Hemma på min gata i stan...

Det härliga gryningsljuset...

nyponen...

bron...

lekparken...

fontänen...

grillen...

Femte avenyn...

och Livets Träd. Allt i detta nuets Sverige.

Magical-mystical-eran 1970-74

Mellan 1970-1974 växte en liten epok fram inom popen, som man skulle kunna kalla Magical-mystical-eran.

Killarna och tjejerna skulle ha storburrigt hår, ha änglastämmor och gärna sitta vid en flygel och spela fantastiska melodier med bitterjuva texter om att drömma sig långt långt bort.

Antingen till den ljuva ungdomen, eller till ett fjärran land. Gärna då ett land som bara finns i ens egna drömmar. Ni vet lite som i sagorna om "Narnia". Och inte då "Lernia", som är mer aktuella i dag. Lol.

Är det någon föregångslåt som betytt mycket för den här bitterljuva glamtrenden, så kan det vara "Bridge over troubled water" med Simon & Garfunkel. Plus kanske några andra av deras hitar.

Det som blev idealet för efterföljarna var att man ska se ut som och sjunga som Art Garfunkel, man ska komponera som Paul Simon, och och man ska spela flygel som Harpo Marx, med förbundna ögon.

Som ni förstår var inte det här någon lätt kombination att få att fungera i det längre perspektivet, men vi fick se en hel del one-hit-wonders slå igenom, och några stora världsartister lyckades rulla igång sina mer långvariga karriärer. Till exempel Abba och Andrew Lloyd Webber.

Även Magnus Uggla har hämtat mycket inspiration från den här musikalvågen, som redan då fick innetjejerna att börja gråta. Och än i dag när de är femtio och på väg hem från jobbet i jeepen, kan de få en och annan tår i ögat när de hör Logical Song med Supertramp på Lugna Favoriter.

 Jag själv känner likadant när jag hör de där gamla låtarna.

Gud, det är så att man vill gråta över hur sorgligt ens liv har blivit. Mot hur det var förr.

Ja, inte sant?

Just det där When I was young-temat, var rätt vanligt redan på den tiden. Supertramp hade ju som sagt sin Logical song som gick lite så här; "When I was young , it seemed that life was so wonderful, a miracle. Oh, it was beautiful, magical, mystical...but then they learned me "at Lernia" to be dependable, clinical, intellectual and cynical."

Och så All by myself; "When I was young I never needed anyone. And makin´love was just for fun. Those days are gone..."

Abba kan man väl också säga har sina rötter i den här perioden mellan 1970-1974. Särskilt märks det väl på scenkläderna i Eurovision Song Contest-finalen i Brighton när de vann med Waterloo.

Och Benny var ju en riktig Harpo Marx, som kunde lira flygel med bindel för ögonen. Såväl Mozartstycken som Beethovenstycken eller något annat storslaget.

Och Frida stod för änglarösten och änglalockarna.

En oslagbar perfekt kombination a´la Simon & Garfunkel igen.

Ängel plus geni.

Hälsningar

Pontus Platin

PS: Kom dock ihåg om ni vill försöka göra den här grejen i dag, att fin kan ibland få lida pin bland disse menniskirne hir på jorda...di sma sma gra...ja usch ja.

Vae victis!

Quo vadis, tabula rasas?

Memento mori, et carpe diem ad hoc.

Veni, vidi, vici!

Wann alea acta est.

Vade retro Cosa Nostra, et vae victis!

Nota bene; in vino veritas (sic!), pax vobiscum, et fiat lux!

Hälsningar,

Rune Lundström, Gruppchef  Momsgranskningen, Skatteverket i Hudiksvall.

(PS I nästa vecka börjar våra momsrazzior mot detaljhandeln i Norrland...)

Pink Floyd 1966

En bild på Pink Floyd från den klassiska Sverigeturnén 1966, där skandalerna avlöste varandra i ett hejdlöst tempo. De svenska kvällstidningarna var "chockade".

Om nu någon minns den tiden. Eller vill minnas.
Ni behöver inte om ni inte vill. Såna här grejer är preskriberade vid det här laget, ärligt talat.
Men i alla fall, denna bild tror jag är tagen i Jönköping i närheten av Husqvarnafabriken.
Killarna skulle väl lära sig lite om röj-partyn???
Lol...

The Joker: 1000 AD-2000 AD

Guillou vs DN 500

Vad gör DN för vinst per år egentligen?

