Die Grüne Armee Fraktion

Den här sopsorteringen och miljöflagellanttåget som har svept över världen de senaste 10-15 åren, ja, det börjar jag alltmer tro är en "tysk Lassie".

Någonting miljörörelsen och den övervintrade vänstern flummat  fram på de tyska universiteten, dit de tagit sin tillflykt nuförtiden.

Ja, ungefär som vissa håller på med i Sverige, som inte riktigt, ska vi säga platsar, inom näringslivet, utan hellre sitter och lägger ut texten kring Queerfeminism och härliga recept på "muslimsk potatissoppa" mm.

I detta tyska fall kan det mycket väl handla om en slags senkommen botgöring för Andra Världskrigets skamligheter.

Och denna tyska uppfinning med sopåtervinning skulle kanske ur ett jungianskt eller freudianskt perspektiv kunna ses som en försoningsgest, om än med en alltför stor dos av det gamla vanliga tyska duktighetskomplexet som för många i dag upplevs som en ny slags nazism, den sk miljönazismen.

Die Grüne var ju tidigt stora i Tyskland, och frågan är om inte hela vårt eget svenska miljöparti, med på den tiden den så sluge Birger Schlaug i spetsen, direktimporterades från vårt Vaterland.

Kalla det gärna "proggskäggens hämnd" om ni vill, för även jag finner det irriterande och påfrestande att i den moderna stressade vardagen, tvingas offra mer och mer av min tid och min energi åt "rena skräpjobben".

I Tyskland liksom i Sverige, är proggskäggen i regel kritiska mot såväl kärnkraft, industri, näringsliv, börsen, lönsamhet och hela välfärden så där i största allmänhet.

Men just den biten kan jag förstå lite av. Jag har också varit ung, grön och arg, och inte fått leka med de stora pojkarna på Siemens och Deutsche Bank. Så jag vet hur det känns, att tvingas övervintra på ett gammalt universitet nånstans, där man varken syns eller hörs eller riktigt får vara med i samhället.

 Ja, typ som Mattias Gardell, vår gamle proggare inom Religionsvetenskapen.

Och när man suttit och ugglat på ett av samhället övergivet universitet i 10-15 år, då kan man som Lars Oehlschlager, Stefan Schreiter och Michael Wiener bli så jädra arga att man till slut bildar Die Grüne Armee Fraktion, via någon "Grön Punkt", som man prånglar ut över hela världen med tysk list och perfektion.

Och hux flux ett antal år senare har man fått hela världen på fall, inklusive sitt eget hemland.

Jaa, diese dumme Deutschen...

I alla fall när det gäller det här med det nya sopsystemet, får de inget annat än tre dumstrutar i betyg av mig.

Miljöpartisten i Sverige, Gustav Fridolin, får nöja sig med två dumstrutar.

Plus kanske en tvåmånaders Sareksemester med början den 13:e november, med Lapplands Jägarregemente, för att få uppleva den svenska miljön och naturen från den lite mer kyliga sidan...

En liten schacksnabbis

1900-talets främsta manliga teoretiska stjärnor äro tre.

Einstein var den ”förste”.

Han kom på det där med vedklabbarna, att ju fler klabbar du lägger på elden, desto bättre brinner det. Ibland till och med, får du fyrfaldig effekt eller mer. E=mc2.
Dvs energin du får ut av vedbrasan är lika med antalet kg fysisk massa räknat i kilogramvikten, multiplicerat med ljusets hastighet i kvadrat, per sekund, dvs rent matematiskt 300 000 gånger 300 000.  

Sen kom ingen manlig teori alls på några år.

Och efter det kom ingenting.

Och sen kom ingenting heller.

Men sen plötsligt på 80-talet dök två ryska karpar upp och la sig och lurade i vassen.

Den ena Karpen hette ”Karpov”. Och den andra karpen hette ”Kasparov”.

