Sprillans ny mix från Aim To Head-duon.
Det låter hyfsat kan man säga.
Några riktiga blänkare har vi här för partyt.
Medverkar gör band som Mobiius, Powernerd och ALVABEAT.
Jag får en förnimmelse av den suggestiva postapokalyptiska B-filmen Babylon A.D. med Vin Diesel.
 |
| Vad är lycka? |
Lyckobalansen är en populär självhjälpsbok av den indisk-brittiske läkaren Rangan Chatterjee.
Han intervjuas i TV4 Nyhetsmorgon.
Han har också skrivit böckerna Viktbalansen och
Stressbalansen.
Lyckobalansen handlar om hur man blir lycklig i livet.
På dödsbädden brukar man ångra tre saker, säger Chatterjee:
1. Att man jobbade för mycket.
2. Att man ägnade för litet tid åt familjen.
3. Att man inte gick sin egen väg i livet och bara gjorde det som förväntades av en.
Det finns två sorters lycka:
1. Skräplycka. (Alkohol, läsk, snacks, godis.)
2. Kärnlycka. (Livets mer bestående värden som t.ex. hälsa, relationer,
kunskap och erfarenhet.)
Chatterjee rekommenderar 5 måltider om dagen och regelbunden
sömn.
Sömnrytmen störs av alkohol.
Föreställ dig att du har kort tid kvar att leva.
Vilka tre saker skulle du då vilja göra?
Gör dessa saker redan nu.
Chatterjee uppskattar själv att träna och skriva musik.
Han vill också hjälpa andra innan han dör.
-Hur ska man hinna med allt, frågar sig Jenny Alversjö. Man
måste ju jobba och tjäna pengar också.
-Gör något litet meningsfullt varje vecka, svarar Rangan.
Lycka är inte något vi har hela tiden, tillfogar han.
Fotnot:
Vi har haft ett antal indiska guruer på modet i Sverige
tidigare:
1. TM-rörelsens Maharishi Mahesh Yogi på 1970-talet.
2. Bhagwan på 1980-talet.
3. Deepak Chopra, som talade om vedisk visdom för framgång och
lycka, på 1990-talet.
Det dyker upp en sådan här indisk guru ungefär vart tionde
år i Europa.
Men de västerländska problemen har en tendens att kvarstå.
Nu dyker professorn Ingmar Skoog upp på tv.
Han ger tre enkla tips för en lycklig ålderdom:
1. Träna kropp och hjärna.
2. Var social.
3. Njut av livet.
70 är det nya 50, avslutar han.
 |
| Hur ser man på sundhet i Skandinavien? |
Det är inte lika mycket om träning i dansk press som det är i norsk och svensk.
Det här med att vara ”sund” är litet främmande för danskarna
av tradition.
Man har tidigare, likt studenterna i Uppsala, ansett
lasternas summa vara konstant.
Men trenden är på väg att vända något i vårt södra
grannland.
Allt oftare diskuteras sundhet nu i dansk media.
Sverige (liksom Norge) ligger officiellt mer åt det duktiga hållet än åt den
danska slarvlinjen.
Men enligt statistiken har både Sverige och Danmark 50 procent
överviktiga, så den svenska duktigheten kanske mest är en mediakonstruktion?
Slarv-Danmark har 18 procent feta.
PK-Sverige har 24 procent feta.
PK-Norge har 25 procent feta.
Alltså är ”de fria” danskarna något ”duktigare” än
svenskarna och norrmännen.
I Kina är bara 6 procent feta.
Allra smalast är vietnameserna.
De har bara 2 procent feta.
Ska man dra en slutsats av det, så är det väl att det visar
risets fördelar gentemot förädlad potatis och krämig pasta.
Skillnaden mellan Danmark och Sverige kanske i själva verket
är att man moraliserar mindre över sitt folk i dansk press.
Läkemedelsbolagen har ett ”träningspiller” på gång, skriver norska Aftenposten. Det kommer att bli världens mest sålda medicin, tillägger man.
Pillret har samma effekt på kroppen som hård träning.
Snart är vi smala och snygga allihop.
