Konsten att plåta i inomhusmiljö och fotostudio

Många amatörer som ska plåta snygga porträttbilder på tex sina flickvänner brukar få ganska dåliga resultat. Det beror sällan på motivet, utan på att man inte riktigt behärskar fotokonsten.

Playboyfotograferna som väl får betraktas som de mest kunniga på området, jobbar ofta enligt samma grundregler för ljus och färgsättning som de holländska barockmålarna gjorde på 1600-talet.

Det ska vara ganska dunkla bilder med punktljussättning och varma, gyllene färger, för att få in lite brons- och guldtoner på modellen. Playboyfotografernas favoritfärger är gult, brunt, rött och violett. De brukar i regel undvika grönt och blått, alltså de kalla färgerna. Bakgrundsmiljön brukar man försöka tona ner nästan ända till svart.

Ska man jobba i hemmamiljö med studiofoto, då behöver man köpa minst två rejäla fotolampor, helst fyra. För det är ljussättningen som är fotografens pensel och målarfärg. Satsa alltså på fast belysning ur olika intressanta vinklar och lägg undan blixten, då blir resultatet bäst.

Det bästa för slutresultatet är att börja jobba i ett rum där du tagit bort allt yttre ljus, och sen tända upp steg för steg tills stämningen känns rätt.

Det vanligaste för grundljuset och bildens färgsättning är att rikta en omnibouncelampa upp i taket och utgå från det, och sedan addera effekt på effekt tills man är nöjd. En sån riggning kan ta en halvtimme om man är petig, men då blir resultatet i de flesta fall lysande. Effekterna kan vara starka highlights på modellen, färgade glödlampor, levande ljus, färgat väggpapper, rätt accessoarer och kläder, några symboliska föremål, eller vad man vill eller har tillgång till. Var kreativ, det ger resultat.
Sedan gäller det att plåta kvantitet för att få fram kvalitet. Ett normalt jobb på Playboy på den gamla goda tiden, kunde innebära 200 rullar film och ca 6000 bilder, som efter grovrensning och finrensning blev till 12 st bilder i tidningen. Och det är likadant för en amatör om man vill ha fram toppklass. Fast i dag är det ju enkelt att plåta kvantitet tack vare digitaltekniken. Det är som med Lotto, rätt vad det är kommer jackpotten, men du vet aldrig när. Är man erfaren fotograf vet man att man måste upp i en stor mängd bilder för att få till vissa enstaka höjdpunkter i fotoserien där allt stämmer.

Ett vanligt knep bland proffsen när det gäller ljuset, är att lägga punktbelysningen från sidan. Rakt framifrån är passfoto hos polisen, och att ha ljuset i ryggen på modellen, det är amatörernas grej.

Ska man jobba med tex levande ljus som belysning, då är det kamerastativ och långa slutartider som gäller.

Nästan alla filmfotografer i Hollywood plåtar ju som bekant med stativ, för det ger klart bästa resultatet rent kameratekniskt. Och detsamma gäller om man ska digitalfilma vänner och bekanta. Att köra med kameran på axeln som på Super 8-tiden, det blir Lars von Triers ”Idioterna”.

Så tänk på det; gärna kameran på stativ, genomtänkt belysning och se till att ha skärpa i bilden innan du trycker av och passa på att ta en 300-400 bilder när du ändå är igång.
Då kan slutresultatet bli fantastiskt. 