Och de spelade schack ungefär lika bra. Kasparov spelade ”öppet” från toppen av kortleken, medan Karpov var en sån där illistig och sluten kille, som kunde gå i land med såna grejer som ”chocka” motståndaren med en ”klöver 3:a i första draget”. "Här kommer en skumbanan, så passa dig!" 

Lite såna där fula trick som gubbarna på medeltiden roade sig med.

Kasparov däremot var en storstadscharmör från Moskva, som visste vad damerna ville ha. Och även vad grabbarna ville ha.

 En explosion á la Hollywood redan i första scenen.

Och där började det lukta lite världsklass igen om ”tänkarna” i alla fall vad det gäller det teoretiska. 

Hur dom var i sänghalmen, det vet jag inte, men i dag pratar vi bara lite schack för skojs skull.

Den häringa Kasparov, den gubben kunde ”lira” så att till med de blonda fotomodellerna i 20-årsåldern, hänfört och lyriskt följde hans korta och långa rockaderingar i direktsändning från schack-VM i Bulgarien.

Kasparov var en sån där vass och skarp rysk tänkare, att till och med Pentagon faktiskt blev lite nervösa, och såg sig nödgade att bygga en ”superdator” för att sätta mallgrodan från Moskva på plats.

Jag pratar om schackdatorn ”Deep Blue”. Och faktiskt klarade den maskinen av några gånger att ge till och med världsmästaren en liten lektion. Om hur schack bäst bör spelas.

Om vi jämför de här två grabbarnas spelstilar, Karpov och Kasparov, ja, då satsade Karpov på ett grundmurat försvar. Sen efter kaffet och konjaken, då kunde han börja fundera lite på en löparattack på vänsterflanken. Typ.

Karpov spelade ”mer för att deltaga och njuta av den historiska mystiken”, än att sitta där och ta både ära och guldmedalj från sina kollegor.

Kasparovs filosofi däremot gick ut på ”bråttom, bråttom, bråttom och ut med allt du har och erövra de fyra centrumrutorna innan motståndaren gör det”.

En såkallad tempolirare, som satte värde på både tidsfaktor och maskinmässigt momentum som i ett tyskt Blietzkrieg. Oerhört effektivt.

I alla fall på 80-talet.

På den tiden var det såklart Kasparov som glänste mest, men de nya killarna i sporten börjar mer och mer titta på Karpovs lite sega försvarsidéer och spela lugnt och metodiskt, snarare än att försöka gå på knock redan i femte draget som ett geni.

Så ser det ut i dag.

Av det lilla som finns kvar av denna gamla antika sedvänja.

Som ni vet väljer de flesta unga spelsugna i dag att dra en spader vid pokerbordet. Och det har jag full förståelse för. Även poker kan ju ibland vara en liten intellektuell utmaning.

Och där nånstans, när Kasparov hade förlorat VM-titeln för tredje gången till en maskin, började det här med schack tappa sin tjusning, när faktiskt maskinerna i princip kunde ”räkna ut vartenda drag” redan dagen innan.

Så då la faktiskt både Karpov och Kasparov av, och började syssla lite med politik och religion.   

Helen Wellton och datakraften

Helen Wellton, Lap Powerbruden i DN på 80-talet, var ett av Stockholms fyra kvinnliga ess på den gamla goda tiden i vårt Rike. Den kvinnan var dåtidens spader dam.

Det andra esset var Sveriges snyggaste strippa på den tiden, den blonda onda Tabu-Maria, hjärter dam, enligt min mening. Och det tredje quinnliga esset, det var modellstjärnan, den blonda slanka Elizabeth Ågren, fröken ruter dam.

Vem det fjärde kvinnliga esset var under den epoken i Svea Rikes historia, om vi säger så, den mystiska klöver dam, vem det var, det vet inte jag, för henne träffade jag aldrig där uppe i Stockholm, när jag var däruppe och harvade runt i tillvaron på mitt dåtida primitiva sätt.

