigt istället i ett fullskaligt inbördeskrig?
Men nästa dag man vaknar är det likadant igen – ren kulspruteeld runt hörnet.
Så är det att leva det urbana livet idag, mina vänner.
Alltid är det nån jävel som vill komma åt en.
Är det inte den ena så är det den andra.
Welcome to the jungle, everybody!
Det här är riktigt ont, så varför inte gå hela vägen och börja skjuta på riktigt istället i ett fullskaligt inbördeskrig?
Då skulle vi rensa luften litet!
Vore inte det på tiden?
fredag 4 juli 2008
Att döda ett barn
Drömde igen att jag var lärare. Jag talade om för tonåringarna att de aldrig kunde lita på en vuxen. Jag var gymnastiklärare.
”Till nästa lektion kan ni fundera på vad de har för skäl att ljuga för er”, sa jag.
Jag menade att varje friskt barn är något som himlen har skickat till de förljugna föräldrarna, alltså måste de föra barnet bakom ljuset från början annars skulle de framstå som idioter själva.
Och så är det naturligtvis med hela vuxenvärlden för en ung människa i dag.
Den är livrädd för sanningen alla barn naturligt har i sig. Därför måste de kväsas, dödas i en initiationsrit innan de kan accepteras i samhället.
Det är något vi alla tvingas gå igenom – vi dödas som regel av våra egna föräldrar.Några få är tillräckligt smarta för att inse det tidigt och gör uppror, men de flesta vaknar aldrig till den beska insikten
”Till nästa lektion kan ni fundera på vad de har för skäl att ljuga för er”, sa jag.
Jag menade att varje friskt barn är något som himlen har skickat till de förljugna föräldrarna, alltså måste de föra barnet bakom ljuset från början annars skulle de framstå som idioter själva.
Och så är det naturligtvis med hela vuxenvärlden för en ung människa i dag.
Den är livrädd för sanningen alla barn naturligt har i sig. Därför måste de kväsas, dödas i en initiationsrit innan de kan accepteras i samhället.
Det är något vi alla tvingas gå igenom – vi dödas som regel av våra egna föräldrar.Några få är tillräckligt smarta för att inse det tidigt och gör uppror, men de flesta vaknar aldrig till den beska insikten
0,1-procentare
Einstein sa att en ”normal” människa bara använder 3 % av sin mentala kapacitet, resten är inte frigjorda på grund av diverse faktorer som arv och miljö.
Lägger vi sedan till det att 95 % av det dom säger till oss i media är desinformation och multiplicerar våra kvarstående kapacitetsfaktorer, dvs 0,03x0,05, då blir det inte mycket kvar att jobba med som är rätt.
Vi har då 0,1 % av vårt sanna jag som ”restprodukt”.
Det är den procenten alla hankar sig fram på.
Dom som inte hör och ser något.
0,1 % av vår sanning har dom låtit oss behålla så att vi nätt och jämnt ska överleva, men inget mer.
Så ligger det till.
Dom har zombiefierat oss.
Det är därför jag upplever att det inte går att prata med någon längre på ett vettigt sätt om det jag vet. Dom hänger helt enkelt inte med i svängarna.
I dagens läge är det bara att hålla käften och göra det istället.
Det är det som gäller.
Var det inte Expressen som sa en gång att det går aldrig nog att underskatta läsarna?
Jag börjar förstå vad dom menar nu. Kvällstidningarna driver med sina läsare och öser bara mer och mer dynga över dom.
Lägger vi sedan till det att 95 % av det dom säger till oss i media är desinformation och multiplicerar våra kvarstående kapacitetsfaktorer, dvs 0,03x0,05, då blir det inte mycket kvar att jobba med som är rätt.
Vi har då 0,1 % av vårt sanna jag som ”restprodukt”.
Det är den procenten alla hankar sig fram på.
Dom som inte hör och ser något.
0,1 % av vår sanning har dom låtit oss behålla så att vi nätt och jämnt ska överleva, men inget mer.
Så ligger det till.
Dom har zombiefierat oss.
Det är därför jag upplever att det inte går att prata med någon längre på ett vettigt sätt om det jag vet. Dom hänger helt enkelt inte med i svängarna.
I dagens läge är det bara att hålla käften och göra det istället.
Det är det som gäller.
Var det inte Expressen som sa en gång att det går aldrig nog att underskatta läsarna?
Jag börjar förstå vad dom menar nu. Kvällstidningarna driver med sina läsare och öser bara mer och mer dynga över dom.
Och dom skrattar hela vägen till banken
torsdag 3 juli 2008
Vad sägs om ett kontrakt med djävulen?
Dom lever som svin och har alla fel, ändå ser dom ut som oberörda modeller och känns helt oprövade.
Det går till en viss gräns; 45-50 nånting.
Sedan slår mumifieringsproccessen till - och då går det fort. Då åldras dom 3000 år på nolltid och förvandlas till livs levande spöken från en svunnen tid.
Det är det som brukar hända med gamla poliser.
Det slår till när dom är fast på alla sätt i livet, är nöjda och belåtna och har garden nere.
