Rävstammen ökar
Kronviltet minskar
Björnen sover
Och mors lilla Olle i skogen är
Känner han sig vilse
Får han prata med dr Phil
Ner faller regnet
Och den fula flugan flög
Svarte geten gjorde comeback i går
Ormarna slingrar sig i sin grop
Fladdermössen lever i sus och dus
I vartenda hus
Alla har vi bagg
Till och med suffra-getterna
Ytterligare två genom isen i morse
Men ingen är rädder för vargen här
Det var senaste nytt från TT
lördag 24 januari 2009
torsdag 22 januari 2009
Hemligheter
Hur når man kunskap som ingen annan har?
Språkligt sett är det svårt eftersom språket bygger på andras källor. Då känner alltid fler till kunskapen alltså. Ska man hitta språkliga hemligheter får man gå till bortglömda källor som udda böcker, eller skriva sagor där fantasin flödar fritt, man hittar som regel inte godbitarna i massmedia. Dom får man söka på annat håll. Och där är nog de egna nattliga drömmarna det effektivaste vapnet. Där hittar man bitar ingen vet något om. Men jag menar inte att man ska sluta på en öde ö, däremot måste man skaffa sig andra utgångspunkter än medelsvensson här i livet om man ska komma någon vart. Bildkonsten är ett bra sätt att jobba fram det fördolda också, ett säkert kort, eftersom man där oftast utgår från sin egen själ och sin egen inre fantasi. Att hitta kunskap som absolut ingen annan har på hela planeten det kräver sitt arbete, det kommer inte lätt. Men jag ser detta som den yttersta utmaningen i den moderna massproducerade världen. Det är där den egna erfarenheten kommer in; känslan, fantasin, själen och ödet. Att komma på sina egna sanningar, det är det man är till för som individ på denna planet. Sedan gäller det att hålla tyst, vilket är svårast av allt.
Språkligt sett är det svårt eftersom språket bygger på andras källor. Då känner alltid fler till kunskapen alltså. Ska man hitta språkliga hemligheter får man gå till bortglömda källor som udda böcker, eller skriva sagor där fantasin flödar fritt, man hittar som regel inte godbitarna i massmedia. Dom får man söka på annat håll. Och där är nog de egna nattliga drömmarna det effektivaste vapnet. Där hittar man bitar ingen vet något om. Men jag menar inte att man ska sluta på en öde ö, däremot måste man skaffa sig andra utgångspunkter än medelsvensson här i livet om man ska komma någon vart. Bildkonsten är ett bra sätt att jobba fram det fördolda också, ett säkert kort, eftersom man där oftast utgår från sin egen själ och sin egen inre fantasi. Att hitta kunskap som absolut ingen annan har på hela planeten det kräver sitt arbete, det kommer inte lätt. Men jag ser detta som den yttersta utmaningen i den moderna massproducerade världen. Det är där den egna erfarenheten kommer in; känslan, fantasin, själen och ödet. Att komma på sina egna sanningar, det är det man är till för som individ på denna planet. Sedan gäller det att hålla tyst, vilket är svårast av allt.
Många av världens största nationer kämpar i nuläget för sin existens men är förmodligen morgondagens vinnare...
1. Ryssland – 17 miljoner kvadratkilometer
2. Kanada – 10 miljoner kvadratkilometer
3. USA – 10 miljoner kvadratkilometer
4. Kina – 10 miljoner kvadratkilometer
5. Brasilien – 8 miljoner kvadratkilometer
6. Australien – 8 miljoner kvadratkilometer
7. Indien – 3 miljoner kvadratkilometer
8. Argentina – 3 miljoner kvadratkilometer
9. Kazachstan – 3 miljoner kvadratkilometer
10. Sudan – 2 miljoner kvadratkilometer
11. Algeriet – 2 miljoner kvadratkilometer
12. Kongo – 2 miljoner kvadratkilometer
13. Saudiarabien – 2 miljoner kvadratkilometer
14. Mexico – 2 miljoner kvadratkilometer
15. Indonesien – 2 miljoner kvadratkilometer
16. Libyen – 2 miljoner kvadratkilometer
17. Iran – 1,5 miljoner kvadratkilometer
18. Mongoliet – 1,5 miljoner kvadratkilometer
19. Peru – 1,5 miljoner kvadratkilometer
20. Tchad – 1 miljon kvadratkilometer
36. Turkiet – 1 miljon kvadratkilometer
43. Ukraina – 0,5 miljon kvadratkilometer
47. Frankrike – 0,5 miljon kvadratkilometer
54. Sverige – 0,5 miljon kvadratkilometer
193. Monaco – 2 kvadratkilometer
194. Vatikanen – 0,5 kvadratkilometer
Det är många udda nationer bland bjässarna som man många gånger inte tänker på. Det är dessa länder som har störst utvecklingspotential och säkerligen kommer att tillhöra morgondagens vinnare på ett globalt plan. För det är ju bland dessa de största naturtillgångarna finns. Ett lustigt faktum i sammanhanget är att världens minsta stat – Vatikanen – är en av världens största markägare, några platser efter det brittiska kungahuset. Så vem tillhör framtiden? Vatikanen eller Ryssland?
2. Kanada – 10 miljoner kvadratkilometer
3. USA – 10 miljoner kvadratkilometer
4. Kina – 10 miljoner kvadratkilometer
5. Brasilien – 8 miljoner kvadratkilometer
6. Australien – 8 miljoner kvadratkilometer
7. Indien – 3 miljoner kvadratkilometer
8. Argentina – 3 miljoner kvadratkilometer
9. Kazachstan – 3 miljoner kvadratkilometer
10. Sudan – 2 miljoner kvadratkilometer
11. Algeriet – 2 miljoner kvadratkilometer
12. Kongo – 2 miljoner kvadratkilometer
13. Saudiarabien – 2 miljoner kvadratkilometer
14. Mexico – 2 miljoner kvadratkilometer
15. Indonesien – 2 miljoner kvadratkilometer
16. Libyen – 2 miljoner kvadratkilometer
17. Iran – 1,5 miljoner kvadratkilometer
18. Mongoliet – 1,5 miljoner kvadratkilometer
19. Peru – 1,5 miljoner kvadratkilometer
20. Tchad – 1 miljon kvadratkilometer
36. Turkiet – 1 miljon kvadratkilometer
43. Ukraina – 0,5 miljon kvadratkilometer
47. Frankrike – 0,5 miljon kvadratkilometer
54. Sverige – 0,5 miljon kvadratkilometer
193. Monaco – 2 kvadratkilometer
194. Vatikanen – 0,5 kvadratkilometer
Det är många udda nationer bland bjässarna som man många gånger inte tänker på. Det är dessa länder som har störst utvecklingspotential och säkerligen kommer att tillhöra morgondagens vinnare på ett globalt plan. För det är ju bland dessa de största naturtillgångarna finns. Ett lustigt faktum i sammanhanget är att världens minsta stat – Vatikanen – är en av världens största markägare, några platser efter det brittiska kungahuset. Så vem tillhör framtiden? Vatikanen eller Ryssland?