Men eventuellt var det väl Annika ”Falken” på S-E-Banken, eller Drottning Silvia på slottet.

Men den därhinga ”Helen Wellton”, hon snackade ”Lap Power”, eller då på dagens svenska ”IPads” och ”Ipods” innan en enda svensk ens hade aning om vad en kbit var.

Ja, den brittiska kvinnan på semester så ända in i Norden, lekte varje dag sina diaboliska lekar med det svenska folket via sina dolda och mystiska budskap i rikspressen där hon vikte ut sig, nästan som en på den tiden då, ja en riktig utvikningsbrud.

Redan till morgonkaffet fick man en ”nakenchock” i vrångstrupen om ni förstår vad jag menar, när man tog del Helens ”dataerbjudanden” för 9900 kr.

Eller ibland till och med hela 14 900 kr.

Vanligtvis härjade hon med sina snygga ben och åtsittande leopardklänningar på kulturdelens framsida i DN.

Usch, usch, usch.

Snacka om kulturellt sammanbrott…

Men det där utspelade sig på den gamla grå DDR-tiden i Sverige, den tid som ni ungdomar har haft ”oturen” att missa.

På den tiden fick nästan landets alla runkgubbar nöja sig med vad som erbjöds av kvinnlig flärd i morgontidningen, för att bli lite höga i sin tragiska ensamhet, i vår på den tiden väldigt svarta östtyska vardag.

Så såg den svenska verkligheten ut på 1980-talet.

I dag är såklart läget helt annorlunda.

I dag har vi möjligheter.

Men om vi ska återgå till saken; utåt sett signalerade den här kvinnan, alltså Helen Wellton, att datagrejen var ”frälsningen” i den nya tiden för ”hela svenska östtyska folket”.

Rent privat stod hon hemma i Saltsjö-Boo-herrgården och målade rembrandtska dödskallar hela dagen lång.

Vad hon nu menade med det.

Varför denna slagkraftiga affärskvinna, Helen Wellton, målade en massa symboliska dödskallar hemma i lyxvillan när nu affärerna gick så bra, det vet jag faktiskt inte, för jag är en sån där otroligt naiv kille som inte ”fattar nånting” av värld och flärd.

Och särskilt fattar jag inte ”de riktigt stora tjejerna”, som ligger några steg före oss småpojkar i livets utvecklingskurva.

Men det var alltså så det här med ”data” började i Sverige en gång i tiden.

Med ett blont bomnedslag som var såväl affärskvinna, Marilyn Monroe och Rembrandt.

Ja, allt i ett.

Denna Data-Marilyn tyckte att vi ”Svenssons” i det på den tiden primitiva Sverige, skulle göra både ett och annat strandhugg vid såväl tangentbord som skärm, för att avnjuta ”den riktiga världen”.

Den värld som nu var hennes värld av tradition.

Och i dag 25 år senare är det väl just där vi alla har hamnat, mer eller mindre.

Helen Wellton  med sitt ”Lap Power-budskap” i DN  vann alltså slaget om den svenska ”verkligheten” om vi säger så.

Vem nu den kvinnan egentligen var och är i vår jordiska tillvaro, det har jag ingen aaaaning om, ärligt talat.

Det får ni fråga stjärnorna om.

Men det är nästan så att man på parbilderna kan se att även hennes make är lite rädd för henne.

Så ”otäck” kan den kvinnan i värsta fall vara för vår svenska allmänhet.

Då kanske även dagens läsare fattar att det är lite ”astralvarning” på det vi i dag närmast betraktar som ”vatten i kran” i vår nästan totala oskuldsfullhet kring det här med ettor och nollor i dagens moderna samhälle.

Men kom ihåg lite grand i bakhuvudet att dagens stora databuffé en gång i tiden började med en sån där riktig blond och himsk scandal beauty.

Som älskade dödskallar.