Djävulen håller igång systemet genom att ge nyckelpersonerna kredit på livet och respit från sanningen under de sprängkåta åren, så att dom ska känna sig som livets stora vinnare trots att de egentligen är livets stora förlorare.
Så byggs ett genomruttet system upp som snärjer varenda jävel.
Den plötsliga åldringsprocessen slår till när Gud knackar på dörren och kräver ett svar på frågan om du är en människa eller bara ännu ett hungrigt spöke i denna låga värld.
De flesta brukar då visa sig vara just spöken.
Vi människor har väldigt bråttom att förse oss i livet med det vi först tror det handlar om, men makterna har ingen som helst brådska – dom vet exakt när det är dags att slå till.
Dom jobbar metodiskt i slowmotion på våra öden precis på samma sätt som de långsamt, långsamt format den här planeten.
Det är så man ska agera som människa också naturligtvis, men det gäller att ha rätt målsättningar annars kommer man snett.
Som gamla poliser.
Du slösar bort din energi
går omkring och tror att du är fri
tills du fattar en dag att du gått på en stöt
sjunger Peps i ”Hög standard”.
Utifrån dom premisserna är det förvånansvärt att inte mer går på tok i denna värld.
Jag menar när alla har så fruktansvärt fel…
Är det våra skyddsänglar som räddar oss?
Änglavakt hela dagen lång kanske?
Det går till en viss gräns; 45-50 nånting.
Sedan slår mumifieringsproccessen till - och då går det fort. Då åldras dom 3000 år på nolltid och förvandlas till livs levande spöken från en svunnen tid.
Det är det som brukar hända med gamla poliser.
Det slår till när dom är fast på alla sätt i livet, är nöjda och belåtna och har garden nere.
Djävulen håller igång systemet genom att ge nyckelpersonerna kredit på livet och respit från sanningen under de sprängkåta åren, så att dom ska känna sig som livets stora vinnare trots att de egentligen är livets stora förlorare.
Så byggs ett genomruttet system upp som snärjer varenda jävel.
Den plötsliga åldringsprocessen slår till när Gud knackar på dörren och kräver ett svar på frågan om du är en människa eller bara ännu ett hungrigt spöke i denna låga värld.
De flesta brukar då visa sig vara just spöken.
Vi människor har väldigt bråttom att förse oss i livet med det vi först tror det handlar om, men makterna har ingen som helst brådska – dom vet exakt när det är dags att slå till.
Dom jobbar metodiskt i slowmotion på våra öden precis på samma sätt som de långsamt, långsamt format den här planeten.
Det är så man ska agera som människa också naturligtvis, men det gäller att ha rätt målsättningar annars kommer man snett.
Som gamla poliser.
Du slösar bort din energi
går omkring och tror att du är fri
tills du fattar en dag att du gått på en stöt
sjunger Peps i ”Hög standard”.
Utifrån dom premisserna är det förvånansvärt att inte mer går på tok i denna värld.
Jag menar när alla har så fruktansvärt fel…
Är det våra skyddsänglar som räddar oss?
Änglavakt hela dagen lång kanske?
Dårar med tur som tokar, skulle man kunna sammanfatta mänskligheten i dagens värld.
Do you believe in all you see?
Valet 2010; socialdemokraterna – de nya moderaterna
”Absolute power corrupts absolutely”, säger jänkarna.
Så går det när en klass i samhället har suttit vid makten för länge, vilket gäller för socialdemokraterna i Sverige.
Den gamle fackpampen och fd näringsministern Björn Rosengren är som många andra vänsterpolitiker miljonär i dag och bor i en herrgård i Mälaren.
Det samma gäller Göran Persson som bekant. Han utökar nu sina ägor på sitt anspråkslösa ”Torp” rapporterade tidningarna i går. Han måste väl ha mer ”Lebensraum”, förmodar jag.
Fd infrastrukturminister Ulrica Messing är numer gift med en börsmiljardär. Så henne går det inte någon nöd på heller.
Den gamle stöten och fd näringsministern Leif Pagrotsky har jag också för mig är miljonär och detsamma gäller för fd justitieministern Thomas Bodström.
För att bara nämna några i vår kära sosseelit.
När Fredrik Reinfeldt kom till makten hade han 40 000 på banken. Så är det att vara i opposition i det här landet.
Antingen är man med – eller också står man utanför.
Sossarna har under lång tid utarmat landet och stoppat guldet i egna fickor.
Vill vi ha tillbaka detta elände till makten?
Dom talar sig varma för folket och den lilla människan, men beter sig i själva verket värre än extremhögern.
Allt handlar som vanligt om politikens hyckleri och dubbelmoral.
Vi måste börja genomskåda detta nu och extremrösta i valet 2010.
Att rösta på Sverigedemokraterna kan vara en bra proteströst. Dom skulle kunna röra om litet i grytan.
Annars återstår bara vänsterpartiet.
Så går det när en klass i samhället har suttit vid makten för länge, vilket gäller för socialdemokraterna i Sverige.
Den gamle fackpampen och fd näringsministern Björn Rosengren är som många andra vänsterpolitiker miljonär i dag och bor i en herrgård i Mälaren.
