Arbetarklassens återkomst

Göran Greiders Arbetarklassens återkomst kan jag verkligen rekommendera till både vänsterintellektuella och alla utsatta människor i det svenska samhället. Det är en enastående bra och sympatisk liten skrift som använder det klassiska och efterlängtade rättvisespråket, vilket alltmer börjar överges i officiell media till förmån för allsköns lögner.
Men så här ska det låta i en kompetent analys av Sverige;
”Den förändringskapabla arbetarklassen byts undan för undan mot en marginaliserad underklass som alla tycker synd om men ingen fruktar.
Om ordet arbetarklass skulle vinna terräng igen, skulle slutet skymta för den patriarkala välgörenhetstanken och det mångkulturella gullandet.
Börserna blåstes på 90-talet upp med hjälp av nedskärningarna inom offentlig sektor. Vad kostade egentligen börsyran arbetarklassen?
I utopiska drömmar om ett bättre samhälle måste klassbegreppet förbli centralt för att se var makten finns och för att drömmarna ska komma underifrån och inte uppifrån.
Ekonomisk demokrati är fortfarande en aktuell idé. Nu är det dags att börja om med allt.
Vi är inne i en borgerlighetens belle époque. Nu anses det att arbetarklassen hör till ett svunnet industrisamhälle. Första majtågen blir allt glesare, få kallar sig arbetarklass. Våra städer har tagit språnget från industrialismen rätt ut i post-vadå-ismen, rätt ut i luften och det fria fallet. Det kommer att gå åt helvete. I det där fria fallet som pågått i över 20 års tid har konservativa och liberala krafter tagit makten över både nuet och framtiden. Dessa krafter formulerar agendan och kallar det nya samhället för informationssamhälle, kunskapssamhälle, eller kompetenssamhälle.
När Tony Blair tillfrågas om han vill kämpa för arbetarklassens sak brukar han svara att det är tveksamt om det i dag alls går att tala om någon arbetarklass.
Alla har blivit livrädda för att ta själva ordet arbetarklass i munnen. Det har blivit ett tabu, något som man jämställer med efterblivenhet. Samtidigt är det inte alls problematiskt att använda ordet ”medelklass”. Det klingar självklart. Det är den naturligaste sak i världen att majoriteten förvandlats till nån sorts medelklass. Och på samma sätt är det mer gångbart än nånsin att tala om underklassen, för ingen som tillhör den yttrar sig ju. Den är berövad all potentiell handlingskraft och alla politiska löften om en mer rättvis värld som arbetarklassen var laddad med. Arbetarungdom är hjon, medan medelklassens ungar är ledare.
Lorentz Lyttkens skriver att när arbetarklassens mest begåvade barn fick utbildning försvann de upp i medelklassen. Kvar på botten driver resterna av en döende industriarbetarklass, obegåvad och utan framtid. Men Expressen, SvD och DN förnekar konsekvent klassamhället och basunerar ut på ledarplats att de som talar om klasser i dag närmast är att betrakta som rasister.
Den dagliga upptäckten i media är att klasskampen överhuvudtaget inte nämns, trots att människor dör, blir sjuka, utbildar sig och semestrar efter förutsägbara mönster. En förtidspensionerad läkare är lika vanligt förekommande som en EU-politiker med arbetarklassbakgrund.
I Storbritannien är det mer självklart att använda begreppet arbetarklass. I Sverige har det ersatts av ”löntagare” eller ”vanligt folk”. Men till arbetarklassen kan räknas i stort sett alla som saknar inflytande och makt, dvs 55-60% av befolkningen.
Arbetarklassen är en stor och olycklig familj som slits sönder av en rad inre konflikter. Denna splittring har funnits där sedan Ivar-Los 1920-tal. Men det viktigaste är att vart fjärde år höja sig över den primära egoismen och faktiskt gå och rösta på ett parti som representerar den klass man tillhör. Det är nummer ett, för högern kommer alltid att drömma om att forma arbetarklassen efter sina önskemål.
Den senaste riktigt vitala arbetarromanen var förmodligen Ulf Lundells Jack år 1976. Men ännu är vi ljusår från en situation där den moderna arbetarklassen i all sin rikedom och motsägelsefullhet gestaltas på bred front. Det skulle behövas ett formligt analytiskt krig mot de väldiga dimbankar som har svept in klassamhället i alltmer mystifierande slöjor.
Löpande bandprincipen införs nu också på sjukhus, postterminaler och restauranger. En kassörska kan lyfta ett ton under ett tretimmarspass. Man är fysiskt och psykiskt tröttare efter en dag på servicehuset än efter en dag på smältverket.
Var och en ser ju att det finns ekonomiska skillnader mellan olika grupper, men det är enastående hur rädslan för att uttrycka dessa motsättningar dominerar i media.
Om det gamla industrisamhället var en pyramid så är det nya samhället en lök, dvs 2/3-samhället. En mindre del av arbetarklassen faller ner i permanent vanmakt, misär och utanförskap. Förändringens möjligheter börjar försvinna ur språket, sedan försvinner det ur tänkandet och till sist ur verkligheten.
De socialistiska ledarna i dagens Sverige vänder sig till medelklassen, inte arbetarklassen. Socialdemokraterna börjar av allt flera betraktas som maktens och de översta skiktens parti.
Arbetarklassen finns kvar, klassamhället består, men kallar sig inte längre så.
Det är en mardröm.”