När Helen Wellton snackade ”data” med oss svenskar 1987, då fattade egentligen ingen nånting av vad hon egentligen syftade på.

1987-1988 var det inte direkt så att man som ”medelsvensk” arbetare stod och hängde på dörren till Lap Power-butiken, för att få ett ex av den senaste datorn. För på den tiden fanns ingen internetlina överhuvudtaget ut till stora världen. Och det där med datorer var inte då mer än stora ”miniräknare”.

Så kul kändes ”den grejen” när allt startade upp en gång i forntiden.

Men tio år senare, typ 1996, började verkligheten komma i fatt Miss Welltons vision.

Vid det laget hade DN och NASA nästan både Venus och Mars i direktsändning på webben via en liten modemuppkoppling hos Telia.

Och då fattade ju plötsligt varenda amatör, att det här är grejen som kommer att smälla av stort i framtiden…

När utvecklingen hade gått så långt, då kunde till och med jag förödmjuka mig med att kräla några varv kring Helen Welltons fötter, om det nu var det hon var ute efter.

Nemas problemas senorita Benita.   

Så länge leve datakraften och Lap Powern!

Konsten att äta som en fotomodell

Jag kollade just på nätet hur modeller brukar äta, för att se hur dessa unga smala kvinnor tänker kring det här med mat som är så knepigt för många av oss. Och det här är vad jag fick fram är en vanlig variant på dagsmeny för en modell:

Frukost: Te istället för kaffe ska det vara. Färskpressad grapefruktjuice eller morotsjuice. 1-2 skivor delikatessknäcke med lite keso eller mjukost. Hårdost ska undvikas.

Förmiddagsmellis: En liten godisbit från hälsokostaffären, typ karamelliserade sesamfrön.

Lunch: En kopp buljong med bryggerijäst. Grillad fisk eller kyckling, råris och råa grönsaker.

Eftermiddagsfika: Te och yoghurt.

Kvällsmat: En kopp buljong, tonfisk, ångkokta grönsaker och en bakad potatis.

Kvällsgodis: 0,5 dl valnötter eller mandlar.

Min tanke om detta är att det låter rätt i stilen. Till exempel undviker ju modeller rött kött, köttfärs och feta korvar. Och det hade vi ju ett vetenskapligt larm om i veckan att rött kött kan ge cancer.

Sedan föredrar modeller ris framför pasta, och det kan också vara klokt ur hälso- och viktperspektiv. Övervikt är ju väldigt ovanligt i Asien, och asiaterna bygger ju sin kost på ris i första hand.

Jag slog ihop hela dagsmenyn på en kaloriräknare och fick fram att detta ger ett totalt energiinnehåll på ca 1200 kcal. Sen blir det väl att tjejerna går ut och dricker några glas vin och drinkar då och då, plus att de kanske även tar in något extra att äta, och då kanske det totala intaget landar på ca 1400 kcal/dag, vilket är helt okej för en ung smal tjej ur ett hälsoperspektiv. Om man äter så här varierat får man dessutom en helt perfekt mix av näringsämnen, som tex protein, kolhydrater, fetter, vitaminer och mineraler. Sett ur den synvinkeln är denna kost ruskigt perfekt, det går inte att göra så mycket bättre.
Det man framförallt ser och ska tänka på som tjej, är att modellernas matvanor ligger väldigt långt från traditionell svensk husmanskost, typ makaroner med falukorv, köttbullar med mos, pizza, potatisgratäng med oxfilé och bearnaise, ärtsoppa med pannkakor osv. Vår traditionellt ganska tunga svenska mat, den är modellerna helt främmande. Det ska dra mer mot Indien och Kina om man vill hålla sig i form och ska må bra i längden.   

Så min slutkommentar är att om man vill äta sunt, då är det variationer på ovanstående dagsmeny som gäller.

Modellerna har rätt.
Så på den punkten får de en liten guldstjärna av mig.