Och det får man väl kalla en positiv nyhet?
 |
| Biff med pommes och bea - idrottskillarnas favorit. |
Den här bullskiten i svensk media om att ”maten är så fantastisk på krogen”.
Vi lagar väl godare mat själva?
Jag har varit på lyxrestaurang ca tio gånger i mitt liv.
Det har varit en besvikelse varje gång.
Min mamma, kan jag säga, och även jag själv, lagar godare
mat än dessa yrkeskockar på stan.
Och det är rena rama sanningen.
Däremot kan de råvarorna på krogen.
Det kan man lära sig lite av.
Det får man ta efter.
Kockarna vet vad som smakar bra.
Det är smör, grädde, olivolja och ofta ganska dyra råvaror
som hummer, fin fisk och fint kött.
Till det intressanta kryddor, gärna färska.
Ofta använder man selleri, som låtsaskockarna Werner och
Werner skojade om.
Man gillar rotsaker i professionella kök.
Annars är det inget konstigt med europeisk matlagning om man
kan grunderna.
Däremot kanske man inte står så ofta och lagar vietnamesiskt
hemma.
Du får helt enkelt inte tag på deras grejer.
Då kan det vara intressant att gå på en krog som har för oss
främmande mat och främmande ingredienser.
Men det någorlunda konventionella europeiska köket gör man
bättre själv.
Jag nöjer mig gärna med 3-4 i betyg på maten och
satsar hellre några kronor extra på ett fint kallt kvalitetsöl på flaska när
det är fest.
Kan man inte laga mat tycker jag man ska köpa ryggbiff
med en färdig bearnaisesås och kvalitetspommes. Kör lite grönsallad med en
vinägrett till det. Och en flaska vin för 100 kr.
Redan på den nivån har svenska kockar svårt att toppa och
trumfa över i smaken.
Många idrottskillar har biff med pommes och bea som sin
favoriträtt.
Det är en enkel och stark fyra i betyg.
Men jobbet görs mycket lätt.
Vill man få ännu mer restaurangkänsla så gör man egen
klyftpotatis till.
Då är du uppe i 4,5 i betyg för denna maträtt.
Där börjar Sveriges kockar bli svettiga.
 |
| De musikaliska trendsättarna The Beatles 1967. |
Jag ska nu köra igenom Beatles samtliga album.
Det är 12 stycken (en del säger 13).
Jag startar med Please Please Me från 1963.
En liten varning.
Det har förekommit att musiker som lyssnat på Beatlesalbum
fått ”psykbryt” för att musiken är så otroligt vass.
Man kreverar av avundsjuka.
En period ville till och med Stones ta rygg på Beatles.
Senare kom Rolling Stones att gå sin egen väg.
Och det med nästan ännu större framgång än The Beatles fick.
Men det visste ingen 1967 när ”beatlemanian” rådde.
Redan 1963 på debuten låter det rätt om Beatles, om än inte överväldigande.
De har också direkt hitarna Love Me Do och Twist and Shout,
som i princip håller än i dag.
En liten parentes är att Beatles aldrig kunnat läsa noter,
utan är självskolade och går på gehör.
Helt otroligt.
De struntar i all teori och bara lirar.
Och ändå låter det skolat, och mer därtill.
De använder bara ”musikörat”.
Det ska låta bra helt enkelt.
Redan i november 1963, samma år, kommer album nummer två, With
the Beatles.
Ett snabbjobb, och det hörs.
Än så länge dominerar dur-musiken i den här epoken.
Det skulle inte vara så knepigt och introvert vid denna tid.
The best
things in life are for free, but still I want money, sjunger gruppen i låten
Money på detta album.
Beatles tredje album heter A Hard Day’s Night och nu
börjar gruppen hitta sin stil.
Skivan kom 1964.
Där gick det fort.
Omslaget består av 20 uppradade passfoton i Warhol-stil.
Ett konstgrepp jag själv just jobbat med.
60 år senare.
Albumet har ett par storhits.
A Hard
Day’s Night och Can’t Buy Me Love.
Båda sångerna går i dur.
Album nummer fyra heter Beatles for Sale och kom
också 1964.