Vädermannen

Vädermannen av Ulf Lundell är en bok som jag är något ambivalent till. Den är långt ifrån de litterära mästerverkens nivå och kanske rentav en av hans sämre böcker, men eftersom de efterklokas klubb är den största i världen så är det ändå intressant att se vad en gammal överlevande rocker har att säga i dag som 60-åring. Ulf Lundell har ju som bekant lämnat sin lägenhet på Söder och bosatt sig på Österlen i närheten av Kivik, precis som Georg i boken, så vi får väl utgå ifrån att Lundell skriver om sig själv som vanligt. Vad har då hänt sedan senast det begav sig i Värmen?
Jo, Georg/Ulf har återupptagit drickandet och det rör sig inte om några små mängder precis. Husets vinkällare är ständigt laddad för långvarig belägring med öl, whisky, vin och konjak. Georg dricker varje dag. Han tror själv att han tar en flaska rött eller vitt om dagen, men lägger man ihop alla drinkar han sveper i sig så rör det sig nog snarare om tre helflaskor per dag. Han vill vara ifred. Som bäst mår han på senvintern när han är helt insnöad och totalt isolerad från omvärlden. Men i takt med att gamla bekanta börjar bjuda in sig själva till gården, så tilltar problemen. Människorna för kaos med sig, det kaos han egentligen vill undvika men inte kan hålla ifrån sig.
Tonen i bokens början är inte lika desperat som i tidigare verk, nej den är rent av uppgiven, nästan död. Man försöker som läsare skratta åt svärtan, men man upptäcker att det inte går, för allt är så otroligt tragiskt. Lundell är medveten om detta och säger på ett ställe att vi lever i den stora uppgivenhetens tid, vilket man väl i detta fall får ge honom dubbelt rätt i med tanke på hur han mår själv. Totalt uppgiven till en början alltså. Men så lyckas Lundell piska liv i blodet, en sista gång, som han själv säger, och boken utvecklas successivt till en riktig läsfest under ca 300 sidor ända fram till det alldeles platta slutet där han blandar ihop kommunism med kapitalism och drar den korkade slutsatsen att lyckan är en handelsvara. I alla fall om man har 30 miljoner och kan köpa en vingård i Frankrike när drömmen på Österlen har dött, och man dessutom får ett helt harem på köpet. Detta idiotdumma slut förstör nästan hela läsupplevelsen. Typiskt Lundell att toka till det på slutet med en gammelrosa romantisk dröm, det gör han ofta tyvärr. Det får väl ses som en något naiv besvärjelse till gudarna att han någon gång ska få hitta hem till paradiset på jorden igen, om så bara i sina egna böcker.
Men fram till dess är Vädermannen ganska bra om man ser den som ett enkelt samtidsdokument och inte som någon av de stora sanningarnas bok. Så här kan det låta;
”Jag vet inte vart den har tagit vägen. Lusten. Vart kickarna har tagit vägen. Jag har blivit färgblind. Formblind också.
Jag skäms för att jag målar så dåligt. Allt känns så förbannat meningslöst. Innehållslöst. Gjort. Onödigt.
Jag tycker inte om sommaren. Det är som om det där underbara ljuset går en på nerverna. Jag har inget att göra här längre. Jag är trött på livet, trött på levandet. Jag känner mig tom. Jag är rädd att bli gammal. Är jag bara för mätt? Fått allt, hört allt, sett allt?
Nånting måste få spela roll igen. Ingen ska få säga att jag inte försöker. Som en idiot.
Jag vet inte vad jag gör, jag vet inte var jag är. Jag är 57 och är helt desorienterad. Som om jag glömt bort vad jag höll på med. Jag känner mig bortglömd och gammal.
Sommaren var stum. Ljus vit stum. Den sa ingenting.
”Det här regnet”, sa Monk…”vi har fuckat upp det, eller hur?”
”Dom säger det.”
”Vi går mot katastrof och jag är sjuk”, sa Monk, ”hiv-positiv”.
Världen var fördjävlig. Alla var lyckliga, alla hade lån. Alla spelade poker. Alla spelade utav helvete. Allt var Las Vegas. Allt var ett schlagerhelvete.
Jag ville inte träffa en människa den här sommaren, inte den här vintern och våren heller. Jag ville vara ifred på gården. Jag ville ingenting. Inte måla ens, ingenting. Jag ville bara gömma bort mig från hela skiten. Världen. Livet. Vädret, det var nog. Det var det enda jag ville ägna mig åt, vädret. För det är så nära Gud en människa kan komma…”
Som vanligt omges Lundell av en massa unga kvinnor som vill åt hans miljoner, rätt typiska lycksökerskor. Det får mig att tro att även denna bok är mer fakta än fiktion, för det här är ett genomgående tema hos Lundell. Som han själv säger på ett ställe; "jag har inget emot horor, jag älskar dom".
Låter det intressant?
Köp i så fall pocketen för 37 spänn, det är den värd.

