Tellus 729: mars 2018

Jag tog en taxi från Arlanda och kom hem till lägenheten vid tiotiden på förmiddagen. Det var försommar, men himlen var Leningradgrå och dyster över anstalten Sverige.

Jag tänkte på vad Vicky hade sagt på Teneriffa om att jag inte skulle dricka så mycket när jag kom hem. Men jag kände redan efter en halvtimma i huvudstaden att just den rekommendationen skulle bli svår att följa. Jag bestämde mig för att skaka av mig de tankarna och packa upp, och lägga smutstvätten i tvättkorgen och duscha av mig resdammet. Sedan tog jag på mig ett par rena jeans, en ren skjorta och satte på kaffebryggaren.

På hallmattan låg en hög morgontidningar som jag glömt att avbeställa under semestern. Jag fiskade upp de två senaste och satte mig vid köksbordet med tidning och kaffe för att se vad som var på gång i Sverige. Svarta rubriker slog emot mig om IT-krascher, varnande finansministrar, ett sjunkande Ericsson och ett kommande fotbolls-VM i Japan/Sydkorea. Sverige skulle spela i dödens grupp hette det, mot England, Argentina och Nigeria. Och visst, det kunde nog bli tufft för killarna, det kunde även jag som måttligt fotbollsintresserad tänka mig. Någon tysk väderguru spådde att det mulna kalla juni snart skulle övergå i rekordhetta, enligt tecken i diverse fiskfenor...Jag slog ihop blaskan och tände en Camel utan filter som följt med hela vägen från Teneriffa. Jag gick ut på balkongen och ville känna att det var skönt att vara hemma. Från Hornsgatan hördes muller från Harleys och ettrigt surrande från japanska sportbågar. Motorcykelsäsongen hade i alla fall gått igång här hemma, det var tydligt, och alla tycktes vara på väg in mot stan. Kanske mot Kungsträdgården eller kanske någonannanstans. Jag avslutade min Camel och gick in igen. Mina åtaganden i slutet av augusti dök plötsligt upp i mina tankar. Jag hade lovat förlaget att ge mig ut på en signeringsturné i samband med släppet av min nya roman. Men nu kände jag inte för det längre och funderade på om det fanns något sätt att dra sig ur. Men å andra sidan behövde jag pengarna och försäljningen behövde förmodligen en PR-skjuts, eftersom jag legat lågt de senaste åren och inte synts så mycket i media. Jag var numera förmodligen litet bortglömd och offside i den svenska kulturen. Åtminstone lät förlaget antyda att det var så det låg till och det var ju de som skulle betala mig. Ett förskott hade jag redan fått på några hundra så nu var det min tur att bjuda till. Den 23:e augusti hade förlagskvinnan sagt så jag hade litet tid att förbereda mig. Problemet var kanske egentligen att jag inte visste vad jag skulle göra fram till dess.

Och nu hade jag lovat Vicky att inte dricka på ett tag. Jag behövde nog fundera på ett och annat. Vi hade i alla fall haft tre härliga veckor på Teneriffa. Vi hade varit intensiva, förälskade, berusade, galna och ibland nästan begåvade på ett luttrat tidlöst sätt trots att Vicky bara var 25 och jag 47. Jag visste inte om Vicky älskade mig, men vi trivdes ihop den saken var klar. Men hon var den hungrige, jag var den mätte, så hur vår kärlekshistoria skulle utvecklas det visste jag inte. Det märkliga var att jag nästan hela tiden hade hennes bild i huvudet trots att jag inte kände mig särskilt förälskad. Och nu var frågan, skulle jag lyssna på Vickys ord eller skulle jag titta efter i barskåpet om jag hade någon whiskey hemma... Det var den tarvliga frågeställning jag stod inför efter bara två timmar i Stockholm.

