Det här är en autentisk satanistmässa från 1968.
Predikar gör bland andra Anton LaVey som ledde Church of Satan i San Francisco vid denna tid.
Som gammal religionshistoriker tycker jag detta är intressant och t.o.m. litet uppiggande i all sin uppkäftighet mot kristendomen.
Vad vet vi, vad vet vi?
 |
| Anton LaVey, grundare av Church of Satan. |
Det här är ett tidigt album med polska Behemoth, men jag tycker det låter förvånansvärt fräscht.
Mycket vitalt.
Det är tredje advent och det är noll julstämning i luften.
Det är grågrönt ute.
Varmt.
 |
| Så här kan man sammanfatta årets jul. |
Julen för svenskarna är i själva verket julbordet och all
mat.
Och jag är likadan själv.
Det enda goda är den goda maten och drycken.
Jag ska ha ett konventionellt julbord i år.
Med köttbullar, prinskorv, skinka, sill, Janssons frestelse, laxpaj, ägg, kaviar, rödbetssallad, gräddfil, potatis, brysselkål, julknäcke, cheddarost, julöl och snaps.
Och jag köper allt färdigt.
Blott Sverige svenska smörgåsbord haver.
Här har jag försökt fånga den svenska ödsligheten, med panflöjt, lite långsammare tempo i låten och dystra bilder.
Avnjuts bäst med en iskall Norrlands guld.
Det här är en Jarre-låt från 1986 där han visar upp lite fläskiga syntar och roliga ljud.
Det lät fett då.
Det låter mindre fett i dag.
Själv har Jarre, 75, börjat ifrågasätta de digitala syntarna som kom på 80-talet, och på senare album återvänt till analoga syntar från 1970-talet.
Jarre tycker fortfarande dessa är bäst.
Han är experten, gurun på området, så han ska veta om någon.
I hans studio finns grejer för flera hundra miljoner kronor.
Nu
lyser månen min grav
Dricker
vin på kyrkogården
Två
fötter dinglar i en nygrävd grop
I
fjärran hörs en vemodig melodi
Någon
stryker silvergigan med mycket stor inlevelse
En
dikt om en döende lekamen
En
gammal kropp
Som
var gäst på varenda buskrog i Paris
I
min ungdoms gyllene år
Nu
en gammal man
Med
bara Döden kvar
Guld
och purpur
Blev
till mull och klutar
Två
korpar mot alabasterns platta skiva
Krrrp,
krrrp
En
rysning längs ryggraden
Där
borta en kvinna
Jag
känner ett hugg i hjärtat
Vänta!
Det bästa med satanistgrupper är att dessa tillhör en liten klick som fortfarande tar musik på allvar i en ganska förflackad och grund tid.
Den här låten är en riktig rökare som får en på lite bättre humör.
Många stora band, t.ex Soundgarden, Nine Inch Nails och Metallica, har Killing Joke som en viktig influens.
Till de tråkiga nyheterna hör att Killing Jokes gitarrist och grundare, Geordie Walker, 64, dog i förra veckan.
R.I.P.
 |
| Märkliga solnedgångar är ofta symboliska. |
Knallorange solnedgång = Helvetet är på ingång.
Blodröd solnedgång = Blod kommer att flyta i staden.
Konstiga färger = Tillvaron kommer att bli konstig, paradigmskifte väntar.
Svart himmel, svarta moln = Krig i tillvaron, andra världskrigets storslag på östfronten.
Neutral solnedgång utan färger eller grågult = Storstad, Grekland, Aten, affärerna går bra, ruljans, business as usual.
Rosa solnedgång = Tillvaron är på topp, idyll, Bellman, 1700-tal, frihet och kärlek.
Lila solnedgång (deep purple) = Lite drömskt. Drömmar kan bli sanna. Det ockulta.
Rembrandt-solnedgång i crèmefärger = Gud och det goda är på topp. Djävulen är någon annanstans.
 |
| Elektronmusikern Klaus Schulze 1947-2022. |
 |
| Mason, Gilmour, Waters och Wright i Pink Floyd runt 1970. |
Nu ska jag gå igenom samtliga Pink Floyds tidiga album.
Det är 6 stycken som jag inte tidigare hört.
15 fullängdskivor har gruppen släppt totalt.
Gruppen bildades 1965 i London och fick snabbt framgång på
den psykedeliska scenen.
På 70-talet gick de över till progressiv rock.
Och i den vevan blir de världsberömda.
1967 kommer
albumdebuten The Piper at the Gates of Dawn.
Den peakar på en 6:e plats på UK-listan, men floppar i
övriga världen.
I USA släpps skivan inte alls.
Omslaget är mycket psykedeliskt och drömskt.
Killarna är klädda som Beatles på Sgt. Pepper’s.
Det är Sgt. Pepper’s-grejen som gäller nu i London.
Även Procol Harum är inne på denna linje, och släpper den
drömska hiten A Whiter Shade of Pale just 1967.
Även denna grupp bär vid denna tid ”Sgt. Pepper’s-kläder”.
