Dödslägret

Sverige är ett dödsläger, det ser man på satellitbilderna. Man ska packas ihop som döda sillar på längden, tvären, bredden och höjden. Cornelis Vreeswijk sa det. Ulf Lundell har sagt det. Vi lever hellre som döda än levande i en förvaring inför den sista vilan. Gud nåde den som försöker komma igenom murarna på jakt efter det sanna livet, han får hundpatrullerna efter sig direkt.

Det är ännu en dag på spillran av ett moln
Och det är långt till Edens ängar
När andra har hållt om varann
Har han smitt planer hela natten
Man sitter för ett brott man inte begått
Men han tror på ett liv utanför murarna
All längtan som flämtar i korridorer och rum
Där de döda talar om för de levande
Hur de ska ha det

Och i fotostudion i Malmö går Carolina Gynning omkring och svär i illrött siden inför det vrålhungriga fotografpacket. Hon vill vara alla killars gudinna och förbannelse på samma gång. Alla de bästa har en tendens att hamna i den cyniska skönhetsindustrin. Alla är de svin. Trälarnas brott på anstalten är att de gillar skönhet, vilket utnyttjas till max. Gilla inte Häxorna från Blåknulla - grilla dem.

Alla med byråkratlook är dödingar, och det är därför solen inte skiner längre, för han uppskattar inte zombies. Vi är i dödsriket nu med mögel och levande döda överallt.
I dag vann ”Jonsson” VM i skidskytte.
Men vem vann VM i känguruhoppning?

Dubbelgångarna

Det finns någon som du någonstans. Någon som är mycket lik dig. Nästan exakt som du. En kopia som ser ut som du, lever som du och känner som du. Någon som ser samma filmer, läser samma nyheter och har samma problembild, glädjeämnen och tankar. Någonstans finns denne någon, din dubbelgångare. Det kan vara i någon håla i USA, i en storstad i Storbritannien, eller på vischan i Australien, varsomhelst. Men din dubbelgångare existerar. Din skugga, din hemlige vän, din okända bror eller syster som sitter fast i samma träsk som du själv, fast någon helt annanstans i världen.
Kanske är hemligheten att ni ska hjälpa varandra att komma loss i en fientlig värld. Kanske är dina dubbelgångare en hel armé som bara väntar på order från dig? Kanske kommer ni att ta över allt en dag trots att ni har det svårt i dag? Kanske är ni från himlen, kanske från helvetet, ingen vet, inte ens du själv.
Men det är dags att börja fundera nu, dags för litet tankeverksamhet, för din hungriga armé vill ha guidning och väntar på hjälp. De väntar på lösenordet, kodordet, ledtråden som ska sätta igång allt.
Nu är det dags för PLANEN. Men skynda, dina vänner vill inte förlora hur länge som helst. Inte du själv heller. Skrid till verket och gör det nu. Det är du själv som är fruktansvärd, inte fittorna därute. Det är dags för litet taktik och strategi nu, om du och dina dubbelgångare ska få någon rock´n´roll…

Noterat i veckan

Snacket går sedan en tid bland kvinnorna i detta land, att alla män är djur innerst inne. Den fällan måste man som kille passa sig för. Det är förmodligen där någonstans vi har själva grundproblemet i vårt samhälle. Men inget ont i djuren i och för sig. Tjejerna säger ”djur”, men menar alltså ”odjur”, eller ”Mr Hydes”, och syftar på att det finns en galning under den normala ytan, som kommer fram först när man känt varandra ett tag.

För ett år sedan spådde experterna kraftiga prisfall på frukt och grönt. I själva verket har priserna gått upp med 15 – 85%. När en så kallad expert uttalar sig, ska man dra den rakt motsatta slutsatsen, då brukar det bli rätt.

”Vad får man när en 747:a störtar rätt ner i Alis gatukök vid Norra Brunn?”
”Jag vet inte, panik kanske?”
”200 grillade med mos.”
Avlyssnat i incheckningskön på Arlanda

Marie Richardsons dubbelgångare i USA, Natasha Richardson, 45, avliden efter en harmlös skidolycka i Montreal. Ron Silver från ”Vita Huset” likaså. Han blev 62. Cancer. Ja, nån gång måste livet bli riktigt på riktigt även för de rika, privilegierade stjärnorna, och då brukar det gå väldigt fort i denna värld. Det är mer regel än undantag.

Den norrgående fördumningstrenden

Jag har i veckan surfat runt bland ett antal utländska nyhetssajter och lagt märke till en slags norrgående fördumningstrend. Ända nerifrån Frankrike upp till Tyskland betonas texten framför bilderna på löpen. Seriösast är naturligtvis fransmännen med en tidning som www.heralddeparis.com/, exempelvis. Tyskarna gör också bra ifrån sig i tex www.morgenpost.de/. Danskarna är lite mer bildfixerade. Ta en titt på www.bt.dk/.
Men när man kommer till Sverige börjar det billiga upplägget med mycket stora bilder att dominera. Svd och DN gillar bilder väldigt mycket, det märks. För att inte tala om våra kvällstidningar. Det är den enklaste formen av journalistik. Den går snabbt att rafsa ihop, den kräver ingen grävande arbetsinsats. Och i Norge slutligen, är det så gott som bara bilder som gäller och nästan ingen text alls. Titta på deras två största tidningar; www.aftenposten.no/ och www.vg.no/, så förstår ni vad jag menar. Det verkar som om ju längre norrut man kommer, desto mer ökar fördumningen. Hur man lägger upp ett löp i ett land säger väldigt mycket om var kulturen står rent mentalt. Här i Norden lägger vi tydligen fokus på det visuella, på ytan, på hur det ser ut. Sagoböcker betonar ju också bilderna för att vara lättbegripliga för barnen, och vissa nordiska tidningar är inte mycket bättre. Handlar det om sagor för barn som är stora nu? Handlar det om folkvandringen? Har de dumma flytt de intelligenta till det oåtkomliga Norden? Man kan nästan tro det . Och ska man beskriva den svenska journalistiken så kan man väl säga att den gärna stryker medhårs av tradition, och inte gärna vill gräva fram några obehagliga sanningar. Vi har inte så många tuffa skjutjärnsreportrar kvar längre. Vi har väl nästan bara Janne Josefsson som törs utmana litet nu. Och det är ju i knappaste laget.