Svaren på VHS-övningarna

Här kommer "facit" till matematiknötterna jag la ut i förra veckan:

1. Rätt svar: 96%

2. Rätt svar: 100%

3. Rätt svar: Indianen är rikast i dag

Lite svensk erotikkuriosa

När jag bläddrade igenom RFSU:s och Hans Nestius bok I last och lust, så kändes det nästan som att få syndernas förlåtelse. Jaha, det är så här alla håller på? Alla har kinks och specialgrejer som de kryddar sexlivet med. Och enligt boken har det varit så sen 1800-talet. Där förlorade jag min oskuld kring det svenska folket, skulle man kunna säga. Men det var en skön känsla. Befriande.
Bokens finish och tyngd när man väger den i handen påminner om de där tre böckerna alla var på jakt efter i filmen ”The Ninth Gate” med Johnny Depp i huvudrollen. De som Lucifer själv var upphovsman till. Det kanske är den jag ramlat över? På sätt och vis känns det så, om man vill skoja till det lite.

Hursomhelst, bilderotiken i Europa och Sverige tog sin början med fotografins uppkomst på 1800-talet. Ett vanligt tema på de tidiga nakenbilderna var ensamma bundna kvinnor. Det tyckte man var fräckt på 1890-talet. En av de första svenska herrtidningarna i Sverige, Styx, hade just en sån bild på omslaget 1920. Redaktörerna på Styx var eld och lågor, här skulle läsarna för första gången i svensk historia bjudas på riktiga magkänslor. Och den känslan lovade man skulle sitta i en hel vecka tills nästa nummer kom.
1920-talet är ju känt som en ganska vild period för nöjeslivet i Sverige, där många tabun och gränser sprängdes. Man talar om ”det glada 20-talet” till skillnad mot det depressiva 30-talet. Det kom att spela en viss roll för vad som senare skulle tolereras inom media på 40-talet.

I början av 20-talet såg bilderotiken ut som Carl Larsons och Anders Zorns grejer. Men två decennier senare var det plötsligt Rita Hayworth-stuk på allting. Lyxigt och glamouröst. De såkallade boulevardtidningarna, som exempelvis Cocktail, Pin-up, Top Hat, Parisienne och Paris-Hollywood lanserades på bred front. I dessa tidningar kan man hitta en hel del bilder som 70-år senare faktiskt är riktigt bra. De påminner om stilen i Playboy på 1980-talet.
Och att dessa tidningar kom just då hade ju sin förklaring. Det här var ju Technicolorperioden när amerikanska kolossalfilmer med kvinnliga superstjärnor i spetsen fullständigt slog knock på publiken i biosalongerna. Och nu skulle stjärnorna vikas ut. Eller i varje fall kvinnor som påminde om dem. Och det blev föga förvånande succé. Ett par decennier senare låg herrtidningarnas samlade upplaga på en miljon ex i Sverige. Och det kan vi tacka fotokonsten och Rita Hayworth för, skulle vi kunna uttrycka saken.

Vår egen söderböna Greta ”Garbo” Gustafsson var ju en tidig storstjärna i Hollywood, redan under stumfilmens dagar. Så i viss mån bröt väl hon också mark för 1900-talets sexuella revolution. Men det var först efter att talfilmen lanserats på 30-talet, och färgfotot på 40-talet, som lavinen gick.

I dag vet ni hur det ligger till, att de flesta gränser har sprängts vid här laget.

Men det var alltså så här det startade, och det är mindre än hundra år sedan.

VHS-övningar

Som en förberedelse inför matematikdelen på höstens högskoleprov kan ni fundera lite på följande tre exempel:
1. Om en aktie faller från 1000 kr till 20 kr så innebär det en nedgång på 98%. Men om fallet sker från halva ursprungsbeloppet, dvs från 500 kr till 20 kr, hur stor blir då den procentuella nedgången?

1 49%

X 75%

2 96%

2. Fru Örn placerar 50 000 kronor i en Sverigeindexfond hos sin bank. Därefter faller börsen 50% och Fru Örns Sverigefond tappar lika mycket. Hur mycket behöver då Fru Örns fond öka i värde för att hon ska vara tillbaka på ursprungsvärdet av sitt satsade kapital?

1 50%

X 75%

2 100%

3. Om vi utgår från att alla människor levde i 1000 år och en indian sålde Manhattan år 1600 till en europé för 25 dollar, vem är då rikast i dag?

