Ett drömspel av August Strindberg

”Skönt är allt som Brahma skapat, men människans modersmål heter ändå klagan.” ”Hav mod mitt barn, det är en prövning endast, ty varje fröjd i livet får betalas med dubbla värdet sorg. Men kom ihåg att det är en plikt att söka friheten i ljuset.” ”Trät aldrig med Gud, det är det enda jag har att säga dig, för du ska inte gå och känna dig förorättad av livet.” ”Tanken är mer än gärningen, högre än saken.” ”Vad människorna lever på är mig en gåta. De lånar förstås, alla lånar. De går på hank och skruvar ända till döden. Vem som slutligen får betala´t, ja säg det!” ”Universitetet är ju ett dårhus, och ve den som först blir klok! Teologin lär att filosofin är nonsens och filosofin lär att teologin är nonsens. Dårar, va? Och så juridiken, allas tjänare utom tjänarnas.” Gymmaskiner fanns redan på 1800-talet och Strindberg såg dessa som tortyrinstrument för de som njutit för mycket av gåslever, bourgogne och Henessykonjak. Diktarna som jämt hålla sig i skyn tvingas till gyttjebad av Karantänmästaren på vårdinrättningen Skamsund. Detta för att göra dem lite mer hårdhudade. ”Talar man säger de tig! Och tiger man säger de tala! Ve oss! Allt skönt ska nu ner i gyttjan.” ”Han är bara femtiofyra år; han kan gå i tjugofem år till och vänta på måltiderna och tidningen. Är inte det rysligt? Är inte det ont?” ”Ska fan sitta här på universitetet och lära er galenskaper? Har inte nån en sup så att vi kan gå och bada? Och vi måste dansa innan pesten bryter ut, ty jag fruktar den bedrägliga lyckan.” ”Den mest avundade i landet är den Blinde som äger över hundra italienska villor, men han kan ju icke se vad han har.” ”Plikt är allt oangenämt. Det angenäma är synden. Men har jag haft en angenäm afton, så har jag helveteskval och dåligt samvete dagen efter. Jag har ont i huvudet och allt som i går kväll var vackert och kvickt är i dag fult, vidrigt och dumt. Nöjet liksom ruttnar och faller sönder på en natt.” ”Att ha talang är livsfarligt, för människor vill jämna ut ödet och rulla ut stenar på vägen för de gynnade.” ”O, ve! O, ve! O, ve! Vad var det? Det är de osälla på Skamsund! De klagar för att solen skiner, då känna de sina lidanden så mycket djupare. Vi måste befria dem! Försök! Det kom en gång en befriare, men han blev hängd på ett kors! Av vem? Av de rätt-tänkande! Vilka äro de? Om du icke känner dem så ska du få lära känna dem. Alla förbättrare sätts i fängelse eller på dårhus, för de rätt-tänkande som har det bra, tycker att allt ska förbli som det är.” ”Livets gåta löste ingen än, men vad är då sanningen? Det som kan bevisas med två vittnen. Dock, med två falska vittnen kan allting bevisas. Men jag ska avslöja sanningen för dig. Hemligheten är botgöringens kval och vällustens fröjder.” Teologen: ”Jag är desavouerad av Gud. Jag är förföljd, övergiven och förhånad. Hur ska jag kunna tro när ingen annan tror. Hur ska jag kunna försvara en Gud som inte försvarar mig?” (Slänger en martyrkalender på elden.) Indras dotter: ”Skalden förstår livet bäst att leva. Han fastnar aldrig i mullen. Människornas klagan ska jag bära fram till tronen. Farväl!” Det är intressant att ställa Strindbergs dramatik mot Tjechovs. Strindberg i högform är som en actionrulle med Monty Python, medan Tjechovs pjäser påminner om Bergmans långsamma filmer i atmosfären. Det jag gillar hos Strindberg är hans skildringar av etablissemanget som fullständiga idioter, och hans tro på något högre som hela tiden gäckar oss. Där är han ju rätt ute i sina teorier. Strindberg är ju kul att läsa, man skrattar ju. Han är som en modern stå-uppkomiker nästan. Han gillar att skildra mänsklighetens idioti på ett väldigt underhållande sätt. När Ulf Lundell försöker göra samma sak, blir det med sorg i tonen, men Strindberg gör det med ett djävulskt skratt. Han är full av elaka upptåg mot de besuttna, på ett sätt som ingen kommit i närheten av på 100 år. Ingen annan har vågat eller kunnat. Strindberg har ett extremt vaket öga för galenskapen hos dessa människor som hela tiden hoppar i sjön hellre än att ta emot frälsningen från Gud. Strindberg är ju lite så att alla är dårar utom han själv. Han är den utvalde skalden som flyger till himlen på sitt pennskaft. Övriga människor är samtliga hopplösa fall. Visst var Strindberg stor, men hans tankar om sig själv var ännu större, och det är ju lite farlig mark att befinna sig på. Men hans verk har överlevt, de är läsvärda än i dag. Strindberg är efter ett sekel fortfarande en modern banbrytare inom svensk litteratur. Ingen annan författare kommer i närheten vad jag vet. Så han hade väl rätt då i sina höga tankar om sig själv som gudarnas jämlike. Det är bara att skicka honom en posthum gratulation från vår egen tid.