Prislappen på förlorade drömmar

Till och med Miss Universum har blivit gammal.

Jag har inga högre mål med mitt liv längre. Bara att göra framsteg inför mig själv. Jobba med kultur, ekonomi och träning. Försöka undvika att bli lurad på den kapitalistiska marknaden. Jobba med ekonomisk nudging. Försöka få massorna med mig mot eliten. Invänta döden. I princip så.

Hur gjorde Robinson Kruse i nöden? Jo, han hjälpte sig själv och förlitade sig inte på de nyckfulla gudarna. De gudar som tycks vara på de rikas sida mot oss fattiga. Ja, dem skall vi väl för fan inte tro på? Möjligen kan man se schamanistiskt på livet, med utgångspunkt i sig själv. Jobba inifrån och ut. Vara med och påverka.

Villa-Volvo-Vovve-prästerna i tv står fortfarande och predikar om samma saker de gjorde i Kyrkans barntimmar för femtio år sedan. För mig har i alla fall litet hänt sedan dess. Vad gäller tänkandet, vad gäller insikter och vad gäller erfarenheter. Mig lurar de inte längre. Men de står kvar och stampar där de alltid stått.

Jag tittar på ett fantastiskt klipp med Yvonne Ryding från Miss Universum-finalen 1984. Men nu visade det sig att även den fagra Eva var en illusion på denna planet. För idag är ju inte Yvonne särskilt sexig längre. Ingen kvinna man längtar efter. Hon har blivit gammal och sliten hon också. Men på sätt och vis är ju det litet tröstande. De blir fula de också, förr eller senare. Den vackra jordiska kvinnan är ingen sanning, hon är blott en chimär, men en väldigt trovärdig hägring i livets stora öken.

Sedan kan det finnas andra sanningar om kvinnan i andra världar, det är inte omöjligt. Men enligt vad jag har sett här, till nästan hundra procent, är förgängligheten förhärskande på denna planet. Dock, när de allra vackraste är i sin blomning, så är det ju något astralt över dem, det kan ju inte förnekas. Det är därför alla faller för dem gång på gång. Men hur det i så fall ser ut på andra sidan vet jag inte i dagsläget. Det gör väl förmodligen ingen levande människa. Vi kanske träffar dem igen i helvetet? Varvid den vackra kvinnan lurat bort oss totalt. Men när man ser en sådan kvinna som den 21-åriga fröken Ryding, då förstår man ju att hon måste ha en högre sanning också. Men förmodligen sålde hon den för billigt, för den kropp hon hade då, alla mäns dröm, den får hon inte tillbaka i livet för alla pengar i världen. Var det värt låt oss säga 40 miljoner, som hon då kanske tjänat? Eller var den eviga drömkroppen värd mer? Fråga de saudiska prinsarna, om vi auktionerar ut henne i sin ungdom, så förstår ni. Men när vi män ser henne idag, blir vi dessvärre en illusion fattigare. Och vad är prislappen på förlorade drömmar i pengar? Förmodligen handlar det om tusentals miljarder, om det räcker. För varje vacker kvinna som faller, och vi ser det hända gång på gång, får skönhetsindustrin allt svårare att upprätthålla sin trovärdighet och farten i sin miljardrullning.

På sätt och vis är det ju synd att skönheten Yvonne Ryding blivit gammal och ful. På sätt och vis inte, om jag ska tala för förlorarna på kärlekens arena.

Om man tittar på de möjligheter, eller omöjligheter, Sverige erbjuder i form av ekonomi i första hand, verkar landet vara ett gott land? Nej. Träffar man kvinnor? Nej. Är människor trevliga? Nej. Får man erbjudanden av dignitet? Nej. Visar tv intressanta och givande program? Nej. Lär man sig i dumburken hur man tjänar pengar? Nej. Präglas skvalradion av kvalitet? Nej. Lyckas man nå ut med sin konst? Nej. Alltså är samhället ont till sin natur. Det ska man veta. Men det är klart, bekräftar inte de oss, så köper inte vi av dem heller. Något måste vi ju svara med när de pissar på oss i princip varenda dag, året om. Lagen har vi för att anarki och upplopp inte ska bryta ut i vårt svenska ekonomiska helvete. Och för att skydda snyggingarna mot våldtäktsmän. Klarar man inte lagen en viss dag, får man med gott samvete gå och köpa öl. Det blir betydligt billigare än att göra något dumt. Dessutom får du trevligt en stund.