torsdag 8 januari 2009
Tusen år av idéströmningar
För tusen år sedan befann vi oss på medeltiden. Ett religiöst, magiskt och mytiskt universum som säkerligen liknade den värld som skildras i Tolkienfilmerna, med riddare, trollkarlar, häxor, kungar och fattiga bönder. Det mesta handlade om det hinsides, om gudarnas vilja och vad som väntade på andra sidan. Alla var förmodligen väldigt skrockfulla på den tiden. Och då menar jag alla.
Det är runt år 1000 vi i Sverige kristnas från vår urgermanska religion, vår fornnordiska mytologi och plötsligt blir det inne att vara god, att vara helig. Till och med de nordiska kungarna tävlade om vem som kunde skryta med att vara heligast av dem alla. Vi hade till exempel Olav den Helige i Norge och Erik den Helige i Sverige. Förmodligen såg man i detta ett bra sätt att skydda sig mot alla tomtar och troll i skogen, som man på den tiden ”visste” fanns därute. Med tanke på hur farliga medeltidens oknytt var, såg man det som en väldigt god idé att bli kristen. Och det kan man ju förstå.
Efter medeltiden, runt 1500, kom renässansen med sina furstar, sin spirande vetenskap och sin återupplivning av de antika idealen. Någonting hade hänt i Europa. Man var inte fullt lika skrockfull längre. Man började så smått tro på vetenskapen och förnuftet, även om de parallella häxprocesserna gick stick i stäv mot detta. Men dom bottnade ju i kyrkans kvarvarande dogmer och makt. För Sveriges del brukar man säga att medeltiden slutar med Gustav Vasa och hans profanisering av landet.
Renässansen fick sin naturliga uppföljning i barocken som hyllade både det heliga och världsliga i livet. Men trenden var klar. I och med Gutenbergs boktryckarkonst 1450, hade man lagt grunden för en kultur som stod oberoende av kyrkans doktriner och det var på den vågen alla ville rida. Det är under den tidiga barocken Shakespeare dyker upp, liksom de första svenska författarna i vår korta historia. Barocken var en rik tid rent ekonomiskt sett, och även Sveriges stormaktstid som ni vet, ett faktum som brukar gynna kulturen, så även denna gång. Man skulle kunna säga att det är under barocken den moderna, lyxiga och bekymmersfria livsstilen vi har än i dag börjar blomma upp, även om den skulle komma att prövas hårt i senare skeden. Barocken var alltså rätt lik vår egen tid, kanske med den skillnaden att man fortfarande lämnade litet öppet åt fantasin. För under barocken skulle allt vara fantastiskt, storslaget och hänförande.
Den ständigt ökande profaniseringen i Europa fick sin höjdpunkt i Frankrike på 1700-talet med dess upplysningsfilosofer som en gång för alla ville få bort all vidskepelse och allt skrock bland folket. Nu stod filosoferna på barrikaderna, på folkets sida och kämpade för samhällelig rättvisa, vilket 1789 mynnade ut i Franska revolutionen, en folklig resning mot kungens, kyrkans och adelns förtryck. Och det var väl på tiden?
I Tyskland uppstod dock ”romantiken” som motreaktion mot förnuftstron. Romantiken hyllade känslan framför tanken och hjälten i detta sammanhang var konstnärsgeniet, inte upplysningsfilosofen. Det flummiga var återigen på modet.
Romantikens storhetstid blev kort, den varade bara ca femtio år, från ca 1800–1850, då den ersattes av realismen. Kanske som en konsekvens av att tiderna blev sämre. Livet var nu återigen blott en potatisåker och vi hade inte längre mycket att hoppas på från vare sig gudar eller genier. Det var realismen det.
För att göra en lång historia kort har vi haft ytterligare två stora strömningar sedan dess. Först den superoptimistiska modernismen som verkligen trodde på framsteget och utvecklingen inom samhälle och kultur. Därefter den totalt resignerade och superpessimistiska postmodernismen som tappat tron på samtliga värden här i livet, utom kanske individens ego och helt privata projekt.
Och det är i denna trolösa, hopplösa postmodernistiska sophög vi befinner oss än idag.
Det är runt år 1000 vi i Sverige kristnas från vår urgermanska religion, vår fornnordiska mytologi och plötsligt blir det inne att vara god, att vara helig. Till och med de nordiska kungarna tävlade om vem som kunde skryta med att vara heligast av dem alla. Vi hade till exempel Olav den Helige i Norge och Erik den Helige i Sverige. Förmodligen såg man i detta ett bra sätt att skydda sig mot alla tomtar och troll i skogen, som man på den tiden ”visste” fanns därute. Med tanke på hur farliga medeltidens oknytt var, såg man det som en väldigt god idé att bli kristen. Och det kan man ju förstå.
Efter medeltiden, runt 1500, kom renässansen med sina furstar, sin spirande vetenskap och sin återupplivning av de antika idealen. Någonting hade hänt i Europa. Man var inte fullt lika skrockfull längre. Man började så smått tro på vetenskapen och förnuftet, även om de parallella häxprocesserna gick stick i stäv mot detta. Men dom bottnade ju i kyrkans kvarvarande dogmer och makt. För Sveriges del brukar man säga att medeltiden slutar med Gustav Vasa och hans profanisering av landet.
Renässansen fick sin naturliga uppföljning i barocken som hyllade både det heliga och världsliga i livet. Men trenden var klar. I och med Gutenbergs boktryckarkonst 1450, hade man lagt grunden för en kultur som stod oberoende av kyrkans doktriner och det var på den vågen alla ville rida. Det är under den tidiga barocken Shakespeare dyker upp, liksom de första svenska författarna i vår korta historia. Barocken var en rik tid rent ekonomiskt sett, och även Sveriges stormaktstid som ni vet, ett faktum som brukar gynna kulturen, så även denna gång. Man skulle kunna säga att det är under barocken den moderna, lyxiga och bekymmersfria livsstilen vi har än i dag börjar blomma upp, även om den skulle komma att prövas hårt i senare skeden. Barocken var alltså rätt lik vår egen tid, kanske med den skillnaden att man fortfarande lämnade litet öppet åt fantasin. För under barocken skulle allt vara fantastiskt, storslaget och hänförande.
