Sanningen om Waterloo

Tros-satsen känner de flesta till här i Sverige. Det är den svenska kyrkan är byggd på sedan urminnes tid.

Men inte alla känner till sanningen om Abbas Waterloo som vann Eurovision Song Contest 1974.

The loo på engelska betyder dasset. Water-loo skulle alltså bli vattendasset eller WC:n.

Och det är ju så att toan blir de flestas öde här i livet precis som de sjunger, och det var väl därför låten blev så otroligt populär. Hela världen kunde känna igen sig i den mycket enkla symboliken. Ja man kan väl säga att hela tävlingen befinner sig på just - dassnivå. Det gällde i Brighton 1974 och det gäller även i dag i Oslo 2010. Men den som inte älskar dasset älskar inte livet, har det sagts.

Så mycket nöje i kväll!

Torskkroken

Nu är VM-loggan tillbaka på Carlsbergburkarna som alltid inför VM.

World Cup

2010

South Africa.

Fotboll och bärs, snacka om grabbigt. Kan det bli värre?

De aningslösas jul, grabbarnas jul men tyvärr också alla kvinnors blues.

För mig betyder det något annat än jul igen.

Det här är en torskgrej, en torskkrok för alla lurade stackars jävlar därute. Det här är infantilitet i kvadrat. Alla, till och med 100-åringarna, sugs in i samma svarta hål och alla blir fem år igen. Det är en magisk formel för att göra små lallande barn av bekymrade vuxna män.

Man gör sig till en skrikande pöbel precis som under gladiatorspelen i Rom eller massmötena i Nazityskland. Individen blir bara en lort i massan som får glömma sig själv och sina egna problem under några veckor. Hela tillställningen med stenrika, frustande Belgian Bleu-tjurar är en bluff. Det är en totalt anti-intellektuell show. Egentligen är det spelarna mot publiken, inte spelarna mot varandra som vi tror. De här satans broilerkillarna har alla allt att vinna på turneringen. Vi i publiken har allt att förlora på att delta i spektaklet.

Men visst är det snyggt gjort. Visst blir man sugen på att dras med. Men jag vet att man tjänar på att ställa sig vid sidan av.

En gång i tiden trodde idrotts-Sverige på Mats Wilander och Stefan Edberg. Nu ska vi tro på det här. Låt oss inte bli blåsta ännu en gång.

Johan Rylander i GP är inne på litet liknande tankar i sin aktuella TV-krönika.

Två placeringsvägar

Det finns i huvudsak två placeringsvägar för det långsiktiga sparandet. En offensiv och en defensiv väg.

Börsen är den offensiva placeringsvägen och den är beroende av positiva energier. För att börsen ska gå bra krävs en klarblå himmel utan störningar.

Obligationer och guld däremot går igång på negativa energier. Och när himlen är kolsvart och undergången känns nära, går de defensiva placeringarna alldeles utmärkt bra. I förra veckan när OMX-indexet föll tillbaka med 10 procent ökade guldet exakt lika mycket i värde. Så ser sambandet ut.

Fastighetsfonder brukar man säga är något mittemellan aktier och obligationer i sitt beteende på marknaden. Fastighetsfonder är en mycket bra defensiv placering över tid. De ger ungefär dubbelt så stor avkastning som obligationer ger.

Som jag tidigare påpekat har vi haft en mörk samhällstrend de senaste 20 åren. Det har varit ett rent helvete för de flesta. Alltså borde den försiktiga strategin ha lönat sig om mina antaganden är riktiga.

Och så här ser det ut:

Nordea Sverigefond har gett patetiska 1,7 % värdeökning den senaste tioårsperioden, medan bombsäkra SEB obligationsfond har gett hyggliga 60 %.

BlackRock World Gold Fund har det senaste decenniet gett ett plus på fantastiska 767 % och SEB Fastighetsfond har ökat med acceptabla 131 %.

SEB Europafond har minskat med 9 % på tio år. Nordamerikafonderna och Japanfonderna har minskat med ungefär 50 %, dvs till halva sitt ursprungliga värde. Det är ju skandalöst dåligt. Rena skojeriet faktiskt.

Det här visar att vi har haft en tuff helvetesperiod bakom oss. Det är då världens börser backar medan den försiktiga strategin fungerar perfekt.

Frågan är hur de närmaste tio åren kommer att bli. Svarta eller vita? Himmel eller helvete? Det måste man ha ett hum om innan man satsar sina pengar, annars kan kapitalmarknaden bli som att kasta pengarna i sjön.

