söndag 7 februari 2010

Tidsmaskinen och författarmyten


Det verkar som en tidsmaskin gått i gång. Urgamla rekord slås på löpande band, och nu tänker jag framförallt på vädret, gudarnas vapen. SMHI kallar den isiga januarimånaden i Stockholmsområdet för sensationell, den saknar motstycke sedan 1829, trots allt snack om global uppvärmning. I dag ser vi apokalypssnöstormen med en meter snö i Washington som knäcker rekordet från 1922. I England fick vi i somras uppleva ett regnoväder som saknade motstycke på 1000 år. Så visst är vi inne I någon sorts tidsmaskin just nu. Det var ju som jag skrev på nyårsafton, att 2010 skulle bli ett skruvat år, och det ser vi väl redan vissa exempel på?

Därifrån till författarmyten. Man har en omedveten bild, gärna serverad av kvällspressen, att alla författare är miljonärer. Men så är det inte. De flesta har det tufft och lever på existensminimum helt utan skyddsnät. Tänk bara på de två ”kulturessen” Stig Larsson och Maja Lundgren som bor i ettor och verkligen får kämpa för brödfödan. Stig, som var otroligt inne på 1990-talet och ett tag fick smaka på det ljuva livet, blev senare under fem års tid ständigt totalsågad i pressen, framförallt i DN, sålde inga böcker, och blev nödgad att tigga mat från grannarna. Så illa kan det gå även för den bäste.

Det är klart att killen exploderar, är Åsa Beckman så förvånad som hon påstår?

Maja Lundgren i sin tur som skrev den kritikerrosade Myggor och tigrar sålde bara 12 000 ex, vilket väl skulle ge ungefär samma inkomst efter skatt som en som går på A-kassa. Och så har vi vår store Strindberg som mot slutet av sin levnad var totalt bankrutt och fick förlita sig på det svenska folkets goda vilja genom en nationell insamling.

De som de facto har lyckats i ekonomiskt avseende är några få som inte är representativa för skrået som helhet. De flesta får gå igenom helvetets alla kval i sin gärning, men det talas det tyst om i detta kulturfientliga samhälle. Kultur för Reinfeldt och hans sittande regering är Kalle Anka, Magnus Uggla, Grease, melodifestivalen och modevisningar. Det är den nivå vi befinner oss på till makthavarnas stora förtjusning.

Men från all denna ytlighet så tror jag att nästa modevåg kommer att bli ett riktigt djupt kunskapssökande om livet i sig självt. För ett riktigt svar, inte förförelsekonster, är vad vi egentligen vill ha.