Den ständigt ökande profaniseringen i Europa fick sin höjdpunkt i Frankrike på 1700-talet med dess upplysningsfilosofer som en gång för alla ville få bort all vidskepelse och allt skrock bland folket. Nu stod filosoferna på barrikaderna, på folkets sida och kämpade för samhällelig rättvisa, vilket 1789 mynnade ut i Franska revolutionen, en folklig resning mot kungens, kyrkans och adelns förtryck. Och det var väl på tiden?
I Tyskland uppstod dock ”romantiken” som motreaktion mot förnuftstron. Romantiken hyllade känslan framför tanken och hjälten i detta sammanhang var konstnärsgeniet, inte upplysningsfilosofen. Det flummiga var återigen på modet.
Romantikens storhetstid blev kort, den varade bara ca femtio år, från ca 1800–1850, då den ersattes av realismen. Kanske som en konsekvens av att tiderna blev sämre. Livet var nu återigen blott en potatisåker och vi hade inte längre mycket att hoppas på från vare sig gudar eller genier. Det var realismen det.
För att göra en lång historia kort har vi haft ytterligare två stora strömningar sedan dess. Först den superoptimistiska modernismen som verkligen trodde på framsteget och utvecklingen inom samhälle och kultur. Därefter den totalt resignerade och superpessimistiska postmodernismen som tappat tron på samtliga värden här i livet, utom kanske individens ego och helt privata projekt.
Och det är i denna trolösa, hopplösa postmodernistiska sophög vi befinner oss än idag.
onsdag 7 januari 2009
Den fascinerande och förbjudna historien om hur man bygger upp en politisk massrörelse ur ingenting
Nu kommer litet farliga saker här på bloggen; själva nyckelpassagen ur Mein Kampf, som jag ser det. Den visar klart hur en organisation byggs upp från ingenting och det är väl bland annat på grund av det här avsnittet boken fortfarande är totalförbjuden i Tyskland.
Så passa på och läs nu och lär av historien. En dag kan det komma er till nytta, oavsett om ni står till höger eller till vänster.
”Organisationen brukar inte vara så svår eftersom de flesta människor är just organisationsmänniskor. Det svåra är idéerna eftersom det föds så få idémänniskor.
Ska man kämpa för nya idéer måste man vara beredd på hat och förtal. All smutskastning är en ren ära i sammanhanget.
Från början saknar rörelsen pengar och allt arbete måste ske ideellt.
Kristendomens storhet uppstod på grund av att den var så oförsonlig med andra läror och vägrade kompromissa.
Alla omvälvningar, såväl politiska som kulturella är förenade med ett stort namn. Ve det folk som vägrar att anamma det!
Under första tiden av vår rörelses tillkomst pinade oss ingenting så mycket som att vårt namn var betydelselöst och okänt, varigenom vår framgång äventyrades. På den tiden då ofta blott sex, sju eller åtta personer kom samman för att lyssna till talarens ord, var det svårt att i denna lilla krets väcka och vidmakthålla tron på rörelsens mäktiga framtid.
Man får betänka att sex eller sju man, idel namnlösa fattiga satar, sammanslöt sig i avsikt att bilda en rörelse, som en dag skulle lyckas med det, som hittills hade misslyckats för väldiga masspartier, nämligen att återupprätta ett tyskt rike med ökad makt och härlighet.
Om man på den tiden hade angripit oss, om man så bara hade skrattat ut oss, skulle vi i bägge fallen ha varit lyckliga, Ty det nedslående låg i att man fullständigt ignorerade oss. Och härav led jag på den tiden allra mest.
Från början fanns ingenting att ta på – absolut ingenting.
Ett parti till namnet, vars arbetsutskott praktiskt taget utgjorde hela medlemsantalet, var det i verkligheten detsamma som det försökte att bekämpa – ett parlament i smått. Också här var det omröstningar; och om de stora parlamenten månadsvis kunde skrika sig hesa över större problem, så kunde man i denna lilla cirkel hålla en ändlös palaver angående besvarandet av ett lyckligt anlänt brev.
Allt detta hade allmänheten naturligtvis inte reda på. I München kände inte en människa ens namnet på detta parti, utom de fåtaliga anhängarna och deras tunnsådda bekanta. Till slut kände vi oss tvungna att spränga den lilla kretsen och bar ut hundratals maskinskrivna inbjudningar. Sedan satte vi oss och väntade på ”folkmassorna”. En timme efter mötets öppnande hade ingen kommit. Det var fortfarande samma gamla sju…
Nästa gång lät vi en pappershandel i München maskinskriva och duplicera inbjudningarna. Resultatet utgjordes vid nästa sammanträde av några åhörare till. Så steg antalet långsamt från elva till tretton, därefter sjutton, till tjugotre och till trettiofyra åhörare.
Genom små penninginsamlingar i kretsen av oss fattiga satar skaffade vi ihop så mycket pengar, att vi i den på den tiden neutrala ”Münchener Beobachter” kunde annonsera om ett sammanträde. Resultatet var denna gång i sanning förvånansvärt. Vi hade förlagt mötet till Münchener Hofbräuhauskeller, en liten sal, som på sin höjd kunde rymma etthundratrettio personer. Mig föreföll detta som en jättehall, och var och en av oss undrade ängsligt om det denna afton skulle lyckas oss att fylla den ”mäktiga” byggnaden med folk.
Klockan sju var etthundraelva personer närvarande och mötet förklarades öppnat. En Münchenprofessor höll huvudanförandet, och som andre talare skulle jag för första gången uppträda offentligt.