Det är tämligen svagt, men har storhiten Eight Days a Week,
som fortfarande låter mycket bra.
Vid denna tid, i mitten av 60-talet, har Beatles och Rolling
Stones ungefär samma stil och sound.
Det är enkel bluesrock, som ursprungligen kommer från de
färgade i USA.
Och båda banden håller till i London.
Jag kollar övergångsstället på Abbey Road.
Det finns en livekamera därifrån på linan.
Just i dag regnar det där.
Nästa album är det mer kända Help!
Nu är året 1965.
Här har vi monsterhitsen Help! och Yesterday.
Men också ett antal dussinlåtar.
Just Yesterday är en av världens mest spelade låtar
någonsin.
Skivomslaget är humorbetonat.
Tanken var att göra ordet ”help” med signalgester.
Men fotografen tyckte inte det såg tillräckligt snyggt ut.
Så de improviserade fram några poser, som flottan använder, i
stället.
Den lite småroliga sidan har aldrig varit Stones grej.
De är mer allvarliga av sig generellt.
Mer moll-betonade också, tror jag man kan säga.
Jag kollar om de säljer snus i London.
Ja, det gör de.
Snus är tillåtet i England.
Men inte i EU som helhet.
Undrar om de har ”General”?
Året är fortfarande 1965 och nu kommer Rubber Soul.
Nu börjar det bli lite flummigare här.
Håret har växt ännu mer på killarna och titelloggan är
psykedeliskt utformad.
De indiska sitarerna dyker upp.
Grabbarna börjar se ut som apacher.
Lite farliga.
Man har tagit av sig kavajerna och börjat med mockajackor.
Nu ska man inte vara banktjänsteman i stilen längre, utan
hippie.
Utvecklingen gick fort i London de här åren.
Det bara exploderar på ungdomssidan.
På Rubber Soul lyckas Beatles hitta ett helt nytt sound.
Musiken är mer välproducerad.
Det har hittat något eget och orienterar sig bort från
bluesrocken.
De har mognat på bara 2-3 år.
Skivan är jämnare än tidigare album.
Inte lika djupa dalar.
Inte samma svindlande höjder.
Men Michelle är en mindre hit på albumet.
En fin låt.
Året därefter, 1966, kommer plattan Revolver.
Redan på den inledande Taxman hör man influenser av den
uppseglande Jimi Hendrix i New York.
Nu börjar killarna tuffa till sig.
Den efterföljande Eleanor Rigby låter som klassisk musik.
Omslaget är ett collage och det mest psykedeliska hittills.
The Beatles har kommit in i sin experimentperiod.
Killarna är nu bara i 25-årsåldern, men håller på som
erfarna, fullfjädrade musiker i 50-60-årsåldern.
De får på Revolver till det dittills starkaste albumet.
Hela skivan är full av godis.
Och på deras nästa platta blir de ännu bättre.
Sgt.
Pepper’s Lonely Hearts Club Band.
Ett pionjärarbete som knockar världen och gör andra musiker
gröna av avund.
Då är vi framme vid året 1967.
Skivan går upp i topp på listorna över hela västvärlden.
Alla häpnar.
Man kan säga att det här är breaket för ”den vita popen”.
Den vi lever med i dag.
Tidigare hade allt varit präglat av de färgades musik.
Även för Stones var det så till en början.
I dag kanske vi inte upplever Sgt. Pepper’s så
revolutionerande.
Men den var det på den tiden.
Det Beatles gör för popen, gör Rolling Stones för rocken.
Den stenhårda kioskvältaren Satisfaction kom redan 1965.
Beatles var inne på den mjuka, duriga grejen.
Stones var inne på den hårda, molliga grejen.
Redan följande år, 1968, upprepar Beatles succén med
dubbel-lp:n The White Album.
Även denna skiva blir etta på alla listor.
Beatles-hysterin är nu enorm.
Alla älskar Beatles.
På det inledande spåret Back in the USSR låter de faktiskt
som Stones.
Nu är det give and take som gäller mellan de två giganterna.
Albumomslaget är helt vitt med bara ett litet ”The BEATLES”
nere till höger.