En 55-årig kvinna från England träffades av blixten under en vandringstur i Skottland. Hon avled direkt. Hennes dotter tror att det var en maximalt olycklig slump. Det tror inte jag. Det var planerat. Det var en ren avrättning från ovan.

Fotnot I:

Yvonne Ryding startade sin karriär som oglamorös undersköterska inom äldrevården i Eskilstuna och spelade amatörfotboll som mittfältare. Hon blev upptäckt av veckotidningen Året Runt som Lucia 1983. 1984 vann hon Fröken Sverige och samma år blev hon Miss Universum i Florida. Idag är hon 56 år gammal och driver ett kosmetikaföretag.

Fotnot II:

Det guld som finns på planeten jorden har bildats långt ute i rymden i universums barndom, möjligen i svarta hål.

Phil Collins, 68, är ”halvdöd” gammal gubbe på scen i danska Aarhus, rapporterar dansk media. Konserten framförs sittande, med käpp för droppfoten och i helt otrendiga slitna mörkblå seniorkläder. När man ser honom stappla in på en konsertbild blir man beklämd, så eländig ser han ut. Det där är ingen popartist, det är sjuka gamla farfar. På en annan bild pekar han upp mot himlen och ler ironiskt. Collins startade sin bana inom barnteater på tidigt 1970-tal, innan han gick vidare till den progressiva rockmusiken med bandet Genesis.

Ser ett engelskt par på tv som flytt storstadslivets hets och flyttat till vildmarken i Yukon, Kanada. De tycker att de dragit en sådan vinstlott i livet. Äntligen har de hittat hem!

Men vi som inte har några pengar då och sitter fast i skiten, vad ska vi göra? Vad har vi för valmöjligheter att utforma våra liv på Guds planet i Jesu namn amen?

Ja, vi får väl ta livet av oss i Jesu namn amen.

Det kostar 80 000 i Schweiz.

Dödlig flugsvamp i skogen finns också att tillgå. Det är gratis.

Eller så sätter man igång och gräver där man står.

Jag går in i sovrummet. Mix Megapol står på. En kvinna ringer in och menar att meningen med livet är familjen. Hon har tre halvstora barn. Ungdomar. Det är väl dom man lever för, avslutar hon. Programledaren Hasse låter dock inte särskilt övertygad av  det något tveksamma retoriska svaret, utan lägger spydigt på en ny låt snabbt som fan bakom en fasad av dåligt sminkad oartighet, hej, hej, och ha det så bra och kärlek till hela familjen.

I Kramfors finns det också sexhatande moralpoliser med radar som håller koll på allas aktiviteter. Vaksamma, självutnämnda moralpoliser utan eget liv finns överallt i detta land. Beredda på att gå till attack. Beredda att bränna ned hus till och med om så krävs för att stävja den svenska synden.

Det svenska samhället är inte friskt.

Kan det vara menat som ett tukthus, eller vad är det?

Moralpolisen gillar alltså inte sex. Men de gillar inte alkohol heller. Och inte cigaretter. Och inte musik och ännu mindre dans. Jag undrar vad de gör om dagarna. Vad de anser sig leva för. Det vi har nu liknar ju ingenting. Eftersträvar vi en Kumla-anstalt för alla?

En suggestiv halvmåne vandrar upp på himlen.

Det enda som är kvar nu är att dö.

Allt annat har de förstört.

Ingen dansar jive i betongskor.

Att så många svenska författare tar livet av sig beror naturligtvis på en dödslängtan de får via jobbet.

Bort från detta låga, till något högre och bättre.

Till den verklighet de skildrar i sina egna verk.

Nu förstår jag den grejen.

Vissa av dem verkar ju veta precis vart de ska sedan också.

Som Stagnelius på 1800-talet.

Resa Amanda jag skall, till sällan skådade länder.

Han lämnade några lappar efter sig som ledtrådar till eftervärlden.

Han var från Gärdslösa på Öland precis som min mormor.

Ölands tyngdpunkt.

Han var prästson.

Vi kan mycket väl vara släkt.