Partiets dåvarande ordförande, Herr Harrer, ansåg det hela som ett stort vågspel. Denne i övrigt präktige man hade nu en gång fått för sig, att jag kunde åtskilligt, bara inte tala. Även sedermera var det omöjligt att rubba denna hans åsikt. Men nu gick det inte som han hade tänkt sig. Jag talade i trettio minuter, och vad jag förut, utan att veta det, likväl haft en inre känsla av, bevisades nu av verkligheten; jag kunde tala. Efter trettio minuter var människorna i salen elektrifierade och hänförelsen yttrade sig först och främst däri, att min vädjan till de närvarandes offervilja ledde till att vi fick in trehundra mark. Härigenom blev vi befriade från ett stort bekymmer. Vårt finansiella betryck var på den tiden så stort, att vi inte hade råd att låta trycka rörelsens programpunkter eller ens ge ut flygblad. Nu var åtminstone grundplåten lagd.
I oktober 1919 ägde det andra stora mötet rum i Eberlbräukeller. Ämne; Brest-Litovsk och Versailles. Som talare uppträdde fyra herrar. Jag själv talade nästan en timme och framgången var ännu större än vid det första mötet. Antalet besökare hade stigit till över etthundratrettio.
Fjorton dagar senare hölls ett nytt möte i samma sal. Antalet besökare hade stigit till över etthundrasjuttio – salen var välfylld. Jag talade även nu, och åter var min framgång större än vid föregående möte. Jag påyrkade att man skulle ta en större sal. Till sist fann vi en sådan i andra änden av staden i ”Deutsches Reich”. Det första mötet i den nya lokalen var mindre besökt än det närmast föregående. Knappt etthundrafyrtio personer.
Arbetsutskottets mod började sjunka och de eviga tvivlarna fick vatten på sina kvarnar. Överhuvudtaget var hela denna vinter 1919-1920 en enda kamp för att stärka tilliten till den nya rörelsens segrande makt och stegra den till en fanatism, som likt tron kunde försätta berg.
Redan nästa möte i samma sal gav mig rätt. Antalet åhörare hade stigit till över tvåhundra, och den yttre såväl som den finansiella framgången var obestridlig.
Jag yrkade på att man genast skulle utlysa ett nytt möte. Detta ägde rum fjorton dagar senare och åhörarskaran steg till över tvåhundrasjuttio personer.
Fjorton dagar därefter sammankallade vi för sjunde gången den unga rörelsens anhängare och vänner, och samma sal kunde nu knappt rymma dem alla, de var nu över fyrahundra.
Lavinen var nu igång…”
Så passa på och läs nu och lär av historien. En dag kan det komma er till nytta, oavsett om ni står till höger eller till vänster.
”Organisationen brukar inte vara så svår eftersom de flesta människor är just organisationsmänniskor. Det svåra är idéerna eftersom det föds så få idémänniskor.
Ska man kämpa för nya idéer måste man vara beredd på hat och förtal. All smutskastning är en ren ära i sammanhanget.
Från början saknar rörelsen pengar och allt arbete måste ske ideellt.
Kristendomens storhet uppstod på grund av att den var så oförsonlig med andra läror och vägrade kompromissa.
Alla omvälvningar, såväl politiska som kulturella är förenade med ett stort namn. Ve det folk som vägrar att anamma det!
Under första tiden av vår rörelses tillkomst pinade oss ingenting så mycket som att vårt namn var betydelselöst och okänt, varigenom vår framgång äventyrades. På den tiden då ofta blott sex, sju eller åtta personer kom samman för att lyssna till talarens ord, var det svårt att i denna lilla krets väcka och vidmakthålla tron på rörelsens mäktiga framtid.
Man får betänka att sex eller sju man, idel namnlösa fattiga satar, sammanslöt sig i avsikt att bilda en rörelse, som en dag skulle lyckas med det, som hittills hade misslyckats för väldiga masspartier, nämligen att återupprätta ett tyskt rike med ökad makt och härlighet.
Om man på den tiden hade angripit oss, om man så bara hade skrattat ut oss, skulle vi i bägge fallen ha varit lyckliga, Ty det nedslående låg i att man fullständigt ignorerade oss. Och härav led jag på den tiden allra mest.
Från början fanns ingenting att ta på – absolut ingenting.
Ett parti till namnet, vars arbetsutskott praktiskt taget utgjorde hela medlemsantalet, var det i verkligheten detsamma som det försökte att bekämpa – ett parlament i smått. Också här var det omröstningar; och om de stora parlamenten månadsvis kunde skrika sig hesa över större problem, så kunde man i denna lilla cirkel hålla en ändlös palaver angående besvarandet av ett lyckligt anlänt brev.
Allt detta hade allmänheten naturligtvis inte reda på. I München kände inte en människa ens namnet på detta parti, utom de fåtaliga anhängarna och deras tunnsådda bekanta. Till slut kände vi oss tvungna att spränga den lilla kretsen och bar ut hundratals maskinskrivna inbjudningar. Sedan satte vi oss och väntade på ”folkmassorna”. En timme efter mötets öppnande hade ingen kommit. Det var fortfarande samma gamla sju…
Nästa gång lät vi en pappershandel i München maskinskriva och duplicera inbjudningarna. Resultatet utgjordes vid nästa sammanträde av några åhörare till. Så steg antalet långsamt från elva till tretton, därefter sjutton, till tjugotre och till trettiofyra åhörare.
Genom små penninginsamlingar i kretsen av oss fattiga satar skaffade vi ihop så mycket pengar, att vi i den på den tiden neutrala ”Münchener Beobachter” kunde annonsera om ett sammanträde. Resultatet var denna gång i sanning förvånansvärt. Vi hade förlagt mötet till Münchener Hofbräuhauskeller, en liten sal, som på sin höjd kunde rymma etthundratrettio personer. Mig föreföll detta som en jättehall, och var och en av oss undrade ängsligt om det denna afton skulle lyckas oss att fylla den ”mäktiga” byggnaden med folk.
Klockan sju var etthundraelva personer närvarande och mötet förklarades öppnat. En Münchenprofessor höll huvudanförandet, och som andre talare skulle jag för första gången uppträda offentligt.
Partiets dåvarande ordförande, Herr Harrer, ansåg det hela som ett stort vågspel. Denne i övrigt präktige man hade nu en gång fått för sig, att jag kunde åtskilligt, bara inte tala. Även sedermera var det omöjligt att rubba denna hans åsikt. Men nu gick det inte som han hade tänkt sig. Jag talade i trettio minuter, och vad jag förut, utan att veta det, likväl haft en inre känsla av, bevisades nu av verkligheten; jag kunde tala. Efter trettio minuter var människorna i salen elektrifierade och hänförelsen yttrade sig först och främst däri, att min vädjan till de närvarandes offervilja ledde till att vi fick in trehundra mark. Härigenom blev vi befriade från ett stort bekymmer. Vårt finansiella betryck var på den tiden så stort, att vi inte hade råd att låta trycka rörelsens programpunkter eller ens ge ut flygblad. Nu var åtminstone grundplåten lagd.