Det samma gäller Göran Persson som bekant. Han utökar nu sina ägor på sitt anspråkslösa ”Torp” rapporterade tidningarna i går. Han måste väl ha mer ”Lebensraum”, förmodar jag.
Fd infrastrukturminister Ulrica Messing är numer gift med en börsmiljardär. Så henne går det inte någon nöd på heller.
Den gamle stöten och fd näringsministern Leif Pagrotsky har jag också för mig är miljonär och detsamma gäller för fd justitieministern Thomas Bodström.
För att bara nämna några i vår kära sosseelit.
När Fredrik Reinfeldt kom till makten hade han 40 000 på banken. Så är det att vara i opposition i det här landet.
Antingen är man med – eller också står man utanför.
Sossarna har under lång tid utarmat landet och stoppat guldet i egna fickor.
Vill vi ha tillbaka detta elände till makten?
Dom talar sig varma för folket och den lilla människan, men beter sig i själva verket värre än extremhögern.
Allt handlar som vanligt om politikens hyckleri och dubbelmoral.
Vi måste börja genomskåda detta nu och extremrösta i valet 2010.
Att rösta på Sverigedemokraterna kan vara en bra proteströst. Dom skulle kunna röra om litet i grytan.
Annars återstår bara vänsterpartiet.
Det behöver i alla fall komma in en ny okorrumperad kraft i maktställning i riksdagen för att det ska bli intressant att leva i detta land igen!
onsdag 2 juli 2008
En vanlig dag på ”jobbet”
”Tjena Freddie”
”Tjena Ankan”
”Hur är läget?”
”Jorå…fyfan, frugan knullar och suger som ett djur varje kväll, sen kan jag inte sova på hela natten och på morron smakar kaffet alltid piss. Så det är som vanligt – jag är skitsned och känner för att klämma åt nån jävel därute riktigt ordentligt. Hur är det med dig min vän?”
”Äh fan, jag känner mig ungefär likadan, helt rabiat närmare bestämt. Jag gjorde en högriskinvestering på 10 mille förra veckan som har kraschat ner till fem, så nu är min nya lyxkåk i Malibu i farozonen. Jag tror jag måste begära löneförhöjning.”
”Åh fan? Det är kris? Självklart ska jag greja lite plåster på såren. Vi börjar med 30 000 extra per månad och smyghöjer lite efter hand, annars skriker revisorerna. Men nu är det dags att vi gör rätt för oss. Vilka ska vi jävlas med i dag? Har du något förslag, Ankan?”
”För egen del hatar jag griniga gamla gubbar i snabbköpet som stirrar på mig och ställer till scener – vi kanske skulle sänka pensionerna igen?”
”Jag vet inte riktigt. Jag känner för något större jävelskap idag, nåt som för mig till historien som den störste skitstöveln genom tiderna, haha. Vad sägs om att strypa A-kassan helt för alla jävla parasiter därute? Då skulle det bli gråt och tandagnisslan i folklagren och alla skulle minnas mig som Freddie från helvetet. Vore inte det något?”
”Det vore en kul grej att testa, Freddie. Jag är med! Men vad ska de utsatta säga?”
”Du vet vad vi säger här på kansliet; dom fattiga skiter vi i! Såna som vi tänker bara på oss själva. Det är det som är vinnarformeln. Förresten, har du sett det där nya bombnedslaget i receptionen?”
”Sett henne? Du borde känna mig bättre än så – hon sög av mig första dan på jobbet!”
”Så är det att vara en privilegierad man, Ankan! Våra fruar måste definitivt ha lite konkurrens för att hålla sina förmågor på topp. Vi lever ju i en marknadsekonomi för fan! Alla måste konkurrera!”
”Vi tar vad vi vill ha helt enkelt.”
”När du säger det så – Gud vad jag älskar det här jobbet!”
”Jag med Freddie! Att få ta ut sin ilska på samhällets olycksbarn det är så in i helvete mycket skönare än att gå till nån jävla psykolog med sina problem.”
”Tjena Ankan”
”Hur är läget?”
”Jorå…fyfan, frugan knullar och suger som ett djur varje kväll, sen kan jag inte sova på hela natten och på morron smakar kaffet alltid piss. Så det är som vanligt – jag är skitsned och känner för att klämma åt nån jävel därute riktigt ordentligt. Hur är det med dig min vän?”
”Äh fan, jag känner mig ungefär likadan, helt rabiat närmare bestämt. Jag gjorde en högriskinvestering på 10 mille förra veckan som har kraschat ner till fem, så nu är min nya lyxkåk i Malibu i farozonen. Jag tror jag måste begära löneförhöjning.”
”Åh fan? Det är kris? Självklart ska jag greja lite plåster på såren. Vi börjar med 30 000 extra per månad och smyghöjer lite efter hand, annars skriker revisorerna. Men nu är det dags att vi gör rätt för oss. Vilka ska vi jävlas med i dag? Har du något förslag, Ankan?”
