torsdag 6 februari 2020

Döden, pesten och konsten

Damen med slöjan - Alexander Roslin (1768)























Hur når man framgång i dagens Sverige?
Vi lever ju i ett samhälle där alla bara går och tjurar, tittar snett på varandra och önskar varandra åt helvete. Då är det inte säkert att tio miljoner räcker för lyckan, om man t.ex. skulle vinna dessa pengar på Lotto.
Likadant i dag igen. Inget på tv. Inga nyheter. Inget att göra i närområdet. Samhället vrider sig nedåt i lågheter. Just nu är Sverige otäckt. Det här känns inte positivt alls.
Det finns inte längre något liv kvar. Inte i samhället. Inte i media. Temat hos Malou denna vecka är passande nog ”Vi som jobbar med döden”. Man pratar för dagen om liksanering.
Just nu har Döden Sverige i ett järngrepp. Och så dyker coronaviruset upp som ett eko av pesten på medeltiden. Som också kom från Kina på den tiden.
Pesten dyker upp som ett straff från Gud när människor blivit alltför onda. Och likadant var det väl med HIV-viruset på 80-90-talen.
I dag hade jag för övrigt pesto till lunchen.
Precis när jag skriver detta dyker fall nummer två av coronasmitta upp i Blekinge.
Jag skriver detta i Nyköping, medeltidsstaden.
Är vi tillbaka nu på medeltiden? 1300-talet, Chaucers århundrade.
Vi har sjunkit så lågt att solen varken gör till eller från längre. Det blir inte längre bättre för att det är lite solsken.
Lika bra att det förblir mulet i vårt avlånga land. Dödsriket.
Rubrik i tyska Bild i dag:
TREND AUS SCHWEDEN – SCHON MAL WAS VON “DEATH CLEANING” GEHÖRT?
Den grejen hittade jag ju på för tre år sedan.

Jesus sade en gång så här: Mitt rike är inte av denna världen. Förneka dig själv, avstå världen, dö ifrån den.
Det är väl precis det jag håller på med. Det är för övrigt inget i stora världen som lockar mig längre. Och materiellt är jag inte heller sugen på något.
SvD skriver om intelligensfällan. Ju större intelligens, desto större blind fläck. Man går och spanar efter mystiska UFO:n i himlen, men missar bananskalet rakt framför sig på gatan. Dunning-Kruger-effekten, där de smarta tror sig dummare än övriga, är också ett exempel på en intelligensfälla.
Nya BMW X1 – elbilen med drivkraft på ett hjul, skojar reklamen på tv.
Kvinnan i Familjen Addams heter Morticia. En anspelning på döden.
En del konstnärer skönmålar sin samtid. Andra svartmålar den.
Varför målar t.ex. Alexander Roslin sin fru Suzanne med svart slöja, och inte i en gyllene dräkt som Gustav Klimt skulle ha gjort 150 år senare. Hon var ju en vacker kvinna.
Dessutom har hon ena ögat förtäckt, kanske en symbol för horusögat eller Odens för vishet offrade öga.
Vill inte Roslin med detta säga ”memento mori” till sin spritrusiga pastellfärgade samtid som gick omkring med huvudena i det blå?
På så sätt tror jag att Damen med slöjan är litet rebelliskt menad, men naturligtvis i ytterst diskret form. Mer tilläts inte på den tiden. Vilda och sprudlande glädjeflickor var ju väldigt populära under Bellmans tid i Stockholm, men Suzanne Roslin ser mer ut som en abedissa som funnit Gud, där hon i sorgekläder ler gåtfullt mot betraktaren.
Kanske ska hans fru, Suzanne Roslin, på bilden symbolisera Fru Död, den eviga. Och med det vill han säga att det är något djupare med alla människor här och nu, även om de förefaller bestå endast av kött och blod. Han vill antyda att de eviga vandrar bland oss. En annan symbolmålare, Gustav Klimt, tycks ju vara inne på liknande tankegångar, även om hans måleri drar mer åt guld än åt svart. Och det förklaras ju av att han jobbade åt de riktigt rika i dåtidens Österrike.

Det var svåra tider för de runt 4000 bildkonstnärer som runt 1850 fanns i Paris, skriver SvD.
Just därför är ofta just ”målare” i opposition mot samhället och samtiden.

Den svenska facktidningen Konstnären visar av någon anledning aldrig några bilder eller målningar. Bildkonstnären Markus Andersson, som av vissa anses vara vår främste samtida konstnär, säger att tidningen är den värsta politiserande torra skit man kan tänka sig, samtidigt som den påstår sig värna svenska konstnärers intressen.
Jag gör en sökning på Sveriges bäste bildkonstnär genom tiderna och får upp idyllmålaren Carl Larsson. Herreminje. Vilken tönt.
Jag hittar en lista på 1900-talets svenska målare. Den är på 6000 namn. Ett litet fåtal är kända för allmänheten. Kanske en 25-30 konstnärer. Resten är mer eller mindre bortglömda och deras verk magasinerade eller vid det här laget försvunna. Rent politiskt kanske dessa ”kluddare” har ansetts varit samhällets patienter, men i själva verket var det de som såg något mer i tillvaron än det gängse. Magin och mystiken t.ex. Utomlands har man ju en annan syn på konstnärer, särskilt i de kretsar där det finns pengar. Storkapitalister och bankfolk brukar kunna betala bra för en originell målning. De brukar hänga dem på sina kontor eller i sina lyxvillor.
Morning glory, what´s the story?
Förmodligen ingen alls.
Men om man gräver litet, så kan man hitta grejer. Ibland till och med skatter värda miljarder på den internationella arenan.
Och jag drar nu konklusionen att Sverige internationellt sett ligger tämligen långt efter inom den moderna konsten. I alla fall i offenligheten. Möjligen har vi ett antal stjärnskott som ännu är oupptäckta för allmänheten. Än så länge tittar folk hellre på fotboll eller Melodifestivalen. Samtidigt ser vi nu en trend att intresset för bildkonst är på väg att vakna. Det finns ett enormt sug efter Lars Lerins bilder t.ex. Det märker vi när han har utställningar. Förmodligen är väl just Lars Lerin vår främste inom konsten just nu, i alla fall bland de allmänt kända utövarna. Lerin målar faktiskt sina akvareller i samma stil som Adolf Hitler, tekniskt drivet och exakt, ofta landskap och hus, men med ett dunklare och dystrare ljus.
Bilderna framstår ofta som rena Roy Andersson-dystopier.
Draculas slott - Lars Lerin