Holger Jähkel från Blattnicksele

Jo, goda, mitt namn var Holger Jähkel från Blattnicksele. Ja ä no dummest i Svärje.
När di kalle ne maj te Stokhollm för itt IQ-test slo mitarn nir i noll. Profesorn skrattde å dro av e poäng te för min bonnige uppsyn, så dä sluta på minus ätt.
Ja ä no dummere än dum. Jae no dummest. Min dä ä kul att va bäst på nået. Ingen jähkel slår mi dä. Jae unikt dum. Profesorn sae att ja bordi vara me i Guiness rekordboka. Ja, då harman karriärn klar fösig. Dä gåla bra att bli rik o berömd deninga vägen också…inge snack om dä!
Äh vafan ja vet att jainte har så mickit att tänki me, män dä bhövs ju int heller. Dä räcki ju mä brännavinet. Oxå har ja min tame älg som skötir gräsit åt mä. Dä ä ju skönt.
Men profesorn fråga mäj om ja velle ha en ny.
En ny vaddå?, fråge ja.
En ny utbildning, svaren.
Int behöva ja dä int. Jae klarer mäj. Jae ju världsmästere på mitt lilla sitt. Och sola gå opp varje dak. Årstidere komme och gå och minniskirne födes och dö. Dä hele gå ju av sig sjilvt. Dä ä vil dä di lärde brukke kalle Deus Ex Machina. Men sönt bägripa ju int ja.
Dä ä ja fö dum fö.

Ett Lindegrencollage

Erik Lindegren, 1910-1968, var kanske den vitalaste lyriker vi haft, men han ansågs länge vara något av en dåre på förlagen, som hela tiden refuserade honom. Han var en av våra första modernister och skapade ett helt nytt sätt att uttrycka sig på. Han sprängde alla gamla stela former och fick fram en helt unik form av lyrik, men blev missförstådd naturligtvis. På Bonniers skrattade man först åt hans mästerverk Mannen utan väg, så han tvingades ge ut den på eget förlag uppbackad ekonomiskt av sin far. Tjugo år senare satt han på stol nummer 17 i Svenska Akademin och utgivarna fick krypa till korset.

Även fisken var konstig

Vad gör man när man börjar se det konstiga?
Pösta sjöjungfrur i ån
Hovdamer i mullen
Man ser det man ser
Sen kräks man i vassen
Inser att den mörknande framtid är vår
Och undrar var vi hamnar till slut
När ansiktet vänds bort från oss i mörkret
O sjunkande sten
O bortvirvlande rök
O död genom vattenösning

Nu är vi döda och hemma
Vaggas ni mot min källa
Vaggas ni mot min grav
O sjunkande sten
O bortvirvlande rök
Minns oss du
Vagga oss
Blända oss
Och drick oss
Drick oss med våra vingar
Trots att även fisken att lägga i kastrullen var konstig

Välkomna till Robinson

Beskedet kom i dag. SAAB knoppas av från GM för att avvecklas helt litet senare. Hela Trollhättan kommer att bli en spökstad.
Det är lite Robinson över alltihop i dagens läge. Folk ska bort och väck ur leken. Alla de som inte passar in, inte är tillräckligt snygga, inte presterar tillräckligt, eller är nog lönsamma, får en spark i arslet och ett ”tack och hej”. Det är verkligen hårda bud nu. Utslagningsmekanismerna verkar på hela samhället med full kraft. Det är därför man måste vara extremt försiktig och urstark i sig själv. För alla verkar ha tappat vettet och blivit galna. Och man skyr inga medel för att få utlopp för sin galenskap och sitt vansinne. Det måste gå ut över någon, och då blir det de svagaste som ryker. Världen liksom Sverige håller på att förvandlas till något bortom all kontroll, så se upp!
Det är mycket skit i görningen.

Biskopen som blev galen

Den högt firade och aktade biskopen, professorn, skalden och akademiledamoten Esaias Tegnér (1782-1846) blev galen till slut, riktigt galen, om man kan säga så? Det kanske är världen som är galen, och att man som författare många gånger inser det?
Han fick i alla fall kosmiska drömvisioner om sig själv bland historiens litterära mästare. Drömmen gick ut på att de var levande ljus som slukades av det totala mörkret. Den drömmen skrämde vettet ur honom. Efter den blev han aldrig riktigt sig själv igen. Han hade drabbats av tvivel och ångest över hela sin gärning.
Den store Leopold von Sacher Masochs, masochisten som skrev Venus i päls fick också en släng av sinnessjukdom, liksom den filosofiske giganten Friedrich Nietzsche.
Här i Sverige har vi ju Gustav Fröding, Karin Boye, Erik Lindegren, Vilhelm Ekelund, Hjalmar Bergman, Hjalmar Gullberg och Vilhelm Moberg som blivit mer eller mindre vansinniga eller helt enkelt tagit livet av sig.
Vår store nationalskald August Strindberg hade ju också en släng av galenskap i sig som han dock klarade av att leva med. Han trodde på syner och förebud, på andliga attentat och själamord. Strindberg är en av många författare som dragits in i en virvel av sina egna fantasier. Och det är ju lätt hänt, särskilt bland de som skriver mycket. Det är lätt att hamna i det blå om man säger så.
”Tangled up in blue”, säger Dylan om fenomenet.
Till detta kommer de svenska författare som dött unga av mer naturliga orsaker. Kellgren blev 44 år, lunginflammation. Birger Sjöberg – 44 år – lunginflammation. Hedvig Charlotta Nordenflycht – 44 år – lunginflammation efter ett självmordsförsök i Mälaren. Erik Johan Stagnelius söp ihjäl sig 29 år gammal. Lars Lucidor dog i fyllan i en krogduell av fem värjsting. Han blev 35.
Sven Stolpe får avsluta;
”Lucidor levde alltmer bohemiskt, missbrukade sprit och hade ont om pengar – ett ordinärt svenskt diktaröde.”
Saliga de som äro fattiga i anden, hävdar Bibeln.

Saliga de som inte har så mycket fantasi, skulle man kunna tillägga.

Du måste lära dig älska skiten – du måste lära dig älska giftet

Du måste lära dig älska skiten – du måste lära dig älska giftet, för det går inte att slåss mot detta Sveriges och världens tillstånd rent fysiskt. Det handlar om någon form av förbannelse som har lagt sig över alltihop. Någon form av svart magi. Och ingen vet varifrån det kommer. Det kan vara gudarna, det kan vara häxorna, men allt är förgiftat. Allt håller på att förvandlas till en gödselstack full med kodynga. Det går inte längre att göra något åt det. Antingen lär man sig älska skiten, eller så går man under. Men våld hjälper definitivt inte. Det finns inga vettiga motmedel. Men känner man sig i detta läge verkligen på gränsen till sammanbrott för egen del, ska man tänka på att det här ligger på en allmän global nivå. Det är så här det går när vi vänder gudarna ryggen. Det här är ett kollektivt straff som drabbar alla, tänk på det. Alla räddningsplankor har dom sågat av nu via något utomjordiskt virus de bussat på oss.
Vi kommer att prövas hårt framöver, vi kommer att få det svårt, men det gäller hela samhället, det är ändå en liten tröst. Ingen kommer att ta sig hel ur det här, det som väntar oss. Och det har med vår otro att göra. Det känns som om makterna håller på att förgifta varenda aspekt av livet för tillfället.
Det kommer att bli tufft.
Lär dig älska skiten redan nu.