Jag vet inte riktigt, men jag tror att jag har läst genom åren att de ibland kan ligga på en 30-40 miljoner om året ( kanske ungefär lika mycket som de får i statsbidrag?). Och ibland går de med förlust. Det senaste förra året var ju att de sparkade 200 anställda.

30 miljoner, ja det är väl vad Guillou kan dra in på egen hand ett bra år.

Så ibland kan faktiskt en elefant vara mer än 500 myror på redaktionen.

Om man ska försöka förstå Bonniers på något sätt, vad deras problem är, om de nu har något, ja, då kan det ju vara att kassan håller på att bli lite tom.

Eller vad tror ni?

Vi har ju sett litet svenska bjässar gå ner på knä de senaste åren, tex Volvo PV, SAAB PV, SAS, SSAB, Ericsson och ONOFF.

Nu får man ju aldrig några bolagsrapporter på Bonniers så att man kan avgöra om de är i behov av statliga miljoner år efter år för att kunna distribuera DN ut till landsbygden varje dag, och göra en Göta Kanal om året lagom till Annandag Jul, och lite annat kul. Kanske behöver de den hjälpen? Kanske inte.

Jag är osäker, eftersom det är så mycket hemlighetsmakeri kring den koncernen och deras lilla samhällsprojekt. Vad nu det går ut på nuförtiden?
Det vet jag faktiskt inte heller.
Någon kanske kan berätta det för mig.

Skatteverket måste väl i alla fall kunna se Bonniers siffror en gång om året, vad de tjänar och hur mycket de gömmer i Schweiz, und so weiter, und so weiter...

Och om inte de på "Skatt" har anat ugglor i mossen och dragit i nödbromsen via ett litet telefonsamtal till Rosenbad, ja då kanske saker och ting är i sin ordning.

Ja, vem vet?

Men om vi försöker se litet marknadsmässigt på Bonniers position, ja så ligger ju deras produkter väl i linje med övriga aktörers, både vad gäller kvalitet och pris.

Ska man försöka göra en grov uppskattning av Bonniers intjäning just nu, så får man alltså titta litet i huvudkonkurrenternas rapporter. Ja, som MTG, Schibstedt och Nordstedts. Där kan man få vissa uppslag om hur marknadsläget är för de gamla Bonnrarna, om man är intresserad.

Stockholm/TT

Die Grüne Armee Fraktion

Den här sopsorteringen och miljöflagellanttåget som har svept över världen de senaste 10-15 åren, ja, det börjar jag alltmer tro är en "tysk Lassie".

Någonting miljörörelsen och den övervintrade vänstern flummat  fram på de tyska universiteten, dit de tagit sin tillflykt nuförtiden.

Ja, ungefär som vissa håller på med i Sverige, som inte riktigt, ska vi säga platsar, inom näringslivet, utan hellre sitter och lägger ut texten kring Queerfeminism och härliga recept på "muslimsk potatissoppa" mm.

I detta tyska fall kan det mycket väl handla om en slags senkommen botgöring för Andra Världskrigets skamligheter.

Och denna tyska uppfinning med sopåtervinning skulle kanske ur ett jungianskt eller freudianskt perspektiv kunna ses som en försoningsgest, om än med en alltför stor dos av det gamla vanliga tyska duktighetskomplexet som för många i dag upplevs som en ny slags nazism, den sk miljönazismen.

Die Grüne var ju tidigt stora i Tyskland, och frågan är om inte hela vårt eget svenska miljöparti, med på den tiden den så sluge Birger Schlaug i spetsen, direktimporterades från vårt Vaterland.

Kalla det gärna "proggskäggens hämnd" om ni vill, för även jag finner det irriterande och påfrestande att i den moderna stressade vardagen, tvingas offra mer och mer av min tid och min energi åt "rena skräpjobben".

I Tyskland liksom i Sverige, är proggskäggen i regel kritiska mot såväl kärnkraft, industri, näringsliv, börsen, lönsamhet och hela välfärden så där i största allmänhet.

Men just den biten kan jag förstå lite av. Jag har också varit ung, grön och arg, och inte fått leka med de stora pojkarna på Siemens och Deutsche Bank. Så jag vet hur det känns, att tvingas övervintra på ett gammalt universitet nånstans, där man varken syns eller hörs eller riktigt får vara med i samhället.

 Ja, typ som Mattias Gardell, vår gamle proggare inom Religionsvetenskapen.