Det här är en helt ny typ av grafisk utformning.
70-talets era börjar närma sig.
Och det känner vissa på sig redan.
Musiken är litet trevande på The White Album, men man anar
att något nytt är på gång på London-scenen.
Man anar moderna tider.
På så sätt lyckas Beatles även denna gång bryta ny mark.
Återigen träffar de rätt.
Och i fler låtar glider de in i Stones lite tyngre rockgrej.
Särskilt i Helter Skelter, som är Rolling Stones nästan i
kubik.
Överlag är detta ett album som växer över tid.
Det finns en magi här.
1969 kommer nästa album, Yellow Submarine.
Det blev inte lika framgångsrikt som de två tidigare
lp-skivorna.
Men här hittar vi Beatles flaggskepp All You Need Is Love.
Vi hittar också en del försök med klassisk musik.
Plattan gjordes för en film med samma namn och är alltså ett
soundtrack.
1969 kommer också succén Abbey Road som då toppar all
världens listor.
Plattan har ett mycket drömskt och snyggt sound.
Borta är bluesrocken.
Återigen är Beatles i sitt esse.
Omslaget där bandmedlemmarna går på rad över Abbey Road har
blivit ikoniskt.
Man har också en låt som heter Her Majesty, som handlar om
Drottning Elizabeth med en något ironisk ton.
Man säger att hon är söt, men inte har så mycket i övrigt
att komma med.
Den grejen gjorde Rolling Stones ett par år tidigare, men de
kallade drottningen ett ”Satans avskum”.
Där ser man lite skillnaden mellan Stones och Beatles.
1970 kommer Let It Be som är gruppens sista skiva.
Nu har Paul fått skägg och John glasögon.
George och Ringo har fått mustasch.
Det syns på dem nu så här i efterhand, att nu går vi in i
70-talet.
Här händer nåt nytt igen med modet och tidsandan.
Nu spöregnar det på Abbey Road.
I dag släpps minnesspåret Now and then med gruppen.
Det är en låt från den gamla goda tiden man fixat till med AI.
Enligt uppgift blir detta Beatles sista låt.
 |
| Poeten Gunnar Ekelöf, 1907-1968, tillhörde dåtidens kulturelit. |
Jag var inne på en grej i går kväll.
Lyriken.
D.v.s. dikt och poesi.
En grej är att ”man inte kan” skriva lyrik i småstäder.
Och så har det alltid varit.
Man får fundera lite på vad det står för.
Däremot tror jag alla tjejer gillar att skriva rim till
julklapparna.
Så viss talang finns.
De svenska poeter vi haft har hållit till i Stockholm.
Och det är den nattsvarta poesin som dominerar.
Inte den idylliska och soliga.
Med undantag av t.ex. Bellman och Evert Taube.
Varför är det så?
Ja, man får fundera lite på det.
Eftersom inte jag heller kan skriva lyrik, så vet ju jag
vad det är med Nyköping.
Jag tror det är att vi saknar fantasi här.
Vi tittar hellre på sport.
Sen måste man läsa in sig på gamla storheter.
Och den traditionen finns inte på den svenska landsbygden.
Sedan är det att livet är lite fyrkantigt och trist på
sådana här orter.
Det gynnar inte fantasin.
Det gynnar inte diktandet.
Är man en dekadent diktare ska man normalt bo i Paris.
Och så har det alltid varit.
Jag hittar en aktuell Nyköpingspoet på poeter.se.
Christer Eriksson, 49.
Han får väl anses vara okej.
På väg.
Han har nog roligt själv.
Och han kommer aldrig att lägga av.
Hur lite han än tjänar.
Men det saknas lite beläsenhet.
Och lite grekisk mytologi från Odysséen och Iliaden.
Ser man inte livets magi som diktare här och nu.
Ja, då får man låna lite av de stora från förr.
Stagnelius, Oscar Wilde, Ekelöf, Pusjkin o.s.v.
Även Christer Eriksson är en poet med djup svärta, vilket är
det vanliga.
Det var ju Ekelöf och Lindegren också.
Men Eriksson har en tendens att bli alltför prosaisk i sina
liknelser.