Veckans citat

Vi måste hålla ihop i denna svåra tid för Sverige
Fredrik Reinfeldt

Det enda ljus i tunneln jag ser, är finanskrisen
Ulf Lundell

Anna Malle och Missy - två kusliga porrstjärneöden

Födda nästan samma dag i september 1967, men på två hundra mils avstånd, skulle deras öden komma att sammanflätas på ett kusligt sätt ända in i döden. Jag pratar om porrstjärnorna Anna Malle och Missy. Anna Malle var den perfekta brunetten och småstadstjejen som växte upp i Fort Knox, Iowa. Missy var den perfekta blondinen från Kalifornien. Ovetandes om varandra valde de samma tvivelaktiga karriärväg genom att spela in små amatörfilmer. Båda upptäcktes av industrin och gjordes snabbt till porrbranschens två största megastjärnor runt millennieskiftet. De var med i samma filmer och de gick på samma swingerfester. Båda var givetvis multimiljonärer och de bodde i samma område i L.A. Det var två framgångssagor utan dess like, hela den undre världen låg för deras fötter. Alla snuskhumrar älskade Anna Malle och Missy. De fick verkligen uppleva den amerikanska drömmen i kvadrat.
I dag är båda döda. Strax efter att de dragit sig tillbaka kom smällarna. Blonda, stenhårda Missy fick en mental kollaps och blev därefter religiös. Ett par år senare tog hon livet av sig via en tablettöverdos, 41 år gammal. Anna Malle var på väg till en erotikmässa i Las Vegas i sin Ferrari, när hon körde ihjäl sig, 38 år gammal. Hon bar inte bilbälte.
Födda samtidigt, senare vänner och framgångsrika kollegor, och båda drabbade av ond bråd död i fyrtioårsåldern. Det känns nästan regisserat. Eller var de bara två ljus som brann i båda ändar?

Är Lundell en falsk profet?

Ulf Lundell är rätt virrig och slapp i tanken. Han säger att TV är ren desinformation, ändå har han typ 69 kanaler hemma och tittar rätt mycket vad jag förstår av hans böcker.
Han säger att även kvällspressen är desinformation, ändå viker han ut sig i den gång på gång.
Han säger att ”han hittat sig själv” och ska lägga av, ändå fortsätter han år efter år.
Han säger att han absolut inte tål sprit, ändå återupptar han drickandet med kopiösa mängder.
Han säger att skönheterna är hans livs stora villfarelse, ändå faller han för dem gång på gång. Han säger att rock n roll är det dummaste som finns, ändå är det hans geschäft.
Att hålla på så, det är inte respekt. Det är virrigt och snurrigt. Det gillar inte Gud, det vet jag. Gud kräver en linje av en, en formula som man håller i vått och torrt.
Är Lundell sålunda en av vår tids stora falska profeter? Är han en spjuver och rövare som är helt trolös innerst inne? Det verkar nästan så. Därför är han farlig.
Han kanske kan hålla på så i sin gynnade position, men vi på botten kan det inte. Vi måste stå för vårt ord och våra åsikter. Lundell säger ofta en sak och gör en annan. Det är livsfarligt. Det är att missbruka sin position i offentlighetens ljus. Det är att ljuga sina läsare rätt upp i ansiktet så att de inte vet ut eller in till slut. Det är inte vad Gud vill. Ändå har det gått relativt bra för denne man. Det är det som är det luriga, det skumma, när det blir succé för dem med noll rätt. Då kan man undra, men det är väl det som är typiskt för samtidens falska profeter?
Det verkar vara deras livsuppgift att vilseleda oss andra in i det sista. Varningsflagg för Lundell alltså.

Det öde landet

En kvinna grep sitt långa svarta hår och sträckte det och gned fram viskande musik ur strängarna
och i det violetta ljuset pep fladdermöss med barnansikten, flaxade och kröp utför en svartnad vägg med huvut före
och ner ur luften hängde torn klämtande minnesklockor vilka mätte tiden
och sång av röster ur cisterner tomma och ur torra brunnar.
Efter rött fackelsken på svettiga drag efter den frusna tystnaden i örtagårdarna. Och efter dödskamp ibland klipporna allt skrik all gråt. Fängelse och palats och genljud av våråska över berg. Långt bort är han som levde död, och vi som levde håller på att dö med lite tålamod.
Brustet är flodens tält: de sista lövens fingrar griper och sjunker i den våta banken. Vinden strövar genom det bruna landet, ohörd. Nymferna är borta. Sweet Thames, run softly, till I end my song. Nu vaggar floden inga tombuteljer, smörgåspapper, silkesnäsdukar, pappkartonger, cigarrettstumpar och andra vittnesbörd om sommarnätter. Nymferna är borta. Likaså deras vänner, dagdrivarna, söner till citydirektörer; borta, utan att lämna sin adress. Vid Genevesjöns vatten, där satt jag och grät...Sweet Thames, run softly till I end my song, rinn sakta, vackra Thames, min visa blir ej högljudd eller lång. Men bakom ryggen hör jag i den kalla blåstens vin skrammel av knotor och ett kluckande förvridet grin.
(1922/2009)