Och när man suttit och ugglat på ett av samhället övergivet universitet i 10-15 år, då kan man som Lars Oehlschlager, Stefan Schreiter och Michael Wiener bli så jädra arga att man till slut bildar Die Grüne Armee Fraktion, via någon "Grön Punkt", som man prånglar ut över hela världen med tysk list och perfektion.

Och hux flux ett antal år senare har man fått hela världen på fall, inklusive sitt eget hemland.

Jaa, diese dumme Deutschen...

I alla fall när det gäller det här med det nya sopsystemet, får de inget annat än tre dumstrutar i betyg av mig.

Miljöpartisten i Sverige, Gustav Fridolin, får nöja sig med två dumstrutar.

Plus kanske en tvåmånaders Sareksemester med början den 13:e november, med Lapplands Jägarregemente, för att få uppleva den svenska miljön och naturen från den lite mer kyliga sidan...

En liten schacksnabbis

1900-talets främsta manliga teoretiska stjärnor äro tre.

Einstein var den ”förste”.

Han kom på det där med vedklabbarna, att ju fler klabbar du lägger på elden, desto bättre brinner det. Ibland till och med, får du fyrfaldig effekt eller mer. E=mc2.
Dvs energin du får ut av vedbrasan är lika med antalet kg fysisk massa räknat i kilogramvikten, multiplicerat med ljusets hastighet i kvadrat, per sekund, dvs rent matematiskt 300 000 gånger 300 000.  

Sen kom ingen manlig teori alls på några år.

Och efter det kom ingenting.

Och sen kom ingenting heller.

Men sen plötsligt på 80-talet dök två ryska karpar upp och la sig och lurade i vassen.

Den ena Karpen hette ”Karpov”. Och den andra karpen hette ”Kasparov”.

Och de spelade schack ungefär lika bra. Kasparov spelade ”öppet” från toppen av kortleken, medan Karpov var en sån där illistig och sluten kille, som kunde gå i land med såna grejer som ”chocka” motståndaren med en ”klöver 3:a i första draget”. "Här kommer en skumbanan, så passa dig!" 

Lite såna där fula trick som gubbarna på medeltiden roade sig med.

Kasparov däremot var en storstadscharmör från Moskva, som visste vad damerna ville ha. Och även vad grabbarna ville ha.

 En explosion á la Hollywood redan i första scenen.

Och där började det lukta lite världsklass igen om ”tänkarna” i alla fall vad det gäller det teoretiska. 

Hur dom var i sänghalmen, det vet jag inte, men i dag pratar vi bara lite schack för skojs skull.

Den häringa Kasparov, den gubben kunde ”lira” så att till med de blonda fotomodellerna i 20-årsåldern, hänfört och lyriskt följde hans korta och långa rockaderingar i direktsändning från schack-VM i Bulgarien.

Kasparov var en sån där vass och skarp rysk tänkare, att till och med Pentagon faktiskt blev lite nervösa, och såg sig nödgade att bygga en ”superdator” för att sätta mallgrodan från Moskva på plats.

Jag pratar om schackdatorn ”Deep Blue”. Och faktiskt klarade den maskinen av några gånger att ge till och med världsmästaren en liten lektion. Om hur schack bäst bör spelas.

Om vi jämför de här två grabbarnas spelstilar, Karpov och Kasparov, ja, då satsade Karpov på ett grundmurat försvar. Sen efter kaffet och konjaken, då kunde han börja fundera lite på en löparattack på vänsterflanken. Typ.

Karpov spelade ”mer för att deltaga och njuta av den historiska mystiken”, än att sitta där och ta både ära och guldmedalj från sina kollegor.

Kasparovs filosofi däremot gick ut på ”bråttom, bråttom, bråttom och ut med allt du har och erövra de fyra centrumrutorna innan motståndaren gör det”.

En såkallad tempolirare, som satte värde på både tidsfaktor och maskinmässigt momentum som i ett tyskt Blietzkrieg. Oerhört effektivt.

I alla fall på 80-talet.

På den tiden var det såklart Kasparov som glänste mest, men de nya killarna i sporten börjar mer och mer titta på Karpovs lite sega försvarsidéer och spela lugnt och metodiskt, snarare än att försöka gå på knock redan i femte draget som ett geni.

Så ser det ut i dag.

Av det lilla som finns kvar av denna gamla antika sedvänja.

Som ni vet väljer de flesta unga spelsugna i dag att dra en spader vid pokerbordet. Och det har jag full förståelse för. Även poker kan ju ibland vara en liten intellektuell utmaning.

