Börsen är en bluff...som allt annat

Det första jag tänkte när jag för ett drygt år sedan ramlade på den här avslöjande grafen, var att det måste bli en börskrasch snart.
Och så blev det som bekant.
S&P 500 står för Standard och Poors bevakning av aktiekurserna för USA:s 500 största bolag i ett historiskt perspektiv. Nu är kurserna tillbaka på 1998 års nivåer, så de senaste tio åren har inte ens topplacerare tjänat några pengar. En gammal ekonomisanning säger ju att man inte kan slå index i längden.
Stockholmsbörsen ligger i dag blygsamt bättre till. Sedan 1995 har man haft en värdetillväxt med 5,4 procent om året, inte direkt mycket bättre än ett vanligt sketet sparkonto.
När börsen ger så litet eller ingenting alls då är det dags att börja fråga sig om allt arbete och energi man lägger ner på det är värt besväret.
För egen del har jag åtta års stenhårt och ambitiöst arbete med PPM-fonderna bakom mig och ändå är jag i princip tillbaka på scratch. Snacka om att man känner sig lurad!
Och det är väl det marknaden går ut på? Att hajarna ska lura skiten ur småspararna.
Själv har jag tappat förtroendet för marknaden efter ett helt galet decennium. För mig är marknaden död nu. Stendöd.
Nej, man måste hitta ett annat engagemang än pengar och börser i livet, för man blir definitivt inte fri den vägen, det börjar jag inse nu.

Jag kommer att lägga min energi på helt andra ting framöver, den saken är klar. Man får får bli rik på erfarenheter istället.

Jag tror att jag ska börja studera grodor...

Den vassa eggen

Det innebär en svår inre balansgång att leva i det moderna samhället med allt det oerhörda och fruktansvärda som händer runt omkring oss i dessa dagar.
Men man får inte bli tvivelsjuk. Det är farligt. Det är också farligt att vara överoptimistisk.
Sina framsteg ska man tala tyst om och aldrig skryta med. Sina svaga punkter finns det heller ingen anledning att dra fram till allmän beskådan.
Silentium est aureum, som alltid.
Man ska inte ifrågasätta grundläggande saker varje dag utan försöka mobilisera litet tillförsikt och blicka framåt.
Den som vet sitt värde men känner sin begränsning går inte mot undergång, hävdar orientalerna.
Man måste vara realist samtidigt som man lämnar lite åt fantasin. Man måste lära sig uppskatta både ljuset och mörkret i tillvaron.
Man ska inte leva med överdrivna förhoppningar men inte tappa hoppet helt.
Ena foten ska vara i verkligheten och den andra i drömmarna.
Man får varken vara för naiv eller cynisk och övermod är lika farligt som feghet.
Man kan inte säga ja till allt, men inte heller vara en total nejsägare.
Att ha många järn i elden kan vara bra, men det kan också vara bra att fokusera på ett enda mål.
Man ska ta det lugnt, men inte så lugnt att man aldrig kommer till skott.
Det är som sagt en svår balansgång att hitta en bra mix mellan livets motsatspar, något som kräver viss erfarenhet.
Någon har sammanfattat det så här;
Att resa i tystnad längs en lång omväg
Att trotsa missödets pilar
Och frukta varken snaror eller eld
Att spela det största spelet av alla
Och vinna utan att sky några medel
Är att håna ödets växlingar
Och äntligen få nyckeln
Som öppnar porten

Good Luck!