”För egen del hatar jag griniga gamla gubbar i snabbköpet som stirrar på mig och ställer till scener – vi kanske skulle sänka pensionerna igen?”
”Jag vet inte riktigt. Jag känner för något större jävelskap idag, nåt som för mig till historien som den störste skitstöveln genom tiderna, haha. Vad sägs om att strypa A-kassan helt för alla jävla parasiter därute? Då skulle det bli gråt och tandagnisslan i folklagren och alla skulle minnas mig som Freddie från helvetet. Vore inte det något?”
”Det vore en kul grej att testa, Freddie. Jag är med! Men vad ska de utsatta säga?”
”Du vet vad vi säger här på kansliet; dom fattiga skiter vi i! Såna som vi tänker bara på oss själva. Det är det som är vinnarformeln. Förresten, har du sett det där nya bombnedslaget i receptionen?”
”Sett henne? Du borde känna mig bättre än så – hon sög av mig första dan på jobbet!”
”Så är det att vara en privilegierad man, Ankan! Våra fruar måste definitivt ha lite konkurrens för att hålla sina förmågor på topp. Vi lever ju i en marknadsekonomi för fan! Alla måste konkurrera!”
”Vi tar vad vi vill ha helt enkelt.”
”När du säger det så – Gud vad jag älskar det här jobbet!”
”Jag med Freddie! Att få ta ut sin ilska på samhällets olycksbarn det är så in i helvete mycket skönare än att gå till nån jävla psykolog med sina problem.”
”Nej usch, nu har vi jobbat färdigt för i dag! Vad sägs om en krogrunda och några strippor?"
Komisk maktlista från 2005
Nedanstående lista publicerade GP sommaren 2005 - Sveriges hundra mäktigaste för tre år sedan. Det har hänt rätt mycket sedan dess. När man läser listan i dag blir man nästan full i skratt på vissa ställen. Mina kommentarer skrevs vid den aktuella tidpunkten. Dom som har klarat sig bäst kvar i toppen är naturligtvis kapitalisterna. Dom andra är mer eller mindre färskvaror. Extra anmärkningsvärt är att Lars Danielsson ansågs vara Sveriges 33:e mäktigaste man den sommaren! Alla vet hur det gick för honom sedan... Men kapitalisterna får man alltid se upp med, dessa våra eviga plågoandar...Allt kommer och går, men orättvisorna består - vi måste krossa den här jävla kapitalismen nån gång! Eller hur?
1. Göran Persson, statsminister. Sveriges mäktigaste man sitter i knät på vågmästarna miljöpartiet och kan ytterst sällan få igenom några kontroversiella beslut - Är det makt? Dessutom tröstäter han, men det är helt ok med mig. Men det kanske inte markerar makt direkt.
2. Fredrik Reinfeldt, partiledare. Här är en man som kan komma att förändra Sverige ganska rejält - om han får samarbetspartierna med sig vill säga…
3. Pär Nuder, finansminister – får kompromissa lika mycket som Göran Persson.
4. Marcus Wallenberg, kapitalist. Doldis med enormt mycket pengar…men vad fan har han att komma med egentligen?
5. Carl-Henrik Svanberg, vd Ericsson. Självklart bestämmer han var jobben ska ligga i världen inom sin egen verksamhet. Men att kränga mobajler – hur utvecklande och ”mäktigt” är det?
6. Wanja Lunby Wedin, orförande LO. Ett skämt. Hon har inte lyckats föra arbetarklassens kamp vidare i varje fall.
7. Carl XVI Gustav, kung. Haha – 7:a! Bra jobbat Hubert.
8. Jacob Wallenberg, kapitalist. Se punkt 4.
9. Christina Stenbeck, storägare Kinnevik. Stenbeckssfären är väl i och för sig mäktig inom media och finns representerade inom massor av verksamheter. Hon och ”dom” tillhör de mer aggressiva kapitalisterna just nu. Faktiskt viss makt. Så länge vi går på MTG:s stötar vill säga. Hon kan bli ”farlig” om deras satsningar börjar gå hem. Men företaget vet inte vilket ben det ska stå på och kan i viss mån liknas vid ett korthus…
10. Margot Wallström, vice ordförande EU-kommisionen, Skärpt och högavlönad, men hur många egna idéer har hon förverkligat genom åren? En? Två? Jag kommer inte ihåg någon om jag ska vara ärlig.
11. Leif Johansson, vd Volvo. Makt över jobben, inte så mycket mer.
12. Michael Treschow, styrelseordförande Ericsson. Se punkt 5.
13. Christina Jutterström, vd SVT. Jaja, hon bestämmer litet över ”dumburken”. Grattis Christina!
14. Janne Josefsson, journalist SVT. En bra kille. Han kan konsten att ”dra ner brallorna” på folk så det står härliga till. Det kanske kan kallas viss makt?…haha.
15. Mats Bergstrand, redaktör DN Debatt. Att styra debatten är ju makt, förstås. Problemet är att DN bara säger sånt dom ”förväntas” säga. Jag upplever dom som styrda av osynliga krav från etablissemanget. DN försöker leka bror duktig hela tiden – och hur fritt är det?