The Warren Buffett Way

I dessa tider är finansmarknaden lite halvgalen. Den visar klara tecken på manodepressivitet och tycks pendla mellan hopp och förtvivlan. Investerare finner det allt svårare att tjäna pengar, men alla runtomkringmänniskor gör storkovan på värdelösa analyser och felaktiga rekommendationer. Det har blivit en jättecirkus vid sidan av börsen där det destruktiva skitsnacket dominerar. Min erfarenhet är att det är negativt att prata om sina placeringar. Och detta faktum kanske kan förklara varför marknaden har blivit vansinnig; det är för mycket snack just nu och för lite vettighet.
En som har genomskådat detta fenomen för länge sedan är Warren Buffett, en av världens rikaste män, och The Warren Buffett Way är en bok som försöker analysera hans placeringsstrategier och framgångskoncept. Redan nu kan sägas att man inte ska försöka kopiera Buffett till hundra procent, bara låta sig inspireras och sedan lita till sin egen ekonomiska filosofi.
1956 efter avslutade ekonomistudier började Buffett som förvaltare av 100 000 dollar, varav 100 dollar var hans egna. Tretton år senare var värdet 25 miljoner dollar, och i dag är Buffett god för 40 miljarder dollar. Så hur bär människan sig åt för att lyckas så bra?
Han gjorde sin första jättesuccé på marknaden när American Express sjönk med 50% efter en stor skandal. Buffett såg detta som ett köptillfälle och köpte en tung post för sina klienters räkning. Några år senare hade aktien gått upp med 300% och han hade gjort sitt första klipp.
Säkra kort med rabatt, är Buffetts filosofi. Han gör inget flashigt utan tar bara tillfället i akt och låter sedan tiden jobba för honom. Lågt P/E-tal för en aktie är bra ur köpsynpunkt. Det betyder ”price per earning”. Om en aktie kostar 40 kr tex och bolagets vinst per aktie är 4 kr, så blir P/E-talet 10. Ju lägre P/E-tal desto lägre är företaget värderat i förhållande till sin vinst. Det är däremot svårt att få fram något exakt värde på ett bolag eftersom framtida vinster och förluster spelar in. Buffett använder en metod som kallas ”dividend discount model” (avkastningsdiskontering ) som bygger på att man värderar kon efter hur mycket mjölk hon kommer att ge under hela sin livstid, inte efter köttpriset, dvs nuvarande tillgångar.
Om vi tar Nordea som exempel och vi uppskattar att de tjänar 2 miljarder per år och vi räknar med att banken kommer att finnas i hundra år, så skulle denna bank vara värd ca 200 miljarder, med Buffetts sätt att räkna. Säg att marknaden av i dag värderar Nordea till 35 miljarder, då skulle Buffett tala om att banken säljs med stor rabatt och han skulle investera i den. Om ett företag aldrig ger någon vinst eller utdelningar, då är det såklart värdelöst enligt denna modell.
Buffett letar av tradition efter vrakpriser på marknaden. Flockens rädsla och girighet skapar över tid sådana tillfällen. ”Du har varken fel eller rätt på grund av att flocken inte delar din uppfattning. Du har rätt på grund av att du resonerar rätt”. ”Lär dig om alla bolag på marknaden, även om de är flera tusen.”
Buffett använder sig av något han kallar ”focus investing”. Han vill inte ha ett helt zoo i sitt investmentbolag Berkshire Hathaway Inc., utan bara några få kvalitetsbolag, 10-20 stycken som verkligen uppfyller alla hans kriterier. Dessa kriterier är goda tillgångar, bra vinst och utdelningar, goda framtidsutsikter samt en förstklassig och helt ärlig ledning. När man köper en aktie ska man tänka som om man vore en riktig affärsman, menar Buffett. Skulle jag kunna tänka mig att köpa hela bolaget? Om svaret är ja, då är en placering okej.
”Investing is most intelligent when it is most businesslike”, har Warren uttryckt saken. ”Jag är en bättre investerare eftersom jag också är affärsman. Och jag är en bättre affärsman eftersom jag också är investerare. Andra väljer aktier som kort ur en kortlek, det är inte min stil.” Om man väljer aktier på ytliga grunder kommer man att skrämmas iväg av första bästa problem och garanterat förlora pengar. Investera inom din kompetenscirkel för att undvika stora misstag och bry dig inte om modeaktier, utan satsa bara på de bästa bolagen som kommer att ge garanterad vinst under lång tid framåt.
Buffett vill ha dokumenterat framgångsrika bolag med en ”consistent operating history”, vilket tex Coca-Cola från 1880 är ett lysande exempel på. Det är den typ av bolag han uppskattar. Sedan menar han att bolaget måste kunna konkurrera med mer än priset, tex kvalitet eller ett starkt varumärke, för att vara motståndskraftigt i längden. Han är skeptisk till företag som inte kan växa på andra sätt än att köpa sig till tillväxt. Det blir ofta alltför kostsamma affärer för aktieägarna. Förutom Coca-Cola och American Express har Buffett också stora andelar i Washington Post, Gillette, Fruit of the loom och Amazon.com. Placeringsstrategin är nästan alltid långsiktig; köp och behåll i fem-tio-tjugo år, menar han.
Att behålla en aktie över lång tid ”increases the aftertax return”, vilket kan illustreras med följande exempel. En endollarsaktie som dubblerar sitt värde varje år är värd 692 000 dollar efter skatt efter tjugo år. Men om man varje år säljer den, skattar, köper en ny aktie som sedan dubblar uppnår man bara 25 200 på tjugo år.
Ett annat råd är att när man hittar något väldigt bra på marknaden så ska man plöja ner rejält med pengar som en blackjackspelare med vinnarhand. Sådana tillfällen uppstår bara ca tjugo gånger under en livstid menar Buffett, varför det gäller att passa på.
Sedan ska man som placerare vara lugn, tålmodig och rationell till skillnad mot spekulanterna som är ängsliga, ivriga och irrationella. En spekulants värsta fiende är hans eget psyke och de flesta på marknaden styrs av något Warren kallar ”can´t miss the party”.
Men goda investerare är inte rädda för att missa partyt, de är rädda att komma dit oförberedda. En god investerare säger ”nej” oftare än ”ja”. Och en god investerare behöver inte vara smartare än resten, bara han är mer disciplinerad. Han får heller inte vara alltför optimistisk, inte alltför pessimistisk. Följer du strömmen på börsen kommer du att sluta med att köpa till höga priser och sälja till låga. ”Not very profitable”, som Warren Buffett uttrycker saken.
Men om du går emot strömmen så är Mr. Markets djupaste pessimism ett gyllene köptillfälle. Och på samma sätt blir optimismen den rationelle köparens värsta fiende.
Buffett säger så här om strategin; ”vi försöker vara ängsliga när andra är giriga, och giriga när andra är ängsliga”.
Om du tror att marknaden är smartare än du själv – placera dina pengar i en indexfond.
Om du tror dig smartare än marknaden – följ din övertygelse och sök inte daglig bekräftelse på att allt hela tiden går din väg.
”Just turn off the market and wait.”