Något slags färgglada psykedeliska barockuniformer.
Det är ’67 det börjar hända grejer.
1968 sedan kommer ju de stora revolterna i Prag och Paris.
Även i Stockholm har vi en mindre studentrevolt.
Det som kallas ”Kårhusockupationen”.
Procol Harum är inne på människans gudomlighet.
Pink Floyd är på sin debut inne på Lucifer.
Sådana här andliga idéer ligger i luften vid denna tid
Hade jag varit skivbolagsdirektör i London på 1960-talet,
hade jag direkt trott på Pink Floyd, för konceptet är ”lovande”.
Deras musik känns omedelbart intressant, om än inte
fullfjädrad.
Men jag hade signat dem.
1968 kommer
uppföljaren A Saucerful of Secrets.
Redan på inledningsspåret Let There Be More Light är soundet
mognare och självsäkrare.
Något har hänt med bandet.
Även de spår som följer visar att gruppen håller på att
mogna.
Man trevar vid denna tid efter ”sin grej”.
Och vi vet med facit i hand att den kom sedan.
1973 närmare bestämt med succén Dark Side of the Moon.
Då har killarna slipat på sin musik i åtta år.
Omslaget på A Saucerful är extremt psykedeliskt, nästan
ockult, med planeter och symboler.
Det kunde lika gärna vara omslaget på en lansering i dag.
Det är lite det bandet Shriekback i modifierad form kom in
på, på 80-talet.
1969 får killarna i bandet uppdraget att skriva musiken till
filmen More.
Det blir lp:n med samma namn.
Plattan floppar, utom i Frankrike, där man tidigt uppskattar
Pink Floyds nya sound.
Alla Pink Floyds tidiga lp-skivor säljer bra just i
Frankrike.
Vissa av låtarna påminner starkt om det Hansson och Karlsson
höll på med 1967-69 i Stockholm.
Hansson och Karlsson var Sveriges första riktiga
musikexportsuccé.
Bandet bestod av Bo Hansson på hammondorgel och Jan ”Loffe”
Carlsson på trummor.
Båda numera avlidna.
Men det var det hippaste Sverige hade just då, vid sidan av
elektronmusikern Ralph Lundsten.
På omslaget till More kan vi skymta en liten
Brueghel-passning.
Nåt som liknar ett skelett med höjt svärd som på målningen
Dödens triumf.
Bilden är i övrigt ett bikromt foto i blått och orange på en
väderkvarn.
Som framgår av låtarna, var Ibiza populärt som party-ö redan
på 60-talet.
1969 kommer albumet Ummagumma.
Ummagumma är slang för sex.
Här är bandet inne på den nya tanken att astrologin styr
tillvaron.
Ja nytt och nytt.
Samma sak sa Nostradamus i Paris redan på 1500-talet.
Även på Ummagumma låter det lite Hansson och Karlsson.
Men influenserna torde ha gått den omvända vägen.
Plattan går hyfsat, men blir ingen succé.
Genombrottet för Pink Floyd låter vänta på sig ytterligare några
år.
Dock hör man på killarnas patos, att de själva tror på sin
musik.
Det som tidigare var lovande börjar nu låta smått övertygande.
Pink Floyd har hittat något eget.
De börjar närma sig brännpunkten.
Och det känner de.
Sedan följer Atom Heart Mother 1970.
Skivan blir Pink Floyds första listetta.
Det originella och antikommersiella omslaget visar en närbild
på en spräcklig ko på ett fält.
Kon ska symbolisera allas våra överbeskyddande och lite
puckade mammor.
Publiken får en ny drömsk Sgt. Pepper’s.
Men i moderniserad version.
I en låt hädar man lite och kallar vår gud solen för ”gammal
och fet”.
Man börjar bli less.
I övrigt har soundet vissa likheter med soundet på Beatles
White Album.
Det som kom 1968.
En ny era inom musiken är på ingång.
I låten Alan’s Psychedelic Breakfast Part 1 kommer textraderna
”Breakfast in LA. Microbiotic stuff”.
Redan 1970 höll man på med sådant.
Det ser ju likadant ut i dag med viss typ av mat som sägs
göra en sundare och lyckligare.
Det hela blir ju lite komiskt i efterhand, eftersom alla de
som var inne på dåtidens hälsotrender är döda i dag.
Där gick solen i moln.
Jaha, men i princip är det väl så?
Året som följer, 1971, kommer nästa album, Meddle.
Meddle betyder ungefär ”lägga näsan i blöt”.
Mitt tips är att detta syftar på dem själva och deras då
aktuella kulturgärning.
Omslaget är abstrakt och ser ut som de bilder jag i dag
jobbar fram i Photoshop.
Det går i neonblått och lila och tycks visa en jätteblomma
som ligger i en pool.
Man tänker på en NASA-astronaut och hans lyxvilla i LA.
Livet från den ljusa sidan.
Nu börjar Pink Floyds genombrott 1973 närma sig, och det hör
man här också.