Och där nånstans, när Kasparov hade förlorat VM-titeln för tredje gången till en maskin, började det här med schack tappa sin tjusning, när faktiskt maskinerna i princip kunde ”räkna ut vartenda drag” redan dagen innan.

Så då la faktiskt både Karpov och Kasparov av, och började syssla lite med politik och religion.   

Helen Wellton och datakraften

Helen Wellton, Lap Powerbruden i DN på 80-talet, var ett av Stockholms fyra kvinnliga ess på den gamla goda tiden i vårt Rike. Den kvinnan var dåtidens spader dam.

Det andra esset var Sveriges snyggaste strippa på den tiden, den blonda onda Tabu-Maria, hjärter dam, enligt min mening. Och det tredje quinnliga esset, det var modellstjärnan, den blonda slanka Elizabeth Ågren, fröken ruter dam.

Vem det fjärde kvinnliga esset var under den epoken i Svea Rikes historia, om vi säger så, den mystiska klöver dam, vem det var, det vet inte jag, för henne träffade jag aldrig där uppe i Stockholm, när jag var däruppe och harvade runt i tillvaron på mitt dåtida primitiva sätt.

Men eventuellt var det väl Annika ”Falken” på S-E-Banken, eller Drottning Silvia på slottet.

Men den därhinga ”Helen Wellton”, hon snackade ”Lap Power”, eller då på dagens svenska ”IPads” och ”Ipods” innan en enda svensk ens hade aning om vad en kbit var.

Ja, den brittiska kvinnan på semester så ända in i Norden, lekte varje dag sina diaboliska lekar med det svenska folket via sina dolda och mystiska budskap i rikspressen där hon vikte ut sig, nästan som en på den tiden då, ja en riktig utvikningsbrud.

Redan till morgonkaffet fick man en ”nakenchock” i vrångstrupen om ni förstår vad jag menar, när man tog del Helens ”dataerbjudanden” för 9900 kr.

Eller ibland till och med hela 14 900 kr.

Vanligtvis härjade hon med sina snygga ben och åtsittande leopardklänningar på kulturdelens framsida i DN.

Usch, usch, usch.

Snacka om kulturellt sammanbrott…

Men det där utspelade sig på den gamla grå DDR-tiden i Sverige, den tid som ni ungdomar har haft ”oturen” att missa.

På den tiden fick nästan landets alla runkgubbar nöja sig med vad som erbjöds av kvinnlig flärd i morgontidningen, för att bli lite höga i sin tragiska ensamhet, i vår på den tiden väldigt svarta östtyska vardag.

Så såg den svenska verkligheten ut på 1980-talet.

I dag är såklart läget helt annorlunda.

I dag har vi möjligheter.

Men om vi ska återgå till saken; utåt sett signalerade den här kvinnan, alltså Helen Wellton, att datagrejen var ”frälsningen” i den nya tiden för ”hela svenska östtyska folket”.

Rent privat stod hon hemma i Saltsjö-Boo-herrgården och målade rembrandtska dödskallar hela dagen lång.

Vad hon nu menade med det.

Varför denna slagkraftiga affärskvinna, Helen Wellton, målade en massa symboliska dödskallar hemma i lyxvillan när nu affärerna gick så bra, det vet jag faktiskt inte, för jag är en sån där otroligt naiv kille som inte ”fattar nånting” av värld och flärd.

Och särskilt fattar jag inte ”de riktigt stora tjejerna”, som ligger några steg före oss småpojkar i livets utvecklingskurva.

Men det var alltså så det här med ”data” började i Sverige en gång i tiden.

Med ett blont bomnedslag som var såväl affärskvinna, Marilyn Monroe och Rembrandt.

Ja, allt i ett.

Denna Data-Marilyn tyckte att vi ”Svenssons” i det på den tiden primitiva Sverige, skulle göra både ett och annat strandhugg vid såväl tangentbord som skärm, för att avnjuta ”den riktiga världen”.

Den värld som nu var hennes värld av tradition.

Och i dag 25 år senare är det väl just där vi alla har hamnat, mer eller mindre.

Helen Wellton  med sitt ”Lap Power-budskap” i DN  vann alltså slaget om den svenska ”verkligheten” om vi säger så.

Vem nu den kvinnan egentligen var och är i vår jordiska tillvaro, det har jag ingen aaaaning om, ärligt talat.

Det får ni fråga stjärnorna om.