Konsten att plåta i inomhusmiljö och fotostudio

Många amatörer som ska plåta snygga porträttbilder på tex sina flickvänner brukar få ganska dåliga resultat. Det beror sällan på motivet, utan på att man inte riktigt behärskar fotokonsten.

Playboyfotograferna som väl får betraktas som de mest kunniga på området, jobbar ofta enligt samma grundregler för ljus och färgsättning som de holländska barockmålarna gjorde på 1600-talet.

Det ska vara ganska dunkla bilder med punktljussättning och varma, gyllene färger, för att få in lite brons- och guldtoner på modellen. Playboyfotografernas favoritfärger är gult, brunt, rött och violett. De brukar i regel undvika grönt och blått, alltså de kalla färgerna. Bakgrundsmiljön brukar man försöka tona ner nästan ända till svart.

Ska man jobba i hemmamiljö med studiofoto, då behöver man köpa minst två rejäla fotolampor, helst fyra. För det är ljussättningen som är fotografens pensel och målarfärg. Satsa alltså på fast belysning ur olika intressanta vinklar och lägg undan blixten, då blir resultatet bäst.

Det bästa för slutresultatet är att börja jobba i ett rum där du tagit bort allt yttre ljus, och sen tända upp steg för steg tills stämningen känns rätt.

Det vanligaste för grundljuset och bildens färgsättning är att rikta en omnibouncelampa upp i taket och utgå från det, och sedan addera effekt på effekt tills man är nöjd. En sån riggning kan ta en halvtimme om man är petig, men då blir resultatet i de flesta fall lysande. Effekterna kan vara starka highlights på modellen, färgade glödlampor, levande ljus, färgat väggpapper, rätt accessoarer och kläder, några symboliska föremål, eller vad man vill eller har tillgång till. Var kreativ, det ger resultat.
Sedan gäller det att plåta kvantitet för att få fram kvalitet. Ett normalt jobb på Playboy på den gamla goda tiden, kunde innebära 200 rullar film och ca 6000 bilder, som efter grovrensning och finrensning blev till 12 st bilder i tidningen. Och det är likadant för en amatör om man vill ha fram toppklass. Fast i dag är det ju enkelt att plåta kvantitet tack vare digitaltekniken. Det är som med Lotto, rätt vad det är kommer jackpotten, men du vet aldrig när. Är man erfaren fotograf vet man att man måste upp i en stor mängd bilder för att få till vissa enstaka höjdpunkter i fotoserien där allt stämmer.

Ett vanligt knep bland proffsen när det gäller ljuset, är att lägga punktbelysningen från sidan. Rakt framifrån är passfoto hos polisen, och att ha ljuset i ryggen på modellen, det är amatörernas grej.

Ska man jobba med tex levande ljus som belysning, då är det kamerastativ och långa slutartider som gäller.

Nästan alla filmfotografer i Hollywood plåtar ju som bekant med stativ, för det ger klart bästa resultatet rent kameratekniskt. Och detsamma gäller om man ska digitalfilma vänner och bekanta. Att köra med kameran på axeln som på Super 8-tiden, det blir Lars von Triers ”Idioterna”.

Så tänk på det; gärna kameran på stativ, genomtänkt belysning och se till att ha skärpa i bilden innan du trycker av och passa på att ta en 300-400 bilder när du ändå är igång.
Då kan slutresultatet bli fantastiskt. 