Det låter vasst direkt från start.
Fullt ös medvetslös.
Plattan hamnar 3:a i Storbritannien, 2:a i Nederländerna och
7:a i Nya Zeeland.
Nu är vi plötsligt väldigt långt borta från 1962 års
”rockabilly”.
Här har något nytt tagit form i London.
Låtar på 6 minuter är nu inget ovanligt.
Tio år tidigare var alla låtar 2:20.
Avslutningsspåret Echoes är på hela 23 minuter.
Den grejen kan Pink Floyd ha varit först med.
En tjej som Ebba Busch hatar denna typ av musik, men för mig som musikkännare är det här råa soundet vad jag mer och mer glider in på.
Det handlar om ren och äkta oförställd urkraft.
Och så är det ganska okommersiellt också.
Även det ger pluspoäng.
 |
| Patrik Nyberg - Death Squared, 2023 |
Cabriolet är en lokal rysk smash-hit som inte är känd i övriga Europa.
Den har 186 miljoner klick på Tuben.
Jag har suttit med en rysk mix i dag och hittat denna höjdare.
Mycket kul video dessutom.
 |
| Jimi Hendrix i New York 1968. |
Jag vet att alla har träffat på diverse kändisar i sina liv.
Det blir ju så med åren.
Men så här ser just min lista ut:
Jag har träffat en som träffat Cornelis Vreeswijk.
Jag har träffat en som träffat Fred Åkerström.
Jag har träffat en som träffat Ulf Lundell.
Och jag har träffat en som träffat USA-artisten Anastacia.
Och jag har träffat en som träffat en som träffat Jimi
Hendrix.
1987 såg jag Prince live på Hovet.
I början på 2000-talet såg jag Pink Floyds Roger Waters
i Globen.
Ulf Lundell har jag sett två gånger live på scen.
Liksom hans gitarrist Janne Bark.
Tomas DiLeva har jag också sett live två gånger.
Robyn en gång.
Dalai Lama har jag sett live i Konserthuset.
Europas på den tiden mäktigaste kvinna, Angela Merkel,
har varit här i Nyköping.
Ukrainas president, Volodomyr Zelenskyj, har varit i
Nyköping bara några hundra meter från mig.
Kändisarna Helge Skoog, och Jonas Hallberg
från Måndagsbörsen, sprang jag på i Stockholm.
Storregissören Bo Widerbergs son, Johan Widerberg,
har jag mött på stan.
Lena Endre, Marie Richardson, Per Myrberg
och Per Morberg såg jag i Svarta handsken på Dramaten 1984.
Eventuellt medverkade också Lil Terselius.
SAS-Janne Carlzon har jag träffat.
Liksom artisten Tommy Nilsson.
Och dockmakaren Staffan Westerberg.
Och författaren Hans Granlid.
Ståupparen Lennie Normans pappa, Charlie Norman,
mötte jag på Kanarieöarna.
Robert Wells mötte jag i hotellhissen i Göteborg.
Agneta Sjödin sprang jag ihop med på Norrmalmstorg i Stockholm.
Tidigare Rapport-ankaret Claes Elfsberg passerade jag
på stranden på Fårö.
Satirtecknaren och proggaren Christer Themptander såg
jag på ett föredrag i Eskilstuna.
På Stockholms universitet mötte jag professor Åke
Hultkrantz och Jonas Gardells bror Mattias Gardell.
Höjdhoppsstjärnorna Kajsa Bergqvist och Amy Acuff,
liksom längdhopparen Erika Johansson, såg jag på Stadion runt
millennieskiftet.
Där var också Åsa Jinder i publiken.
Landslagsmannen Anders Svensson har jag sett spela
fotboll.
Magnus Hedman såg jag i en EM-kvalmatch på Råsunda.
På en annan match satt tv-kändisen Bosse Larsson på
läktaren.
Komikerna Carl-Gustaf Lindstedt och Gösta Bernhard,
populära på 1970-talet, har jag sett live.
Liksom Ernst-Hugo Järegård.
Tomas Ledin såg jag live i Radiohuset 1974.
Programledare var Sigge Fürst och programmet var Frukostklubben.
SVT-stjärnan Ellinor Persson, tidigare Geete, har jag
flugit med.
Sångerskorna Irma Schulz och Idde Schulz har
jag sett på dåtida Kolingsborg vid Slussen.
Christer Lindarw och Lasse Flinckman i After
Dark såg jag på Hamburger Börs 1983.
Hassel-skådespelaren Lars-Erik Berenett har jag sett
i pjäsen Cyrano de Bergerac.
Den i vissa kretsar omtalade Maria Sandvik såg jag på
scen på Tabu 1987.
1980-talets hetaste svenska modell, Elisabeth Ågren,
har jag plåtat.
The French connection.
Där garvar de på tv.
Alla i Sverige vet ju att svensk radio spårat ur totalt.
Något bättre är det i Norge.
På den norska radiokanalen The Beat har man i alla fall filosofin att spela aktuella storhits.