I oktober 1919 ägde det andra stora mötet rum i Eberlbräukeller. Ämne; Brest-Litovsk och Versailles. Som talare uppträdde fyra herrar. Jag själv talade nästan en timme och framgången var ännu större än vid det första mötet. Antalet besökare hade stigit till över etthundratrettio.
Fjorton dagar senare hölls ett nytt möte i samma sal. Antalet besökare hade stigit till över etthundrasjuttio – salen var välfylld. Jag talade även nu, och åter var min framgång större än vid föregående möte. Jag påyrkade att man skulle ta en större sal. Till sist fann vi en sådan i andra änden av staden i ”Deutsches Reich”. Det första mötet i den nya lokalen var mindre besökt än det närmast föregående. Knappt etthundrafyrtio personer.
Arbetsutskottets mod började sjunka och de eviga tvivlarna fick vatten på sina kvarnar. Överhuvudtaget var hela denna vinter 1919-1920 en enda kamp för att stärka tilliten till den nya rörelsens segrande makt och stegra den till en fanatism, som likt tron kunde försätta berg.
Redan nästa möte i samma sal gav mig rätt. Antalet åhörare hade stigit till över tvåhundra, och den yttre såväl som den finansiella framgången var obestridlig.
Jag yrkade på att man genast skulle utlysa ett nytt möte. Detta ägde rum fjorton dagar senare och åhörarskaran steg till över tvåhundrasjuttio personer.
Fjorton dagar därefter sammankallade vi för sjunde gången den unga rörelsens anhängare och vänner, och samma sal kunde nu knappt rymma dem alla, de var nu över fyrahundra.
Lavinen var nu igång…”
söndag 4 januari 2009
Livet är en spökgalär förlorad i evighetens ocean
Vi befinner oss på ett skepp, en spökgalär vilse i evighetens ocean. Några ska ro, andra ska piska, men vi kommer ingen vart. Vi är fast på skeppet och ingen kan någonsin nå friheten. De vita fria albatrosserna i skyn är ett löfte som aldrig infrias.
Trummorna dunkar och dunkar, piskan viner och vi ror och vi ror, men vi når aldrig land. Det är galärens förbannelse. Ibland blåser det upp till storm och hela havet gungar, men för det mesta är det stiltje och kvav sjö. Till och med kaptenen har börjat förlora förståndet och har tappat kursen. Vi irrar planlöst runt, runt, under en måne som jämnt står i zenit.
Ingen vet längre varför skeppet byggdes en gång i tiden och varför vi gav oss ut på färden, vi bara sitter där vi sitter och vi kan inget annat göra än att ro och ro. Men vi når aldrig vår hamn och vi kan inte ens dö från våra bojor längre. Kanske är vi för evigt fastkedjade vid våra fördömda åror?
Ibland fiskar vi upp litet vrakgods, som en låda whiskey, och då känner vi oss som hemma igen. Men rätt snart tvingas vi erkänna för oss själva igen att vi verkligen befinner oss på spökskeppet som är förlorat i evigheten, på drift bort från sanningen och allt som vore rätt, och då är det inte lika kul längre.
Trummorna dunkar och dunkar, piskan viner och vi ror och vi ror, men vi når aldrig land. Det är galärens förbannelse. Ibland blåser det upp till storm och hela havet gungar, men för det mesta är det stiltje och kvav sjö. Till och med kaptenen har börjat förlora förståndet och har tappat kursen. Vi irrar planlöst runt, runt, under en måne som jämnt står i zenit.
Ingen vet längre varför skeppet byggdes en gång i tiden och varför vi gav oss ut på färden, vi bara sitter där vi sitter och vi kan inget annat göra än att ro och ro. Men vi når aldrig vår hamn och vi kan inte ens dö från våra bojor längre. Kanske är vi för evigt fastkedjade vid våra fördömda åror?
Ibland fiskar vi upp litet vrakgods, som en låda whiskey, och då känner vi oss som hemma igen. Men rätt snart tvingas vi erkänna för oss själva igen att vi verkligen befinner oss på spökskeppet som är förlorat i evigheten, på drift bort från sanningen och allt som vore rätt, och då är det inte lika kul längre.
torsdag 1 januari 2009
Få ett grepp om solsystemet
Pluto – 200 mils diameter
Månen – 350 mils diameter
Merkurius – 500 mils diameter
Mars – 700 mils diameter
Venus – 1200 mils diameter
Tellus – 1300 mils diameter
Neptunus – 5000 mils diameter
Uranus – 5200 mils diameter
Saturnus – 11 700 mils diameter
Jupiter - 14 000 mils diameter
Solen – 140 000 mils diameter
Referensdistans; Sveriges längd; 160 mil.
Månen – 350 mils diameter
Merkurius – 500 mils diameter
Mars – 700 mils diameter
Venus – 1200 mils diameter
Tellus – 1300 mils diameter
Neptunus – 5000 mils diameter
Uranus – 5200 mils diameter
Saturnus – 11 700 mils diameter
Jupiter - 14 000 mils diameter
Solen – 140 000 mils diameter
Referensdistans; Sveriges längd; 160 mil.
Illustrationen tror jag är helt skalenligt korrekt.
För en astrologisk förklaring av planeternas roll i våra liv, läs artikeln western astrology.
onsdag 31 december 2008
Sovjet var en gåta inlindad i ett mysterium insvept i ett dunkel
Det var Churchill som fällde dessa bevingade ord. Kontrasterna fanns där sida vid sida.
Byn Juhkta levde länge kvar på 1600-talet med sin jakt, sitt fiske och sin potatisodling. I Samarkand i Uzbekistan var det som ett nutida Tusen och en natt. I Sibiriens betonggruvstäder utan vare sig kyrkor, historia eller tradition, var de hypermoderna gågatorna inglasade för att kunna stå emot vinterns femtio minusgrader. I Kaukasus mognade grönsakerna året om. Georgien var Sovjets Kanarieöarna och vinbod. På hotell Tajga i Bratsk var gruvarbetarna med kallortstillägg festklädda varje kväll och mutade de influgna orkestrarna från Moskva för att spela ett par timmar extra.