16. Ingvar Kamprad, grundare IKEA. En arbetsgivare och snål entreprenör, inget annat. Problem med alkoholen.
17. Gudrun Schyman, riksdagsledamot. Bra Gudrun! Du kommer högt! Men är du mäktig nog att fixa kampen mot flaskan?
18. Carl-Johan Bonnier, vd Bonnierföretagen. Det här är en verklig maktkille! I och med att han ”kontrollerar” åsiktsmaskineriet. Det kan jag inte förneka…
19. Jan Scherman, vd TV4. En vettig man. Får också vara med och bestämma över dumburken. Grattis Jan!
20. Fredrik Lundberg, vd Lundbergföretagen. Kontrollerar massor av fastigheter och lägenheter. Det får anses som mäktigt!
21. Stefan Persson, ordförande H&M. Gott om pengar, förstås. Men att deala med trasor från Indien – är det makt?
22. Lars Heikensten, riksbankschef. En liten marionett, som inte kan göra mycket mer än konjunkturen tillåter honom att göra.
23. Lars Leijonborg, partiledare. Makt och makt? Kan få viss betydelse genom att sätta strypkoppel på moderaterna vid ett maktskifte.
24. Maud Olofsson, partiledare. Se föregående punkt.
25. Jan Guillou, författare,journalist. Det var längesedan Jan praktiserade någon makt. Jag tänker på IB-affären. Numera underhållare och hovnarr.
26. Thomas Bodström, justitieminister. En sån där bror duktig-typ igen. Men vad tycker han egentligen? Mäktig och mäktig? Vågar han ens säga sitt hjärtas mening?
27. Lena Mellin, krönikör Aftonbladet. En kvinna med skinn på näsan som vågar stå för en avvikande åsikt mot politikerna. Frågan är bara om någon bryr sig.
28. Annika Falkengren, vd SEB. Ekonomisk makt? Javisst! Men vad mer?
29. KG Hammar, ärkebiskop. Han kommer att vara förtjänt av den här 29:e platsen när han gjort sitt första mirakel.
30. Peter Wallenberg, kapitalist. Se punkt 4 och 8.
31. Antonia Ax:son Johnson. Rik som ett troll. Men ett affärsimperium på dekis i dessa lågpristider. Har ingen framtid…
32. Thorbjörn Larsson, styrelseordförande Expressen. (hösten 2006 chefredaktör på DN) Specialist på nakenchocker.Haha.
33. Lars Danielsson,statssekreterare. Vem är det? Han gömmer sig väl i någon mörk korridor i Rosenbad.
34. Göran Johnsson, ordförande Metall. Vågar vara obekväm ibland, men som för det mesta kryper…
35. Mona Sahlin, samhällsbyggnadsminister. OK Mona! Bygg ett nytt samhälle nu då och visa hur mäktig du är. Fixar du det?
36. Marita Ulvskog, partisekreterare. Har synts mycket i media. Men egentligen en slätstruken gråsosse. Ingen makt.
37. Amelia Adamo, chefredaktör. Kom igen då kärringar och ta över skiten…hehe.
38. Peter Eriksson, partiledare. Intressant kille! Effektiv bromskloss i regeringssamarbetet. Ser till så inget händer - om nu det kan kallas makt. Men i alla fall mäktigare än många tror. Bra jobbat för att bara ha ca 5% av rösterna!
39. Bengt Braun, VD Bonnier. Se punkt 18.
40. Bo Ringholm, vice statsminister. Effektiv förvaltare av status quo. Ingen som helst maktdynamik.
41. Carl Bennet, styrelseordförande Getinge. Ännu ett kapitalistsvin utan visioner.
42. KG Bergström, politisk kommentator SVT. Han har hjärna, pondus och skarpa kommentarer. Kan nog ha ett litet indirekt inflytande…någon enstaka gång.
43. Lars Ohly, partiledare. Ännu en mäktig bromskloss för Göran Persson. Lars kan förhindra det mesta men inte skapa så mycket. Både mäktig och maktlös…
44. Margareta van den Bosch, chefsdesigner H&M. En designer; jag orkar inte ens kommentera henne i det här sammanhanget.
45. Arne Mårtensson, styrelseordförande SHB. Här handlar det om pengar igen och visst det kan vara viktigt. Trots allt – makt.
46. Anders Gerdin, chefredaktör Aftonbladet. Publicister har faktiskt makt. Det ska jag absolut inte förneka.
47. Göran Ennerfeldt, koncernchef Axel Johnson-koncernen. Jag vet ingenting om honom, men jag betvivlar att han förtjänar en 47:e plats.
48. Göran Greider, chefredaktör Dala-Demokraten. Flitig debattör som är vettig, obekväm och vågar stå på. Respekt från mig!
49. Gunvor Engström, vd Företagarna Sverige Service AB. Helt blank för mig. Hon har hur som helst aldrig utmärkt sig vad jag vet…
50. Göran Johnsson, kommunstyrelseordförande Göteborg. Hårda nypor, men en kommunmaktgubbe som är lika livrädd för förändringar som alla andra sossar.