Här får man ett hum om den aktuella kommersiella scenen.
Nya låtar och så.
Check it out.
Yaeger är en 25-årig ny svensk artist som är lite på gång.
Hon medverkade nyligen i Nyhetsmorgon.
Soundet är skitsnyggt.
Det här tycker jag är minst lika bra som Aviciis grejer.
Varning för den här tjejen.
Varning för jaguaren.
Det här är ett album från 1994, som är litet kultigt samtidigt som det tangerar vår egen samtid 2023 med sin pessimistiska svärta.
Plattan innehåller låten Hurt, som blev Johnny Cashs avsked i coverversion.
Det är en fin låt.
Låten är skriven av Nine Inch Nails sångare Trent Reznor.
Trent har också skrivit det kusliga soundtracket till det klassiska dataspelet Quake, som på sätt och vis lett fram till dagens hellsynth-våg bland de unga.
The Downward Spiral är ett mycket hårt album som också förebådar dagens satanistscen.
Jag skulle tro att detta räknas som ett viktigt album i musikerkretsar.
Det är i alla fall bra att jobba till.
Sprillans ny mix från Aim To Head-duon.
Det låter hyfsat kan man säga.
Några riktiga blänkare har vi här för partyt.
Medverkar gör band som Mobiius, Powernerd och ALVABEAT.
Jag får en förnimmelse av den suggestiva postapokalyptiska B-filmen Babylon A.D. med Vin Diesel.
 |
| Vad är lycka? |
Lyckobalansen är en populär självhjälpsbok av den indisk-brittiske läkaren Rangan Chatterjee.
Han intervjuas i TV4 Nyhetsmorgon.
Han har också skrivit böckerna Viktbalansen och
Stressbalansen.
Lyckobalansen handlar om hur man blir lycklig i livet.
På dödsbädden brukar man ångra tre saker, säger Chatterjee:
1. Att man jobbade för mycket.
2. Att man ägnade för litet tid åt familjen.
3. Att man inte gick sin egen väg i livet och bara gjorde det som förväntades av en.
Det finns två sorters lycka:
1. Skräplycka. (Alkohol, läsk, snacks, godis.)
2. Kärnlycka. (Livets mer bestående värden som t.ex. hälsa, relationer,
kunskap och erfarenhet.)
Chatterjee rekommenderar 5 måltider om dagen och regelbunden
sömn.
Sömnrytmen störs av alkohol.
Föreställ dig att du har kort tid kvar att leva.
Vilka tre saker skulle du då vilja göra?
Gör dessa saker redan nu.
Chatterjee uppskattar själv att träna och skriva musik.
Han vill också hjälpa andra innan han dör.
-Hur ska man hinna med allt, frågar sig Jenny Alversjö. Man
måste ju jobba och tjäna pengar också.
-Gör något litet meningsfullt varje vecka, svarar Rangan.
Lycka är inte något vi har hela tiden, tillfogar han.
Fotnot:
Vi har haft ett antal indiska guruer på modet i Sverige
tidigare:
1. TM-rörelsens Maharishi Mahesh Yogi på 1970-talet.
2. Bhagwan på 1980-talet.
3. Deepak Chopra, som talade om vedisk visdom för framgång och
lycka, på 1990-talet.
Det dyker upp en sådan här indisk guru ungefär vart tionde
år i Europa.
Men de västerländska problemen har en tendens att kvarstå.
Nu dyker professorn Ingmar Skoog upp på tv.
Han ger tre enkla tips för en lycklig ålderdom:
1. Träna kropp och hjärna.
2. Var social.
3. Njut av livet.
70 är det nya 50, avslutar han.
 |
| Hur ser man på sundhet i Skandinavien? |
Det är inte lika mycket om träning i dansk press som det är i norsk och svensk.
Det här med att vara ”sund” är litet främmande för danskarna
av tradition.
Man har tidigare, likt studenterna i Uppsala, ansett
lasternas summa vara konstant.
Men trenden är på väg att vända något i vårt södra
grannland.
Allt oftare diskuteras sundhet nu i dansk media.
Sverige (liksom Norge) ligger officiellt mer åt det duktiga hållet än åt den
danska slarvlinjen.
Men enligt statistiken har både Sverige och Danmark 50 procent
överviktiga, så den svenska duktigheten kanske mest är en mediakonstruktion?
Slarv-Danmark har 18 procent feta.
PK-Sverige har 24 procent feta.
PK-Norge har 25 procent feta.
Alltså är ”de fria” danskarna något ”duktigare” än
svenskarna och norrmännen.
I Kina är bara 6 procent feta.
Allra smalast är vietnameserna.
De har bara 2 procent feta.
Ska man dra en slutsats av det, så är det väl att det visar
risets fördelar gentemot förädlad potatis och krämig pasta.
Skillnaden mellan Danmark och Sverige kanske i själva verket
är att man moraliserar mindre över sitt folk i dansk press.