Rysslands och Sovjets historia började runt år 1500 med att Ivan den store drev bort mongolerna. Till Östersjön nådde ryssarna först 1700 då Peter den förste besegrade Karl XII. Det var då S:t Petersburg grundlades som huvudstad.
Kring 1900 hade Ryssland förvandlats till en jättestat, men en underutvecklad sådan, vilket krigsnederlaget mot Japan visade 1905. Samma år exploderade missnöjet mot tsaren pga svält. Det följande första världskriget lade grunden till revolutionen, som följdes av ett utdraget inbördeskrig där de röda bolsjevikerna stod mot den vita tsaranhängarna uppbackade av japaner, britter, amerikaner och fransmän. Mot alla odds segrade bolsjevikerna.
Man valde Moskva som huvudstad, vis av historien, eftersom den var oåtkomligare. Något som skulle komma dem till godo under andra världskriget. Lenin dog 1924 och ersattes av georgiern Stalin. Andra Världskriget går under namnet Stora fosterländska kriget i Ryssland. Stalin dog 1953 och ersattes av Khrusjtjov. Hela tiden pågick en urbanisering liksom i väst. 1913 var 82% bönder. 1975 var siffran 30%.
Georgien som är aktuellt i dessa tider, har alltid varit fientligt inställt mot ryssarna och sett dom som utsugare. Armenierna däremot har alltid sett ryssarna som sina frälsare, eftersom de blev räddade undan ett turkiskt blodbad under Första Världskriget. Balterna delar som ni vet georgiernas traditionella syn på ryssarna som förtryckare.
Vad det gällde det sovjetiska utbildningssystemet så präglades det av en otrolig likriktning av barnen. Det var inget ovanligt att alla barn i en dagisgrupp ritade helt identiska teckningar där endast signeringen skilde dem åt. De flesta lärare var kvinnor på grund av de låga lönerna. Männen föredrog att jobba inom industrin eller med forskning. Statusskolorna var specialinstituten för matematik, fysik och främmande språk. Dessa garanterade en plats bland eliten. När ungdomarna inte längre orkade med alla krav och spårade ur i ligism, skyllde man på insmugglad utländsk science fiction. I Sovjet var det hög status att jobba med huvudet och mindre fint att jobba med händerna. För barnen till eliten var ett manuellt arbete otänkbart. Cirka tio procent nådde sin eftertraktade universitetsexamen. Samhällets fostran kunde ibland uppgå till hela tjugofem år, sedan var man redo för systemet, redo att göra sin plikt.
Men bara en enda kvinna fick efter revolutionen 1917 fram till Sovjets upplösning tillträde till Politbyrån. Det säger väl egentligen allt om deras enorma kvinnoförakt.
Före revolutionen var medellivslängden 32 år. På 1970-talet var den uppe i 70 år. Men åldrar på 150-160 år rapporterades från Georgien och Armenien i Kaukasus.
Sjirali Muslimov från Azerbadjan dog 1974 i en ålder av 168 år och var aktiv in det sista. När han var 75 gifte han sig med en 19-åring som han lyckades överleva med råge. Han gav upp själv till slut genom en hungerstrejk, eftersom han var trött på att äta gröt. Det var den enda föda han kunde förtära på grund av sin 80-åriga tandlöshet. Det är i bergen runt Kaukasus dom blir äldst i världen, trots att dom dricker alkohol och röker. På pluskontot står frisk bergsluft, massor av yoghurt och mycket grönsaker.
Före revolutionen lurade svälten alltid runt hörnet. Några årtionden senare behövde ingen längre bekymra sig för det dagliga brödet. Alltfler började då att samla på statusprylar som färg-tv, bilar, utländska kläder, dyrbar konst och sällsynta böcker och möbler.
Vardagsvarorna var billiga i Sovjet. Ryssarna, Kaukasierna och centralasiaterna var världsmästare i brödätning och denna vara fanns det alltid gott om till låga priser. Brödet var prioritet nummer ett i Sovjetunionen, därav skäran på fanan. På 70-talet var det däremot ständig köttbrist och den vanligaste grönsaken var vitkålen som man fick köa i timmar för. Alkohol har dock aldrig varit någon bristvara och det var fritt fram för bönderna att bränna allt vad de behövde själva.
Men i de gammalmodiga speceributikerna i storstäderna var det ett evigt köande för att få tag på mat. Först och främst skulle varan ha kommit in. Sedan skulle man ta reda på priset eftersom det inte fanns några prislappar. Därefter skulle man betala och slutligen fick man stå i en kö för att hämta ut alltihop. Det kunde ibland bli upp till tio köer innan man var klar i affären och nervpåfrestande trätor mellan kunder och personal var vanliga. Stämningen var mera hätsk än hjärtlig och många i personalen var berusade på arbetstid. En kvinna blev så utskälld att hon fick ett akut slaganfall, vilket ledde till en intensiv debatt i tidningarna om vad som pågick. Faktum var att den dåliga stämningen grundlades av butikspersonalens urusla löner i kombination med kundernas befogade misstankar om att personalen myglade bort lyxvarorna via smygförsäljning bakvägen. Det svarta och gula guldet i Sovjet var inhemsk kaviar och utländsk whiskey, varor som var helt oåtkomliga för de allra flesta och därigenom också de främsta mutprodukterna. För att få tag på de attraktiva och svåråtkomliga varorna var man tvungen att smita från jobbet ett par timmar mitt på dagen. På kvällen var nämligen alla butiker tomma. Natalja Baranskaja skrev en parodisk roman om eländet.
Kläder och mode var också en problematik i Sovjetunionen. Överrockarna och kapporna fick följa med genom årtionden av modeväxlingar. Eliten som hängde med Paris bäst låg två år efter. Skorna var det verkligt stora bekymret. Sovjetsystemet lyckades visserligen producera tre par per man årligen, men ingen ville köpa dessa eftersom de var så dåliga. Högsta lyckan var att komma över ett par specialimporterade finska stövlar för ca 5000 kronor i dagens svenska penningvärde.
Ungefär lika illa var det på möbelsidan – den mest korrumperade industrin i hela nationen. Behoven var skriande, produktionen undermålig och mutor var ett måste för att få tag på det man ville ha. Sovjet var ett bokälskande land och bokhyllan var deras käraste möbel. Dom vördade sina klassiker som Dostojevskij, Tjechov, Tolstoj, Gorkij, Pusjkin och Rasputin
1976 kostade en VAZ 50 000 och kön bland alla Ivan Ivanovitjs för att få lägga vantarna på en sådan maskin ringlade ändlös, trots att dom officiellt var väldigt fattiga.
