Inrikesnyheterna

Rävstammen ökar
Kronviltet minskar
Björnen sover
Och mors lilla Olle i skogen är
Känner han sig vilse
Får han prata med dr Phil
Ner faller regnet
Och den fula flugan flög
Svarte geten gjorde comeback i går
Ormarna slingrar sig i sin grop
Fladdermössen lever i sus och dus
I vartenda hus
Alla har vi bagg
Till och med suffra-getterna
Ytterligare två genom isen i morse
Men ingen är rädder för vargen här
Det var senaste nytt från TT

Hemligheter

Hur når man kunskap som ingen annan har?
Språkligt sett är det svårt eftersom språket bygger på andras källor. Då känner alltid fler till kunskapen alltså. Ska man hitta språkliga hemligheter får man gå till bortglömda källor som udda böcker, eller skriva sagor där fantasin flödar fritt, man hittar som regel inte godbitarna i massmedia. Dom får man söka på annat håll. Och där är nog de egna nattliga drömmarna det effektivaste vapnet. Där hittar man bitar ingen vet något om. Men jag menar inte att man ska sluta på en öde ö, däremot måste man skaffa sig andra utgångspunkter än medelsvensson här i livet om man ska komma någon vart. Bildkonsten är ett bra sätt att jobba fram det fördolda också, ett säkert kort, eftersom man där oftast utgår från sin egen själ och sin egen inre fantasi. Att hitta kunskap som absolut ingen annan har på hela planeten det kräver sitt arbete, det kommer inte lätt. Men jag ser detta som den yttersta utmaningen i den moderna massproducerade världen. Det är där den egna erfarenheten kommer in; känslan, fantasin, själen och ödet. Att komma på sina egna sanningar, det är det man är till för som individ på denna planet. Sedan gäller det att hålla tyst, vilket är svårast av allt.

Många av världens största nationer kämpar i nuläget för sin existens men är förmodligen morgondagens vinnare...

1. Ryssland – 17 miljoner kvadratkilometer
2. Kanada – 10 miljoner kvadratkilometer
3. USA – 10 miljoner kvadratkilometer
4. Kina – 10 miljoner kvadratkilometer
5. Brasilien – 8 miljoner kvadratkilometer
6. Australien – 8 miljoner kvadratkilometer
7. Indien – 3 miljoner kvadratkilometer
8. Argentina – 3 miljoner kvadratkilometer
9. Kazachstan – 3 miljoner kvadratkilometer
10. Sudan – 2 miljoner kvadratkilometer
11. Algeriet – 2 miljoner kvadratkilometer
12. Kongo – 2 miljoner kvadratkilometer
13. Saudiarabien – 2 miljoner kvadratkilometer
14. Mexico – 2 miljoner kvadratkilometer
15. Indonesien – 2 miljoner kvadratkilometer
16. Libyen – 2 miljoner kvadratkilometer
17. Iran – 1,5 miljoner kvadratkilometer
18. Mongoliet – 1,5 miljoner kvadratkilometer
19. Peru – 1,5 miljoner kvadratkilometer
20. Tchad – 1 miljon kvadratkilometer
36. Turkiet – 1 miljon kvadratkilometer
43. Ukraina – 0,5 miljon kvadratkilometer
47. Frankrike – 0,5 miljon kvadratkilometer
54. Sverige – 0,5 miljon kvadratkilometer
193. Monaco – 2 kvadratkilometer
194. Vatikanen – 0,5 kvadratkilometer
Det är många udda nationer bland bjässarna som man många gånger inte tänker på. Det är dessa länder som har störst utvecklingspotential och säkerligen kommer att tillhöra morgondagens vinnare på ett globalt plan. För det är ju bland dessa de största naturtillgångarna finns. Ett lustigt faktum i sammanhanget är att världens minsta stat – Vatikanen – är en av världens största markägare, några platser efter det brittiska kungahuset. Så vem tillhör framtiden? Vatikanen eller Ryssland?