Jag bestämde mig för att ge livet en chans och satte mig i soffan och slog på TV:n. Det första som slog emot mig var en repris med Lasse Ulven som pratade ingående om döden och dess fasor. Sen kom Jonas Gardell in och höll ett klagande oratorium om HIV-epidemin på 80-talet. Jag skruvade på mig och bytte kanal och hamnade i Beverly Hills barbievärld. Jag stod ut i tre minuter sedan var det dags att zappa igen. På Fyran intervjuade Malou Gudrun Schyman om Fi och feminismen. Gudrun förklarade att kvinnor får mycket mindre betalt trots att de har samma utbildning och att det var det stora samhällsproblemet. Och det höll jag ju med om men zappade vidare. På Eurosport visade man ett Kawasakilopp på F1-bana där de ilskna motorcyklarna surrade som bålgetingar varv efter varv ända tills jag bestämde mig för att stänga av och gå ner till videobutiken på hörnet och hyra ett par filmer till kvällen. Jag drog på mig mina svarta MC-boots och min surplusjacka och stack ner. I videobutiken föll mina blickar av någon anledning på 24 Hour Party People och Kristi sista frestelse. Killen i kassan ville ha 99 kr för båda och jag betalade och gick ut. När jag kom ut på Ringvägen igen tänkte jag på partyfilmen i kassen och kände mig lite glad och plötsligt var jag på väg till Systembolaget på Götgatan. Solen sken och stan höll på att gå igång. Jag funderade på vägen om jag skulle ta årgångsvin, whiskey eller bådadera. Jag bestämde mig för bådadera och kanske några öl. Inne i butiken på Götgatan stod Puck och valde mellan vinraderna. Jag sa hej och undrade vad han gjorde för tillfället. Han sa att han hade en skiva på gång men han verkade inte alltför entusiastisk. Han frågade vad jag gjorde och jag sa att jag skulle släppa en ny roman till hösten och han undrade vad den skulle handla om.

"Det gamla vanliga. Livet i Sverige du vet."

"Jo, ja det är väl som det är nuförtiden.."

"Jag kan skicka ett ex om du vill..."

"Okej."

"Jaha, då ska jag handla klart. Vi ses väl?"

"Jo det gör vi nog."

"Hej."