Byn Juhkta levde länge kvar på 1600-talet med sin jakt, sitt fiske och sin potatisodling. I Samarkand i Uzbekistan var det som ett nutida Tusen och en natt. I Sibiriens betonggruvstäder utan vare sig kyrkor, historia eller tradition, var de hypermoderna gågatorna inglasade för att kunna stå emot vinterns femtio minusgrader. I Kaukasus mognade grönsakerna året om. Georgien var Sovjets Kanarieöarna och vinbod. På hotell Tajga i Bratsk var gruvarbetarna med kallortstillägg festklädda varje kväll och mutade de influgna orkestrarna från Moskva för att spela ett par timmar extra.
Rysslands och Sovjets historia började runt år 1500 med att Ivan den store drev bort mongolerna. Till Östersjön nådde ryssarna först 1700 då Peter den förste besegrade Karl XII. Det var då S:t Petersburg grundlades som huvudstad.
Kring 1900 hade Ryssland förvandlats till en jättestat, men en underutvecklad sådan, vilket krigsnederlaget mot Japan visade 1905. Samma år exploderade missnöjet mot tsaren pga svält. Det följande första världskriget lade grunden till revolutionen, som följdes av ett utdraget inbördeskrig där de röda bolsjevikerna stod mot den vita tsaranhängarna uppbackade av japaner, britter, amerikaner och fransmän. Mot alla odds segrade bolsjevikerna.
Man valde Moskva som huvudstad, vis av historien, eftersom den var oåtkomligare. Något som skulle komma dem till godo under andra världskriget. Lenin dog 1924 och ersattes av georgiern Stalin. Andra Världskriget går under namnet Stora fosterländska kriget i Ryssland. Stalin dog 1953 och ersattes av Khrusjtjov. Hela tiden pågick en urbanisering liksom i väst. 1913 var 82% bönder. 1975 var siffran 30%.
Georgien som är aktuellt i dessa tider, har alltid varit fientligt inställt mot ryssarna och sett dom som utsugare. Armenierna däremot har alltid sett ryssarna som sina frälsare, eftersom de blev räddade undan ett turkiskt blodbad under Första Världskriget. Balterna delar som ni vet georgiernas traditionella syn på ryssarna som förtryckare.
Vad det gällde det sovjetiska utbildningssystemet så präglades det av en otrolig likriktning av barnen. Det var inget ovanligt att alla barn i en dagisgrupp ritade helt identiska teckningar där endast signeringen skilde dem åt. De flesta lärare var kvinnor på grund av de låga lönerna. Männen föredrog att jobba inom industrin eller med forskning. Statusskolorna var specialinstituten för matematik, fysik och främmande språk. Dessa garanterade en plats bland eliten. När ungdomarna inte längre orkade med alla krav och spårade ur i ligism, skyllde man på insmugglad utländsk science fiction. I Sovjet var det hög status att jobba med huvudet och mindre fint att jobba med händerna. För barnen till eliten var ett manuellt arbete otänkbart. Cirka tio procent nådde sin eftertraktade universitetsexamen. Samhällets fostran kunde ibland uppgå till hela tjugofem år, sedan var man redo för systemet, redo att göra sin plikt.
Men bara en enda kvinna fick efter revolutionen 1917 fram till Sovjets upplösning tillträde till Politbyrån. Det säger väl egentligen allt om deras enorma kvinnoförakt.
Före revolutionen var medellivslängden 32 år. På 1970-talet var den uppe i 70 år. Men åldrar på 150-160 år rapporterades från Georgien och Armenien i Kaukasus.
Sjirali Muslimov från Azerbadjan dog 1974 i en ålder av 168 år och var aktiv in det sista. När han var 75 gifte han sig med en 19-åring som han lyckades överleva med råge. Han gav upp själv till slut genom en hungerstrejk, eftersom han var trött på att äta gröt. Det var den enda föda han kunde förtära på grund av sin 80-åriga tandlöshet. Det är i bergen runt Kaukasus dom blir äldst i världen, trots att dom dricker alkohol och röker. På pluskontot står frisk bergsluft, massor av yoghurt och mycket grönsaker.
Före revolutionen lurade svälten alltid runt hörnet. Några årtionden senare behövde ingen längre bekymra sig för det dagliga brödet. Alltfler började då att samla på statusprylar som färg-tv, bilar, utländska kläder, dyrbar konst och sällsynta böcker och möbler.
Vardagsvarorna var billiga i Sovjet. Ryssarna, Kaukasierna och centralasiaterna var världsmästare i brödätning och denna vara fanns det alltid gott om till låga priser. Brödet var prioritet nummer ett i Sovjetunionen, därav skäran på fanan. På 70-talet var det däremot ständig köttbrist och den vanligaste grönsaken var vitkålen som man fick köa i timmar för. Alkohol har dock aldrig varit någon bristvara och det var fritt fram för bönderna att bränna allt vad de behövde själva.
Men i de gammalmodiga speceributikerna i storstäderna var det ett evigt köande för att få tag på mat. Först och främst skulle varan ha kommit in. Sedan skulle man ta reda på priset eftersom det inte fanns några prislappar. Därefter skulle man betala och slutligen fick man stå i en kö för att hämta ut alltihop. Det kunde ibland bli upp till tio köer innan man var klar i affären och nervpåfrestande trätor mellan kunder och personal var vanliga. Stämningen var mera hätsk än hjärtlig och många i personalen var berusade på arbetstid. En kvinna blev så utskälld att hon fick ett akut slaganfall, vilket ledde till en intensiv debatt i tidningarna om vad som pågick. Faktum var att den dåliga stämningen grundlades av butikspersonalens urusla löner i kombination med kundernas befogade misstankar om att personalen myglade bort lyxvarorna via smygförsäljning bakvägen. Det svarta och gula guldet i Sovjet var inhemsk kaviar och utländsk whiskey, varor som var helt oåtkomliga för de allra flesta och därigenom också de främsta mutprodukterna. För att få tag på de attraktiva och svåråtkomliga varorna var man tvungen att smita från jobbet ett par timmar mitt på dagen. På kvällen var nämligen alla butiker tomma. Natalja Baranskaja skrev en parodisk roman om eländet.
