En liten schacksnabbis

1900-talets främsta manliga teoretiska stjärnor äro tre.

Einstein var den ”förste”.

Han kom på det där med vedklabbarna, att ju fler klabbar du lägger på elden, desto bättre brinner det. Ibland till och med, får du fyrfaldig effekt eller mer. E=mc2.
Dvs energin du får ut av vedbrasan är lika med antalet kg fysisk massa räknat i kilogramvikten, multiplicerat med ljusets hastighet i kvadrat, per sekund, dvs rent matematiskt 300 000 gånger 300 000.  

Sen kom ingen manlig teori alls på några år.

Och efter det kom ingenting.

Och sen kom ingenting heller.

Men sen plötsligt på 80-talet dök två ryska karpar upp och la sig och lurade i vassen.

Den ena Karpen hette ”Karpov”. Och den andra karpen hette ”Kasparov”.

Och de spelade schack ungefär lika bra. Kasparov spelade ”öppet” från toppen av kortleken, medan Karpov var en sån där illistig och sluten kille, som kunde gå i land med såna grejer som ”chocka” motståndaren med en ”klöver 3:a i första draget”. "Här kommer en skumbanan, så passa dig!" 

Lite såna där fula trick som gubbarna på medeltiden roade sig med.

Kasparov däremot var en storstadscharmör från Moskva, som visste vad damerna ville ha. Och även vad grabbarna ville ha.

 En explosion á la Hollywood redan i första scenen.

Och där började det lukta lite världsklass igen om ”tänkarna” i alla fall vad det gäller det teoretiska. 

Hur dom var i sänghalmen, det vet jag inte, men i dag pratar vi bara lite schack för skojs skull.

Den häringa Kasparov, den gubben kunde ”lira” så att till med de blonda fotomodellerna i 20-årsåldern, hänfört och lyriskt följde hans korta och långa rockaderingar i direktsändning från schack-VM i Bulgarien.

Kasparov var en sån där vass och skarp rysk tänkare, att till och med Pentagon faktiskt blev lite nervösa, och såg sig nödgade att bygga en ”superdator” för att sätta mallgrodan från Moskva på plats.

Jag pratar om schackdatorn ”Deep Blue”. Och faktiskt klarade den maskinen av några gånger att ge till och med världsmästaren en liten lektion. Om hur schack bäst bör spelas.

Om vi jämför de här två grabbarnas spelstilar, Karpov och Kasparov, ja, då satsade Karpov på ett grundmurat försvar. Sen efter kaffet och konjaken, då kunde han börja fundera lite på en löparattack på vänsterflanken. Typ.

Karpov spelade ”mer för att deltaga och njuta av den historiska mystiken”, än att sitta där och ta både ära och guldmedalj från sina kollegor.

Kasparovs filosofi däremot gick ut på ”bråttom, bråttom, bråttom och ut med allt du har och erövra de fyra centrumrutorna innan motståndaren gör det”.

En såkallad tempolirare, som satte värde på både tidsfaktor och maskinmässigt momentum som i ett tyskt Blietzkrieg. Oerhört effektivt.

I alla fall på 80-talet.

På den tiden var det såklart Kasparov som glänste mest, men de nya killarna i sporten börjar mer och mer titta på Karpovs lite sega försvarsidéer och spela lugnt och metodiskt, snarare än att försöka gå på knock redan i femte draget som ett geni.

Så ser det ut i dag.

Av det lilla som finns kvar av denna gamla antika sedvänja.

Som ni vet väljer de flesta unga spelsugna i dag att dra en spader vid pokerbordet. Och det har jag full förståelse för. Även poker kan ju ibland vara en liten intellektuell utmaning.

Och där nånstans, när Kasparov hade förlorat VM-titeln för tredje gången till en maskin, började det här med schack tappa sin tjusning, när faktiskt maskinerna i princip kunde ”räkna ut vartenda drag” redan dagen innan.

Så då la faktiskt både Karpov och Kasparov av, och började syssla lite med politik och religion.   

Helen Wellton och datakraften

Helen Wellton, Lap Powerbruden i DN på 80-talet, var ett av Stockholms fyra kvinnliga ess på den gamla goda tiden i vårt Rike. Den kvinnan var dåtidens spader dam.