Månadens stjärnfall

Den senaste månaden har en hel rad svenska och internationella stjärnor drabbats av uppseendeväckande motgångar i sina karriärer. Det känns nästan som det är fråga om voodoo. Här kommer några exempel;
1. Joey Jordison, 34, trummis i Slipknot, blev allvarligt sjuk mitt under den internationella storturnén.
2. DJ AM, Adam Goldstein, 36, avlider efter en crack och Xanaxöverdos. För exakt ett år sedan var han på vippen att dö i en flygkrasch.
3. Bilder på aktrisen Renée Zellweger, 40, tyder på att hon drabbats av någon form av anorexia. Hon ser ut att må jättedåligt.
4. George Clooney, 48, bryter handen när han slår igen bildörren utanför sitt majestätiska gods i Italien.
5. Dennis Hopper, 73, tvingas uppsöka sjukhus akut under pågående filmlansering i New York.
6. Terri Hatcher från Desperate Housewives, 44, drabbas av fruktansvärda magsmärtor. Det blir akuten två gånger samma vecka.
7. Leonard Cohen, 74, kollapsar och tappar medvetandet när han framför ”Bird on a wire” i Valencia. I ilfart förs han till sjukhus.
8. Hiphopparen Kanye West, 32, tvingas till en sejour på torken på grund av grava alkoholproblem.
9. Fd hockeyproffset i Färjestad, Erkki Laine, 51, faller ur sin båt och drunknar på väg till sommarstugan.
10. Den firade sångerskan Nana Hedin, 41, får diagnosen elakartad strupcancer och kommer kanske aldrig att kunna sjunga igen, om hon överhuvudtaget överlever.