Mellan 1970-1974 växte en liten epok fram inom popen, som
man skulle kunna kalla Magical-mystical-eran.
Killarna och tjejerna skulle ha storburrigt hår, ha änglastämmor
och gärna sitta vid en flygel och spela fantastiska melodier med bitterjuva
texter om att drömma sig långt långt bort.
Antingen till den ljuva ungdomen, eller till ett fjärran
land. Gärna då ett land som bara finns i ens egna drömmar. Ni vet lite som i sagorna
om "Narnia". Och inte då "Lernia", som är mer aktuella i
dag. Lol.
Är det någon föregångslåt som betytt mycket för den här bitterljuva
glamtrenden, så kan det vara "Bridge over troubled water" med Simon
& Garfunkel. Plus kanske några andra av deras hitar.
Det som blev idealet för efterföljarna var att man ska
se ut som och sjunga som Art Garfunkel, man ska komponera som Paul
Simon, och och man ska spela flygel som Harpo Marx, med förbundna
ögon.
Som ni förstår var inte det här någon lätt kombination att
få att fungera i det längre perspektivet, men vi fick se en hel del one-hit-wonders slå igenom, och
några stora världsartister lyckades rulla igång sina mer långvariga karriärer.
Till exempel Abba och Andrew Lloyd Webber.
Även Magnus Uggla har hämtat mycket inspiration från den här
musikalvågen, som redan då fick innetjejerna att börja gråta. Och än i dag när
de är femtio och på väg hem från jobbet i jeepen, kan de få en och annan tår i
ögat när de hör Logical Song med Supertramp på Lugna Favoriter.
Jag själv känner
likadant när jag hör de där gamla låtarna.
Gud, det är så att man vill gråta över hur sorgligt ens liv
har blivit. Mot hur det var förr.
Ja, inte sant?
Just det där When I was young-temat, var rätt
vanligt redan på den tiden. Supertramp hade ju som sagt sin Logical
song som gick lite så här; "When I was young , it seemed that
life was so wonderful, a miracle. Oh, it was beautiful, magical, mystical...but then they learned me "at
Lernia" to be dependable, clinical, intellectual and cynical."
Och så All by myself; "When I was young I never needed anyone. And makin´love was just for fun.
Those days are gone..."
Abba kan man väl också säga har sina rötter i den här
perioden mellan 1970-1974. Särskilt märks det väl på scenkläderna i Eurovision
Song Contest-finalen i Brighton när de vann med Waterloo.
Och Benny var ju en riktig Harpo Marx, som kunde
lira flygel med bindel för ögonen. Såväl Mozartstycken som Beethovenstycken
eller något annat storslaget.
Och Frida stod för änglarösten och änglalockarna.
En oslagbar perfekt kombination a´la Simon & Garfunkel
igen.
Ängel plus geni.
Hälsningar
Pontus Platin
PS: Kom dock ihåg om ni vill försöka göra den här grejen i
dag, att fin kan ibland få lida pin bland disse menniskirne hir på jorda...di
sma sma gra...ja usch ja.