Svaren på VHS-övningarna

Här kommer "facit" till matematiknötterna jag la ut i förra veckan:

1. Rätt svar: 96%

2. Rätt svar: 100%

3. Rätt svar: Indianen är rikast i dag

Lite svensk erotikkuriosa

När jag bläddrade igenom RFSU:s och Hans Nestius bok I last och lust, så kändes det nästan som att få syndernas förlåtelse. Jaha, det är så här alla håller på? Alla har kinks och specialgrejer som de kryddar sexlivet med. Och enligt boken har det varit så sen 1800-talet. Där förlorade jag min oskuld kring det svenska folket, skulle man kunna säga. Men det var en skön känsla. Befriande.
Bokens finish och tyngd när man väger den i handen påminner om de där tre böckerna alla var på jakt efter i filmen ”The Ninth Gate” med Johnny Depp i huvudrollen. De som Lucifer själv var upphovsman till. Det kanske är den jag ramlat över? På sätt och vis känns det så, om man vill skoja till det lite.

Hursomhelst, bilderotiken i Europa och Sverige tog sin början med fotografins uppkomst på 1800-talet. Ett vanligt tema på de tidiga nakenbilderna var ensamma bundna kvinnor. Det tyckte man var fräckt på 1890-talet. En av de första svenska herrtidningarna i Sverige, Styx, hade just en sån bild på omslaget 1920. Redaktörerna på Styx var eld och lågor, här skulle läsarna för första gången i svensk historia bjudas på riktiga magkänslor. Och den känslan lovade man skulle sitta i en hel vecka tills nästa nummer kom.
1920-talet är ju känt som en ganska vild period för nöjeslivet i Sverige, där många tabun och gränser sprängdes. Man talar om ”det glada 20-talet” till skillnad mot det depressiva 30-talet. Det kom att spela en viss roll för vad som senare skulle tolereras inom media på 40-talet.

I början av 20-talet såg bilderotiken ut som Carl Larsons och Anders Zorns grejer. Men två decennier senare var det plötsligt Rita Hayworth-stuk på allting. Lyxigt och glamouröst. De såkallade boulevardtidningarna, som exempelvis Cocktail, Pin-up, Top Hat, Parisienne och Paris-Hollywood lanserades på bred front. I dessa tidningar kan man hitta en hel del bilder som 70-år senare faktiskt är riktigt bra. De påminner om stilen i Playboy på 1980-talet.
Och att dessa tidningar kom just då hade ju sin förklaring. Det här var ju Technicolorperioden när amerikanska kolossalfilmer med kvinnliga superstjärnor i spetsen fullständigt slog knock på publiken i biosalongerna. Och nu skulle stjärnorna vikas ut. Eller i varje fall kvinnor som påminde om dem. Och det blev föga förvånande succé. Ett par decennier senare låg herrtidningarnas samlade upplaga på en miljon ex i Sverige. Och det kan vi tacka fotokonsten och Rita Hayworth för, skulle vi kunna uttrycka saken.

Vår egen söderböna Greta ”Garbo” Gustafsson var ju en tidig storstjärna i Hollywood, redan under stumfilmens dagar. Så i viss mån bröt väl hon också mark för 1900-talets sexuella revolution. Men det var först efter att talfilmen lanserats på 30-talet, och färgfotot på 40-talet, som lavinen gick.

I dag vet ni hur det ligger till, att de flesta gränser har sprängts vid här laget.

Men det var alltså så här det startade, och det är mindre än hundra år sedan.

VHS-övningar

Som en förberedelse inför matematikdelen på höstens högskoleprov kan ni fundera lite på följande tre exempel:
1. Om en aktie faller från 1000 kr till 20 kr så innebär det en nedgång på 98%. Men om fallet sker från halva ursprungsbeloppet, dvs från 500 kr till 20 kr, hur stor blir då den procentuella nedgången?

1 49%

X 75%

2 96%

2. Fru Örn placerar 50 000 kronor i en Sverigeindexfond hos sin bank. Därefter faller börsen 50% och Fru Örns Sverigefond tappar lika mycket. Hur mycket behöver då Fru Örns fond öka i värde för att hon ska vara tillbaka på ursprungsvärdet av sitt satsade kapital?

1 50%

X 75%

2 100%

3. Om vi utgår från att alla människor levde i 1000 år och en indian sålde Manhattan år 1600 till en europé för 25 dollar, vem är då rikast i dag?

