Procol Harum fick en hit med denna klassiker 1967. Än idag vet ingen riktigt vad texten handlar om, men jag tror mig ha ett svar, även om jag tidigare missuppfattat den också. Ögna först igen texten lite snabbt:
Ja, så här ligger det till:
Keith är på krogen med sin tjej. De dansar, dricker och snackar. Grejen är att han liksom tycker att det är något "gudomligt" över henne, och det vill han få fram, men hon svarar; "Nej, nej, jag är bara en vanlig tjej". Okej, säger han. Men då börjar någon läsa Mjölnarens saga ur Canterbury Tales från 1300-talet, och då blir hans flickvän blek. Hon känner deja vu, hon har levt förr, hon HAR en hemlighet, hon avslöjar sig med kroppsspråket, och då förstår Keith Reid, textförfattaren i Procol Harum, att han har rätt. Men flickan har svårt att förstå. Som Keith säger: hon kan inte ens se skillnad mellan hav och land. Han får ta fram "glasögonen" åt henne - förstoringsglaset, och då fattar hon. Låten slutar lyckligt med att de dyker ihop till havets botten, som två gudar. De anammar sin gudastatus.
Det Keith vill säga är att vi i vår ungdom ÄR gudomliga, men att vi senare slarvar bort det i våra enformiga knegarliv. Maharishi Mahesh Yogis idéer hade just kommit i schvung vid denna tid, och där talade Maharishi om det gudomliga självet vi alla bär inom oss. Sådana tankar har förmodligen inspirerat Reid till denna låttext.
Grundriffet har gruppen lånat från Bachs berömda Air on a G string. En andlig låt passande nog. Man får komma ihåg också att musiker ofta har en litet annan livssyn än vanliga Svenssons. Så är det ju än idag. Det är våra musiker som av tradition kommer med visionerna om livet. Och A whiter shade of pale är litet av en vision också. Dykningen på slutet är såklart en symbol.
En symbol för att allt är möjligt.