Läkemedelsbolagen har ett ”träningspiller” på gång, skriver norska Aftenposten. Det kommer att bli världens mest sålda medicin, tillägger man.
Pillret har samma effekt på kroppen som hård träning.
Snart är vi smala och snygga allihop.
Och det får man väl kalla en positiv nyhet?
 |
| Biff med pommes och bea - idrottskillarnas favorit. |
Den här bullskiten i svensk media om att ”maten är så fantastisk på krogen”.
Vi lagar väl godare mat själva?
Jag har varit på lyxrestaurang ca tio gånger i mitt liv.
Det har varit en besvikelse varje gång.
Min mamma, kan jag säga, och även jag själv, lagar godare
mat än dessa yrkeskockar på stan.
Och det är rena rama sanningen.
Däremot kan de råvarorna på krogen.
Det kan man lära sig lite av.
Det får man ta efter.
Kockarna vet vad som smakar bra.
Det är smör, grädde, olivolja och ofta ganska dyra råvaror
som hummer, fin fisk och fint kött.
Till det intressanta kryddor, gärna färska.
Ofta använder man selleri, som låtsaskockarna Werner och
Werner skojade om.
Man gillar rotsaker i professionella kök.
Annars är det inget konstigt med europeisk matlagning om man
kan grunderna.
Däremot kanske man inte står så ofta och lagar vietnamesiskt
hemma.
Du får helt enkelt inte tag på deras grejer.
Då kan det vara intressant att gå på en krog som har för oss
främmande mat och främmande ingredienser.
Men det någorlunda konventionella europeiska köket gör man
bättre själv.
Jag nöjer mig gärna med 3-4 i betyg på maten och
satsar hellre några kronor extra på ett fint kallt kvalitetsöl på flaska när
det är fest.
Kan man inte laga mat tycker jag man ska köpa ryggbiff
med en färdig bearnaisesås och kvalitetspommes. Kör lite grönsallad med en
vinägrett till det. Och en flaska vin för 100 kr.
Redan på den nivån har svenska kockar svårt att toppa och
trumfa över i smaken.
Många idrottskillar har biff med pommes och bea som sin
favoriträtt.
Det är en enkel och stark fyra i betyg.
Men jobbet görs mycket lätt.
Vill man få ännu mer restaurangkänsla så gör man egen
klyftpotatis till.
Då är du uppe i 4,5 i betyg för denna maträtt.
Där börjar Sveriges kockar bli svettiga.
 |
| De musikaliska trendsättarna The Beatles 1967. |
Jag ska nu köra igenom Beatles samtliga album.
Det är 12 stycken (en del säger 13).
Jag startar med Please Please Me från 1963.
En liten varning.
Det har förekommit att musiker som lyssnat på Beatlesalbum
fått ”psykbryt” för att musiken är så otroligt vass.
Man kreverar av avundsjuka.
En period ville till och med Stones ta rygg på Beatles.
Senare kom Rolling Stones att gå sin egen väg.
Och det med nästan ännu större framgång än The Beatles fick.
Men det visste ingen 1967 när ”beatlemanian” rådde.
Redan 1963 på debuten låter det rätt om Beatles, om än inte överväldigande.
De har också direkt hitarna Love Me Do och Twist and Shout,
som i princip håller än i dag.
En liten parentes är att Beatles aldrig kunnat läsa noter,
utan är självskolade och går på gehör.
Helt otroligt.
De struntar i all teori och bara lirar.
Och ändå låter det skolat, och mer därtill.
De använder bara ”musikörat”.
Det ska låta bra helt enkelt.
Redan i november 1963, samma år, kommer album nummer två, With
the Beatles.
Ett snabbjobb, och det hörs.
Än så länge dominerar dur-musiken i den här epoken.
Det skulle inte vara så knepigt och introvert vid denna tid.
The best
things in life are for free, but still I want money, sjunger gruppen i låten
Money på detta album.
Beatles tredje album heter A Hard Day’s Night och nu
börjar gruppen hitta sin stil.
Skivan kom 1964.
Där gick det fort.
Omslaget består av 20 uppradade passfoton i Warhol-stil.
Ett konstgrepp jag själv just jobbat med.
60 år senare.
Albumet har ett par storhits.
A Hard
Day’s Night och Can’t Buy Me Love.
Båda sångerna går i dur.
Album nummer fyra heter Beatles for Sale och kom
också 1964.
Det är tämligen svagt, men har storhiten Eight Days a Week,
som fortfarande låter mycket bra.
Vid denna tid, i mitten av 60-talet, har Beatles och Rolling
Stones ungefär samma stil och sound.
Det är enkel bluesrock, som ursprungligen kommer från de
färgade i USA.
Och båda banden håller till i London.
Jag kollar övergångsstället på Abbey Road.
Det finns en livekamera därifrån på linan.
Just i dag regnar det där.
Nästa album är det mer kända Help!
Nu är året 1965.
Här har vi monsterhitsen Help! och Yesterday.
Men också ett antal dussinlåtar.
Just Yesterday är en av världens mest spelade låtar
någonsin.