1 Indianen som satte in sina 25 dollar på banken till 6,5% ränta/år

X Europén vars Manhattan i dag är värt 120 miljarder dollar

2 Båda är ungefär lika rika

Modetelegram från TT

TT:s redaktion i Stockholm drar sig till minnes att på 70-talet var Fruit of the loom-tröjorna mycket populära.
På 1980-talet kom blondinerna i sina Boy Toy-T-shirts och bögarna i Toy Boy-tröjor och gjorde gatorna livsfarliga för alla anständiga människor.

Därefter hade vi en renlevnadsperiod igen med mängder av mineralvatten och neonfärgade Aqua Limone-sweaters vartän man såg.

Det positiva och sunda 90-talet följdes av ett dystert och mörkt millenniumskifte och plötsligt skulle allt vara ”Absolut”. ”Aqua Limone” ersattes av ”Absolut Lemon”, ”Absolut arbetslös” och ”Absolut emot allt”.

Vad har vi då för trend på 10-talet att glädja oss åt?

Vissa rapporter från huvudstaden indikerar att det senaste är nekrofilivågen där man på sina T-shirts gladeligen gör narr av nyligen bortgångna storkändisar .

Vad 20-talet kommer att erbjuda för överraskningar inom gatumodet får väl den som lever se…

Stockholm/ TT

Funderingar kring Palmemordet

Palmemordet 1986 är väl rent utredningsmässigt det mest besvärliga och svårlösta fall vi någonsin haft i svensk kriminalhistoria, eftersom det är ett statsministermord och det aldrig blivit riktigt uppklarat till fullo vad som egentligen låg bakom dådet. Palmegruppens utredning är väl på över en miljon sidor, och åtskilliga böcker med olika teorier har lagts fram både i Sverige och utomlands. De nyckelfaktorer man bör titta på litet extra när man ska göra en bedömning och en gärningsmannaprofil är följande: hur visste mördaren var Palme skulle befinna sig den kvällen. Var Palme sedan en tid skuggad? Vilket är mest logiskt, att skjuta sitt offer framifrån eller bakifrån? Var mordet planerat eller oplanerat? Var det en amatör eller ett proffs som mördade? Vad gjorde gärningsmannen för intryck? Vilken var hans ålder? Varför använde han inte ljuddämpare? Visste fler än Lisbeth och Olof Palme att de skulle på bio den kvällen? Var det ett spontant biobesök, eller var det inplanerat sedan länge i regeringskansliets kalender? Visste SÄPO om att paret Palme skulle till Grands biograf den kvällen. Skedde mordet i en stundens ingivelse av mördaren som bara råkade befinna sig på platsen?
Om det sistnämnda var fallet, var det en man som förmodligen var van att gå omkring tungt beväpnad i Stockholms innerstad, och som ständigt var beredd på konfrontation. Förmodligen en ärrad kriminell med stort brottsregister och med en mycket förhärdad personlighetstyp. Det rör sig knappast om ett blåbär i 17-årsåldern.
Denne man bör vara minst 40 år med mycket erfarenhet av våldsbrottslighet och har en låg tröskel för att använda våld mot andra. Förmodligen har han också god lokalkännedom och känner till varenda gatsten i området.
”Proffsmördare” är ju också bra på att bara försvinna utan att lämna ett spår efter sig, men många andra detaljer i mordets tillvägagångssätt är tämligen amatörmässiga, vilket i princip utesluter alla konspirationsteorier på agentnivå. Förmodligen har förövaren viss rutin, men inte på Carl Hamilton-nivå. För hade det varit ”Hamilton” eller någon av hans kollegor inom underrättelsetjänsten, den nationella eller någon av de internationell organisationerna, så är det ljuddämpare som gäller i offentliga miljöer. Dessutom skulle en professionell lönnmördare som skuggat offret försöka att undvika att visa sitt ansikte och valt en diskretare metod, kanske någon form av dold giftinjektion eller skjutit sitt offer på längre avstånd än en armslängd. Gärningsmannen sägs dessutom ha rört sig som en elefant, vilket utesluter alla vältränade killar inom olika säkerhetstjänster i världen.
Gärningsmannaprofilen lutar alltså mer åt ensamvarghållet än mot en organiserad person. Det är förmodligen en hetlevrad individ, som har känslorna mer utanpå än inuti, och som agerar intuitivt snarare än planerat. Sannolikt är också att gärningsmannen har ett mycket starkt agg mot hela samhället, snarare än mot en viss specifik person. Så förmodligen var Palmemordet ett slumpartat symbolmord snarare än en planlagd konspiration från låt oss säga SÄPO, polisen, en officiell politisk organisation, svensk extremhöger, utländsk säkerhetstjänst eller från internationella terrorister.
Tidigt i Palmegruppens utredning föll ju starka misstankar mot den kurdiska gerillarörelsen PKK. Visserligen finns inslag i tillvägagångssättet som matchar PKK:s metoder, mittemellan amatörnivå och elitagenternas nivå. Men även en organisation som PKK skulle med all sannolikhet ha använt ljuddämpare. Det är det normala tillvägagångssättet i sådana här sammanhang. Därför går även PKK-spåret bort av logiska skäl.
Skulle PKK skicka en beväpnad lönnmördare landvägen ändå från Turkiet till Stockholm för ett statsministermord, då skulle man naturligtvis ta sin bäste kille, inte den klumpigaste, eftersom det naturligtvis får ses som ett stort uppdrag. Då tar man en agent som mördat åtskilliga gånger tidigare. Och en kille med sådan rutin skulle naturligtvis inte föredra en Vilda Västern-revolver, utan någonting mer diskret och sofistikerat. Och rutinerade terrorister brukar också av säkerhetsskäl hålla sig ytterst vältränade och agera med exakthet. De internationella teorierna kring Palmemordet är alltså av flera skäl helt orimliga, och på samma sätt kan vi utesluta en hel del vilda svenska spår ur spekulationerna.
Allt talar egentligen för att brottet härrör ur den undre världen i Sverige och förmodligen främst då Stockholms undre värld. Och då har vi en gärningsmannaprofil som stämmer väldigt bra på Christer Pettersson eller någon av hans dåtida kollegor.