Tusen år av idéströmningar

För tusen år sedan befann vi oss på medeltiden. Ett religiöst, magiskt och mytiskt universum som säkerligen liknade den värld som skildras i Tolkienfilmerna, med riddare, trollkarlar, häxor, kungar och fattiga bönder. Det mesta handlade om det hinsides, om gudarnas vilja och vad som väntade på andra sidan. Alla var förmodligen väldigt skrockfulla på den tiden. Och då menar jag alla.
Det är runt år 1000 vi i Sverige kristnas från vår urgermanska religion, vår fornnordiska mytologi och plötsligt blir det inne att vara god, att vara helig. Till och med de nordiska kungarna tävlade om vem som kunde skryta med att vara heligast av dem alla. Vi hade till exempel Olav den Helige i Norge och Erik den Helige i Sverige. Förmodligen såg man i detta ett bra sätt att skydda sig mot alla tomtar och troll i skogen, som man på den tiden ”visste” fanns därute. Med tanke på hur farliga medeltidens oknytt var, såg man det som en väldigt god idé att bli kristen. Och det kan man ju förstå.
Efter medeltiden, runt 1500, kom renässansen med sina furstar, sin spirande vetenskap och sin återupplivning av de antika idealen. Någonting hade hänt i Europa. Man var inte fullt lika skrockfull längre. Man började så smått tro på vetenskapen och förnuftet, även om de parallella häxprocesserna gick stick i stäv mot detta. Men dom bottnade ju i kyrkans kvarvarande dogmer och makt. För Sveriges del brukar man säga att medeltiden slutar med Gustav Vasa och hans profanisering av landet.
Renässansen fick sin naturliga uppföljning i barocken som hyllade både det heliga och världsliga i livet. Men trenden var klar. I och med Gutenbergs boktryckarkonst 1450, hade man lagt grunden för en kultur som stod oberoende av kyrkans doktriner och det var på den vågen alla ville rida. Det är under den tidiga barocken Shakespeare dyker upp, liksom de första svenska författarna i vår korta historia. Barocken var en rik tid rent ekonomiskt sett, och även Sveriges stormaktstid som ni vet, ett faktum som brukar gynna kulturen, så även denna gång. Man skulle kunna säga att det är under barocken den moderna, lyxiga och bekymmersfria livsstilen vi har än i dag börjar blomma upp, även om den skulle komma att prövas hårt i senare skeden. Barocken var alltså rätt lik vår egen tid, kanske med den skillnaden att man fortfarande lämnade litet öppet åt fantasin. För under barocken skulle allt vara fantastiskt, storslaget och hänförande.
Den ständigt ökande profaniseringen i Europa fick sin höjdpunkt i Frankrike på 1700-talet med dess upplysningsfilosofer som en gång för alla ville få bort all vidskepelse och allt skrock bland folket. Nu stod filosoferna på barrikaderna, på folkets sida och kämpade för samhällelig rättvisa, vilket 1789 mynnade ut i Franska revolutionen, en folklig resning mot kungens, kyrkans och adelns förtryck. Och det var väl på tiden?
I Tyskland uppstod dock ”romantiken” som motreaktion mot förnuftstron. Romantiken hyllade känslan framför tanken och hjälten i detta sammanhang var konstnärsgeniet, inte upplysningsfilosofen. Det flummiga var återigen på modet.
Romantikens storhetstid blev kort, den varade bara ca femtio år, från ca 1800–1850, då den ersattes av realismen. Kanske som en konsekvens av att tiderna blev sämre. Livet var nu återigen blott en potatisåker och vi hade inte längre mycket att hoppas på från vare sig gudar eller genier. Det var realismen det.
För att göra en lång historia kort har vi haft ytterligare två stora strömningar sedan dess. Först den superoptimistiska modernismen som verkligen trodde på framsteget och utvecklingen inom samhälle och kultur. Därefter den totalt resignerade och superpessimistiska postmodernismen som tappat tron på samtliga värden här i livet, utom kanske individens ego och helt privata projekt.
Och det är i denna trolösa, hopplösa postmodernistiska sophög vi befinner oss än idag.

Den fascinerande och förbjudna historien om hur man bygger upp en politisk massrörelse ur ingenting

Nu kommer litet farliga saker här på bloggen; själva nyckelpassagen ur Mein Kampf, som jag ser det. Den visar klart hur en organisation byggs upp från ingenting och det är väl bland annat på grund av det här avsnittet boken fortfarande är totalförbjuden i Tyskland.
Så passa på och läs nu och lär av historien. En dag kan det komma er till nytta, oavsett om ni står till höger eller till vänster.