51. Mats Knutsson, politisk kommentator SVT. Se punkt 42.
52. Nils Lundgren, EU-parlamentariker. Bara en liten hjälplös politiker bland så många andra.
53. Lars Isaksson, orförande Landstingsförbundet. Hans makt sträcker sig nog till att avgöra hur han ska spendera sin feta lön. Och där stannar den.
54. Sverker Martin-Löf, styrelseordörande SCA. Ännu en ”sån där” kostymgubbe. Var kommer alla sådana här ifrån? Planteras dom in i stora klasar av UFOn?
55. Helle Klein, politisk redaktör Aftonbladet. Se vad jag skrev om Lena Mellin.
56. Anna Bråkenhielm, vd Strix television. Ännu en dumburksspecialist. Sysslar med brainwashing. Har makt så länge man inte orkar stänga av skiten.
57. Lars Thunell, fd VD SEB. Ok, visst har en sådan här seg gubbe makt. Om man räknar i stålar.
58. Jan Wifstrand, chefredaktör DN. Jaja, jag har varit inne på det. Det fria ordet har glömts bort i DN för att ersättas av politisk korrekthet. Det kallar inte jag makt på något sätt.
59. Ilmar Reepalu, kommunstyrelseorförande. Haha – gembyråkrat…
60. Luukas Moodyson, filmare. Denne man har nog mer makt över våra själar än många andra på den här listan…
61. Anja Pärson, skidåkare. Vadå makt? God och glad, kexchoklad.
62. Otto Sjöberg, chefredaktör Expressen. Här var det mer nakenchocker…
63. Dag Klackenberg, vd svensk Handel. Makt? Lösningen kommer nog från utlandet…(Lidl, Netto)
64. Claes Dahlbäck, styrelseordförande Gambro. Fy, ännu en sån där kostymsnubbe som har noll koll.
65. Erik Belfrage, bankdirektör. Pengar är ju alltid pengar, i brist på bättre lösningar…
66. Ebba Lindsö, ekonom. Vad ska jag säga om henne? Jag tror i alla fall hennes makt underskrider denna listplacering.
67. Anders E Borg, kanslichef moderaterna. Här är en kille som kan komma att spela roll vid ett regimskifte. Men rätt obetydlig i dagens läge…
68. Sture Nordh, styrelseordförande TCO. Se vad jag skrev om Wanja Lunby-Wedin. Ännu en som bara sitter och cashar in.
69. Finn Johnsson, styrelseordförande Volvo. Hur många sådana här finns det? Jag tror hans vyer är rätt begränsade i alla fall.
70. Mats Sjöstrand, generaldirektör Riksskatteverket. Hahaha!
71. Göran Hägglund, partiledare. OK, får vi se den kristna revolutionen, så kan jag börja ta dig på allvar Göran.
72. Thomas Östros, näringsminister. Ännu en som bara bevakar sin position och inte gör ett skit för Sverige.
73. Curt Malmborg, generaldirektör Försäkringskassan. OK han betyder ju något för alla med bekymmer här i livet. En bevarare, men inget mer.
74. Hans Dalborg, styrelseordförande Nordea. Se ovanstående bankmänniskor.
75. Anders Igel, vd Telia Sonera. VD för ett av de företag jag fått på fall. Heja, heja!
76. Bert Karlsson, skivbolagsdirektör. Jag tror den här listan var skriven innan problemen med ”Fame World” började, nuförtiden vaknar han av mardrömmar på nätterna, hehe…
77. Sven-Göran Eriksson, förbundskapten England. Nej nu orkar jag inte mer! Har den jäveln makt? Vad snackar ni om, Göteborgs Posten?
78. Lena K Samuelsson, chefredaktör SvD. Ännu en publicist. Ok – det är makt – om hon kan tygla sitt koppel, vill säga.
79. Pelle Thörnberg, vd Metro. VD över ett gratisimperium. Det luktar dasspapper lång väg.
80. Lars Engman, designchef IKEA. ÅH NEJ, inte ännu en designer på denna lista!
81. Anders Nyrén, vd Industrivärlden. Han är väl inte den mest framträdande på denna lista?
82. Robert Well, ägare Proventus. Jaha ännu en doldis.
83. Göran Thunhammar, vd Svenskt Näringsliv. Han kanske är bra för något i Sverige?
84. Thomas Nicolin, vd Alecta. Det verkar finnas alldeles för många av den här sorten…
85. Leif Jakobsson, programdirektör SVT. När ska du börja köra bra program? Eller är du en mästare på skit?
86. Dan Andersson, chefsekonom LO. Se vad jag skrev om Wanja Lunby-Wedin.
87. Linda Skugge, krönikör.
88. Marianne Nivert, affärskvinna. Hehe, lägg av!
89. Benny Andersson, musiker. Han betydde väl något en gång. Nuförtiden segar han sig bara kvar med sin hambo. Lägg ner och fejsa verkligheten!
90. Kronprinsessan Victoria. Skämtar GP? Hon är ju bara ett stort joke!
91. Stephan Rössner, läkare. Han tänker själv och har den bästa metoden för viktreducering, om nu något fungerar? I alla fall viss respekt.
