torsdag 7 maj 2009

Livslögnen

Det är vanligt att man snackar om ”livslögnen” hit och dit i olika sammanhang, men börjar man leta efter en klar definition på begreppet verkar det som ingen egentligen vet vad det betyder. Men uttrycket kan syfta på olika saker. Det kan handla om diskrepansen mellan en vacker fasad och en kaotisk insida som i Ibsens Ett dockhem. Det är en form av livslögn. Eller det kan syfta på att ständigt lyda samhällsmaskineriet trots att man egentligen inte vill. Det är en annan form av livslögn. Och det kan vara att ha hög status trots att man känner sig jätteliten privat. För livslögnen är osynlig. Bara ett tränat öga kan se den. Den som ljuger för sig själv vet oftast inte ens om det. Inte förrän krisen slår till på allvar och man tvingas slå upp ögonen mot sin vilja. Hela det rationella samhällsbygget är förresten en lögn i sig självt, därför är det lätt att hamna i livslögnens osynliga klor. För de har en tendens att vilja ljuga för oss från vaggan till graven. Normalitetstron är en livslögn. Det funkar inte att komma hel genom livet om man går in för att alltid vara normal. Vetenskapstron är en annan livslögn, för vetenskapen vet ju inte ens varför vi i själva verket existerar, och hur ska den då kunna förse oss med karta och kompass? Nej det kan den inte göra, och det är bland annat därför den inte kan hjälpa alla dessa miljoner överviktiga i vår värld. Felet är att vetenskapen utgår strikt från en förnuftig modell, medan människor vanligtvis drivs av irrationella motiv. Det är där vetenskapen går bet. Våra målsättningar är sällan rationella, de ligger på ett helt annat plan. Därför måste vi gå bortom förnuftstron om vi ska förstå livet, då blir vi genast sannare.
Alla förenklade modeller av livet är oftast livslögner, för tillvaron är komplicerad och mystisk till sin natur. Det är en klassisk livslögn i västvärlden att försöka skildra livet som simplare än vad det egentligen är. Det är rent ljug.