”Organisationen brukar inte vara så svår eftersom de flesta människor är just organisationsmänniskor. Det svåra är idéerna eftersom det föds så få idémänniskor.
Ska man kämpa för nya idéer måste man vara beredd på hat och förtal. All smutskastning är en ren ära i sammanhanget.
Från början saknar rörelsen pengar och allt arbete måste ske ideellt.
Kristendomens storhet uppstod på grund av att den var så oförsonlig med andra läror och vägrade kompromissa.
Alla omvälvningar, såväl politiska som kulturella är förenade med ett stort namn. Ve det folk som vägrar att anamma det!
Under första tiden av vår rörelses tillkomst pinade oss ingenting så mycket som att vårt namn var betydelselöst och okänt, varigenom vår framgång äventyrades. På den tiden då ofta blott sex, sju eller åtta personer kom samman för att lyssna till talarens ord, var det svårt att i denna lilla krets väcka och vidmakthålla tron på rörelsens mäktiga framtid.
Man får betänka att sex eller sju man, idel namnlösa fattiga satar, sammanslöt sig i avsikt att bilda en rörelse, som en dag skulle lyckas med det, som hittills hade misslyckats för väldiga masspartier, nämligen att återupprätta ett tyskt rike med ökad makt och härlighet.
Om man på den tiden hade angripit oss, om man så bara hade skrattat ut oss, skulle vi i bägge fallen ha varit lyckliga, Ty det nedslående låg i att man fullständigt ignorerade oss. Och härav led jag på den tiden allra mest.
Från början fanns ingenting att ta på – absolut ingenting.
Ett parti till namnet, vars arbetsutskott praktiskt taget utgjorde hela medlemsantalet, var det i verkligheten detsamma som det försökte att bekämpa – ett parlament i smått. Också här var det omröstningar; och om de stora parlamenten månadsvis kunde skrika sig hesa över större problem, så kunde man i denna lilla cirkel hålla en ändlös palaver angående besvarandet av ett lyckligt anlänt brev.
Allt detta hade allmänheten naturligtvis inte reda på. I München kände inte en människa ens namnet på detta parti, utom de fåtaliga anhängarna och deras tunnsådda bekanta. Till slut kände vi oss tvungna att spränga den lilla kretsen och bar ut hundratals maskinskrivna inbjudningar. Sedan satte vi oss och väntade på ”folkmassorna”. En timme efter mötets öppnande hade ingen kommit. Det var fortfarande samma gamla sju…
Nästa gång lät vi en pappershandel i München maskinskriva och duplicera inbjudningarna. Resultatet utgjordes vid nästa sammanträde av några åhörare till. Så steg antalet långsamt från elva till tretton, därefter sjutton, till tjugotre och till trettiofyra åhörare.
Genom små penninginsamlingar i kretsen av oss fattiga satar skaffade vi ihop så mycket pengar, att vi i den på den tiden neutrala ”Münchener Beobachter” kunde annonsera om ett sammanträde. Resultatet var denna gång i sanning förvånansvärt. Vi hade förlagt mötet till Münchener Hofbräuhauskeller, en liten sal, som på sin höjd kunde rymma etthundratrettio personer. Mig föreföll detta som en jättehall, och var och en av oss undrade ängsligt om det denna afton skulle lyckas oss att fylla den ”mäktiga” byggnaden med folk.
Klockan sju var etthundraelva personer närvarande och mötet förklarades öppnat. En Münchenprofessor höll huvudanförandet, och som andre talare skulle jag för första gången uppträda offentligt.
Partiets dåvarande ordförande, Herr Harrer, ansåg det hela som ett stort vågspel. Denne i övrigt präktige man hade nu en gång fått för sig, att jag kunde åtskilligt, bara inte tala. Även sedermera var det omöjligt att rubba denna hans åsikt. Men nu gick det inte som han hade tänkt sig. Jag talade i trettio minuter, och vad jag förut, utan att veta det, likväl haft en inre känsla av, bevisades nu av verkligheten; jag kunde tala. Efter trettio minuter var människorna i salen elektrifierade och hänförelsen yttrade sig först och främst däri, att min vädjan till de närvarandes offervilja ledde till att vi fick in trehundra mark. Härigenom blev vi befriade från ett stort bekymmer. Vårt finansiella betryck var på den tiden så stort, att vi inte hade råd att låta trycka rörelsens programpunkter eller ens ge ut flygblad. Nu var åtminstone grundplåten lagd.
I oktober 1919 ägde det andra stora mötet rum i Eberlbräukeller. Ämne; Brest-Litovsk och Versailles. Som talare uppträdde fyra herrar. Jag själv talade nästan en timme och framgången var ännu större än vid det första mötet. Antalet besökare hade stigit till över etthundratrettio.
Fjorton dagar senare hölls ett nytt möte i samma sal. Antalet besökare hade stigit till över etthundrasjuttio – salen var välfylld. Jag talade även nu, och åter var min framgång större än vid föregående möte. Jag påyrkade att man skulle ta en större sal. Till sist fann vi en sådan i andra änden av staden i ”Deutsches Reich”. Det första mötet i den nya lokalen var mindre besökt än det närmast föregående. Knappt etthundrafyrtio personer.
Arbetsutskottets mod började sjunka och de eviga tvivlarna fick vatten på sina kvarnar. Överhuvudtaget var hela denna vinter 1919-1920 en enda kamp för att stärka tilliten till den nya rörelsens segrande makt och stegra den till en fanatism, som likt tron kunde försätta berg.
Redan nästa möte i samma sal gav mig rätt. Antalet åhörare hade stigit till över tvåhundra, och den yttre såväl som den finansiella framgången var obestridlig.
Jag yrkade på att man genast skulle utlysa ett nytt möte. Detta ägde rum fjorton dagar senare och åhörarskaran steg till över tvåhundrasjuttio personer.
Fjorton dagar därefter sammankallade vi för sjunde gången den unga rörelsens anhängare och vänner, och samma sal kunde nu knappt rymma dem alla, de var nu över fyrahundra.
Lavinen var nu igång…”