Men det är nästan så att man på parbilderna kan se att även hennes make är lite rädd för henne.

Så ”otäck” kan den kvinnan i värsta fall vara för vår svenska allmänhet.

Då kanske även dagens läsare fattar att det är lite ”astralvarning” på det vi i dag närmast betraktar som ”vatten i kran” i vår nästan totala oskuldsfullhet kring det här med ettor och nollor i dagens moderna samhälle.

Men kom ihåg lite grand i bakhuvudet att dagens stora databuffé en gång i tiden började med en sån där riktig blond och himsk scandal beauty.

Som älskade dödskallar.

När Helen Wellton snackade ”data” med oss svenskar 1987, då fattade egentligen ingen nånting av vad hon egentligen syftade på.

1987-1988 var det inte direkt så att man som ”medelsvensk” arbetare stod och hängde på dörren till Lap Power-butiken, för att få ett ex av den senaste datorn. För på den tiden fanns ingen internetlina överhuvudtaget ut till stora världen. Och det där med datorer var inte då mer än stora ”miniräknare”.

Så kul kändes ”den grejen” när allt startade upp en gång i forntiden.

Men tio år senare, typ 1996, började verkligheten komma i fatt Miss Welltons vision.

Vid det laget hade DN och NASA nästan både Venus och Mars i direktsändning på webben via en liten modemuppkoppling hos Telia.

Och då fattade ju plötsligt varenda amatör, att det här är grejen som kommer att smälla av stort i framtiden…

När utvecklingen hade gått så långt, då kunde till och med jag förödmjuka mig med att kräla några varv kring Helen Welltons fötter, om det nu var det hon var ute efter.

Nemas problemas senorita Benita.   

Så länge leve datakraften och Lap Powern!

Konsten att äta som en fotomodell

Jag kollade just på nätet hur modeller brukar äta, för att se hur dessa unga smala kvinnor tänker kring det här med mat som är så knepigt för många av oss. Och det här är vad jag fick fram är en vanlig variant på dagsmeny för en modell:

Frukost: Te istället för kaffe ska det vara. Färskpressad grapefruktjuice eller morotsjuice. 1-2 skivor delikatessknäcke med lite keso eller mjukost. Hårdost ska undvikas.

Förmiddagsmellis: En liten godisbit från hälsokostaffären, typ karamelliserade sesamfrön.

Lunch: En kopp buljong med bryggerijäst. Grillad fisk eller kyckling, råris och råa grönsaker.

Eftermiddagsfika: Te och yoghurt.

Kvällsmat: En kopp buljong, tonfisk, ångkokta grönsaker och en bakad potatis.

Kvällsgodis: 0,5 dl valnötter eller mandlar.

Min tanke om detta är att det låter rätt i stilen. Till exempel undviker ju modeller rött kött, köttfärs och feta korvar. Och det hade vi ju ett vetenskapligt larm om i veckan att rött kött kan ge cancer.

Sedan föredrar modeller ris framför pasta, och det kan också vara klokt ur hälso- och viktperspektiv. Övervikt är ju väldigt ovanligt i Asien, och asiaterna bygger ju sin kost på ris i första hand.

Jag slog ihop hela dagsmenyn på en kaloriräknare och fick fram att detta ger ett totalt energiinnehåll på ca 1200 kcal. Sen blir det väl att tjejerna går ut och dricker några glas vin och drinkar då och då, plus att de kanske även tar in något extra att äta, och då kanske det totala intaget landar på ca 1400 kcal/dag, vilket är helt okej för en ung smal tjej ur ett hälsoperspektiv. Om man äter så här varierat får man dessutom en helt perfekt mix av näringsämnen, som tex protein, kolhydrater, fetter, vitaminer och mineraler. Sett ur den synvinkeln är denna kost ruskigt perfekt, det går inte att göra så mycket bättre.
Det man framförallt ser och ska tänka på som tjej, är att modellernas matvanor ligger väldigt långt från traditionell svensk husmanskost, typ makaroner med falukorv, köttbullar med mos, pizza, potatisgratäng med oxfilé och bearnaise, ärtsoppa med pannkakor osv. Vår traditionellt ganska tunga svenska mat, den är modellerna helt främmande. Det ska dra mer mot Indien och Kina om man vill hålla sig i form och ska må bra i längden.   

Så min slutkommentar är att om man vill äta sunt, då är det variationer på ovanstående dagsmeny som gäller.

Modellerna har rätt.
Så på den punkten får de en liten guldstjärna av mig.