92. Bo Rothstein, statsvetare. Ok, han kan sitta där han sitter och analysera politiska siffror, så får vi se om det hjälper.
93. Ulrika Messing, infrastrukturminister. Vad ska den stackaren göra åt infrastrukturen, när dom inte ens har råd att bygga fyrfiligt på väsentliga sträckor?
94. Hans Dahlgren, kabinettsekreterare UD. Så här långt ner på listan börjar det hela vattnas ur en smula, eller hur?
95. Lars G Josefsson, vd Vattenfall. Jobbar åt staten, inte åt folket…fast det är sagt så…
96. Stefan Fölster, chefsekonom svenskt Näringsliv. Han jobbar och jobbar, ändå kan han inte förmå hjulen att börja snurra. Vadfan beror det på?
97. Drottning Silvia. Bara ännu en scandal beauty som krupit till korset och börjat engagera sig i tredje världens problem. Sveriges egna problem orkar hon dock inte ta tag i…
98. Lars Adaktusson, reorter SVT. Han skulle förtjäna en högre placering. Tillochmed Göran Persson är rädd för honom.
99. Björn Rosengren, rådgivare Stenbeckssfären. Den var bra! Vi ses på Tabu, Björn!
100. Liza Marklund, författare. Den här tjejen är underskattad på denna lista. Hon betyder nog mer för folket än många andra här. Det är bra! Stå på Liza, så avancerar du nog! Vem vet hur långt du kan gå?
tisdag 1 juli 2008
De makter som styr eller den svenska aningslöshetens död
Bronsåldersmänniskorna i Norden ca 2000 f Kr hade en solkult.
Fornsyrianerna dyrkade solguden.
Egyptierna hade solguden Ra.
Grekerna talade om solguden Helios som människornas glädje.
Aztekerna offrade människor till solgudens Tonatiuhs ära.
Inkaindianerna byggde tempel och offrade människor till solguden Inti.
Buddhismen är i grunden också en sol och ljuskult i och med att de talar om ”upplysningen” som ett första steg på visdomens väg.
Indierna har också goda ”ljusgudar” som är kopplade till solen som exempelvis Krishna och Vishnu.
I Kina talar man om Yang som ljusets princip som ligger i strid mot det onda, mörka Yin.
Zoroastrismen i Iran talar om att livet är en strid mellan det goda ljuset och det onda mörkret på ett liknande sätt som kineserna påstår.
Den kristna föreställningen om himmel och helvete är också representerad i en rad religioner utöver de andra monoteistiska religionerna som judendomen och islam.
Grekerna trodde på dödsriket Hades och himlen Olympos. Fornnordisk mytologi hade också himmel och helvete i sin föreställningsvärld.
Aztekerna såg framför sig nio nivåer i underjorden och tretton himlar. Precis som våra förfäder i Norden och de gamla grekerna trodde de på ödet, spådomar och magi.
Indierna i sin tur menar att helvetet kan manifestera sig redan på jorden under den sämsta av gudarnas tidsåldrar som vi är inne i nu; Kaliyuga, vilken präglas av stort moraliskt förfall.
Fornafrikansk religion har en föreställningsvärld som påminner om den kristna dualismen mellan ont och gott, mellan Gud och djävul. Dom har Gao Na, skaparen, som är ambivalent men primärt god. Under honom finns Gau Wa, som också är ambivalent, men primärt ond. Man tror liksom kineserna också på förfädersandar, vilka liksom gudarna kan orsaka allvarliga sjukdomar. Rituell dans var viktigt i Afrika och man kan lugnt säga att vi fått vår popmusik därifrån bakvägen via slavarna. Afrikanerna utmärker sig också för sin tro på fetischer, statyetter som man tillber för att få kontakt med andevärlden.
Vår kultur i västvärlden är väldigt fetischistisk till sin natur idag, i och med vårt prylsamhälle.
Så vi fick mycket av slavarna från Afrika som vi inte hade räknat med.
Forntida afrikansk kultur talar om en allvetande Gud som drivit hela Afrika ut ur paradiset efter ett allvarligt syndafall. Det är precis samma teologi som kristendomen har.
Afrikas religioner är starkt ritualistiska och syftar till att blidka makterna här och nu för det goda livet, inte att komma ifrån detta liv som buddhisterna och hinduisterna vill. Livsnjutandet utmärker ju afrikanerna ännu i våra dagar var de än befinner sig i världen. Dom gillar att vara eleganta och käka god mat.
Så har dom alltid varit.
Voodoo är en haitisk utveckling av afrikanska föreställningar. Människor, natur och gudavärld ingår i ett gränslöst spirituellt kosmos. Det går till och med att passera gränsen mellan gud och människa, menar dom. Typ att en insatt människa kan bli gudarnas jämlike. En människa som klarat det kallas bokor. Han sägs kunna straffa en misshaglig person genom zombiefiering genom att infånga den själ som styr medvetandet och därefter kontrollera kroppen, som då exempelvis kan användas till slavarbete.
Låter det bekant?