Skivomslaget är humorbetonat.
Tanken var att göra ordet ”help” med signalgester.
Men fotografen tyckte inte det såg tillräckligt snyggt ut.
Så de improviserade fram några poser, som flottan använder, i
stället.
Den lite småroliga sidan har aldrig varit Stones grej.
De är mer allvarliga av sig generellt.
Mer moll-betonade också, tror jag man kan säga.
Jag kollar om de säljer snus i London.
Ja, det gör de.
Snus är tillåtet i England.
Men inte i EU som helhet.
Undrar om de har ”General”?
Året är fortfarande 1965 och nu kommer Rubber Soul.
Nu börjar det bli lite flummigare här.
Håret har växt ännu mer på killarna och titelloggan är
psykedeliskt utformad.
De indiska sitarerna dyker upp.
Grabbarna börjar se ut som apacher.
Lite farliga.
Man har tagit av sig kavajerna och börjat med mockajackor.
Nu ska man inte vara banktjänsteman i stilen längre, utan
hippie.
Utvecklingen gick fort i London de här åren.
Det bara exploderar på ungdomssidan.
På Rubber Soul lyckas Beatles hitta ett helt nytt sound.
Musiken är mer välproducerad.
Det har hittat något eget och orienterar sig bort från
bluesrocken.
De har mognat på bara 2-3 år.
Skivan är jämnare än tidigare album.
Inte lika djupa dalar.
Inte samma svindlande höjder.
Men Michelle är en mindre hit på albumet.
En fin låt.
Året därefter, 1966, kommer plattan Revolver.
Redan på den inledande Taxman hör man influenser av den
uppseglande Jimi Hendrix i New York.
Nu börjar killarna tuffa till sig.
Den efterföljande Eleanor Rigby låter som klassisk musik.
Omslaget är ett collage och det mest psykedeliska hittills.
The Beatles har kommit in i sin experimentperiod.
Killarna är nu bara i 25-årsåldern, men håller på som
erfarna, fullfjädrade musiker i 50-60-årsåldern.
De får på Revolver till det dittills starkaste albumet.
Hela skivan är full av godis.
Och på deras nästa platta blir de ännu bättre.
Sgt.
Pepper’s Lonely Hearts Club Band.
Ett pionjärarbete som knockar världen och gör andra musiker
gröna av avund.
Då är vi framme vid året 1967.
Skivan går upp i topp på listorna över hela västvärlden.
Alla häpnar.
Man kan säga att det här är breaket för ”den vita popen”.
Den vi lever med i dag.
Tidigare hade allt varit präglat av de färgades musik.
Även för Stones var det så till en början.
I dag kanske vi inte upplever Sgt. Pepper’s så
revolutionerande.
Men den var det på den tiden.
Det Beatles gör för popen, gör Rolling Stones för rocken.
Den stenhårda kioskvältaren Satisfaction kom redan 1965.
Beatles var inne på den mjuka, duriga grejen.
Stones var inne på den hårda, molliga grejen.
Redan följande år, 1968, upprepar Beatles succén med
dubbel-lp:n The White Album.
Även denna skiva blir etta på alla listor.
Beatles-hysterin är nu enorm.
Alla älskar Beatles.
På det inledande spåret Back in the USSR låter de faktiskt
som Stones.
Nu är det give and take som gäller mellan de två giganterna.
Albumomslaget är helt vitt med bara ett litet ”The BEATLES”
nere till höger.
Det här är en helt ny typ av grafisk utformning.
70-talets era börjar närma sig.
Och det känner vissa på sig redan.
Musiken är litet trevande på The White Album, men man anar
att något nytt är på gång på London-scenen.
Man anar moderna tider.
På så sätt lyckas Beatles även denna gång bryta ny mark.
Återigen träffar de rätt.
Och i fler låtar glider de in i Stones lite tyngre rockgrej.
Särskilt i Helter Skelter, som är Rolling Stones nästan i
kubik.
Överlag är detta ett album som växer över tid.
Det finns en magi här.
1969 kommer nästa album, Yellow Submarine.
Det blev inte lika framgångsrikt som de två tidigare
lp-skivorna.
Men här hittar vi Beatles flaggskepp All You Need Is Love.
Vi hittar också en del försök med klassisk musik.
Plattan gjordes för en film med samma namn och är alltså ett
soundtrack.
1969 kommer också succén Abbey Road som då toppar all
världens listor.
Plattan har ett mycket drömskt och snyggt sound.
Borta är bluesrocken.
Återigen är Beatles i sitt esse.
Omslaget där bandmedlemmarna går på rad över Abbey Road har
blivit ikoniskt.
Man har också en låt som heter Her Majesty, som handlar om
Drottning Elizabeth med en något ironisk ton.
Man säger att hon är söt, men inte har så mycket i övrigt
att komma med.
Den grejen gjorde Rolling Stones ett par år tidigare, men de
kallade drottningen ett ”Satans avskum”.