Jag gick ut med mina tre kassar och satte kurs tillbaka mot Ringvägen 12 och kunde inte låta bli att fundera på mötet med Puck. Vi hade varit polare på 70-talet, när vi spelade in plattan "På andra sidan" i New Yorks största studio på den tiden. Men nu var det som att luften helt gått ur den grejen och det vi trodde på då och nu var det som om vi inte kände igen varandra. Men jag ville inte tänka på det nu utan snabbade på stegen hem och snart var jag tillbaka i min lägenhet på femte våningen och satte vinflaskorna på kylning för att om möjligt få en lyckad kväll framför TV:n och videon. Kanske hade Vicky ringt... Jag kollade telefonsvararen men det var bara ett samtal från en i bandet som ville höra sig för om några nya låtar jag skickat över för en dryg månad sedan. Jag bestämde mig för att låta det vänta ett par dagar och gick istället och öppnade whiskeyn. En flaska Johnnie Walker. I ett skåp hittade jag en påse jordnötter som jag slog upp i en skål. Jag tog whiskeyglaset, flaskan, jordnötterna och cigaretterna och gick in och satte mig i soffan. Nu hade solen gått i moln och en dysterhet lagt sig över stan och jag kände mig rätt dyster själv. Klockan var nu fyra på eftermiddagen. Det var min första dag tillbaka i Sverige och redan var jag på väg att falla tillbaka in i gamla dåliga vanor. Jag skämdes inte så mycket för mig själv som för vad jag hade lovat Vicky. Men just nu kändes det som jag inte hade något val. Motvilligt började jag knapra på nötterna, smutta på whiskeyn och efter några minuter åkte TV:n på igen. Jag var redo för en helkväll. Hade man tur skulle kanske någon av filmerna vara bra. Jag tittade en stund på Uutiset och de finska nyheterna sedan ringde telefonen. Det var mitt ex M som ringde från New York och ville berätta hur bra hennes utställning gick, och att hon hade lyckats sälja nästan hälften av sina grafiska blad och oljemålningar. M var överlycklig och ville att jag skulle vara lika lycklig. Jag sa underbart fantastiskt lycka till och you will make it over there be sure och vi började nästan gråta båda två av rörelse och M sa förlåt över någon gammal oförrätt jag glömt och jag sa att vi skulle vara vänner för alltid och sen hej hej och vi la på. Därefter stod jag tyst framför telefonen i hallen i över två minuter och försökte tänka eller känna något, men jag kunde inte. Det vara bara en enda stor tomhet som jag inte riktigt visste vad den stod för. Eller kanske visste jag det men ville inte formulera det för mig själv. Jag gick in till whiskeyn igen och fyllde på rejält. Jag hörde någon slags suck inifrån mig slinka ut genom mina läppar och jag undrade vad jag egentligen höll på med i mitt liv. Här satt jag och drack ensam igen medan M var överlycklig i New York. Var det inte så det alltid brukade bli för mig? För fem sex år sedan hade M och jag suttit tillsammans här och vi var nyförälskade busiga och lyckliga och jag hade sagt till henne att jag aldrig blivit så djupt berörd av en kvinna tidigare. Nu kände jag den välbekanta taggen i hjärtat igen som gjorde så ont och för min inre syn framstod även den nuvarande affären med Vicky som en illusion. Klart var att mina intensiva relationer hade en tendens att upprepa sig enligt ett mönster. Kanske var det jag som ville ha det så, kanske var det kvinnorna, kanske var det något indiskt. Jag tände en Camel och försökte tänka klart. Varför slutade det alltid med att jag efter några intensiva månader satt ensam igen med flaskan som enda sällskap? Var jag oförmögen till verklig kärlek eller var det något annat? Eller var jag någon sorts mansgris som gång på gång blev avslöjad av kvinnorna, eller valde jag arbetet och flaskan frivilligt för att slippa den djupare kärleken? Just nu kände jag mig så desorienterad att jag kanske inte ville svara helt ärligt på mina egna frågor till mig själv. Jag gick istället ut i köket för att ordna något att äta. I frysen hittade jag en bit överbliven julskinka som jag tinade i mikron. Jag satte på en kastrull ris och förvällde litet grönsaker till en skinksallad. Jag kastade en blick upp mot köksklockan som visade kvart över åtta. Det kändes som två-tre timmar bara hade försvunnit. Jag kollade att vinet hade rätt temperatur och korkade sedan upp det. Det doftade ljuvligt av korkek och vinmust och jag bestämde mig att för att äta på balkongen i skymningen och dukade ut det jag behövde. Vinet var förstklassigt och skinksalladen var inte så dum den heller. Fast jag önskade att jag haft lite dressing hemma. Jag tittade upp mot den mörknande himlen och det såg ut som det skulle bli regn snart. Det kändes lite kyligt och jag tvekade mellan att hämta min ulltröja eller gå in igen. Jag bestämde mig för att se filmerna. 24 Hour Party People gjorde mig på gott humör och jag kände för att kasta mig ut i rocknrollcirkusen igen på vinst och förlust och trots att jag förmodligen skulle få ligga lik efter ett par år. Jag föreställde mig att min kommande signeringsturné skulle bli "helvild".

Glad och upplyft tog jag mig an nästa film, Kristi sista frestelse, som jag var mycket nyfiken på efter ett antal entusiastiska recensioner i morgonbladen. Jag fyllde upp ett rejält glas vin och lutade mig tillbaka för att ta del av frestelserna. Wilhelm Dafoe spelade Kristus som stiger av korset för att istället gifta sig med en kvinna och bli en vanlig man. Så långt i filmen förstod jag budskapet innan jag under allt kraftigare berusning försvann in i ett töcken. Men filmen var välgjord övertygande och suggestiv även i detta tillstånd så jag lyckades ta mig igenom den. Sedan stöp jag i säng och drömde en av de otäckaste mardrömmar jag någonsin haft.

Nästa morgon vaknade jag kallsvettig med dödsångest mellan ihopsnodda lakan. Och det första jag tänkte på var om jag möjligen hade något vin kvar från i går. För det kändes som jag verkligen behövde det just då.

Efter tio minuter satt jag oklädd vid köksbordet med ett glas och försökte lugna ner mig...

En stund senare kände jag att jag kanske inbillat mig nattens visioner och bestämde mig för att gå och ta en varm dusch.

Jag var tillbaka i Stockholm.