Det lyfter inte.
Det blir ”dagis”, ”ungar” och ”E4:an”.
Det är inte klassisk lyrik.
Det är sakprosa i morgontidningen.
Man har en tendens att fastna i samtidens trivialiteter och
lyfter inte blicken mot stjärnhimlen.
Men det gäller oss allihop på vischan av tradition.
Jag är likadan själv.
Christer får relativt goda omdömen av läsarna på sajten.
Han anses vara bra av de unga.
Han anses vara en talang.
Eriksson har via sitt diktande i alla fall listat ut att han
har en själ.
Det är bra jobbat.
Där är han något på spåren.
Jag är just nu inne på liknande tankar själv.
Anar en själ i det här.
Om man inte vet alls hur man ska skriva lyrik, kan man ju
titta lite på ”Sturm und Drang” från 1800-talet.
Då sitter man vid midnatt vinberusad med ett stearinljus.
Kanske ligger en dödskalle på bordet.
Utanför blåser en fruktansvärd storm.
Sedan brer man på med allt man har hur ont livet gör.
Och då sitter man inte och snålar på adjektiven.
Då tar man i.
Och är man den olyckligaste människan i hela världen, så
erkänner man det.
Här sitter man inte och håller igen.
Jag ska visa med ett litet exempel:
Fasans stormar
Himmelska ödesmakt
Du som krossar allt
Sliter min själ ur min kropp
I vindens tjutande vrål
Det öde landet är vår avgrund
Som slukar all villfarelsens hopp
Jag den förslavade
Törstar
Men hemsökelsens ohyggliga brand
Är lika blodtörstig som Caligulas hejdukar
Typ, lite så där.
Man brer på helt enkelt.
Så mycket det bara går.
Då är vi inne på Sturm und Drang.
Storm och längtan.
Den tyska romantiken från 1830-talet.
Även att skriva dikt handlar om träning.
Och så ska man ju titta på hur de lite bättre gör.
Man får låna.
Det gör man i alla branscher.
Var fick t.ex. Pepsi Cola sin idé ifrån?
Och var tog Åbro Cola sin idé ifrån?
Med tiden hittar man sin egen stil.
Vi kan ju jämföra 1800-talets Sturm und Drang med en töntig
pastoraldikt.
Så här kunde det låta 100 år tidigare, på 1700-talet:
Den glada näktergalen i cederträdet
Cederträdet i solen
I Lyon
Ruvar på en hemlighet
Näktergalens bo med dess ungar
Pip, pip, pip hörs i eftermiddagssuset
Honan kommer med mat
Bonden sprider sitt frö på åkern
I Paris skjuts salut för konungen
Gud vad fint, hade man sagt på den tiden.
Men det är klart, det här är en helt annan grej inom
diktningen.
Här råder harmoni och förtröstan.
Här är allt på sin rätta plats i tillvaron.
Och så upplevde man livet vid denna tid.
Om vi tittar lite på modernismen inom lyriken, som kom i
början av 1900-talet, så illustrerar jag denna med en passage av skalden
Ekelöf, Sveriges kanske främsta diktare de senaste 100 åren:
Ge mig gift att dö
Ge mig gift att dö
Eller drömmar att leva
Ensam utmattad rorsman
Drevs också jag i land
Med dess lik i lasten
På en för mig okänd strand
Jag har länge druckit det salta
Ge mig vatten
Ja, här ser ni att något har hänt.
Man börjar prata lite allmänt i gåtor om sin olycka.
Det är lite mer tillbakahållet och mer rebusbetonat än den
tyska romantiken.
I dag på 2020-talet är vi framme vid postmodernismen. Vi tar
en dikt av den framlidne Hans Granlid som exempel:
En kosmisk pizza
En kosmisk pizza
Med stjärnbildsmusslor
Raketriven ost
Kometer av ett okänt eteriskt ämne
Sol av tomat och månoliver
En kosmetisk pizza
Inbakad luftlandad förandligad
I superparadisbageriet
Ja, vi ser här att diktningen går alltmer mot det absurda,
och just det är typiskt för postmodernismen.