Där ser man lite skillnaden mellan Stones och Beatles.
1970 kommer Let It Be som är gruppens sista skiva.
Nu har Paul fått skägg och John glasögon.
George och Ringo har fått mustasch.
Det syns på dem nu så här i efterhand, att nu går vi in i
70-talet.
Här händer nåt nytt igen med modet och tidsandan.
Nu spöregnar det på Abbey Road.
I dag släpps minnesspåret Now and then med gruppen.
Det är en låt från den gamla goda tiden man fixat till med AI.
Enligt uppgift blir detta Beatles sista låt.
 |
| Poeten Gunnar Ekelöf, 1907-1968, tillhörde dåtidens kulturelit. |
Jag var inne på en grej i går kväll.
Lyriken.
D.v.s. dikt och poesi.
En grej är att ”man inte kan” skriva lyrik i småstäder.
Och så har det alltid varit.
Man får fundera lite på vad det står för.
Däremot tror jag alla tjejer gillar att skriva rim till
julklapparna.
Så viss talang finns.
De svenska poeter vi haft har hållit till i Stockholm.
Och det är den nattsvarta poesin som dominerar.
Inte den idylliska och soliga.
Med undantag av t.ex. Bellman och Evert Taube.
Varför är det så?
Ja, man får fundera lite på det.
Eftersom inte jag heller kan skriva lyrik, så vet ju jag
vad det är med Nyköping.
Jag tror det är att vi saknar fantasi här.
Vi tittar hellre på sport.
Sen måste man läsa in sig på gamla storheter.
Och den traditionen finns inte på den svenska landsbygden.
Sedan är det att livet är lite fyrkantigt och trist på
sådana här orter.
Det gynnar inte fantasin.
Det gynnar inte diktandet.
Är man en dekadent diktare ska man normalt bo i Paris.
Och så har det alltid varit.
Jag hittar en aktuell Nyköpingspoet på poeter.se.
Christer Eriksson, 49.
Han får väl anses vara okej.
På väg.
Han har nog roligt själv.
Och han kommer aldrig att lägga av.
Hur lite han än tjänar.
Men det saknas lite beläsenhet.
Och lite grekisk mytologi från Odysséen och Iliaden.
Ser man inte livets magi som diktare här och nu.
Ja, då får man låna lite av de stora från förr.
Stagnelius, Oscar Wilde, Ekelöf, Pusjkin o.s.v.
Även Christer Eriksson är en poet med djup svärta, vilket är
det vanliga.
Det var ju Ekelöf och Lindegren också.
Men Eriksson har en tendens att bli alltför prosaisk i sina
liknelser.
Det lyfter inte.
Det blir ”dagis”, ”ungar” och ”E4:an”.
Det är inte klassisk lyrik.
Det är sakprosa i morgontidningen.
Man har en tendens att fastna i samtidens trivialiteter och
lyfter inte blicken mot stjärnhimlen.
Men det gäller oss allihop på vischan av tradition.
Jag är likadan själv.
Christer får relativt goda omdömen av läsarna på sajten.
Han anses vara bra av de unga.
Han anses vara en talang.
Eriksson har via sitt diktande i alla fall listat ut att han
har en själ.
Det är bra jobbat.
Där är han något på spåren.
Jag är just nu inne på liknande tankar själv.
Anar en själ i det här.
Om man inte vet alls hur man ska skriva lyrik, kan man ju
titta lite på ”Sturm und Drang” från 1800-talet.
Då sitter man vid midnatt vinberusad med ett stearinljus.
Kanske ligger en dödskalle på bordet.
Utanför blåser en fruktansvärd storm.
Sedan brer man på med allt man har hur ont livet gör.
Och då sitter man inte och snålar på adjektiven.
Då tar man i.
Och är man den olyckligaste människan i hela världen, så
erkänner man det.
Här sitter man inte och håller igen.
Jag ska visa med ett litet exempel:
Fasans stormar
Himmelska ödesmakt
Du som krossar allt
Sliter min själ ur min kropp
I vindens tjutande vrål
Det öde landet är vår avgrund
Som slukar all villfarelsens hopp
Jag den förslavade
Törstar
Men hemsökelsens ohyggliga brand
Är lika blodtörstig som Caligulas hejdukar
Typ, lite så där.
Man brer på helt enkelt.
Så mycket det bara går.
Då är vi inne på Sturm und Drang.
Storm och längtan.
Den tyska romantiken från 1830-talet.
Även att skriva dikt handlar om träning.
Och så ska man ju titta på hur de lite bättre gör.
Man får låna.
Det gör man i alla branscher.
Var fick t.ex. Pepsi Cola sin idé ifrån?
Och var tog Åbro Cola sin idé ifrån?
Med tiden hittar man sin egen stil.
Vi kan ju jämföra 1800-talets Sturm und Drang med en töntig
pastoraldikt.