Kläder och mode var också en problematik i Sovjetunionen. Överrockarna och kapporna fick följa med genom årtionden av modeväxlingar. Eliten som hängde med Paris bäst låg två år efter. Skorna var det verkligt stora bekymret. Sovjetsystemet lyckades visserligen producera tre par per man årligen, men ingen ville köpa dessa eftersom de var så dåliga. Högsta lyckan var att komma över ett par specialimporterade finska stövlar för ca 5000 kronor i dagens svenska penningvärde.
Ungefär lika illa var det på möbelsidan – den mest korrumperade industrin i hela nationen. Behoven var skriande, produktionen undermålig och mutor var ett måste för att få tag på det man ville ha. Sovjet var ett bokälskande land och bokhyllan var deras käraste möbel. Dom vördade sina klassiker som Dostojevskij, Tjechov, Tolstoj, Gorkij, Pusjkin och Rasputin
1976 kostade en VAZ 50 000 och kön bland alla Ivan Ivanovitjs för att få lägga vantarna på en sådan maskin ringlade ändlös, trots att dom officiellt var väldigt fattiga.
Porr var bland det mest eftertraktade som fanns på svarta börsen och det som var svårast att smuggla in i landet. De bastanta tullmadamerna var stenhårda på den punkten. Inte ens en gammal Playboy släpptes igenom. Naket var förmodligen det största tabut Sovjetunionen hade, vid sidan av knarket. Till och med de lättklädda scenerna i Mästaren och Margarita var tvungna att censureras. Så känsligt var detta område. Sex var något riktigt skrämmande för sovjeterna.
söndag 21 december 2008
”DN är en otäck tidning”
Det var statsminister Göran Perssons (s) ord för några år sedan. Det sa han som ändå ledde landet – hur ska det då inte vara för småfolket?
Jag undrar vad han såg som skrämde honom? Han var ju ändå HSB själv, Han Som Bestämde, och var ingen mjukis direkt, snarare tvärtom. Det måste ha rört sig om en total diskrepans mellan vad han själv visste och vad dom skrev varje dag. DN kanske skildrade en verklighet som han visste var rena lögner, för han hade ju som statsminister alla kort på bordet.
När han inte hade något att göra på arbetsrummet lyssnade han hellre på psalmer än bläddrade i blaskan. Det säger väl en hel del om hur det ligger till?
DN är ju en tidning i den rika och mäktiga Bonnierkoncernen, det får vi inte glömma bort. Och vilkas syften tjänar dom då?
Vilkas tror ni?
Ja inte är det vanligt folks, även om dom gärna vill framstå som varenda svensks bästa vän och totalt objektiva i sin rapportering, vilket naturligtvis är en ren lögn.
Någon sådan objektivitet finns inte i denna värld. Allt är alltid vinklat till någons fördel även i journalistiken. Att säga något annat är hyckleri.
Som för alla andra företag i den fria världen handlar det om att vinna eller försvinna, och då får man ta till alla medel man har. Som till exempel att smyga in små lögner då och då. Det är det som gör dom otäcka förmodar jag. Och det var väl det som Göran Persson såg?
Akta er för DN, det är mitt insidertips. Det kan vara den falskaste vän vi har.
Jag undrar vad han såg som skrämde honom? Han var ju ändå HSB själv, Han Som Bestämde, och var ingen mjukis direkt, snarare tvärtom. Det måste ha rört sig om en total diskrepans mellan vad han själv visste och vad dom skrev varje dag. DN kanske skildrade en verklighet som han visste var rena lögner, för han hade ju som statsminister alla kort på bordet.
När han inte hade något att göra på arbetsrummet lyssnade han hellre på psalmer än bläddrade i blaskan. Det säger väl en hel del om hur det ligger till?
DN är ju en tidning i den rika och mäktiga Bonnierkoncernen, det får vi inte glömma bort. Och vilkas syften tjänar dom då?
Vilkas tror ni?
Ja inte är det vanligt folks, även om dom gärna vill framstå som varenda svensks bästa vän och totalt objektiva i sin rapportering, vilket naturligtvis är en ren lögn.
Någon sådan objektivitet finns inte i denna värld. Allt är alltid vinklat till någons fördel även i journalistiken. Att säga något annat är hyckleri.
Som för alla andra företag i den fria världen handlar det om att vinna eller försvinna, och då får man ta till alla medel man har. Som till exempel att smyga in små lögner då och då. Det är det som gör dom otäcka förmodar jag. Och det var väl det som Göran Persson såg?
Akta er för DN, det är mitt insidertips. Det kan vara den falskaste vän vi har.
fredag 19 december 2008
Den osynliga och gåtfulla globala antirörelsen
Alla vintrar är mörka och jävliga, visst, men i år är det lite extra extra, måste jag säga.
I år känner man att det är på riktigt, på allvar.
Det är inte jul igen – det handlar om något annat denna gång.
Vad är svårt att säga, men alla tecken stämmer överens, och då vet ni hur det känns.
Det börjar hända saker därute, den saken är klar. Man är väl orolig litet till mans för att dras med i det pågående fallet, så det är klokt att ligga lågt för närvarande. Det är något globalt som pågår, ett skeende över hela världen, vilket gör allt litet extra kinkigt. Det är en osynlig antirörelse därute och den är i fallande. Tillvaron förefaller plötsligt något osäker och aningen otäck. Man vet ännu inte vilka som kommer att förlora det här spelet, och vilka som kommer att vinna. Det kan ni ju fundera på, men det tycks som det är kapitalisterna som är måltavlan, ja kanske till och med kapitalismen som sådan. Det kanske är en tröst om ni känner er osäkra.
I år känner man att det är på riktigt, på allvar.
Det är inte jul igen – det handlar om något annat denna gång.
Vad är svårt att säga, men alla tecken stämmer överens, och då vet ni hur det känns.
Det börjar hända saker därute, den saken är klar. Man är väl orolig litet till mans för att dras med i det pågående fallet, så det är klokt att ligga lågt för närvarande. Det är något globalt som pågår, ett skeende över hela världen, vilket gör allt litet extra kinkigt. Det är en osynlig antirörelse därute och den är i fallande. Tillvaron förefaller plötsligt något osäker och aningen otäck. Man vet ännu inte vilka som kommer att förlora det här spelet, och vilka som kommer att vinna. Det kan ni ju fundera på, men det tycks som det är kapitalisterna som är måltavlan, ja kanske till och med kapitalismen som sådan. Det kanske är en tröst om ni känner er osäkra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