Om vi tar en snabbtitt på Lars Lucidor, en av våra första fria diktare i tryck i Sverige, så kunde det låta så här på 1600-talet i huvudstaden:
Sorgtröstande liksång
Visa människor
Barn betraktar
Märker och aktar
Hur ostadigt världen står
Växlar
Framåt stryker
Viker
Och fikar
Tid, moln och blåst förgår
På 1600-talet skulle man vara vis. Det var idealet på den
tiden.
Då har vi gjort lyriska nedslag i 1600-talet, 1700-talet, 1800-talet, 1900-talet och till sist 2000-talet.
Tough job.
Somebody’s
gotta do it.
Ska vi ta och vara lite överambitiösa också, så sätter vi
spiken kistan med en dikt från 1500-talet:
Gamle man
Gamle man han liknas
Vid en barklös ek
Alla grenar
Fäller han ifrån sig
Hans rötter de ruttnar
Trädtoppen faller ned
Den gamle mannen faller av
De unga växer upp
Det var en liten lektion i hur man skriver poesi på svenska.
 |
| Poeten Bertil Rundström, 62, från Orsa. |
DET ÄR SÅ
KONSTIGT ALLTIHOP
November en månad
Av sot och
skorpioner
Filosoferande
babianer
Slåss mot
pakistanier
I Laza
Du Larsa
Hänger du på till
Congo
Jag ska bara
bajsa först
Doktorerande
mongolider
Studerar medeltida tapeter
Råttornas drottning
Dansar i Könstad
Biff och banan
Till
Per-Petter-Laban
Råttornas
drottning
Råttornas kung
Råttornas general
Leker sänglekar
Och hänglekar
Grekenlöf grinar
i graven
Postmodern, postmodernare, postmodernast
Man blir liksom
spyfärdig av alla Rolls Roycer
Fru Vaginal-Blues slår till igen
När ska hon
stoppas?
Du Sören, ta en
dusch
Gina kommer i
morgon
Nu blev det kallt
här
Tänker du på Gina?
November griper
som en skorpion omkring sig
Kukens comeback
Hon savar floder
Skjut en biskop!
Medeltida mongolider
Disputerar på latrin
Alla dessa dagar
Alla dessa Porschar
Kåt som en
råttdrottning
I oktober
Meningslösheten
har blivit till norm
Sa Tage Storm
Det svenska
templets gastronomiska bibel
Kom vi drar till Paris
Den nya glassen
Bikini
Slog ned som en bomb i frysdiskarna
Grekenlöf gråter i sin nygrävda grav
Vaginal-bluesen
slog till igen
Du verkar stressad
Nerknarkade
politiker överallt
Jag har satt pers
Klarade på en
vecka 200 bärs
Det är så
konstigt alltihop
All den här
schlagernojan
Vi har omkring
oss
Det är som
pistonger
På perronger
Killer fromage
På pistage
Nerknarkade
politiker överallt
Städernas gemenskap
Är VA-nätens gemenskap
Ål gillar ål
Lasagnen
exploderar i mikron
Blod på glasen
Bertil Rundström, Faror och fanfarer, 2023
”Rundström briljerar med ett helt nytt uppsprängt språk.”
DN
”Rundström defilerar in i mål med sin nya djärva diktsamling.”
SvD
”Postmodernast i Dalarna.”
Ystads Allehanda
 |
| Här skapas musiken. |
Hej i höstmörkret.
Jag har nu 56 låtar ligger ute på Youtube.
Jag har arrangerat dessa i sex album, varav det sjätte är under uppbyggnad:
Patrik Nyberg - Manhattans and Mojitos [Full Album]
Patrik Nyberg - Sioux Falls Mystery [Full Album]
Patrik Nyberg - Dark Matter [Full Album]
Patrik Nyberg - Face of Death [Full Album]
Patrik Nyberg - A Wily Man [Full Album]
En ny låt är en ny låt är en ny låt.
Hope you'll like.
Det lite bortglömda albumet Power Up släpptes 2020 och svänger rätt bra.
AC/DC levererar som vanligt klassig rock:
Det här är vad jag lyssnar på just nu.
"Caught in a witch's spell."