Det andra esset var Sveriges snyggaste strippa på den tiden, den blonda onda Tabu-Maria, hjärter dam, enligt min mening. Och det tredje quinnliga esset, det var modellstjärnan, den blonda slanka Elizabeth Ågren, fröken ruter dam.

Vem det fjärde kvinnliga esset var under den epoken i Svea Rikes historia, om vi säger så, den mystiska klöver dam, vem det var, det vet inte jag, för henne träffade jag aldrig där uppe i Stockholm, när jag var däruppe och harvade runt i tillvaron på mitt dåtida primitiva sätt.

Men eventuellt var det väl Annika ”Falken” på S-E-Banken, eller Drottning Silvia på slottet.

Men den därhinga ”Helen Wellton”, hon snackade ”Lap Power”, eller då på dagens svenska ”IPads” och ”Ipods” innan en enda svensk ens hade aning om vad en kbit var.

Ja, den brittiska kvinnan på semester så ända in i Norden, lekte varje dag sina diaboliska lekar med det svenska folket via sina dolda och mystiska budskap i rikspressen där hon vikte ut sig, nästan som en på den tiden då, ja en riktig utvikningsbrud.

Redan till morgonkaffet fick man en ”nakenchock” i vrångstrupen om ni förstår vad jag menar, när man tog del Helens ”dataerbjudanden” för 9900 kr.

Eller ibland till och med hela 14 900 kr.

Vanligtvis härjade hon med sina snygga ben och åtsittande leopardklänningar på kulturdelens framsida i DN.

Usch, usch, usch.

Snacka om kulturellt sammanbrott…

Men det där utspelade sig på den gamla grå DDR-tiden i Sverige, den tid som ni ungdomar har haft ”oturen” att missa.

På den tiden fick nästan landets alla runkgubbar nöja sig med vad som erbjöds av kvinnlig flärd i morgontidningen, för att bli lite höga i sin tragiska ensamhet, i vår på den tiden väldigt svarta östtyska vardag.

Så såg den svenska verkligheten ut på 1980-talet.

I dag är såklart läget helt annorlunda.

I dag har vi möjligheter.

Men om vi ska återgå till saken; utåt sett signalerade den här kvinnan, alltså Helen Wellton, att datagrejen var ”frälsningen” i den nya tiden för ”hela svenska östtyska folket”.

Rent privat stod hon hemma i Saltsjö-Boo-herrgården och målade rembrandtska dödskallar hela dagen lång.

Vad hon nu menade med det.

Varför denna slagkraftiga affärskvinna, Helen Wellton, målade en massa symboliska dödskallar hemma i lyxvillan när nu affärerna gick så bra, det vet jag faktiskt inte, för jag är en sån där otroligt naiv kille som inte ”fattar nånting” av värld och flärd.

Och särskilt fattar jag inte ”de riktigt stora tjejerna”, som ligger några steg före oss småpojkar i livets utvecklingskurva.

Men det var alltså så det här med ”data” började i Sverige en gång i tiden.

Med ett blont bomnedslag som var såväl affärskvinna, Marilyn Monroe och Rembrandt.

Ja, allt i ett.

Denna Data-Marilyn tyckte att vi ”Svenssons” i det på den tiden primitiva Sverige, skulle göra både ett och annat strandhugg vid såväl tangentbord som skärm, för att avnjuta ”den riktiga världen”.

Den värld som nu var hennes värld av tradition.

Och i dag 25 år senare är det väl just där vi alla har hamnat, mer eller mindre.

Helen Wellton  med sitt ”Lap Power-budskap” i DN  vann alltså slaget om den svenska ”verkligheten” om vi säger så.

Vem nu den kvinnan egentligen var och är i vår jordiska tillvaro, det har jag ingen aaaaning om, ärligt talat.

Det får ni fråga stjärnorna om.

Men det är nästan så att man på parbilderna kan se att även hennes make är lite rädd för henne.

Så ”otäck” kan den kvinnan i värsta fall vara för vår svenska allmänhet.

Då kanske även dagens läsare fattar att det är lite ”astralvarning” på det vi i dag närmast betraktar som ”vatten i kran” i vår nästan totala oskuldsfullhet kring det här med ettor och nollor i dagens moderna samhälle.