Jag tycker det låter som det som pågår i vårt samhälle på ett ungefär.
Alla slavar som inte känns vid sin själ och bara konsumerar fetischer. Det är så afrikanskt det kan bli.
Var det inte vi som var kristna?
Smuts är ett av de få svenska tabun som återstår tillsammans med att prata om döden.
Varför är vi då så rädda för dessa ting?
Därför att det är det enda irrationella vi inte fått bort.
Men döden är givetvis det ultimata långfingret mot denna gudlösa kultur.
Andra sidan skrämmer skiten ur oss helt enkelt för att vi fruktar den gigantiska fakturan för vår brakfest här.
Vi vet allesammans innerst inne att vi lever på en bluff.
Det är därför vi är så rädda för det som väntar.
Nu när jag skriver detta formligen exploderar solen. Den är nu fyra gånger så stor som normalt.
Fornsyrianerna dyrkade solguden.
Egyptierna hade solguden Ra.
Grekerna talade om solguden Helios som människornas glädje.
Aztekerna offrade människor till solgudens Tonatiuhs ära.
Inkaindianerna byggde tempel och offrade människor till solguden Inti.
Buddhismen är i grunden också en sol och ljuskult i och med att de talar om ”upplysningen” som ett första steg på visdomens väg.
Indierna har också goda ”ljusgudar” som är kopplade till solen som exempelvis Krishna och Vishnu.
I Kina talar man om Yang som ljusets princip som ligger i strid mot det onda, mörka Yin.
Zoroastrismen i Iran talar om att livet är en strid mellan det goda ljuset och det onda mörkret på ett liknande sätt som kineserna påstår.
Den kristna föreställningen om himmel och helvete är också representerad i en rad religioner utöver de andra monoteistiska religionerna som judendomen och islam.
Grekerna trodde på dödsriket Hades och himlen Olympos. Fornnordisk mytologi hade också himmel och helvete i sin föreställningsvärld.
Aztekerna såg framför sig nio nivåer i underjorden och tretton himlar. Precis som våra förfäder i Norden och de gamla grekerna trodde de på ödet, spådomar och magi.
Indierna i sin tur menar att helvetet kan manifestera sig redan på jorden under den sämsta av gudarnas tidsåldrar som vi är inne i nu; Kaliyuga, vilken präglas av stort moraliskt förfall.
Fornafrikansk religion har en föreställningsvärld som påminner om den kristna dualismen mellan ont och gott, mellan Gud och djävul. Dom har Gao Na, skaparen, som är ambivalent men primärt god. Under honom finns Gau Wa, som också är ambivalent, men primärt ond. Man tror liksom kineserna också på förfädersandar, vilka liksom gudarna kan orsaka allvarliga sjukdomar. Rituell dans var viktigt i Afrika och man kan lugnt säga att vi fått vår popmusik därifrån bakvägen via slavarna. Afrikanerna utmärker sig också för sin tro på fetischer, statyetter som man tillber för att få kontakt med andevärlden.
Vår kultur i västvärlden är väldigt fetischistisk till sin natur idag, i och med vårt prylsamhälle.
Så vi fick mycket av slavarna från Afrika som vi inte hade räknat med.
Forntida afrikansk kultur talar om en allvetande Gud som drivit hela Afrika ut ur paradiset efter ett allvarligt syndafall. Det är precis samma teologi som kristendomen har.
Afrikas religioner är starkt ritualistiska och syftar till att blidka makterna här och nu för det goda livet, inte att komma ifrån detta liv som buddhisterna och hinduisterna vill. Livsnjutandet utmärker ju afrikanerna ännu i våra dagar var de än befinner sig i världen. Dom gillar att vara eleganta och käka god mat.
Så har dom alltid varit.
Voodoo är en haitisk utveckling av afrikanska föreställningar. Människor, natur och gudavärld ingår i ett gränslöst spirituellt kosmos. Det går till och med att passera gränsen mellan gud och människa, menar dom. Typ att en insatt människa kan bli gudarnas jämlike. En människa som klarat det kallas bokor. Han sägs kunna straffa en misshaglig person genom zombiefiering genom att infånga den själ som styr medvetandet och därefter kontrollera kroppen, som då exempelvis kan användas till slavarbete.
Låter det bekant?
Jag tycker det låter som det som pågår i vårt samhälle på ett ungefär.
Alla slavar som inte känns vid sin själ och bara konsumerar fetischer. Det är så afrikanskt det kan bli.
Var det inte vi som var kristna?
Smuts är ett av de få svenska tabun som återstår tillsammans med att prata om döden.
Varför är vi då så rädda för dessa ting?
Därför att det är det enda irrationella vi inte fått bort.
Men döden är givetvis det ultimata långfingret mot denna gudlösa kultur.
Andra sidan skrämmer skiten ur oss helt enkelt för att vi fruktar den gigantiska fakturan för vår brakfest här.
Vi vet allesammans innerst inne att vi lever på en bluff.
Det är därför vi är så rädda för det som väntar.
Nu när jag skriver detta formligen exploderar solen. Den är nu fyra gånger så stor som normalt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