Så här kunde det låta 100 år tidigare, på 1700-talet:
Den glada näktergalen i cederträdet
Cederträdet i solen
I Lyon
Ruvar på en hemlighet
Näktergalens bo med dess ungar
Pip, pip, pip hörs i eftermiddagssuset
Honan kommer med mat
Bonden sprider sitt frö på åkern
I Paris skjuts salut för konungen
Gud vad fint, hade man sagt på den tiden.
Men det är klart, det här är en helt annan grej inom
diktningen.
Här råder harmoni och förtröstan.
Här är allt på sin rätta plats i tillvaron.
Och så upplevde man livet vid denna tid.
Om vi tittar lite på modernismen inom lyriken, som kom i
början av 1900-talet, så illustrerar jag denna med en passage av skalden
Ekelöf, Sveriges kanske främsta diktare de senaste 100 åren:
Ge mig gift att dö
Ge mig gift att dö
Eller drömmar att leva
Ensam utmattad rorsman
Drevs också jag i land
Med dess lik i lasten
På en för mig okänd strand
Jag har länge druckit det salta
Ge mig vatten
Ja, här ser ni att något har hänt.
Man börjar prata lite allmänt i gåtor om sin olycka.
Det är lite mer tillbakahållet och mer rebusbetonat än den
tyska romantiken.
I dag på 2020-talet är vi framme vid postmodernismen. Vi tar
en dikt av den framlidne Hans Granlid som exempel:
En kosmisk pizza
En kosmisk pizza
Med stjärnbildsmusslor
Raketriven ost
Kometer av ett okänt eteriskt ämne
Sol av tomat och månoliver
En kosmetisk pizza
Inbakad luftlandad förandligad
I superparadisbageriet
Ja, vi ser här att diktningen går alltmer mot det absurda,
och just det är typiskt för postmodernismen.
Om vi tar en snabbtitt på Lars Lucidor, en av våra första fria diktare i tryck i Sverige, så kunde det låta så här på 1600-talet i huvudstaden:
Sorgtröstande liksång
Visa människor
Barn betraktar
Märker och aktar
Hur ostadigt världen står
Växlar
Framåt stryker
Viker
Och fikar
Tid, moln och blåst förgår
På 1600-talet skulle man vara vis. Det var idealet på den
tiden.
Då har vi gjort lyriska nedslag i 1600-talet, 1700-talet, 1800-talet, 1900-talet och till sist 2000-talet.
Tough job.
Somebody’s
gotta do it.
Ska vi ta och vara lite överambitiösa också, så sätter vi
spiken kistan med en dikt från 1500-talet:
Gamle man
Gamle man han liknas
Vid en barklös ek
Alla grenar
Fäller han ifrån sig
Hans rötter de ruttnar
Trädtoppen faller ned
Den gamle mannen faller av
De unga växer upp
Det var en liten lektion i hur man skriver poesi på svenska.
 |
| Poeten Bertil Rundström, 62, från Orsa. |
DET ÄR SÅ
KONSTIGT ALLTIHOP
November en månad
Av sot och
skorpioner
Filosoferande
babianer
Slåss mot
pakistanier
I Laza
Du Larsa
Hänger du på till
Congo
Jag ska bara
bajsa först
Doktorerande
mongolider
Studerar medeltida tapeter
Råttornas drottning
Dansar i Könstad
Biff och banan
Till
Per-Petter-Laban
Råttornas
drottning
Råttornas kung
Råttornas general
Leker sänglekar
Och hänglekar
Grekenlöf grinar
i graven
Postmodern, postmodernare, postmodernast
Man blir liksom
spyfärdig av alla Rolls Roycer
Fru Vaginal-Blues slår till igen
När ska hon
stoppas?
Du Sören, ta en
dusch
Gina kommer i
morgon
Nu blev det kallt
här
Tänker du på Gina?
November griper
som en skorpion omkring sig
Kukens comeback
Hon savar floder
Skjut en biskop!
Medeltida mongolider
Disputerar på latrin
Alla dessa dagar
Alla dessa Porschar
Kåt som en
råttdrottning
I oktober
Meningslösheten
har blivit till norm
Sa Tage Storm
Det svenska
templets gastronomiska bibel
Kom vi drar till Paris
Den nya glassen
Bikini
Slog ned som en bomb i frysdiskarna
Grekenlöf gråter i sin nygrävda grav
Vaginal-bluesen
slog till igen
Du verkar stressad
Nerknarkade
politiker överallt
Jag har satt pers
Klarade på en
vecka 200 bärs
Det är så
konstigt alltihop
All den här
schlagernojan
Vi har omkring
oss
Det är som
pistonger
På perronger
Killer fromage
På pistage
Nerknarkade
politiker överallt
Städernas gemenskap
Är VA-nätens gemenskap
Ål gillar ål
Lasagnen
exploderar i mikron
Blod på glasen
Bertil Rundström, Faror och fanfarer, 2023
”Rundström briljerar med ett helt nytt uppsprängt språk.”
DN
”Rundström defilerar in i mål med sin nya djärva diktsamling.”
SvD
”Postmodernast i Dalarna.”
Ystads Allehanda