Men kom ihåg lite grand i bakhuvudet att dagens stora databuffé en gång i tiden började med en sån där riktig blond och himsk scandal beauty.

Som älskade dödskallar.

När Helen Wellton snackade ”data” med oss svenskar 1987, då fattade egentligen ingen nånting av vad hon egentligen syftade på.

1987-1988 var det inte direkt så att man som ”medelsvensk” arbetare stod och hängde på dörren till Lap Power-butiken, för att få ett ex av den senaste datorn. För på den tiden fanns ingen internetlina överhuvudtaget ut till stora världen. Och det där med datorer var inte då mer än stora ”miniräknare”.

Så kul kändes ”den grejen” när allt startade upp en gång i forntiden.

Men tio år senare, typ 1996, började verkligheten komma i fatt Miss Welltons vision.

Vid det laget hade DN och NASA nästan både Venus och Mars i direktsändning på webben via en liten modemuppkoppling hos Telia.

Och då fattade ju plötsligt varenda amatör, att det här är grejen som kommer att smälla av stort i framtiden…

När utvecklingen hade gått så långt, då kunde till och med jag förödmjuka mig med att kräla några varv kring Helen Welltons fötter, om det nu var det hon var ute efter.

Nemas problemas senorita Benita.   

Så länge leve datakraften och Lap Powern!

Konsten att äta som en fotomodell

Jag kollade just på nätet hur modeller brukar äta, för att se hur dessa unga smala kvinnor tänker kring det här med mat som är så knepigt för många av oss. Och det här är vad jag fick fram är en vanlig variant på dagsmeny för en modell:

Frukost: Te istället för kaffe ska det vara. Färskpressad grapefruktjuice eller morotsjuice. 1-2 skivor delikatessknäcke med lite keso eller mjukost. Hårdost ska undvikas.

Förmiddagsmellis: En liten godisbit från hälsokostaffären, typ karamelliserade sesamfrön.

Lunch: En kopp buljong med bryggerijäst. Grillad fisk eller kyckling, råris och råa grönsaker.

Eftermiddagsfika: Te och yoghurt.

Kvällsmat: En kopp buljong, tonfisk, ångkokta grönsaker och en bakad potatis.

Kvällsgodis: 0,5 dl valnötter eller mandlar.

Min tanke om detta är att det låter rätt i stilen. Till exempel undviker ju modeller rött kött, köttfärs och feta korvar. Och det hade vi ju ett vetenskapligt larm om i veckan att rött kött kan ge cancer.

Sedan föredrar modeller ris framför pasta, och det kan också vara klokt ur hälso- och viktperspektiv. Övervikt är ju väldigt ovanligt i Asien, och asiaterna bygger ju sin kost på ris i första hand.

Jag slog ihop hela dagsmenyn på en kaloriräknare och fick fram att detta ger ett totalt energiinnehåll på ca 1200 kcal. Sen blir det väl att tjejerna går ut och dricker några glas vin och drinkar då och då, plus att de kanske även tar in något extra att äta, och då kanske det totala intaget landar på ca 1400 kcal/dag, vilket är helt okej för en ung smal tjej ur ett hälsoperspektiv. Om man äter så här varierat får man dessutom en helt perfekt mix av näringsämnen, som tex protein, kolhydrater, fetter, vitaminer och mineraler. Sett ur den synvinkeln är denna kost ruskigt perfekt, det går inte att göra så mycket bättre.
Det man framförallt ser och ska tänka på som tjej, är att modellernas matvanor ligger väldigt långt från traditionell svensk husmanskost, typ makaroner med falukorv, köttbullar med mos, pizza, potatisgratäng med oxfilé och bearnaise, ärtsoppa med pannkakor osv. Vår traditionellt ganska tunga svenska mat, den är modellerna helt främmande. Det ska dra mer mot Indien och Kina om man vill hålla sig i form och ska må bra i längden.   

Så min slutkommentar är att om man vill äta sunt, då är det variationer på ovanstående dagsmeny som gäller.

Modellerna har rätt.
Så på den punkten får de en liten guldstjärna av mig.