Eftermäle

Alla det handlade om för 20 år sedan har blivit gamla och grå. Det är som om alla kändisar blivit gamlingar samtidigt. Det är som om allt vi trodde på en gång nu är över och förbi. Och det känns ju naturligtvis sorgligt på olika sätt, för det visar ju att det mesta de hade att bjuda på bara var illusioner.

Det börjar bli ”De dödas sällskap” över alltihop nu. Mängder av stjärnor har avlidit, resten har tappat sin glans. Nu ligger det sordin över hela partyt. Det är begravningsstämning för jämnan.

Den tidigare skönheten och författaren Louise Boije af Gennäs har blivit otroligt risig och sliten. Hon är 58 år. Kolla här:

Stoppa pressarna skriver ironiskt om Jan Guillous, 76, helvetesvandring på Djurgården. Han går där ensam. De unga kvinnorna som går förbi tar ingen notis om honom. Inte ens en blick får den forna storheten. Ingen ber om en autograf. Jan tycks helt sakna energi i stegen. Det är som om han gett upp.

Litet senare på kvällen tar jag en sväng till den dimmiga å-stadens främsta krog: Hard Rock Cafe. Där sitter tre sorgsna grabbar med varsin sorgsen öl. En fet tunnhårig man i 50-årsåldern står bakom bardisken och torkar ett glas. Han påminner om Hercule Poirot. Inte en tjej så långt ögat kan nå. Ingen musik i högtalarna. Det är lika muntert som på en begravning. Det är mer drag i ökenstäderna i Arkansas än i Sverige nuförtiden.

Är vi döende?

Värdshuset här är nedlagt. Värsan som man sa på 60-talet, när det var som populärast. Det känns som om vi nu närmar oss kyrkogårdarna med rekordfart, och svenska småstäder liknar allt mer Rostbältet i USA, där det helt saknas ekonomiska möjligheter för medborgarna. Det resulterar i uppgivenhet och missbruk, inte sällan av knark. Det finns relativt stora städer i USA där nästan alla knarkar. Nu börjar vi glida åt det hållet här också.