Minsta motståndets väg

Folk tar alla genvägar som finns tillgängliga. Det kallas minsta motståndets väg, den breda vägen eller fördärvets väg som åt helvetet bär.
Det där jobbiga får vänta till livets sista minut, den bleka dödens minut. Under den lilla stunden ska man klara ut Guds vara eller icke-vara, alla livets stora sanningar, gott och ont, rätt och fel och själva meningen med livet. Ja, allt besvärligt man hållit ifrån sig under hela sitt hektiska och förljugna liv.
Tyvärr är det ju så här i livet att det roliga är sällan nyttigt, och det nyttiga är sällan roligt.
Så vad väljer folk?
Det roliga elller det nyttiga?
Människan är ju av naturen extremt bekväm av sig, så väljer hon njutning eller askes, heligt eller oheligt, synd eller renhet, spara eller slösa, den svåra vägen eller den enkla?
Sanningen är den att de allra flesta sätter sin lit till ett mirakel på dödsbädden hellre än att göra ett endaste offer här och nu.
Men trots att alla konsekvent tar fel vägar genom livet så har dom ändå gott hopp om att dom ska komma till himlen och paradiset en dag. Hur går det ihop?
Det går inte ihop, men människan är väldigt bra på att ljuga, så pass bra att hon till och med tror sig själv.
Ingen vill inse att minsta motståndets väg är just den väg där djävulen vill ha oss, så att vi hjälplöst flyter med strömmen genom hela långa livet.
Ingen fattar att minsta motståndets väg är livets klassiska fälla som nittioåtta procent aningslöst trampar rätt ner i. Bara de riktiga originalen, vildarna och genierna hittar sin egen väg. Resten är döda fiskar i livets stora syndfulla flod. Och det är troligen försent att ångra sig när man väl spolats ut i den eviga svarta oceanen.

Danskar kritiska till Svenska Akademins val

Läs här

Besvikelsens suck

Det blev föga förvånande inget ”äntligen!” i år när Horace ropade ut Namnet.
Det Namn som i år var le Clézio. Allt de församlade kunde få fram var en besvikelsens suck.
Jag förstår dom. Le Clézio har inte lämnat något större avtryck utanför Frankrikes och den akademiska världens gränser. Här i Sverige är han obetydlig i samtidsdiskussionen såväl som bland gemene man.
Ad Libris har i år sålt ca 30 böcker av le Clézio.
Mig har han helt gått förbi i debatten. Även de stora förlagsdrakarna har missat honom, så rättigheterna ligger på ett pyttelitet familjeförlag. Inte heller dom var beredda. Dom hade bara drygt två tusen böcker färdiga för distribution. Förlagschefen Grate blev lika fullständigt tagen på sängen som alla vi andra.
Nej, det här var ännu en dödskyss av Akademien. Inget liv alls i denna utnämning tvingas jag konstatera.
Dom kunde lika gärna vänligen ha skänkt priset till Öijer. Det hade varit rock´n´roll på hög nivå det!
Årets pris påminner om en sk Prudhommeutnämning, den förste som fick priset år 1901.
Han var den mest politiskt korrekte på den tiden, korrektare än vilden och geniet Zola som aldrig fick något Nobelpris. Men Prudhomme blev snabbt bortglömd och passé, ett öde som drabbar många som får ta emot ”dödens stora pris”.
Le Clézio verkar ha fallit i glömska på en dag. I dag är det knäpptyst om honom.
Det är som så många gånger förr en pristagare ingen vill ha utom Akademien själv som åter måste snobba och glänsa med sin elitism.
Jag dammar av en gammal död nobelpristagare från 1971 istället; Pablo Neruda och hans bok Minnen. En fullkomligt lysande självbiografi om en fattig bondgrabb från Chile som blir konsul, poet och globetrotter på den tid när förra seklet var jungfruligt ungt.
Det är helt enkelt sanslöst bra läsning som titt som tätt ger rysningar av välbehag och mystik.
Pablo Neruda känns för mig som en av de tidlösa, en som lyckats behålla glansen i sina verk.
Många andra Nobelpristagare gör det inte, som exempelvis Toni Morrison (1993) och Saul Bellow (1976). Dom har blivit oläsliga på nolltid.
Har ni tex sett en afrikan rodna? Toni Morrison säger sig ha gjort det i Solomons sång.
Prudhommare dom också…

The Riddle

”What is long, slender, bent and yellow and blue?”
“A cock with a totally insane erection?”
“Nope.”
“A Chiquita banana?”
“Wrong again. It´s Sweden.”