Livet är en spökgalär förlorad i evighetens ocean

Vi befinner oss på ett skepp, en spökgalär vilse i evighetens ocean. Några ska ro, andra ska piska, men vi kommer ingen vart. Vi är fast på skeppet och ingen kan någonsin nå friheten. De vita fria albatrosserna i skyn är ett löfte som aldrig infrias.
Trummorna dunkar och dunkar, piskan viner och vi ror och vi ror, men vi når aldrig land. Det är galärens förbannelse. Ibland blåser det upp till storm och hela havet gungar, men för det mesta är det stiltje och kvav sjö. Till och med kaptenen har börjat förlora förståndet och har tappat kursen. Vi irrar planlöst runt, runt, under en måne som jämnt står i zenit.
Ingen vet längre varför skeppet byggdes en gång i tiden och varför vi gav oss ut på färden, vi bara sitter där vi sitter och vi kan inget annat göra än att ro och ro. Men vi når aldrig vår hamn och vi kan inte ens dö från våra bojor längre. Kanske är vi för evigt fastkedjade vid våra fördömda åror?
Ibland fiskar vi upp litet vrakgods, som en låda whiskey, och då känner vi oss som hemma igen. Men rätt snart tvingas vi erkänna för oss själva igen att vi verkligen befinner oss på spökskeppet som är förlorat i evigheten, på drift bort från sanningen och allt som vore rätt, och då är det inte lika kul längre.

Få ett grepp om solsystemet

Pluto – 200 mils diameter
Månen – 350 mils diameter
Merkurius – 500 mils diameter
Mars – 700 mils diameter
Venus – 1200 mils diameter
Tellus – 1300 mils diameter
Neptunus – 5000 mils diameter
Uranus – 5200 mils diameter
Saturnus – 11 700 mils diameter
Jupiter - 14 000 mils diameter
Solen – 140 000 mils diameter

Referensdistans; Sveriges längd; 160 mil.

Illustrationen tror jag är helt skalenligt korrekt.

För en astrologisk förklaring av planeternas roll i våra liv, läs artikeln western astrology.