1 Indianen som satte in sina 25 dollar på banken till 6,5% ränta/år

X Europén vars Manhattan i dag är värt 120 miljarder dollar

2 Båda är ungefär lika rika

Modetelegram från TT

TT:s redaktion i Stockholm drar sig till minnes att på 70-talet var Fruit of the loom-tröjorna mycket populära.
På 1980-talet kom blondinerna i sina Boy Toy-T-shirts och bögarna i Toy Boy-tröjor och gjorde gatorna livsfarliga för alla anständiga människor.

Därefter hade vi en renlevnadsperiod igen med mängder av mineralvatten och neonfärgade Aqua Limone-sweaters vartän man såg.

Det positiva och sunda 90-talet följdes av ett dystert och mörkt millenniumskifte och plötsligt skulle allt vara ”Absolut”. ”Aqua Limone” ersattes av ”Absolut Lemon”, ”Absolut arbetslös” och ”Absolut emot allt”.

Vad har vi då för trend på 10-talet att glädja oss åt?

Vissa rapporter från huvudstaden indikerar att det senaste är nekrofilivågen där man på sina T-shirts gladeligen gör narr av nyligen bortgångna storkändisar .

Vad 20-talet kommer att erbjuda för överraskningar inom gatumodet får väl den som lever se…

Stockholm/ TT

Funderingar kring Palmemordet

Palmemordet 1986 är väl rent utredningsmässigt det mest besvärliga och svårlösta fall vi någonsin haft i svensk kriminalhistoria, eftersom det är ett statsministermord och det aldrig blivit riktigt uppklarat till fullo vad som egentligen låg bakom dådet. Palmegruppens utredning är väl på över en miljon sidor, och åtskilliga böcker med olika teorier har lagts fram både i Sverige och utomlands. De nyckelfaktorer man bör titta på litet extra när man ska göra en bedömning och en gärningsmannaprofil är följande: hur visste mördaren var Palme skulle befinna sig den kvällen. Var Palme sedan en tid skuggad? Vilket är mest logiskt, att skjuta sitt offer framifrån eller bakifrån? Var mordet planerat eller oplanerat? Var det en amatör eller ett proffs som mördade? Vad gjorde gärningsmannen för intryck? Vilken var hans ålder? Varför använde han inte ljuddämpare? Visste fler än Lisbeth och Olof Palme att de skulle på bio den kvällen? Var det ett spontant biobesök, eller var det inplanerat sedan länge i regeringskansliets kalender? Visste SÄPO om att paret Palme skulle till Grands biograf den kvällen. Skedde mordet i en stundens ingivelse av mördaren som bara råkade befinna sig på platsen?
Om det sistnämnda var fallet, var det en man som förmodligen var van att gå omkring tungt beväpnad i Stockholms innerstad, och som ständigt var beredd på konfrontation. Förmodligen en ärrad kriminell med stort brottsregister och med en mycket förhärdad personlighetstyp. Det rör sig knappast om ett blåbär i 17-årsåldern.
Denne man bör vara minst 40 år med mycket erfarenhet av våldsbrottslighet och har en låg tröskel för att använda våld mot andra. Förmodligen har han också god lokalkännedom och känner till varenda gatsten i området.
”Proffsmördare” är ju också bra på att bara försvinna utan att lämna ett spår efter sig, men många andra detaljer i mordets tillvägagångssätt är tämligen amatörmässiga, vilket i princip utesluter alla konspirationsteorier på agentnivå. Förmodligen har förövaren viss rutin, men inte på Carl Hamilton-nivå. För hade det varit ”Hamilton” eller någon av hans kollegor inom underrättelsetjänsten, den nationella eller någon av de internationell organisationerna, så är det ljuddämpare som gäller i offentliga miljöer. Dessutom skulle en professionell lönnmördare som skuggat offret försöka att undvika att visa sitt ansikte och valt en diskretare metod, kanske någon form av dold giftinjektion eller skjutit sitt offer på längre avstånd än en armslängd. Gärningsmannen sägs dessutom ha rört sig som en elefant, vilket utesluter alla vältränade killar inom olika säkerhetstjänster i världen.
Gärningsmannaprofilen lutar alltså mer åt ensamvarghållet än mot en organiserad person. Det är förmodligen en hetlevrad individ, som har känslorna mer utanpå än inuti, och som agerar intuitivt snarare än planerat. Sannolikt är också att gärningsmannen har ett mycket starkt agg mot hela samhället, snarare än mot en viss specifik person. Så förmodligen var Palmemordet ett slumpartat symbolmord snarare än en planlagd konspiration från låt oss säga SÄPO, polisen, en officiell politisk organisation, svensk extremhöger, utländsk säkerhetstjänst eller från internationella terrorister.
Tidigt i Palmegruppens utredning föll ju starka misstankar mot den kurdiska gerillarörelsen PKK. Visserligen finns inslag i tillvägagångssättet som matchar PKK:s metoder, mittemellan amatörnivå och elitagenternas nivå. Men även en organisation som PKK skulle med all sannolikhet ha använt ljuddämpare. Det är det normala tillvägagångssättet i sådana här sammanhang. Därför går även PKK-spåret bort av logiska skäl.
Skulle PKK skicka en beväpnad lönnmördare landvägen ändå från Turkiet till Stockholm för ett statsministermord, då skulle man naturligtvis ta sin bäste kille, inte den klumpigaste, eftersom det naturligtvis får ses som ett stort uppdrag. Då tar man en agent som mördat åtskilliga gånger tidigare. Och en kille med sådan rutin skulle naturligtvis inte föredra en Vilda Västern-revolver, utan någonting mer diskret och sofistikerat. Och rutinerade terrorister brukar också av säkerhetsskäl hålla sig ytterst vältränade och agera med exakthet. De internationella teorierna kring Palmemordet är alltså av flera skäl helt orimliga, och på samma sätt kan vi utesluta en hel del vilda svenska spår ur spekulationerna.
Allt talar egentligen för att brottet härrör ur den undre världen i Sverige och förmodligen främst då Stockholms undre värld. Och då har vi en gärningsmannaprofil som stämmer väldigt bra på Christer Pettersson eller någon av hans dåtida kollegor.