Först Island – sedan Sverige

För ett år sedan rankades Island som världens femte rikaste nation (Sverige är den åttonde rikaste). Idag under finanskrisens tryck utbrast landets premiärminister; ”Gud hjälpe oss”.
Island, ett land vars enda egentliga tillgångar är sill, val och får, men som byggt upp sin förmögenhet på att förvärva utländska företag för dessa företags egna pengar via fientliga uppköp.
Det är som om jag, Svenne Svensson, skulle bestämma mig för att köpa upp hela SEB som låt oss säga är värt 200 miljarder.
Jag går till sultanen av Brunei och ber att få låna dessa 200 miljarder med företagets aktier som pant. Sedan köper jag hela rasket och har gjort mig själv till kejsare av ett imperium utan att egentligen prestera ett dugg. Så har islänningarna hållit på under 20 års tid och levt flott som imaginära storföretagare på utländsk kredit.
Nu har detta inträffat att världens företag och börser har börjat svacka. Långivarna börjar bli oroliga för sina utlånade pengar och höjer den rörliga räntan, varvid den isländska affärsidén kraschar. Dom kan inte längre finansiera sina luftslott och hela den isländska ekonomin genomgår en härdsmälta när marknaden nu inser den osminkade sanningen - att dom egentligen inte är goda för några som helst reella värden. Pressen ökar på den isländska valutan som raskt devalveras till absoluta bottennivåer.
Från ett av världens rikaste länder till ett rent zimbabweläge, med mat och bränslehamstring på några månader, vad är det som händer?
Ja det kan man fråga sig, men en sak är väl klar; att i denna globaliserade värld kan marknadens mekanismer snabbt försätta en liten förljugen nation i konkurs.
Och Sverige står väl på tur härnäst, tror jag. Snart lär vi få börja förtrösta på Gud vi också, så be era böner redan i kväll.

Nobelprisdax!

Om en knapp vecka kommer tillkännagivandet om vem som i år vunnit världens största litterära pris, Nobelpriset i litteratur!
Kan det bli Ulf Lundell som har en oerhörd romansvit på tolv digra böcker bakom sig?
Varje år tror jag på något sätt att det ska vara hans tur, men det är väl ungefär lika troligt som att Astrid Lindgren skulle få priset postumt, eller jag själv för min ”banbrytande kosmiska trilogi”.
Vissa författare kan av någon anledning helt enkelt aldrig komma på fråga. Dom platsar inte i finkulturen. Kanske är dom rent av för farliga för den rådande världsordningen för att kunna uppmärksammas över hela världen.
Nej, ska man gissa rätt om Nobelpriset i litteratur då får man absolut inte gissa med hjärtat. Man måste istället gissa så politiskt korrekt som möjligt.
För två år sedan sa jag att det blir väl någon djävla turk. Och en turk blev det.
Förra året sa jag att det blir väl nån kvinnlig anglosaxisk prosaist. Och så blev det.
I år lutar det mot en helt okänd tomte eftersom förra årets utnämning var tämligen mainstream. Jag tippar på en asiatisk lyriker i år. Kines, korean eller vietnames.
Viss förhandsspekulation talar om det vietnamesiska buksvinet Nöffy-Sung-Nöff som grymtar fram helt obeskrivlig poesi till sin husbonde, som antecknar och publicerar till ett lika häpet som hänfört Sydostasien.
Nöffy låter hälsa till Akademien att om han får priset så kan han äntligen bygga sig en vadderad stia till sig och sin fru, Soa-Soa, vilket säkerligen skulle innebära ett lyft för hans framtida lyriska produktion.

Så låt oss hålla tummarna i år för den oefterhärmlige Nöffy-Sung-Nöff!

Du nya sköna mygelsamhälle...