Tillbaka till medeltiden

Vi är tillbaka på flagellanttågens tid – medeltiden. Jag märker på olika sätt att det gäller att plåga sig för Gud, att gissla sig, att ta på sig tagelskjortan. Det här ÄR faktiskt rena medeltiden som går i repris. Ingmar Bergman fick rätt i sin vision, det vill säga filmen Sjunde inseglet. Undergångsstämningar är åter aktuella och på tapeten. Vi ser åter den medeltida njutningslystnaden liksom den efterföljande tortyren när man festat till för mycket. Fjäsket för kungahuset har väl också cirka 800 år på nacken om jag inte misstar mig. Så ingenting har hänt. Vi är kvar där vi en gång började som nykristnad nation. Det är samma gamla story som vevas om och om igen. Medeltidens lagar och idéer lever kvar i det fördolda, gömmer sig under den moderna fasaden av glas, betong och stål.

Men hur är detta möjligt?

Har vi inte kommit nånvart på alla dessa år?

Saken är väl den att sanningen alltid är sanningen, den går inte att rationalisera bort. Det går bara att lura sig själv från tid till annan. Medeltidens människor tänkte förmodligen rätt och därför har deras system överlevt i allas vårt undermedvetna. Men för mig personligen börjar det gamla mentala vrakgodset att flyta upp till ytan igen i den process jag befinner mig i.

Och för mig är det uppenbart att våra förfäder hade mer rätt i sina föreställningar än den officiella sanningen i dag. Det är det som är så oerhört att komma på. För det här måste ju också vara en bidragande orsak till varför så många mår så dåligt nuförtiden. Nämligen att vi lever på en lögn. Då skär det sig i själen med tiden.

Och när man väl har detta klart för sig så förstår man ju varför det ännu gör så förbannat ont att leva i den moderna välfärden. Den självklara medeltida smärtan har överlevt trots vår nyvunna lyx. Och det är väl naturligt. Människan är fortfarande den samma. Tillvaron är fortfarande densamma, bara i en ny skepnad. Så varför skulle det göra mindre ont nu än då? Det vore ju orimligt. Vi är fortfarande underkastade samma gudomliga spelregler. Och det enorma smörgåsbordet tillhör fortfarande djävulen och hans världsliga furstar på jorden.

Alla är numera bjudna till det stora gästabudet, men ju mer vi äter och dricker av den förbjudna och förgiftade frukten desto sämre mår vi.

Ändå kan vi inte låta bli att ta för oss.

Vi kan inte hejda oss, för allt är så lockande, så frestande gott och underbart här i världen.

Men det tränade ögat ser faran bakom hörnet likt de medeltida munkarna och nunnorna, och drar sig tillbaka från partyt innan det är försent.

Världen är i chock

Den här masspsykosen som skapar panik på börsen, den påminner om masspsykosen i Nazityskland. Men den här gången befinner vi oss inte på den politiska arenan, utan på den ekonomiska. Det handlar denna gång i första hand om pengar, men indirekt står hela nationers öden på spel. Det finns alltså klara likheter med 1930- och 40-talen då onda krafter skakade om världen. Det var ju otroligt nära att nassarna tog allting, hela jävla skiten. När nu allt skakar igen, hur ska det då gå för oss små stackare i Sverige? Det vet väl ingen, vi får väl helt enkelt vänta och se.

Men världen är i chock i dag efter den fasansfulla börsveckan. Det märks. I dag lördag känns det som rena undergångsstämningen därute. Vädret är skräckinjagande i sin dysterhet. Folk liksom experter är väl oroliga för vad som är på gång just nu. Oroade över sina besparingar och sin framtid. Alla tycks plötsligt ana det värsta tänkbara.

Själv är jag inte ett dugg orolig för Stockholmsbörsen. Jag tror att den kommer att hämta sig framöver, när paniken har lagt sig. Är man inne på aktiemarknaden får man som bekant ge det hela en tio-tjugo år. Det är den horisont man bör ha för en meningsfull avkastning.

Blir det mot förmodan den katastrof marknaden tycks tro på i sin framhallucinerade galenskap, kommer vi antagligen inte att behöva pengar längre. Då spelar det ingen roll vad vi än gör just nu.

Då får vi damma av stenyxorna igen och ta fram metspöna och tändstålen som på den gamla goda tiden.