Vad har vi då för indicier och personliga motiv hos Pettersson?

1. Pettersson var ett misslyckat geni som hyste starkt agg mot samhället.

2. Han var ex-skådis med stor talang för improvisationer och att agera på stundens ingivelse.

3. Petterson var dömd för ett improviserat gatumord i samma område 12 år tidigare.

4. Han hade för vana att gå omkring beväpnad på stan.

5. Kunde ”explodera” närsomhelst.

6. Befann sig ofta i det aktuella området.

7. Fysisk likhet med vittnesuppgifterna.

8. Brottets utförandenivå stämmer med Petterssons bakgrund.

9. Hade läggning för att mörda kallblodigt.

10. Petterssons dåvarande ålder matchar gärningsmannaprofilen.

Självklart kan dessa punkter matcha ytterligare ett antal personer i Stockholm, men det som talar för Pettersson-spåret är att ingen annan kriminell i rätt ålder har framförts i utredningen vad jag vet. Så förmodligen var det Christer Pettersson som var mördaren.

Men när det nu blev så, enligt mig, att man ”friade mördaren” i Hovrätten på grund av bristande teknisk bevisning, då är det naturligtvis svårt att komma vidare i utredningen. Och HD var inte heller villiga att ompröva domslutet.
Men nu är ju Christer Pettersson död sedan några år tillbaka så därmed får vi väl förklara detta fall avslutat och lägga det till handlingarna.

I Sveriges eget Arkiv-X.