Sverige håller på att bli ett riktigt mygelsamhälle. Man märker ganska tydligt att omoralen sprider sig som en löpeld för närvarande. Eller ska man säga eldstorm? Jag ska ge några exempel på det nu.
Lars Nittve, chef på Moderna Muséet, köper in en svindyr utställning av sin egen fru, Shideh Shaygan.
Eldkvarns Tony Thorén säger sig ha jobbat femtio timmar i veckan åt sin bostadsrättsförening Ringen under den senaste månaden och för det fakturerat dom 100 000 kronor via Eldkvarn AB.
Taxibranschen har skruvat upp priset till 2700 för en tur Stockholm-Arlanda.
Investmentbolaget Carnegie har en tradition av att festa varje kväll med strippor, horor och sprit på aktieägarnas bekostnad. På spararnas bekostnad snor dom åt sig miljonbonusar varje år.
Göteborgsposten har det senaste halvåret flitigt rapporterat om den utbredda vanskötseln bland stadens till 90 procent invandrarägda krogar. Hygienen är så eftersatt att det många gånger är rent hälsofarligt för gästerna. Bakom kulisserna ser det ofta ut som byggarbetsplatser.
Det har framkommit fusk bland KRAV-producenterna som under falsk flagg säljer icke-ekologiska livsmedel.
Svensk kasserad elektronik hamnar på sopberg i Afrika. Det är det som i folkmun kallas ”återvinning” för miljöns skull.
Två av Sveriges mest framgångsrika företag, IKEA och Hennes&Mauritz har byggt upp sina förmögenheter genom slavarbete i U-länderna.
Stiftelser som ska hjälpa mindre bemedlade ger istället bidragen till sig själva och sina anhöriga.
Handlare som inte vill ha något svinn återanvänder gammal köttfärs.
De svenska landstingscheferna driver enskilda firmor vid sidan om och lägger jätteordrar till sina egna bolag på dyrt sjukhusmateriel. Inte konstigt då att landstingen dras med miljardförluster nuförtiden. Kolosserna mjölkas av sina egna anställda och ingen har någon kontroll över vad som egentligen pågår.
HSB bygger ”garanterat mögelfria” radhus någonstans i Sverige. Det första de boende drabbas av är mögel.
Politikerna ger varandra statliga kulturbidrag på hundratusentals kronor så att de ska kunna ta time-out och skriva usla böcker om usla politikerliv som ingen vill läsa.
Svensk politik domineras av svågerutnämningar. Det är inte bäste man som får jobbet, utan de egna barnen, en kusin eller någon annan närstående.
Politikeradeln skyddar varandra över blockgränserna i händelse av valförlust så att förlorarna alltid får behålla sina toppjobb fast i en annan, mer undanskymd maktposition. För eliten spelar det egentligen ingen roll hur valen utfaller. Dom ser till att vinna oavsett hur folket röstar.

Avslutningsvis var det en kul tjej som i en blogg skrev apropå FRA att hon inte kunde föreställa sig att det fanns en moralisk hotbild mot Sverige.
Vad tror ni?

Fikasugen nu igen?

Frukostfika, tiofika, lunchfika, trefika, sexfika och kvällsfika, det blir en helvetes massa fika det!
Men kaffe gör gott för själen. Visst. Ett kvarts kilo om dagen börjar det dra emot nu per person. Inte undra på att folk får kaffedarr, har problem med sömnen och är allmänt hispiga.
Men ingen av oss slår förmodligen den ”store” författaren Balzac som drack nio kannor om dagen för att hålla igång sitt skrivande.
Gör om det om ni kan.
Vissa kallar en kopp kaffe för ”en balja lut”, vilket indikerar ett illa dolt hat mot vad man håller på med. Ändå kan man inte låta bli. De moderna kaffebryggarna gör inte heller saken bättre eftersom de inte kan hålla kaffet riktigt varmt, utan det blir mer som ljummet diskvatten både i smak och konsistens.
Ibland kan man verkligen undra vad man sysslar med när man sitter med ytterligare en stinkande kopp framför sig.
Samlar man vuxenpoäng, eller vad?
Och nu börjar kineserna successivt överge sitt urgamla fina te för det modernare, trendigare och urbanare kaffet. Så snart är väl rollerna ombytta. När vi börjar må illa av vårt uttjatade kaffe och går över till te istället, då gör 1,4 miljarder kineser tvärtom.
Tänk vad kulturutbyte ändå är givande för alla parter!
Och sedan när vi tröttnat på teet också, så får vi väl börja blanda Torgny Mogrens ”femmilare”.
Dom går man verkligen igång på!
Det är en del kaffe, en del te, en del coca-cola och ett vispat ägg.
För jag tror att vi hellre spyr än slutar fika.