 |
| Poeten Gunnar Ekelöf, 1907-1968, tillhörde dåtidens kulturelit. |
Jag var inne på en grej i går kväll.
Lyriken.
D.v.s. dikt och poesi.
En grej är att ”man inte kan” skriva lyrik i småstäder.
Och så har det alltid varit.
Man får fundera lite på vad det står för.
Däremot tror jag alla tjejer gillar att skriva rim till
julklapparna.
Så viss talang finns.
De svenska poeter vi haft har hållit till i Stockholm.
Och det är den nattsvarta poesin som dominerar.
Inte den idylliska och soliga.
Med undantag av t.ex. Bellman och Evert Taube.
Varför är det så?
Ja, man får fundera lite på det.
Eftersom inte jag heller kan skriva lyrik, så vet ju jag
vad det är med Nyköping.
Jag tror det är att vi saknar fantasi här.
Vi tittar hellre på sport.
Sen måste man läsa in sig på gamla storheter.
Och den traditionen finns inte på den svenska landsbygden.
Sedan är det att livet är lite fyrkantigt och trist på
sådana här orter.
Det gynnar inte fantasin.
Det gynnar inte diktandet.
Är man en dekadent diktare ska man normalt bo i Paris.
Och så har det alltid varit.
Jag hittar en aktuell Nyköpingspoet på poeter.se.
Christer Eriksson, 49.
Han får väl anses vara okej.
På väg.
Han har nog roligt själv.
Och han kommer aldrig att lägga av.
Hur lite han än tjänar.
Men det saknas lite beläsenhet.
Och lite grekisk mytologi från Odysséen och Iliaden.
Ser man inte livets magi som diktare här och nu.
Ja, då får man låna lite av de stora från förr.
Stagnelius, Oscar Wilde, Ekelöf, Pusjkin o.s.v.
Även Christer Eriksson är en poet med djup svärta, vilket är
det vanliga.
Det var ju Ekelöf och Lindegren också.
Men Eriksson har en tendens att bli alltför prosaisk i sina
liknelser.
Det lyfter inte.
Det blir ”dagis”, ”ungar” och ”E4:an”.
Det är inte klassisk lyrik.
Det är sakprosa i morgontidningen.
Man har en tendens att fastna i samtidens trivialiteter och
lyfter inte blicken mot stjärnhimlen.
Men det gäller oss allihop på vischan av tradition.
Jag är likadan själv.
Christer får relativt goda omdömen av läsarna på sajten.
Han anses vara bra av de unga.
Han anses vara en talang.
Eriksson har via sitt diktande i alla fall listat ut att han
har en själ.
Det är bra jobbat.
Där är han något på spåren.
Jag är just nu inne på liknande tankar själv.
Anar en själ i det här.
Om man inte vet alls hur man ska skriva lyrik, kan man ju
titta lite på ”Sturm und Drang” från 1800-talet.
Då sitter man vid midnatt vinberusad med ett stearinljus.
Kanske ligger en dödskalle på bordet.
Utanför blåser en fruktansvärd storm.
Sedan brer man på med allt man har hur ont livet gör.
Och då sitter man inte och snålar på adjektiven.
Då tar man i.
Och är man den olyckligaste människan i hela världen, så
erkänner man det.
Här sitter man inte och håller igen.
Jag ska visa med ett litet exempel:
Fasans stormar
Himmelska ödesmakt
Du som krossar allt
Sliter min själ ur min kropp
I vindens tjutande vrål
Det öde landet är vår avgrund
Som slukar all villfarelsens hopp
Jag den förslavade
Törstar
Men hemsökelsens ohyggliga brand
Är lika blodtörstig som Caligulas hejdukar
Typ, lite så där.
Man brer på helt enkelt.
Så mycket det bara går.
Då är vi inne på Sturm und Drang.
Storm och längtan.
Den tyska romantiken från 1830-talet.
Även att skriva dikt handlar om träning.
Och så ska man ju titta på hur de lite bättre gör.
Man får låna.
Det gör man i alla branscher.
Var fick t.ex. Pepsi Cola sin idé ifrån?
Och var tog Åbro Cola sin idé ifrån?
Med tiden hittar man sin egen stil.
Vi kan ju jämföra 1800-talets Sturm und Drang med en töntig
pastoraldikt.
Så här kunde det låta 100 år tidigare, på 1700-talet:
Den glada näktergalen i cederträdet
Cederträdet i solen
I Lyon
Ruvar på en hemlighet
Näktergalens bo med dess ungar
Pip, pip, pip hörs i eftermiddagssuset
Honan kommer med mat
Bonden sprider sitt frö på åkern
I Paris skjuts salut för konungen
Gud vad fint, hade man sagt på den tiden.
Men det är klart, det här är en helt annan grej inom
diktningen.
Här råder harmoni och förtröstan.
Här är allt på sin rätta plats i tillvaron.
Och så upplevde man livet vid denna tid.
Om vi tittar lite på modernismen inom lyriken, som kom i
början av 1900-talet, så illustrerar jag denna med en passage av skalden
Ekelöf, Sveriges kanske främsta diktare de senaste 100 åren:
Ge mig gift att dö
Ge mig gift att dö
Eller drömmar att leva
Ensam utmattad rorsman
Drevs också jag i land
Med dess lik i lasten
På en för mig okänd strand
Jag har länge druckit det salta
Ge mig vatten
Ja, här ser ni att något har hänt.
Man börjar prata lite allmänt i gåtor om sin olycka.
Det är lite mer tillbakahållet och mer rebusbetonat än den
tyska romantiken.
I dag på 2020-talet är vi framme vid postmodernismen. Vi tar
en dikt av den framlidne Hans Granlid som exempel:
En kosmisk pizza
En kosmisk pizza
Med stjärnbildsmusslor
Raketriven ost
Kometer av ett okänt eteriskt ämne
Sol av tomat och månoliver
En kosmetisk pizza
Inbakad luftlandad förandligad
I superparadisbageriet
Ja, vi ser här att diktningen går alltmer mot det absurda,
och just det är typiskt för postmodernismen.
Om vi tar en snabbtitt på Lars Lucidor, en av våra första fria diktare i tryck i Sverige, så kunde det låta så här på 1600-talet i huvudstaden:
Sorgtröstande liksång
Visa människor
Barn betraktar
Märker och aktar
Hur ostadigt världen står
Växlar
Framåt stryker
Viker
Och fikar
Tid, moln och blåst förgår
På 1600-talet skulle man vara vis. Det var idealet på den
tiden.
Då har vi gjort lyriska nedslag i 1600-talet, 1700-talet, 1800-talet, 1900-talet och till sist 2000-talet.
Tough job.
Somebody’s
gotta do it.
Ska vi ta och vara lite överambitiösa också, så sätter vi
spiken kistan med en dikt från 1500-talet:
Gamle man
Gamle man han liknas
Vid en barklös ek
Alla grenar
Fäller han ifrån sig
Hans rötter de ruttnar
Trädtoppen faller ned
Den gamle mannen faller av
De unga växer upp
Det var en liten lektion i hur man skriver poesi på svenska.