Vad har vi då för indicier och personliga motiv hos Pettersson?

1. Pettersson var ett misslyckat geni som hyste starkt agg mot samhället.

2. Han var ex-skådis med stor talang för improvisationer och att agera på stundens ingivelse.

3. Petterson var dömd för ett improviserat gatumord i samma område 12 år tidigare.

4. Han hade för vana att gå omkring beväpnad på stan.

5. Kunde ”explodera” närsomhelst.

6. Befann sig ofta i det aktuella området.

7. Fysisk likhet med vittnesuppgifterna.

8. Brottets utförandenivå stämmer med Petterssons bakgrund.

9. Hade läggning för att mörda kallblodigt.

10. Petterssons dåvarande ålder matchar gärningsmannaprofilen.

Självklart kan dessa punkter matcha ytterligare ett antal personer i Stockholm, men det som talar för Pettersson-spåret är att ingen annan kriminell i rätt ålder har framförts i utredningen vad jag vet. Så förmodligen var det Christer Pettersson som var mördaren.

Men när det nu blev så, enligt mig, att man ”friade mördaren” i Hovrätten på grund av bristande teknisk bevisning, då är det naturligtvis svårt att komma vidare i utredningen. Och HD var inte heller villiga att ompröva domslutet.
Men nu är ju Christer Pettersson död sedan några år tillbaka så därmed får vi väl förklara detta fall avslutat och lägga det till handlingarna.

I Sveriges eget Arkiv-X.